Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Bangkok torsdag.

I Vietnam gäller nu en ny hård internetlag. Sedan första januari gäller det för internet användare, både vietnameser och utlänningar i landet att tänka sig extra noga för vad man skriver och publicerar på sociala medier och andra plattformar som finns på nätet.  

Den nya lagen som kallas Cyberskyddslagen är ännu ett bevis på att det styrande kommunistpartiet i Vietnam har en allt hårdare kontroller på sin befolkning. Det är det ökända ministeriet för internsäkerhet som ligger bakom den nya lagen. I enpartistaten Vietnam har ministeriet vuxit till att bli ett av landets största och kraftfullaste.

Den nya lagen är en av Sydostasiens hårdaste internetlagar. Förutom att kraftigt begränsar vad man får man får lägga ut på internet så kräver den också att internetoperatörer måste förhindra och stoppa publicering av allt material som kommunistpartiet anser vara stötande. Det kan vara allt från texter och bilder som staten anser är falsk- förvrängd information som på något sätt ifrågasätter den vietnamesiska historien eller överhuvudtaget anses anstötlig. Om den dessutom kan hota den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet och kan skapa förvirring eller oroligheter i Vietnam så är det totalt förbjudet.

Ministeriet för internsäkerhet säger att lagen syftar till att bekämpa cyberattacker - och utplåna "fientliga och reaktionära styrkor" som med hjälp av internet uppmuntrar till oliktänkande eller att aktivt ifrågasätta staten och dess aktiviteter.

Förutom att kraftigt begränsa yttrandefriheten i Vietnam kräver också lagen att Tech-jättar som Google och Facebook måste lämna ut och överlämna användardata utan några frågor när myndigheterna kräver det. Bara under 2018 spärrade eller raderade Facebook 670 vietnamesiska användare från plattformen på begäran av myndigheterna eftersom man tyckte att dom spred skadlig information om och för landet och dess ledare.  

Vietnam har också etablerat en speciell Internet-styrka som heter Styrka-47. Det är en militärenhet med över 10 000 anställda. Den beskrivs av myndigheterna som välutbildad och lojal mot revolutionen", och att styrkans uppgift är att bekämpa "felaktiga och snedvridande åsikter online. Kritiker hävdar att Styrka-47s huvudsyfte är att sprida förtal och smutskasta regimkritiker.

De senaste åren har ett trettiotal bloggare dömts till fängelse eller utvisats ur Vietnam. Några av dom mest uppmärksammade fallen och hårdaste domarna är mot bloggaren "Mother Mushroom", som dömdes till 10 års fängelse 2017, och bloggen Hoang Duc Binh, som dömdes till 14 år förra året. Samtidigt har flera pro-demokratiska och oberoende nyhetswebbsajter utsatts för cyberattacker som misstänks komma från Styrka-47.

Vietnam har ett snabbt växande antal mobila internetanvändare. Bara sedan 2015 har antalet mobila användare ökat från runt 34 miljoner till 49 miljoner i år och antalet förväntas öka till 55 miljoner år 2022. Kritiker till den nya lagen, bland annat Human Right Watch, säger att online-friheten nu krymper till att vara i stort sett obefintlig för en hel generation användare.

Det här sker samtidigt som Vietnam och Sverige i år kommer att uppmärksamma och fira femtioåriga diplomatiska förbindelser mellan länderna. Det kan vara på sin plats att Sverige då påminner om vad yttrande- och internetfrihet betyder och att vi i Sverige har klarat oss ganska bra sedan 1766 års tryckfrihetsförordning.  

Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 2 januari 2019.

Berlin, onsdag.

Jag är tillbaka i huvudstaden efter att ha flytt undan nyårsbombardemanget i Berlin.

En miljon tillfälliga besökare tycker visserligen att Berlin är den bästa staden att fira nyår i. Ingen annan tid på året är så många turister här samtidigt. Men för mig och många Berlinbor är det den mest outhärdliga tiden på året. Det råder fullständigt fyrverkerikrig. Raketerna skjuts inte bara upp i himlen utan tvärs över gatorna i en fräsande, gnistrande och vrålande nyårskamp mellan kvarteren.

Av tidigare misstag har jag lärt mig att åka härifrån när det drar ihop sig. Det blir också ett bra tillfälle att besöka någon stad som jag är nyfiken på men inte har haft tillfälle att besöka på jobbuppdrag. Den här gången blev det Halle.

Halle?! frågade tyska kompisar. Hur kan man få för sig att åka till Halle?? undrade de och det var uppenbart att namnet bara framkallade bilder av de gigantiska kemifabrikerna, den enorma miljöförstörelse som förorsakades där under DDR-tiden, eller kemiarbetarstaden, med de oändliga raderna av anonyma betonglängor.

Men det var inte precis därför vi åkte till Halle, vid floden Saale ett par timmars resa söder om Berlin. Staden,som inte riktigt kan bestämma om den är 1000 eller 1200 år gammal, har mer än så att visa upp. Under kommande år firar Bauhaus-skolan, inte långt därifrån, 100 år. I Halle finns många exempel på den stilbildande arkitekturen.

Här föddes tonsättaren Georg Friedrich Händel 1685. Hallelujakören har säkert många av er hört under de gångna veckornas advent-  och julkonserter. Här verkade Martin Luther. Och som på så många håll i de östra delarna av Tyskland finns också här spår av svenskarnas härjningar under 30-åriga kriget. I domen är det framför all det som inte längre syns, de många värdefulla skatterna som de svenska trupperna roffade med sig när de tvingades ut ur staden.

Som ockupanter hade svenskarna visserligen hållit sig relativt lugna i Halle, berättar vår kunnige guide i staden. Men vintern 1637 var osedvanligt kall också för härdade nordbor. De eldade på för att hålla värmen i borgen Moritzburg som var deras högkvarter. Vid något oförsiktigt tillfälle tändes en brasa i ett rum intill krutförrådet. Förödelsen, de sotiga och raserade resterna av borgen vittnar om vilket våldsamt fyrverkeri som måste ha smällt av den gången.

Och idag? Nej, inte heller i Halle slapp vi undan nyårssmällandet men det tog i alla fall slut ett par timmar efter midnatt. Tillbaka i Berlin dånade det fortfarande nästan ett dygn in på det nya året.  

Daniela Marquardt, Berlin. [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Washington måndag.

Som USA-korrespondent har jag berättat om samma person för er lyssnare nästan hela det här året - den älskade, hatade och ständigt kontroversielle president Donald Trump.

Men så här på nyårsafton när människor strömmar till mataffärerna för att köpa snacks och bubbel inför kvällens firande så är det i stället alla de vanliga amerikanerna jag också mött och berättat om som dröjer sig kvar allra starkast i mitt minne.

Trump-väljarna inne på en restaurang i Jackson Mississippi som trotsat snöstormen för fisksoppa med goda vänner och som var så nöjda med sin president.

De förväntansfulla demokraterna i en kall lada i Virginia bara dagar innan mellanårsvalet - dom som värmde sig med varm äppeljos och hopp om seger för sina kandidater.

Å så den manliga republikanska juridikstudenten i Springfield Missouri som mitt under den infekterade Kvanaugh-affären berättade att han ville jobba för kvinnor som fallit offer för sexuella övergrepp och som menade att det är självklart bland unga att tro på en kvinnas vittnesmål.

Amerikaner som känt tillförsikt och förväntan inför framtiden.

Men så här på nyårsafton måste jag också minnas de mörka stunderna. Gräsmattan som blev en minnesplats utanför Stoneman Douglas Highschool i Parkland dagen efter att en tidigare elev skjutit ihjäl 17 studenter. Kongressledamoten som stod där och grät med pannan mot ett träd. Pappan på den lilla scenen som ville berätta om sin döda dotter å som inte tyckte att han nog ofta sagt till henne hur fantastisk hon var. 

Det brandhärjade Kalifornien och flickan i Malibu som gick runt i askan efter sitt föräldrahem. Hon vars morfar jobbat för Walt Disney och sparat på tidiga teckningar av seriefigurlegenden. Nu var allt borta.

Människor som fått en oväntad smocka av livet och som blivit tvungna att hantera fruktansvärda förluster.

Men alla ögonblick är inte svartvita. Ett av mina ljusaste jobbminnen från 2018 är konstigt nog från sångerskan Aretha Franklins likvaka i Detroit. Människor strömmade till medborgarättsmuseet där hon låg i öppen kista i röd klänning och skimrande pumps. Det var så många som ville ta farväl och i vimlet träffade jag en distingerad äldre herre - Thomas. Han berättade att han lyssnat på låten Respect varje morgon under hela gymnasietiden för att den sången fick honom att känna respekt för sig själv och andra. Jag träffade också Shiro som tyckte att Aretha Franklin varit som en mormor - nån som alltid funnits där för henne. Nu var Shiro på plats med barn barnbarn och sin egen mamma - lika mycket för att fira Arethas liv och gärning som för att säga hejdå.

Så många intressanta amerikaner som så ofta hamnar i skuggan av sina politiker i min rapportering härifrån. Jag undrar hur dom firar nyår ikväll och jag önskar dem - och er som lyssnar - ett riktigt gott nytt år.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 28 december 2018.

Mellanöstern, fredag.

Bättre och bättre dag för dag sjöng revymakaren Ernst Rolf på 1920-talet. Han visste inte hur rätt han skulle få.

För om man följer nyheter och sociala medier kan man lätt få föreställningen att världen är på väg mot sin slutgiltiga undergång, att Armageddon är nära.

Det är regeringskriser, klimatkriser, flyktingkriser, ekonomiska kriser, sjukdomsutbrott, skottlossningar, våld, krig och kort och gott elände, det var bättre förr. Eller?

Nej, stanna upp, lyssna på Ernst Rolf för en stund:

Bättre och bättre dag för dag, strunt i sorgerna och alla bekymmer.

Till exempel minskar världsfattigdomen, den har minskat under lång tid och antalet människor som lever i extrem fattigdom minskar snabbast. Dessutom minskar barndödligheten i de fattigaste länderna.

Frågar man däremot folk hur de tror att det är, så tror de flesta att fattigdomen ökar och att barndödligheten blir värre.

Färre personer dör i krig och i terrordåd. Fler barn går i skolan och fler kan äta sig mätta.

Det här visar statistik från Världsbanken och FN.

Varför tror då de flesta att allt bara blir värre.

Kanske för hur medier väljer att presentera händelser, kanske hur de självutnämnda skeptikerna på twitter som tycker att allt är elände och någon annans fel väljer att vrida fakta- inte så att det blir fel, men så att det passar deras dystopi.

Domedagsprofeterna och deras svans blundar för helheten, de snöar in på detaljer och fördömer eller hånar de som inte håller med.

Deras självklara ledare är de som i deras ögon bara säger sanningar, auktoritära ledare som Erdogan, Trump, Bolsonaro, Putin och Orban. Män med makt men med allergi mot kritik.

Om man vänder på det kan man ändå konstatera att det är rätt skönt att folk får ha sina egna åsikter.

För det finns en motsats till bättre och bättre dag för dag. Det är när det gäller yttrande- och pressfrihet.

I mängder av länder inskränks den, både i Europa och på andra håll i världen, journalister fängslas och oppositionella förföljs, regeringar tar över medier för att styra mediabilder efter sina intressen. Medier kan inte skriva fritt kritiskt, då riskerar de att antingen bli av med sina tillstånd eller kastas i fängelse. I värsta fall väntar döden som för Jamal Khashoggi.

Och om de oberoende medierna försvinner, hur ska vi då få veta?

På twitter där man söker sig till likasinnade och inte får sin egen världsbild utmanad? I alternativa medier som styrs av politiska agendor?

Det har blivit mode att kalla allt man inte gillar fake news, att stämpla medier och enskilda journalister med partifärger de inte har, att tillskriva dem åsikter som inte finns. Men vissa gillar att missuppfatta och tror att seriösa journalisters reportage är yttranden av egna åsikter.

Och kan man inte som kritiker argumentera kan man ju alltid kalla det just fake news, det ligger rätt i tiden.

Så till alla som attackeras och anklagas när de gör sitt jobb, Ernst Rolf sjöng för er också Om än ställningen är svag, sjung med välbehag: det blir bättre och bättre dag för dag.

Vi kan ju hoppas att han hade rätt.

Men om dessa rader trots allt inte tröstar har nämnde Ernst Rolf också en annan kuplett att ta till när inget annat hjälper: lägg dina sorger i en gammal säck, som råd jag ger - tänk aldrig på dom mer. Lägg dina sorger i en gammal säck.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan 27 december 2018.

Stockholm, torsdag.

Jag gör mina sista dagar som utrikeskorrespondent. Sakta avvecklar jag mitt korreliv och ställer om till en mer hemmabaserad tillvaro. Packar slutgiltigt upp resväskan, lägger undan sommarkläderna och bereder mig på att ställa ner resväskan i källaren så fort klockan slår det nya året och uppdraget formellt är över. Jag tänker tillbaka på de här tre åren och vilket privilegium det har varit att få skildra det unga perspektivet i världen för er lyssnare.

Mitt fokus har varit att lyfta fram unga människors röster. Unga väljare i diverse, mer eller mindre dramatiska val de senaste åren. Unga aktivister, unga på flykt, unga drabbade av terrordåd. Unga som trakasseras, fängslas eller förföljs för att de är kvinnor, hbtq-personer eller politiskt aktiva i samhällen som inte tillåter det. Men också drivna unga entreprenörer, yrkespersoner, studenter och aktivister som slår sig fram och berättar en annan historia om sitt samhälle än den vi är vana att höra här.

Tack till alla er jag träffat därute. Ni som släppt in mig och generöst delat med er av er historia. Utan er hade det aldrig gått.

Unga människor idag beskrivs ibland, särskilt i vår del av världen, som bortskämda. Generation Y och Z som bara hänger på sina mobiler och lägger upp selfies, som fått vägen krattad sedan födseln. Den bilden stämmer säkert till viss del, men det är inte hela bilden jag har fått under åren. Jag ser också en generation som i många fall har fått en riktig bajsmacka av sina äldre. Det vill säga, de har fått en riktigt otacksam uppgift i att handskas med det samhälle de äldre generationerna lämnat efter sig. Politiska kriser, finanskriser och en överkokt planet. En samtid som har präglats av ovilja att ta tag i viktiga frågor och att skylla ifrån sig, som om frågan gällde vem som hade sönder den fina vasen och inte människors faktiska liv. I andra fall har de unga fått samhällen som har präglats av att tidigare generationer har roffat åt sig. Samlat pengar och makt runt sig själva, vägrat lämna ifrån sig det eller låta det sippra ner till folket. Vilka är det som är bortskämda egentligen? Och vägen är kanske krattad, men vart leder den?

Ett annat stort privilegium med det här jobbet har varit att vara i er lyssnares tjänst, och jag vill särskilt tacka några av er. Tack alla ni som är unga och som har hört av er, delat och kommenterat. Tack för att ni är bevisen för att det finns ett intresse och ett stort behov av utrikesjournalistik idag.

Alla ni som ofta får scanna utländska medier för att följa vad som händer i era andra hemländer och regioner. Alla ni som känner samhörighet med jordens melaninrika folk. Eller med folk från vars tunga era namn lätt och naturligt rullar av. Eller ni som känner samhörighet med dem som lever på platser där de ständigt får upprepa sitt namn, för att andra vägrar lära sig det rätt. Alla ni som har hört av er och tackat för att jag lyfter utrikesfrågor som annars inte får så mycket ljus och som antingen själva är, eller som precis som jag har föräldrar som en gång varit nya i det här landet. Ni har betytt allra mest tack.

Palmira Koukkari Mbenga, avgående korrespondent med ungt perspektiv. [email protected]

Utrikeskrönikan 21 december 2018.

Peking, fredag.

Ibland får jag brev från lyssnare, oftast mycket trevliga. Som brevet från Per: Vad är förklaringen till att ni inte använder mandarin för språken som talas i Kina? var hans fråga.

Och det där med vilket språk som egentligen talas i Kina är intressant. Kinesiska som lärs ut i kinesiska skolor idag kallas putonghua rikskinesiska. En anledning till att rikskinesiska i skolan betonas väldigt mycket är naturligtvis att de flesta i Kina inte har det som modersmål. Så man skulle kunna göra sig lustig och säga att kinesiska är ett främmande språk för kineser. Enligt en officiell uppskattning för några år sedan hade runt 20 procent rikskinesiska som första språk. Rikskinesiska är alltså en standarddialekt konstruerad från modern pekingdialekt och talas på TV, på arbetsplatser och i skolor. Bland yngre personer är det vanligare att ha rikskinesiska som första språk, och andelen ökar.

På kinesiska kallas den största språkgruppen här i Kina hanyu, "hanfolkets språk". Det är ganska förvirrande, för det så kallade hanfolket talar många olika dialekter, en del mer olika varandra än vissa europeiska språk sinsemellan.

Skriftspråket är det som egentligen hållit ihop det kinesiska kulturområdet under tusentals år. Det kallas zhongwen som skulle kunna översättas med "skriftspråket i Mittens rike" eller centralspråket. Men det var först under kommunistregeringen som de flesta i Kina blev läs- och skrivkunniga.

Det finns ingen definitiv koppling mellan hur kinesiska skrivs och hur det talas. Du får alltså inte så mycket hjälp av att kunna tala när du ska skriva, och vice versa. Skriven kinesiska är ett begreppsspråk som kan läsas och förstås utan att läsaren behöver kunna samma talspråk som den som skrev. Det kan vara besvärligt, men har å andra sidan gjort kinesiska skrivtecken användbara även för koreansktalande, japanstalande och vietnamesisktalande alltså talspråk som inte är släkt med kinesiska.

Och så mandarinerna. Ordet mandarin lär komma från malaj och nådde Europa på 1500-talet genom portugiserna som hade kolonier i Asien. Mandarin betydde ämbetsman och blev européernas namn både på de kinesiska kejsarnas högre tjänstemän och på språket det talade sinsemellan. Ett historiskt föregångsspråk till dagens rikskinesiska alltså. Men de så kallade mandarinerna skulle knappast godta vårt sätt att tala och skriva i Kina idag, och att blanda in dem när man beskriver dagens kinesiska gör knappast någon klokare.

Mandarin har överlevt i engelskan som en lös beteckning på nordkinesiska dialekter. Men för mig är den enda mandarin jag befattar mig med den lilla orangea som jag plockar ur fruktkorgen.

God jul från Peking, önskar Hanna Sahlberg. [email protected]

Utrikeskrönikan 20 december.

Maputo torsdag.

Här kommer ett glatt budskap i juletid: världen blir en allt bättre plats. Bättre och bättre dag för dag. Go tell it on the mountain, over the hills and everywhere: människor över hela jorden får det allt bättre.

Det kan vara värt att komma håg efter ett år där man lätt får för sig att det förhåller sig annorlunda. Och det gör det ju också, inte minst här i Afrika ser det verkligen inte bara ljust ut. Men i jämförelse med den stora positiva trenden så är bakslagen faktiskt randfenomen. Och visste du inte att det förhöll sig så, så ta det lugnt. Det är nog mer mitt fel än ditt. Att mänsklig värdighet i det tysta, långsamt men stadigt vinner allt mer mark skulle verkligen kunna berättas oftare i nyhetsform.

Jag roade mig nyligen med att titta på hur FN:s breda index över mänsklig utveckling sett ut från 1990 fram till idag. Det mäter en rad faktorer inom hälsa, utbildning och människors ekonomiska möjligheter. Och jag hittade faktiskt inte ett enda land där genomsnittsmänniskan fått det sämre. Inte i Afrika, inte i hela världen. Jo, förresten, Syrien, men trots en rejäl nedgång senaste åren är det bara en marginell nedgång jämfört med 1990. Till och med i de lägst utvecklade länderna - många afrikanska som tillexempel Centralafrikanska republiken - ökar människors möjligheter att leva värdiga liv hela tiden. Inte för alla såklart, men för de allra flesta.

Så här års har många av oss julkrubbor hemma. Där ligger han, lilla Jesusbarnet, född i smutsen långt från sjukvård och på väg ut i ett liv som flykting. Han överlevde ju som bekant, trots en skakig start. Och visst finns det sorgligt nog fortfarande många små Jesusbarn där ute, men tittar man på den stora trenden för barnadödligheten så sjunker den som en sten - även i de fattigaste länderna. Idag dör färre än fyra procent av barnen innan de fyller fem år. Det är mer än en halvering jämfört med år 2000 - och det var ju alldeles nyss. Eller hur?

Och vad kan då den fallande barnadödligheten berätta för oss om världen? Ja, förutom det uppenbara att fler barn lyckligtvis överlever. Jo, som Hans Rosling så klokt brukade påpeka, så är ju graden av barnadödlighet också ett slags betyg på ett helt samhälle. Att man förmår skydda dessa sköra små varelser säger något om en bredare framgång. Om att det finns rent vatten, tillräckligt med mat, ordentliga toaletter och grundläggande sjukvård. Att föräldrar gått i skola och kan läsa och skriva, om hyfsat trygga vardagsmiljöer. Det brukar heta att "it takes a village to raise a child". Jag skulle vilja säga "it takes a state to raise a child", och världens länder - allihop - blir allt bättre på just det.

Så ta nu julhelg tryggt förvissade om att det på många sätt ser rätt ljust ut. Inte för alla, och inte överallt. Men för många och för allt fler. Och hör du en enfaldig julsång som glatt ackompanjerad av bjällerklang försöker få dig att tro något annat - att det till exempel bara är elände här i Afrika - så tro det inte. Och på frågan i samma sång, om vi över huvudet taget vet att det är jul här i Afrika. Så kan jag hälsa, att ja, det vet vi.

Samuel Larsson, Maputo. [email protected]

Utrikeskrönikan 19 december 2018.

Stockholm onsdag.

Och jag tänker på hur det ska gå med Brexit. Det vill säga när ett av EU:s största medlemsländer, Storbritannien, lämnar den Europeiska Unionen om drygt tre månader, den 29 mars.

Fast nu är jag inte längre säker på att det blir nån Brexit till slut. Det blir allt mer möjligt, att det blir en folkomröstning till om huruvida det är en bra idé att lämna världens största frihandelsområde, alltså EU. Med allt vad det innebär. Samtliga alternativ till hur det ska gå till verkar omöjliga att få igenom i det brittiska parlamentet. Det finns alltför starkt motstånd mot alla tänkbara varianter.

Så därför blir det allt mer möjligt, att de brittiska politikerna öppnar nödutgången för att slippa ansvaret, det vill säga låter britterna folkomrösta en gång till. Mitt stalltips är fortfarande, att det inte blir någon  ny folkomröstning, men möjligheterna ökar från dag till dag. De politiska låsningarna verkar vara svårlösta.

Och nyckeln till denna eventuella nya folkomröstning innehas av oppositionsledaren, Labours Jeremy Corbyn. Det finns tillräckligt med motstånd mot Brexit inom regeringspartiet, konservativa Tories, för att en kampanj för en ny folkomröstning skulle kunna bli framgångsrik. Men den möjligheten har Corbyn ännu inte tagit.

Och anledningen är bland annat det brittiska valsystemet. En majoritet av Labours väljare tycker att Brexit är en dålig idé. Men deras partiledare tvekar ändå.

Och det beror bland annat på, att det brittiska valsystemet baseras på valkretsar, inte på vad majoriteter i landet tycker. Det är ungefär som i USA, där Donald Trump kunde väljas till president, trots att han hade en majoritet emot sig.

Det kallas för majoritetsval i enmansvalkretsar. Det vill säga, ett val till det brittiska parlamentet är egentligen 650 val. En person från varje valkrets väljs in som ledamot i parlamentet.

Och om då många mindre valkretsar är för Brexit, medan de stora är emot, så blir det så att ett valresultat inte avspeglar vad majoriteten av väljarna tycker.

Och då måste en taktisk partiledare välja: Valkretsar eller väljare?

Jeremy Corbyn har bestämt sig för valkretsarna, inte väljarna.

Hittills i alla fall.

Staffan Sonning, ekonomikorrespondent, för P1-morgon. [email protected]

Utrikeskrönikan 18 december

Bethlehem Tisdag. Och det är högkonjunktur för Jesusbarn här, tanken är att man ska köpa dem och lägga dem i julkrubban, jag blev erbjuden en likblek gipsbebis i naturlig storlek för 700 dollar i en souvenirbutik där det också fanns Jesusbarn i olivträ - de som ingår i färdiga krubbor av ådrat olivträ från det heliga landet.

Ju fler skyltfönster jag passerar desto mer intresserad blir jag av att äga en av dessa bleka bebisar. Alla har samma onaturliga kroppsställning, knubbiga ben, guldgloria, och söta ansikte. Och jag känner hur en längtan att häda och vanära väller upp inom mig, jag föreställer mig en julgran där det istället för röda kulor hänger hundratals bleka bebisar, jag ser framför mig en konstinstallation av bebisbeläten utslängda på ett golv täckt av plexiglas som besökare kan gå på och titta ner på ett groteskt monument över detta underliga förköttsligande - inkarnationen när Gud blev människa - som icke kristna har så oändligt svårt att förstå och acceptera. De bleka bebisarna i skyltfönstret blänker blasfemiskt och priset för den största gick ner från 700 dollar till 20 när jag gav försäljaren det onda ögat. Jag köper två små bebisar och går vidare till nästa butik där en nunna sitter och skulpterar små Jesusbarn i lera, men de figurerna liknar inga andra, hennes Jesusbarn ser lyckliga ut, leende med utsträckta armar som för att frälsa världen vid första andetaget.

De här Jesusbarnen ser inte ut att behov vare sig blöjor eller vård, medan de i gips bara försöker se passivt söta ut i all sin livlöshet. Men ingenstans bland Jesusbarnen här i Bethlehem finns ens en gnutta av gåtfullhet, här smakar överdosen av Jesusbarn bara spunnet socker. Jag minns förra gången jag fick en överdos av Jesusbarn, på konstgallerierna i Venedig häromåret, de målningarna smakade snarare som ett strävt bordeauxvin. Bebisarna var lika bleka och oformligt knubbiga men oftast försökte de inte se söta ut. Jag minns särskilt en av Piero della Francescas målningar där Madonnan har ett snipigt uttryck och lille Jesus verkar sur, en annan där Madonnan inte ens tittar på barnet utan ser ut att ha blicken fäst vid framtiden och den kommande korsfästelsen. Kännetecknande för Piero della Francescas Madonna målningar var det osentimentala oemotionella orörliga nästan uttryckslösa. Det är ju tur att det finns bilder, vykort och internet så att man kan tvätta näthinnan fri från sockervaddiga gips bebisar och förlora sig i 1400-talsmålningarna som levererar de gåtfulla frågorna kring den födelse stora delar av världen firar om en vecka. God Jul.

Cecilia Uddén för P1-morgon i Bethlehem [email protected]

Utrikeskrönikan 17 december 2018.

Bryssel, måndag.

Det är snart dags att lägga brexit, rättsstatsprinciper, asylpaket och andra typiska EU-ämnen åt sidan. Åtminstone för några dagar. Julen närmar sig. En svensk jul. I Bryssel. 

Med största sannolikhet utan snö, vi lär få nöja oss med regn. Men svensk julmat ska vi i alla fall ha. Även om det kräver en hel del arbete.

Ungefär den här tiden på året börjar alltid jakten på julmusten och andra måsten på det utlands-svenska julbordet.

Det börjar oftast med ett besök till det svenska möbelvaruhusets matavdelning. Där hittar vi pepparkaksdeg och pepparkakshusmoduler till barnen. Köttbullar, sill och julskinka.

Men det gäller att komma i tid, i förrgår när vi skulle fylla på förrådet av glögg var den helt slut.

Då går jakten vidare, i någon av Bryssels skandinaviska butiker.

I någon av de här mindre specialbutikerna hittar man förhoppningsvis andra pusselbitar till sitt svenska julbord.

Om inte andra Brysselsvenskar hunnit före det vill säga. För även här gäller det att inte komma försent. Utbudet är begränsat och produkter tenderar att ta slut.

Och även om det man letar efter finns här så drar man sig för att storhandla man får räkna med minst dubbla priser mot hemma, ibland tredubbla.

Ett annat alternativ är att åka en halvtimma söderut från Bryssel till Waterloo. Där, i den belgiska svenskkolonin, är matvaruutbudet är lite större. Oftast blir det minst en tripp dit för att fylla på det alla sista precis innan jul.

Och det man fortfarande saknar efter resan till ABBA-land får man försöka importera genom familj som kommer ner på besök. Resväskorna fylls då av tuber med risgrynsgröt. Det är risk för läckage men det får man ta. Och vörtbröd, det är en riktigt bra produkt för släkten att ta med. Det tar en del plats men det kan inte läcka och det orsakar knappast övervikt.

Andra saker får man helt enkelt försöka ersätta med lokala produkter. Fromage frais funkar till exempel rätt bra istället för kvarg i lussebullsdegen. 

Ja, för att få till ett svenskt julbord i Bryssel får man kämpa lite. Det blir en del fixande och trixande. Man får leta runt i flera butiker i olika städer och man behöver ha en gnutta tur.

Men jag kan lova er, julbordet blir desto godare. Allt som finns där på julafton blir exklusivt.

Få saker smakar så bra som familjeimporterat vörtbröd med möbelvaruhusjulskinka. Få saker känns så lyxiga som det lilla 250 gramspaketet med rödbetssallad som ska räcka till alla.

Och julmusten, varenda liten klunk blir en ren njutning.

Skål. Och god jul.

Andreas Liljeheden. [email protected]