Utrikeskrönika den 29 maj 2019. Stockholm.

Stockholm, onsdag.

Häromdagen hamnade jag på Skansen. Jag var där för att intervjua årets Alma-pristagare Bart Moeyaert som genom Astrid Lindgrens värld besökt Sverige sedan han var åtta år. Hans metod för att lära känna det riktiga Sverige var att ta promenader genom Stockholm, att med hotellet som utgångspunkt gå i allt vidare cirklar och ta in sin omgivning. På Skansen hittade han däremot barndomens bokvärld. Han var glad över att få möta två så vitt skilda Sverigevärldar och vi talade just om kontrasterna i det som presenteras och det som bara lever av sig självt.

För några veckor sedan befann jag mig i Calcutta och försökte förstå mig på denna metropol. Jag gick också i allt större svängar från mitt hotell och tog till slut en guidad tur för att få en bättre överblick. Calcutta var fram till 1911 brittiska Indiens huvudstad men sedan dess har dess glans falnat betydligt.

Min Calcuttaguide var ypperlig; mycket kunnig och genuint intresserad av att berätta om sin stad. Calcuttas historia sticker ut lite grann när det gäller just det kulturhistoriska arvet. I motsats till många av de andra stora städerna i landets centrala delar så var det britterna som skapade det som sedan kom att bli en av Indiens mest befolkade städer. Före britterna fanns just inte mycket till bebyggelse på den plats vi nu kallar för Calcutta. I Delhi och Lahore som nu ligger i Pakistan finns ett rikt förkolonialt kulturarv; bland annat från moghultiden då muslimerna styrde men förstås även ett mycket rikt hinduiskt kulturarv manifesterat i många vackra tempelbyggnader.

Efter några timmars rundtur poppade frågorna likt senapsfrö i olja i min skalle. Detta vurmande för gamla brittiska byggnader samtidigt som Västbengalen varit särskilt viktigt för Indiens frigörelse gick inte riktigt ihop. I Indien finns en debatt kring kulturarv och historia, om vilken historia som är de facto korrekt och vad som bör lyftas fram. Inom hindunationalistiska kretsar så vill man göra gällande att det fanns ett blomstrande hinduiskt samhällssystem som förstördes av moghulerna som invaderade kontinenten på 1500-talet. Före barbarernas ankomst som vissa säger, hade hinduerna gjort stora landvinningar inom vetenskap och medicin, samhällssystem och kvinnan var inte förtryckt.

Att de muslimska härskare som invaderade kontinenten gick hårt fram är det få som tvistar om men sanningshalten i bilden som målas upp av ett gyllene pre-moghul Indien är något forskare träter intensivt om. Konflikten har bäring enda till våra dagar för det är ur denna historiebild som dagens BJP-regering och de hindunationalistiska grupperna hämtar näring till sin politik om ett återupprättande av en nation för främst hinduerna.

Naila Saleem, kulturkorrespondent på Sveriges Radio. [email protected]

Utrikeskrönika den 28 maj 2019. Washington.

Washington tisdag.

Det är sent men min nioåriga dotter kan inte sova. Hon grubblar över om hon ska göra militärtjänst när hon blir stor.

Hon säger att hon inte vet om hon vågar eftersom hon är rädd för krig. Men när jag konstaterar att hon inte måste, lumpen är ju så gott som frivillig i Sverige, blir hon upprörd och irriterad.

Man ska ju tjäna sitt land säger nioåringen.

Så här med bara några dagar kvar till den svenska nationaldagen funderar jag över hur omfattande den amerikanska patriotismen är jämfört med den svenska. Min yngsta dotter är det av mina barn som procentuellt sätt tillbringat mest tid här i USA och jag skulle säga att militärtjänstfunderingarna är ett tecken på hur det har påverkat henne. Tidigare samma vecka har hon varit med sin klass nere i den stora parken The Mall i centrala Washington och gått poängpromenad bland monumenten. En av uppgifterna var att hitta fem personer som verkar ha gjort militärtjänst och tacka dem för att de har tjänat sitt land.

Att fostra barnen till goda patrioter är standard i amerikanska skolor där de flesta precis som min dotter börjar varje dag med att svära trohet till flaggan och landet. I början viskade hon Sverige där man skulle säga USA, men det har hon slutat med nu.

Själv har jag ibland lite svårt att hantera den där patriotiska högtidligheten som det absolut inte går att skämta om. Jag kan bli full i skratt vid tillfällen som vid den årliga middagen för journalisterna i kongressen som alltid börjar med nationalsången. Att tänka sig att en svensk journalistklubbsmiddag skulle börja med Du gamla du fria känns av nån anledning absurt.  Det är som om jag som svensk behöver ett ironiskt lager mellan mig och eventuell patriotism, men här är det precis tvärtom.  Amerikanernas kärlek till USA är en helt ironifri zon.

Och vid ett besök på den stora krigskyrkogården i Arlington under Memorial-helgen då skolbarn och andra får en extra dag ledigt för att minnas USA:s många stupade soldater, förstår jag varför.

Rullstolsbundna veteraner blir runtskjutsade i havet av vita gravstenar. Andra strosar tysta, en del sammanbitna. Många bär bikerväst, några har Make America Great Again-kepsar, ingen är oberörd inför raderna av soldatgravar.

De flesta människor vill höra ihop med andra och i USA är patriotismen en viktig tråd i den brokiga samhällsväven där människor från olika kulturer, religioner och bakgrund knyts ihop. Men patriotismen är också en viktig förklaringsmodell som fungerar som tröst och ett svar på frågan om varför så många amerikaner år efter år mister livet i landets långa krig. Om man inte tycker att det är viktigt att tjäna sitt land, tex genom att göra militärtjänst , blir det som att säga att alla förlorade människoliv slösats utan nytta.

Om min dotter en dag gör värnplikt i Sverige är det inte så troligt att hon behöver riskerar livet i krig. För hennes klasskamrater här är det annorlunda. Det utgör en fundamental skillnad mellan svensk och amerikansk patriotism.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 27 maj 2019. Uppsala.

Uppsala, måndag. Budskapet från Kinas ledare Xi Jinping har de senaste dagarna varit att nationen har inlett en ny lång marsch.

I kommunistpartiets Kina utgör den långa marschen själva skapelseberättelsen. Genom en stor kringgående manöver lyckades kommunisttrogna på 1930-talet samla sig i ett basområde i norra Kina. Vägen dit är utbroderad med faktiska och mytologiska slag och umbäranden.

De som följde med, överlevde och i alla fall tidvis lyckades dra jämt med ledaren Mao Zedong lade grunden för vad som nu är partiadeln, av vilken Xi Jinping själv är en ättling.

Långa marschen är det man tar till i Kina när det behövs en hoppingivande metafor av den kraftigare sorten. Och det behövs nu när USA med president Donald Trump i spetsen har riktat in sig på själva kronjuvelen i Kinas industriella diadem, telekomjätten Huawei.

Säkerhetsvarning i USA har följts av avbrutna samarbeten med amerikanska IT-bolag, och Huawei riskerar att drabbas om dess leverantörskedja slits i bitar. I den kinesiska statliga teven är budskapet att tiderna är hårda, men att Kina är förberett.

Huawei påstår tappert att man ska kunna producera sina telefoner och telekomutrustning också oberoende av de amerikanska chiptillverkarna. Icke desto mindre har Huawei och dess 74-åriga grundare senaste tiden pressats att ge intervjuer. I en statlig tv-intervju den 21 maj hävdade grundaren Ren Zhengfei i bästa nationalistiska stil att jetmotorn uppfanns av den kinesiska ingenjören Wu Zhong Hua.

Det kinesiska magasinet Flygkunskap tvingades förklara efteråt att jetmotorns uppfinnare visserligen inte var kinesisk jetmotorn patenterades 1913 av en fransk ingenjör men att tidskriften stöttade andemeningen i Ren Zhengfeis uttalande, som nog ska tolkas som en förhoppning om att framtidens motsvarighet till jetmotorn ska komma att uppfinnas i Kina.

Samtidigt som den hårdnande amerikanska handels- och säkerhetspolitiken fördöms, prisar Huaweis grundare Ren amerikanska företag och uppmanar alla att stå enade för en globaliserad ekonomi. Globalisering brukade vara ett amerikanskt mantra, men de senaste åren har kinesiska politiker velat utmåla sig som frihandelns sanna försvarare.

Den kinesiska telekomjättens ordförande Hu Houkun uppträdde i förra veckan på en tysk cybersäkerhetskonferens i Potsdam. Där varnade han omvärlden för att bygga en ny digital Berlinmur.

Där slog mitt floskellarm på.

Själv lägger jag varje år jag bor i Kina tusenlappar på teknik bara för att komma över den nationella brandvägg som Kina slagit kring sig med stöd av Kinas IT- och telekomindustri. Den kinesiska digitala muren som hindrar mig från att ta mig ut till kritiska artiklar och amerikanska nättjänstföretag är både en censurens fästning och ett handelshinder som får andra att blekna.

I krig uppstår myter, den egna sidan framställs som ädlare, och motståndaren som råare.

Och mindre länder kan tvingas välja sida.

De EU-politiker som precis har valts in kommer inte att undkomma frågan om hur Europas länder ska positionera sig i det kalla digitalkriget mellan världens två ledande ekonomier.

Hanna Sahlberg, Kina-korrespondent [email protected]

Utrikeskrönika den 24 maj 2019. Aden.

Jemen, fredag.

Det är otroligt hur man som människa anpassar sig snabbt.

Jag har rest i mängder med krigs- och katastrofområden. Det är alltid samma sak först. Det är med en iskall klump i magen jag åker igenom de sista vägspärrarna eller går igenom passkontrollen på väg till målet.

Jag är ju ingen tuff kille direkt, snarare harig och livrädd.

Men jag vill ju ändå så gärna åka dit, vill ju se hur människor lever- och det är nästan alltid samma sak.

Rädslan och uppmärksamheten för faror finns kvar hela tiden men andra saker, som i andra sammanhang skulle kännas helt bisarra, märkliga eller livsfarliga, de sakerna blir vardag, som en del av kulissen.

Jag vet inte hur många gånger jag tagit in på hotell eller bott i tält i krigsområden och det skjutits granater eller automateld i närheten.

Man lär sig snabbt om det verkligen är farligt, om granaterna är på väg hit eller på väg härifrån. Eller om automatelden verkligen är strider - ofta är det firande eller omogna soldater som skjuter vilt i luften. Förresten orsakar sådan glädjeskjutning fler dödsfall än vad de flesta tycks tro.

Jag reagerar knappt längre för automateld eller pistolskott i vissa miljöer men hoppas att jag skulle kasta mig i skydd om jag hörde samma sak i Sverige eller Istanbul.

Men här i Jemen har den hariga korrespondenten fått en ny skräck: kolera.

Jag har blivit kraftigt förgiftad vid flera reportageresor.

Men en ny skräck är att vandra omkring på koleraenheter och i flyktingläger med tiotals dokumenterade kolerafall de senaste dagarna, där flugor surrar i ens ansikte - flugor som varit gud vet var innan i läger där människors avföring ligger öppet på marken.

Då vill man sprita hela kroppen.

Inte blir det bättre av att kängornas sulor avger den tvivelaktiga doften av just detta mänskliga sekret och att den doften ligger som en tung slöja över hela hotellrummet.

Fast konstigt nog, även det blir vardag. Sprita händerna, drick bara ur oöppnade flaskor, ät inte grönsaker sköljda i vatten, helst inte grönsaker alls, checklistan är på autopilot.

Det som aldrig kommer att vara på autopilot och aldrig bli vardag från mitt besök i Jemen är barnen. De kolerasjuka, de apatiska och inte minst de svältande och akut undernärda.

Barnen vars blickar jag aldrig kommer att glömma.

Den lilla pojken med den ojämna andningen, kopplad till en syrgastub. Han som inte hade en gnutta fett i ansiktet och som ännu inte lärt sig sitta trots att han är närmare två.

Treåringen på landsbygden som inte lärt sig prata ännu men som härmade mig och jublade när vi selfie-filmade varandra. En gnutta glädje.

Eller flickan som kunde sitta, men ingenting annat, inte ens le. Hon som tappat håret av undernäring men som tittade på mig med stora, kloka ögon som om hon visste en hemlighet.

Kanske visste hon det, kanske är det hon som förstår hur cyniskt och fruktansvärt onödig storpolitik kan vara när enkla människor blir brickor i ett elakt spel, när politiska beslut tagna tusentals mil härifrån drabbar de som inget gjort, de allra minsta - de vars framtid släckts redan innan den börjat.

Johan-Mathias Sommarström, Aden. [email protected]

När korrespondent @ekmathia besökte ett flyktingläger i Jemen fick han se mycket lidande. Men mitt i eländet fanns också ögonblick av glädje som när treårige Abdallah fick se sig själv i kameran. Mer från rapporteringen från Jemen hittar du här: https://t.co/yDOkII7RaH pic.twitter.com/fyDztWfytD

SR Ekot (@sr_ekot) 23 maj 2019

Utrikeskrönika den 23 maj 2019. Maputo.

Maputo torsdag. Maktkampen mellan militären och demonstranterna i Sudan verkar kunna pågå för evigt. Efter att diktatorn Omar al-Bashir störtades av militären i april så har det varit en lång räcka samtal där kuppmakarna och civilsamhället inte är överens om vem som ska leda det stora landet. Under hela den tiden har tiotusentals demonstranter i en enorm folklig maktdemonstration parkerat sig i centrala huvudstaden Kharoum för att pressa militären till att släppa makten vidare till ett civilt styre. Och så där har det sett ut i över en månad. Nästan varje dag läser jag tämligen torra texter från nyhetsbyråerna om nya samtal, nya förhandlingar - den sa det, den andra sa nått annat. Man är fortfarande inte överens och egentligen går processen just varken framåt eller bakåt. Och de folkliga demonstrationerna bara fortsätter. De sitter där, och just inget händer. Åtminstone är det så den dramatiska revolutionen i Sudan kan berättas - torrt trist och sakligt. På plats är det naturligtvis en helt annan bild. Jag var där nyligen och jag önskar att jag i nyhetssammanhang oftare fick anledning att berätta om det myllrande liv och kaos som faktiskt omger denna protest. Jag pratar alltså om sockervadden, om ansiktsmålningen och de schackspelande ungdomarna. Om isglassen, poesin och konsten. Om jazzen i tälten, barnteatern och om muralmålningarna som växer fram. Om debatterna, te-serveringarna, vänligheten och den välorganiserade distributionen av vatten till alla tiotusentals människor som söker sig till demonstrationsplatsen varje dag - trots 45 gradig torr ökenhetta. Om att hela den historiska revolutionen egentligen mest av allt liknar en bättre kulturfestival. Med barnfamiljer, ungdomar, gamlingar, människor i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Och militären då? Tja, ute på det enorma protestområdet som demonstranterna spärrat av mitt framför militärens högkvarter minglar soldaterna som alla andra. Sitter och tjabbar med gamla bekanta på serveringarna som poppat upp här och där. Dansar med till musiken och ser ut att trivas rätt bra. Självklart har de tungt beväpnade kollegor i närheten ständigt redo att ta i med sina ökända brutala hårdhandskar, men ännu så länge har militärjuntan visat återhållsamhet och medan förhandlingarna pågår mellan parterna, passar många militärer på att njuta av ansiktsmålning, jazzmusik och sockervadd som alla andra. Är det verkligen såhär folkliga resningar i diktaturer brukar gå till undrade jag när jag gick där på gatorna i Khartoum. Tja, inte överallt kanske men tydligen fullt möjligt. Där det finns människor finns det liv och kaos. Tänk på det nästa gång du hör om ett dramatiskt politiskt skeende någonstans och jag eller någon av mina kollegor bara berättar om maktspelet, positionerna och förhandlingarna. Tänk då på sockervadden. Tänk på isglassen.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönika den 22 maj 2019. Qamishli.

Qamishli, onsdag.

Varje dag ringer de mig för att berätta: nu har vi räddat ytterligare en flicka eller pojke.

De som ringer är en yazidisk familj långt ute på landsbygden här i kurdkontrollerade norra Syrien. Deras hem har förvandlats till transitplats för yazidiska före detta barnslavar och sexslavar som räddats från IS. Och hela familjen försöker erbjuda en trygg miljö, farmor Zahra, hennes son Mahmoud som åker till al-Hol-lägret mitt i natten när han fått tips om att det finns ett yazidiskt barn där bland IS-barnen, och så Mahmouds fru Siham och de fem barnen som bidrar till ett slags normalitet för överlevarna.

Trots att det har gått två månader sen IS besegrades i Baghouz, har många yazidier inte vågat ge sig till känna ännu.

De lever kvar bland IS-kvinnorna i al-Hol. Vissa av barnen har glömt att de är yazidier. Vissa av de före detta sexslavarna har fött barn under fångenskapen och gömmer sig i al-Hol för att de vet att de annars kommer att lämna ifrån sig sina barn.

Det yazidiska samhället välkomnar kvinnorna hem, men inte några barn till IS-mördare, som de säger.

I går var det en ung kvinnlig yazidisk före detta journalist som räddats. 24 år gammal. Hon hade inte fött några barn. När jag träffade henne hade hon ännu inte förmått sig att ta av IS-kläderna.

Innan hon kidnappades av IS jobbade hon på den yazidiska radion Radio Sinjar och var bland annat programledare för ett slags ring så spelar vi-program. Nyheten om att hon var fri spreds snabbt på sociala medier där man kunde se en bild av henne som självsäker 20-åring i t-shirt och långt utsläppt hår kontrasterad mot en bild av 24-åringen i svarta IS-kläder.

Hon berättade att hon dröjde sig kvar bland IS-kvinnorna i al-Hol-lägret för att de sagt åt henne att hon skulle hamna i amerikanskt fängelse om hon gav sig till känna. Men i förrgår fick Mahmoud larm om att hon fanns i lägret. Hon berättade för mig att hon inte, som många av de andra sexslavarna, levt som hembiträde i en familj. Utan under fyra år hade hon flyttats runt på IS olika militärbaser och tjänat soldater.

Samtidigt med den unga journalisten hade Mahmoud räddat två småflickor 8 och 9 år gamla. De grät och sa att de ville åka tillbaka till sin IS-mamma i lägret. De mindes inte sina riktiga mammor, de hade glömt hur man pratar kurdiska och att de var yazidier. De kände sig bara trygga när de fick ha sina IS-kläder på sig och gå och be som muslimer.

Den unga journalisten och de två småflickorna. Bara tre av de många yazidiska liv terrorsekten IS märkt för all framtid.

Jag försöker le uppmuntrande och säger: det blir i alla fall fint när ni får komma hem.

Då tar Mahmoud mig åt sidan och säger: Hem? De har inga hem längre, deras föräldrar lever i flyktingläger i Irak. Och de kommer inte att tas om hand av några socialarbetare eller psykologer.

De åker från ett tält till ett annat.

Cecilia Uddén, i Qamishli i kurdisk-kontrollerade norra Syrien [email protected]

Utrikeskrönika den 21 maj 2019. Stockholm.

Stockholm, tisdag.

Vi har diskuterat på redaktionen, när det är dags att börja använda begreppet handelskrig om det som USA har gett sig in i mot andra länder, främst Kina.

Nu är det nog dags, är jag rädd.

För båda länderna har börjat rulla ut och avfyrat både konventionella och icke konventionella vapen i en handelskonflikt.

Det senaste är USA:s stopp för att den kinesiska mobiljätten Huawei. Huawei får inte lägre köpa teknik av amerikanska teknikgiganter som till exempel Google.

Det innebär att Huawei förlorar tillgången till en mobiltelefons blodomlopp och hjärna, det vill säga operativsystemet.

Officiellt säger USA:s president Trump att han fattat beslutet för att skydda nationens säkerhet. På det sättet kan han använda en undantagsparagraf i världens handelsregler för att skada ett av Kinas viktigaste företag.

Huawei säger å sin sida, att det amerikanska beslutet är ett cyniskt spel i ett eskalerande handelskrig mellan Kina och USA.

Det som har hänt verkar vara att USA nu demonstrerar att landet kan trappa upp handelskonflikten med Kina också med okonventionella medel

Det har Kina redan gjort, genom att försvåra tullprocesserna för amerikanska varor till Kina och genom att den kinesiska byråkratin har blivit allmänt långsammare för amerikanska bolag.

Kina har också hotat med att helt sluta köpa amerikanska jordbruksprodukter, till exempel soja. Det skulle bli ett mycket hårt slag mot amerikanska jordbrukare, som säljer stora delar av sin produktion till Kina.

President Trump har försökt lugna de amerikanska jordbrukarna med att säga att de i själva verket går en ljus framtid till mötes. Och att jordbrukarna ska kompenseras ur dem amerikanska statskassan om de förlorar för mycket pengar på kinesiska åtgärder i handelskriget.

Orsaken till att okonventionella vapen har börjat användas i handelskriget mellan länderna är skillnaden i hur mycket länderna köper av varandra.

USA köper så mycket mer av Kina än tvärt om, så Kina kan helt enkelt inte svara med ökade tullar. Det finns inte tillräckligt mycket att förtulla som svar på USA:s höjningar. Så de får ta till andra metoder.

Ett handelskrig mellan världens två största ekonomier riskerar att påverka hela världen. Så frågan är om det finns någon handelsfred i sikte.

Det vet vi inte. Möjligen vet vi mer om en dryg månad, då presidenterna Xi och Trump träffas i Japan under toppmötet mellan världens rikaste länder inom gruppen G20.

Staffan Sonning [email protected]

Utrikeskrönika den 20 maj 2019. Paris.

Paris, måndag.

Kanske har ni följt debatten om återuppbyggnaden av Notre Dame-katedralen?

Och om tävlingen som ska avgöra hur det nedbrunna taket ska se ut och om tornspiran ska byggas upp igen?

Bland förslagen finns en utsiktsplats med träd på taket, en gigantisk pool och en futuristisk tornspira i glas.

Fantasifullt och spännande för vissa, provocerande och avskyvärt för andra.

Ungefär som när den historiska byggnaden där museet Louvren finns, 1989 fick ett tillägg av en glaspyramid på innergården.

Vissa anser att pyramiden är beviset för att det går att förena nytt och gammalt, andra ser den som ett bevis på arkitekters storhetsvansinne. Pyramidens arkitekt Ieoh Ming Pei, avled för övrigt i fredags, 102 år gammal.

Det har anordnats debatter om Notre Dame efter branden, där förenklade perspektiv har ställts mot varann; den politiskt konservative som vill rekonstruera mot den progressive som vill se fantasin flöda.

Andra använder kulturhistoriska argument.

"Med en rekonstruktion av katedralen som den såg ut vid branden, slipper man en upprörd debatt." Det skriver konsthistorikern Francois Loyer i tidningen Liberation.

"Människor sörjer den byggnad som brann. Att bygga upp den igen innebär att man ger katedralen dess enhet och sammanhang tillbaka, skriver han.

Jag tänker på allt detta när jag läser att den världsberömde franske arkitekten Jean Nouvel har fråntagits ett kontrakt han fått i Algeriet, att restaurera den historiska stadsdelen, kasbahn i huvudstaden Alger.

Den är sliten, med sina trånga vindlande gränder, farliga elinstallationer och olagliga tillbyggnader. Kasbahn är klassad som världsarv av Unesco och har en rik historia här gömde sig motståndsrörelsen mot den franska kolonialmakten och senare terroristerna.

Att denna stadsdel skulle renoveras av en fransman blev för mycket för många. Jean Nouvel har gjort sig känd för byggnader i glas och aluminium och han har ritat det moderna Louvremuseet i Abu Dhabi. 400 arkitekter, historiker och aktivister undertecknade ett öppet brev där de bad Jean Nouvel att dra sig ur projektet.

Han vägrade, men nu har kontraktet ändå avslutats, enligt den franskspråkiga algeriska tidningen El Watan.

Uppdraget har i stället gått till Kuba, enligt tidningen. Erfarenheten av att restaurera den gamla stadsdelen i Havana på ett sätt som både bevarar staden och behåller sammanhanget, gör enligt Unesco kubanerna särskilt lämpliga att utföra uppdraget.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönika den 17 maj 2019. London.

Det är drygt en månad kvar  sedan flyttar jag hem. Min tanke var att de här sista veckorna skulle kunna ägnas åt att ha lite kul och njuta av försommaren i Londons parker men ack vad fel jag verkar få. Slutspurten blir jobb, jobb och jobb.

Först är det EU-valet på torsdag, ingenstans är det så galet som här. Mister Farage ställer sig upp och säger åt britterna att säga hej då till de etablerade partierna, vara stolta över sin brittiska identitet och klippa banden med EU över en natt.

Vips känner en tredjedel av britterna att han sitter inne med lösningen på deras problem. Valrörelsen är som ett Twitter i verkligheten där det bara går att skrika bu eller bä. Ingen brexit, ropar motståndarna till Farage som om det skulle skapa ordning i kaoset.

Efter valet hamnar fokus på Champions League-finalen mellan Liverpool och Tottenham. Ännu en galen tillställning.

Det var tio år sedan senast två engelska lag tog sig hela vägen till finalen. Efter två helt osannolika semifinaler där de engelska lagen vände underlägen på 0-3 till seger väntar vi oss inget annat än rafflande dramatik den första juni. Fotboll och politik påminner om varandra här just nu.

Två dagar senare landar Donald Trump i London. Både oppositionsledaren Jeremy Corbyn och parlamentets talman vägrar skilja på land och person. Talmannen tänker inte välkomna Trump till parlamentet och Corbyn har tackat nej till finmiddag med den amerikanske presidenten. Det ryktas att en ännu större Trumpballong än senast kommer att blåsas upp för att håna gästen från USA på Londons gator.

När Trump åkt är det dags för Theresa May att sprattla en sista gång i parlamentet. För fjärde gången tänker hon lägga fram utträdesavtalet med EU för omröstning. Det sägs att hon tänker fylla det med godis och spruta parfym på det så att brexitörerna i partiet inte kan motstå att lägga sina röster på det. Misslyckas May, vilket alla tror, väntas hon avisera sin avgång och en partiledarstrid tar vid redan i juni.

Minst tolv kandidater verkar vara beredda att ge sig in i leken. Två sticker ut som segerkandidater, enligt min mening. Det mest odramatiska alternativet vore nuvarande utrikesministern Jeremy Hunt. En person som kan föra sig i de internationella salongerna och som pratar flytande japanska men det är hans företrädare Boris Johnson som kommer bli partiledare om han lyckas ta sig till den sista omröstningen där medlemmarna får välja mellan två alternativ. Kanske mellan Hunt och Johnson.

Gör han det kan vi vara säkra på att min avslutning på den här korrespondenttiden bara är en försmak av vad som väntar.

Claes Aronsson [email protected]

Utrikeskrönika torsdag den 16 maj. Bryssel.

Bryssel torsdag.

I dag föds jag. Hur kommer världen jag växer upp i se ut?

Så börjar EU-parlamentets reklamfilm inför EU-valet.

Den visar barn som kommer till världen runt om i Europa.

Från Danmark i norr till Grekland i söder. Mammor med värkar vankar fram i korridorer, ligger i sjukhussängar, skrynkliga nyfödda bebisar på mammas bröst, pappor som gråter glädjetårar och storasyskon med förundran i blicken.

Budskapet är enkelt. Det är barnen i filmen, de nyfödda, som kommer växa upp i det samhälle vi vuxna väljer i dag. Genom vår röst i EU-valet.

För det vad filmen syftar till att få folk att gå och rösta i valet nästa vecka och det, får man säga, är en ganska otacksam uppgift.

Deltagandet i valet till Europaparlamentet har minskat för varje val som gått, ändå sedan första för 40 år sedan. Då röstade över 60 procent av européerna. Senast för fem år hade den siffran minskat till strax över 40 procent. Ironiskt nog har den trenden gått hand i hand med att EU och särskilt EU-parlamentet fått mer och mer makt.

Det är svårt att få dagens européer engagerade.

Och EU:s institutioner har ju inte heller gjort sig direkt kända för väcka känslor hos medborgarna med konkreta snärtiga politiska budskap. Snarare är väl EU expert på att skapa komplicerade formuleringar kring allehanda mekanismer, strategier, faciliteter, verktyg och gud vet vad, som få vanliga människor orkar bry sig om.

Och att reklamfilmen inför valet dessutom måste vara helt fri från partipolitiska budskap gör det inte lättare att engagera.

Men, trots dessa ogynnsamma förutsättningar så verkar det som att EU:s reklammakare faktiskt har fått till det den här gången.

Eller rättare sagt, den franska regissören, Frédéric Planchon, som de har anlitat. Hans tre minuter långa film om europeiska förlossningar väcker verkligen känslor.

Smärta, lycka, oro och kärlek.

Flera jag pratat med om det här klippet har sagt att de började gråta när de såg den. Jag hade nog gjort det själv också, om det inte hade varit för att jag såg den för första gången på tunnelbanan på väg hem från jobbet och lade band på mig själv. Det är svårt att inte bli berörd.

Och reaktionerna är mestadels positiva på sociala medier där nästan 130 miljoner har sett filmen.

Om det verkligen kommer få fler européer att gå och rösta får vi se men den stora spridningen bådar ändå gott för dem som vill se ett ökat valdeltagande.

Det är 427 miljoner väljare som har möjlighet att rösta nästa vecka. Om du är en av dem är det du som har möjlighet att välja det Europa våra barn ska växa upp i.

Andreas Liljeheden, Bryssel [email protected]