Utrikeskrönika den 30 januari 2019. Bangkok.

Bangkok onsdag.

En populär film just nu handlar om en ond kraft som sprider sig över världen. När människor kommer i kontakt med kraften så är det ond bråd död som gäller. Fåglar kan känna när den mörka kraften närmar sig och blir då tysta, som en varning.

Här i Bangkok blir allt fler fåglar tysta. Nu handlar det inte om någon ond demon som sprider sig över staden utan något, kanske ännu värre; den dåliga luften. I snart två månader har Bangkok legat insvept i gul smog som gör luften farlig att andas. Radio, TV, tidningar och sociala medier är fyllda med varningar om att inte gå ut. Man berättar hur man ska skydda sig mot den förorenade luften och vi får historier om hur föräldrar vägrar låta sina barn gå till skolan för att barnen då måste ut i den farliga luften.

Att miljön i Bangkok har blivit sämre beror på många saker. Den allt intensivare flygtrafiken till Bangkoks flygplatser är en. Men den största boven är det snabbt växande antalet bilar. Under förra året registrerades över niohundra tusen nya bilar bara i Bangkok området. Det i en stad med redan 10 miljoner registrerade fordon. Att vägnätet i innerstan är byggt för att klara av drygt 2 miljoner bilar om dagen gör att trafikstockningarna är ett giftigt faktum och det är ett problem som är nästan omöjligt att lösa på kort sikt. Speciellt när allt fler i den snabbt växande medelklassen vill ha egen bil och så länge som kollektivtrafiken i Bangkok inte är utbyggd så kommer bilen vara deras första val.

Också de många byggen som pågår i staden gör att luften fylls av dammpartiklar, lägg till allt damm som bildas när man river gammalt för att bygga nytt så är den blomstrande byggsektorn en bidragande orsak till den dåliga luften.

Myndigheterna försöker lösa problemet, om än bara kortsiktigt. På flera håll i stan sprutar vattenkanoner upp i luften och man skapar konstgjorda regn genom att bomba molnen med torr is för att få fram regn. Regn som ska rensa luften från damm.

Att skapa konstgjorda regn är förövrigt en uppfinning som den förre thailändska kungen Bhumibol låg bakom på slutet av 1960-talet. Tyvärr ger de konstgjorda regnen bara en tillfällig lindring.

Det är uppenbart att kampen mot smogen kräver hårda tag som kommer att vara impopulära bland medborgare och investerare. Det är förmodligen därför de styrande i Bangkok hittills bara halvhjärtat har försökt komma tillrätta med den allt sämre luften.

Allt fler Bangkokbor, inklusive jag själv, går med mask för ansiktet och böjd nacke. Böjd nacke för att vi stirrar ned i våra mobiler, för vi lägger allt mer tid läggs på att titta i appar som håller koll på luftkvaliteten. Dom som förstår siffrorna vet att allt över 50 på den så kallade US-AQI skalan är skadligt. Dom senaste veckorna har siffrorna legat på mellan 125 och 190 AQI.

Bra andningsmasker med luftfilter har nu blivit en bristvara och hårdvaluta. Själv fick jag lov att beställa masker på nätet från Singapore för att kunna få tag på en som skyddar mot dom allra minsta partiklarna, som är de farligaste.

Det verkar mer och mer som att myndigheterna nöjer sig med att uppmana Bangkokborna att ta vara på sig själv. Och så länge några radikala förändringar inte sker så får vi räkna med att Bangkokluften kommer fortsätta att vara farlig att andas, i alla fram till regnperioden som brukar komma någon gång i slutet av april.

Peder Gustafsson, Bangkok. [email protected]

Utrikeskrönika den 29 januari 2019. Washington.

Washington tisdag. Det finns en särskild sorts familjer som är mycket vanligare här i USA än i Sverige.

Man ser dem på långt håll eftersom har de så många barn och eftersom barnen är så olika sina föräldrar. Mamman och pappan är nästan alltid amerikaner av europiskt ursprung medan barnen har olika etnicitet. Ofta är också något eller några av barnen handikappade. Det här är familjer där man snabbt får intryck av att föräldrarna är ovanligt snälla och fokuserade på sina barn. Som James som jag träffade utanför Washingtons rymdmuseeum och som hade rest från Ohio med fem barn för att yngsta sonen önskat sig det i födelsedagsårspresent. Eller Grazie som jag intervjuade på telefon - en tiominutersintervju som blev en dryg timme eftersom hennes många barn ringde eller ville prata med henne samtidigt därhemma. Det här är personer som också ofta är måna om djur och natur - som Thom som jag träffade på en sorts bondens marknad i västra Virginia där han och hans många adoptivbarn stod och sålde ekologiska ägg och grönsaker från den egna gården. Och så har de här familjerna en sak till gemensamt. De röstar i hög utsträckning på Donald Trump.    Att de här föräldrarna har adopterat är nämligen en ideologisk handling eftersom de ser abort som mord. Abortfrågan är så viktig för dem viktigare än nånting annat och helt avgörande för hur de röstar. En del av dem berättar för mig att de var skeptiska till Donald Trump först eftersom han med sina nedsättande uttalanden om kvinnor och politiska motståndare egentligen inte ritkigt motvarar deras bild av en god ledare. Men i en tid då den kristna högern, som abortmotståndarna oftast tillhör, känner sig motarbetad och hånad av liberala medier och i populärkulturen har Donald Trumps omsorg om dem, gjort honom till deras hjälte. Trump har också gång på gång levererat konkreta segrar till den här väljargruppen, det viktigaste i form av konservativa domare i högsta domstolen. Den senaste veckorna har varit tuffa för Trump, inga pengar till muren, dåliga opinionssiffror å ytterligare en tidigare medarbetare indragen i Rysslandsutredningen. Men en viktig ljuspunkt var den årliga demonstrationen March for life då abortmotståndare samlades i Washington häromveckan. Tusentals skrev Washington post. Hundratusentals enligt kristna medier.     Och när jag där och då sladdar runt i leran som bildats när abortmotståndare dansat till kristen hårdrock nedanför kongressen och ser havet av Make america great-kepsar och plakat med slagord mot abort tänker jag att man absolut inte ska underskatta kraften i den rörelse så både får föräldrar att lägga de egna behoven åt sidan för att kunna välkomna ytterligare en familjemedlem OCH som mycket väl kan bli avgörande för om Donald Trump blir omvald 2020.

Kajsa Boglind, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan 28 januari. Bagdad.

Bagdad, måndag.

De döda tittar på mig.

Några med ett försiktigt leende andra med en allvarsam uppsyn.

De är tusentals.

Här i Irak är döda ungdomar inget undantag, det har under flera år hört till vardagen.

De döda som nu tittar på mig är martyrer som de kallar här, soldater och civila som dödats av IS och vars bilder nu pryder varje vägkorsning, varje kvarter, varje rondell och varje vägspärr här i Irak.

Ingen vet hur många unga män som dött till följd av IS och i strider mot IS.

Men när jag ser bilderna på alla dessa unga män tänker jag på hur skört livet är.

De dog för att ett rövargäng inte brydde sig om liv och död, skröt över sina makabra, brutala och omänskliga illdåd.

Ni har säkert hört det förr, men det behöver sägas igen.

IS hade religionen som ursäkt för att döda, men de dödade också tusentals från samma religion och även om IS självutropade kalifat är krossat lyckades dem med ett av sina mål, de har odlat sekteristiskt hat. Och deras ideologi lever i högsta grad kvar.

Här i Irak och i Syrien har de försökt utrota minoriteter.

Vi i sekulära Sverige kanske inte reagerar så mycket på förföljelsen av kristna, men faktum är att de här i kristendomens vagga förföljts, mördats och jagats på flykt under lång tid. Nu finns här bara omkring 200,000 kristna kvar, syrianer, assyrier och kaldéer främst.

Ledaren för en kristen brigad som jag träffade här sa med bekymrad min att han på riktigt är orolig för sitt folks framtid i regionen.

IS mördade, våldtog, tog fångar, skrämde på flykt. Men de ruinerade också helgedomar och kyrkor, gravplatser och unika världsarv som Nimrud, Hatra, portlejonen i Raqqa, statyer på museet i Mosul, Ninevehs gamla stadsmur i Mosul och mer och mer och mer. Listan kan göras hur lång som helst.

De kristnas arv ligger i ruiner men värre är att hoten mot kristna fortsätter och hade vi talat om djur hade vi högljutt ringt i alarmklockor, rödlistat dom och sagt att de är utrotningshotade.

Nu är det inte djur vi pratar om, det är ursprunget för kristendomen.

Så jag tittar än en gång på de döda, de på affischerna som pryder hela Irak. De gav sina liv för att rädda inte bara sina egna utan även andra muslimer, kristna och yazidier.

Skulle vi gjort samma sak för dem?

Johan-Mathias Sommarström, Bagdad. [email protected]

Utrikeskrönikan 25 januari. Rio de Janeiro.

Rio de Janeiro, fredag.

Nästan högst upp i favelan Babelonia, i huset med den gröna dörren bor Regina Thcelly. En entreprenör och matentusiast som vill förändra världens syn på kost och miljö. Det många av oss betraktar som sopor - gör hon mat av.

Bananskal går att använda i gryta och stjälkar funkar alldeles utmärkt i soppa, berättar Regina medan hon skopar glass, gjord på jackfrukt, med skal givetvis. Hon vill lära alla att äta mer hållbart, inte konsumera mer än nödvändigt och framför allt inte slänga det som går att äta.

Och jag äter av jackfruktsglassen på Reginas terrass, följer hennes stora handrörelser, hängiven och entusiastisk. Men bortom Reginas lilla organiska verksamhet, på det nationella planet låter det annorlunda.

Miljön ska skyddas men det ska ske parallellt med den nödvändiga ekonomiska utvecklingen i landet, sa president Bolsonaro för ett par dagar sen vid världsekonomiskt forum i Davos.

Tidigare har han öppnat upp för att hugga ner delar av världens största sammanhållna regnskog för att ge plats åt jordbruket. Forskare befarar kommer leda till katastrofala konsekvenser miljön och klimatet.

Men att sätta fart på jordbruket kan gynna Brasiliens ekonomi och ta landet ur den svåra ekonomiska situationen - i alla fall på kort sikt.

Men det spelar ingen roll, säger Regina. För vem vill vara miljonär på en död planet?

Glassen har hunnit smälta medan vi pratat i den stekande solen. Från hennes terass syns Rio de Janeiro i panoramaperspektiv. Havet, bergstoppar, sandstranden i Copacabana och de tusen husen och kvarteren i området. Regina pekar på några av dem.

"Där bor också en familj som har slutat att slänga mat. Det sprider sig"

Lubna El-Shanti, Rio de Janeiro [email protected]

Utrikeskrönikan 24 januari, Peking.

Peking torsdag.

Häromdagen fick jag brev från Anita.  Hon hade läst om vad hon kallade den svenske förläggaren Gui Minhais brokiga bakgrund. Gui som fortfarande hålls isolerad i Kina efter att han försvann i Thailand för mer än tre år sedan. Anita skrev till mig eftersom hon blivit uppmärksam på uppgifter som bland annat den kinesiska ambassaden i Stockholm spridit, om Guis inblandning i ett kontroversiellt fall vid Göteborgs universitet, då studenter från Kina behövt betala för en utbildning som de inte alls blev nöjda med. Anita undrade då om svenska medier som rapporterar om Guis fall mörklägger hans bakgrund, kanske eftersom de vill framställa honom som en hjälte.

Tack för din fråga Anita. Den är bra.

I rättsprocessen kring universitetsaffären i Göteborg på 90-talet prövades de ansvariga. Den svenska åklagaren hade också kunnat åtala Gui, trots att han återvänt till Kina. Det gjorde inte åklagaren.

I en rättsstat är viktigt att inte blanda ihop moraliska eller politiska domar med lagliga domar. Men i Kina där personer som Gui som stöt sig med myndigheterna tvingas till TV-bekännelser utan verklig rättegång gäller inte den principen. Kommunistpartiet som styr landet har också de senaste åren blivit en alltmer uttalad motståndare mot tanken på ett oberoende rättsväsende. I Sverige gäller att en person som har högt moraliskt anseende bör prövas efter samma juridiska principer som en med lågt moralist anseende, för om en persons anseende växlar beroende på vem man frågar.

Jag som bevakar Gui Minhais fall ser det som särskilt intressant därför att det handlar om att Kina tar sig rätten att utmana internationella konventioner om polisens internationella befogenheter, om individers rätt att byta medborgarskap, och om rätten att publicera fritt i Hongkong. Andra stormakter som USA och Sovjet har också tagit sig friheter gentemot den internationella rättsordningen och mot individers mänskliga rättigheter. Makten skyr inga medel, det lär oss mänsklighetens äldsta berättelser. Men det gör skillnad om det finns oberoende medier och ett oberoende rättsväsende som motvikt.

Och så till frågan om hjältestatus. Om du skulle be mig att nämna en viktig kinesisk oppositionell figur, skulle jag lyfta fram andra exempel än Gui Minhai, vars förlag i Hongkong specialiserade sig på ganska marginella böcker med spekulationer om kinesiska ledares privatliv.

Jag misstänker inte någon mörkläggning här, utan snarare att många medier som bevakar fallet vill stanna vid principfrågan. Vi behöver inte alls ta ställning till Guis hjältestatus. Jag tror att vårt behov av att hitta hjältefigurer ofta leder fel. För hjälten är kanske mer en princip än en människa. Hjältemod kan man däremot finna ibland, hos människor som sätter en god princip framför sitt eget välbefinnande. Det modet finns bland annat hos ett fåtal advokater i Kina som inte har gett upp hoppet om rättvisa domar, både för hjältar och vanliga människor.

Hanna Sahlberg, Peking. [email protected]

Utrikeskrönikan 23 januari, Kairo.

Här är Kairo, onsdag.

Nu har det hänt igen. Jag har fått en dos hopp. Det sker inte så ofta i Mellanöstern nuförtiden, det är därför jag måste berätta om det. Jag var på en liten konsert med flyktingbarn från Syrien och Irak, i publiken en välvillig skara välvilliga vuxna som log och kände empati, många av dem där för att döva sitt dåliga samvete över att de inte gör mer för flyktingbarn som fryser ihjäl i läger denna kalla vinter. Ingen väntade sig någon musikupplevelse, utan de kom för att vara snälla och för att känna sig goda.

Men när 16-åriga Ghassan Hammoud, med sin märkligt djupa röst, börjar sjunga försvinner alla välvilliga leenden.

En andäktig tystnad brer ut sig. Ghassan spelar oud och sjunger: du min skapare har skapat min röst, dina händer formade mina revben. Det är en välkänd sång, Beredak, med text av poeten Bayram al Tounsi och den har framförts av bland andra den stora divan Um Kalthoum.

Och så kommer gensvaret. Applåderna. Den välvilliga publiken har lyfts upp - ur sin välgörenhetsbubbla och börjat uppleva. Uppskatta. En ung man viskar till mig: han gör det bättre än Um Kalthoum.

Det unika med detta musikinitiativ för flyktingbarn är att det inte handlar om att alla kan, att alla ska få pröva på ett instrument oavsett hur bra de är, det är inget projekt som går ut på att få flyktingbarn att skratta åt skojiga clowner, utan här handlar det om att vaska fram talang och även ge vissa ungdomar en möjlighet till försörjning, eller att gå vidare till musikakademier. Här är en flykting inte ett offer som måste tyckas synd om och tas om hand. Ghassan som sjöng nyss började på musikskolans eftermiddagsverksamhet för ett år sen. Han är från Daraa i Syrien, staden där upproret mot Bashar al-Assad inleddes för 8 år sedan efter att en grupp barn kastades i fängelse när de klottrade slagord mot regimen på murarna.

12-åriga Faten Al Assal, är också från Syrien, hon gått på sånglektioner i tio månader. Och när 17-årige Zakaria Ali sjunger om sitt förlorade Bagdad, är publiken förlorad och har glömt varför de kom.

Det är en liten ideell organisation som driver både denna musikskola och även teater- och filmskolor för flyktingungdomar i Libanon och Jordanien, i syfte att skapa social förändring genom konst, att ge utsatta befolkningsgrupper en röst, och att bevara kulturtraditioner trots en exil i nöd.

Det går nog inte att säga det för många gånger: att flyktingar lever inte allenast av bröd.

Cecilia Uddén, Kairo. [email protected]

Utrikeskrönikan 22 januari, Paris.

Paris tisdag.

Under en av de gula västarnas demonstrationer här i Paris, på en vägg nära Operan, hade nån klottrat ett likhetstecken mellan president Macrons namn och kung Ludvig den sextondes, han som halshöggs under den franska revolutionen och som symboliserar den världsfrånvända makten, som slipper betala skatter. De gula västarnas representerar det folk som tvingas betala.

I de rondeller i städernas utkanter, där de gula västarna har campat, har det stått hemmabyggda giljotiner, där halmdockor har hängt och dinglat.

Ludvig den sextonde halshöggs den 21 januari 1793 och på samma datum, fast igår, dog Henri av Orléans. Han tillhörde en av de familjer som gör anspråk på den franska tronen, om monarkin skulle återinföras. Han var ättling till den siste kungen av Frankrike Ludvig Philip som lämnade tronen 1848, men även släkt med Philippe-Égalité som 1700-talet röstade för att Ludvig den sextonde skulle halshuggas.

Under slutet av sitt liv, Hénri av Orléans mest åt att måla akvareller och åt sociala medier.

En annan familj som gör anspråk på att vara rättmätig arvtagare till den franska kronan är fransk-spanske Louis Alphonse av Bourbon. Han är släkt både med Ludvig den fjortonde, den spanske kungen Felipe och Spaniens tidigare diktator Francisco Franco.

Familjerna av Orléans och Borboun är kusiner, de är värdekonservativa katoliker och konkurrenter om en titel som alltså inte finns.

Och båda familjerna har visat sitt stöd för den anti-rojalistiska rörelsen de gula västarna.

Den 85-årige Henri av Orléans twittrade in i det sista. "Demonstrera fredligt", skrev han. "Som Ghandi förespråkade" - "man löser inga problem med våld".

Louis Alphonse av Bourbon har skrivit om de gula västarna att " det är viktigt att lyssna och viktigt att ta deras rättmätiga önskemål på allvar".

Den nye aspiranten till tronen, Henris son, Jean av Orléans skriver att "de gula västarna representerar alla fransmän som inte längre klarar av ökade levnadsomkostnader och skatternas tyngd i en stat som inte försvarar dem och som ännu mindre förstår dem."

Just igår den 21 januari mötte president Macron internationella affärsmän på det kungliga slottet Versailles. Väl medveten om de hemmagjorda giljotinerna där en och annan alltså skulle vilja placera honom, sa han, enligt nyhetsbyrån Reuters att anledningen till att Ludvig den sextonde slutade sina dagar i giljotinen, var att han gav upp sitt reformarbete alltför lätt.

Margareta Svensson, Paris [email protected]

Utrikeskrönikan den 21 januari 2019. Maputo

Maputo måndag.

Är det någon skillnad i hur västerländsk media skildrar terrordåd som sker på hemmaplan och terrordåd som sker någonstans långt borta?

Ja, nyss hemkommen från Nairobi så är det den frågan som dröjer dig kvar. Ni har säkert inte missat att det skedde ännu ett blodigt terrordåd där i början av förra veckan. Ett dåd som trots all sin fasa förmodligen kommer gå till historien som ännu ett terrorattentat som skedde någonstans långt borta.

Och frågan är alltså om det på något sätt påverkar vår - alltså vi i internationell media - vårt sätt att rapportera. Frågar du en kenyan idag så råder det inget tvivel om den saken. För något hände som förändrade bilden av utländsk media i Kenya under de fruktansvärda dagarna i förra veckan.

I en av sina artiklar om attacken valde tidningen New York Times att illustrera med en bild inifrån ett café på terrorplatsen. Det är en fruktansvärd bild. Döda kroppar sitter kvar på sina stolar, men har lagt sig i onaturliga ställningar över borden. Kläderna är blodiga, maten ligger spridd runtomkring. Men de sitter kvar vid borden. De dog mitt i en måltid.

När bilden publicerades pågick attacken fortfarande. Anhöriga var inte underrättade och personerna på bilden skulle kunna kännas igen. Avskyn, indignationen och ilskan som publiceringen omedelbart väckte i Kenya var enorm. Frågan som ställdes var om New York Times verkligen skulle publicera en liknande bild om det handlade om en attack i New York. Det underförstådda svaret var nej, och anklagelserna började hagla. Om rasism, om hur afrikaner förnekas den värdiga mediebevakning vita människor åtnjuter ända in i döden. Om hur journalistikens hysteriska jakt på klick lämnas att löpa amok helt utan moralisk kompass när det handlar om Afrika.

Rimliga frågor som förtjänar ärlig dialog. Men det stannade inte där. Nä, sociala medier i Kenya är inte olika resten av världen och snart var internationella journalister i Kenya i allmänhet och New York Times korrespondent i Kenya i synnerhet måltavla för en shitstorm av hot, hat, lögner och medvetna missförstånd. Att bildsättning är beslut som tas av en redaktör på centralredaktionen, knappast av en korrespondent på plats, var en detalj ingen var intresserad av.

Hursomhelst. Hade New York Times förstått vilket PR-haveri de var på väg att skapa hade de såklart bara kunnat byta ut bilden och be om ursäkt. Det fanns gott om andra bilder som visade terrors fasa utan att vara lika explicita. Men nej, istället försvarar de publiceringen och låter bilden ligga kvar. Där ligger den än idag och uppfattas av många i Kenya som ett bevis på internationell medias koloniala arrogans.

Nu har det gått några dar och även om utländska mediers anseende i Kenya är stukat så har dammet börjat lägga sig. Men grundfrågan, den grunnar jag vidare på: den där bilden, den tror jag inte jag skulle ha publicerat. Men det finns så många andra nyanser i det här yrket - skulle jag på något sätt agera annorlunda under ett terrordåd i till exempel Malmö än jag gjorde i Nairobi? Ja, förmodligen. Och det stör mig.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Utrikeskrönikan den 18 januari 2019. Colombo.

Colombo fredag Igår åkte jag tur och retur med tåg till staden Kandy, Sri Lankas andra största stad och ett viktigt kulturhistoriskt centrum i landet. Rälsen flöt genom intensivt gröna landskap, bananträden var fulla med frukt och husen växlade i stil från plåtskjul till flådiga villor.  I Kandy förvaras en av buddhismens heligaste reliker; en tand som anses ha tillhört Buddha själv. Den kom till ön på 300-talet och har sedan 1500-talets slut förvarats i ett tempel i Kandy. Templet utsattes för ett bombattentat signerat tamilska tigrarna i slutet av 90-talet men är i dag återuppbyggt och glänser i all sin prakt. Det är gott om turister men också troende buddhister när jag promenerar runt tempelområdet som inte bara rymmer den heliga tandens tempel; alldeles intill ligger några byggnader tillägnade både buddhistiska och hinduiska gudar. Och precis utanför muren står St Pauls kyrka. Folk emellan har alltid visat respekt för varandras kulturer och buddhister och hinduer besöker också varandras helgedomar och tillber gudarna där till exempel när de ska fatta viktiga beslut i livet. Muslimerna gör detsamma men i lite mindre omfattning säger den pensionerade universitetsprofessorn Wijaya Jayatilaka. Han arbetar numera på ett forskningsinstitut med inriktning på etniska frågor. I mars för ett år sedan attackerades muslimer i Kandyområdet av militanta buddhister. I Thikana brändes hus ner och flera skadades. Fazal Maulavi visar mig runt i huset som nu byggs upp igen. Allt du ser är nytt, mina gamla föräldrar har fått börja om som vore de nygifta säger han och ler lite snett. Fazals ena bror omkom i lågorna. Det fanns ingen bakdörr och på gatan stod flera hundra arga män säger han. Hans andra bror fick svåra brännskador på både armar och ben. Thikana är ett blandat område berättar Fazal Maulavi som själv gått i en singalesisk skola alltså där buddhisterna är i majoritet. Han hade och har fortfarande vänner från de andra etniska och religiösa grupperna. Attackerna hade inget med deras vardag att göra. Det handlade om politik menar han och syftar på de grupper i Sri Lanka som argumenterar för att de singelsiska buddhisterna är under hot fast att de utgör 70% av landets befolkning. På senare år har forskare börjat tala om en glidning i Sri Lanka från våld sprunget ur etniska spänningar där kriget mellan tamilska tigrarna och staten är det främsta exemplet till våld som har sin grund i motsättningar mellan grupper som tillhör olika religioner. Professorn Wijaya Jayatilaka anser precis som Fazal att våldet i fjol var styrt från politiskt håll. Senare i år ska Sri Lanka hålla val och frågan är ju då hur det kommer att gå med relationerna mellan de olika grupperna.

Naila Saleem kulturkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 20180117

Manchester torsdag.

På en diabetesmottagning på stans största sjukhus sitter en handfull patienter i väntrummet, alla med foten i bandage utom en som saknar fot, sannolikt amputerad. Jag frågar en sköterska om många uttryckt oro för hur det blir efter Brexit? Om de kommer att kunna få tag på rätt sorts insulin efter tjugonde mars? Nästan all insulin i Storbritannien importeras nämligen från EU och många befarar gränskaos. Sköterskan skakar på huvudet, inte än, men frågorna lär nog komma nu efter att Brexit-avtalet röstades ned i parlamentet i förrgår.

Brittisk media är redan full av rop på hjälp från diabetiker som varnar att de riskerar att dö. Andra tror att premiärminister Theresa May som själv är typ 1 diabetiker kommer se till att det inte blir insulinbrist. Hälsominister Matt Hancock skröt om att han är världens största inköpare av kylar, där en massa livsviktiga läkemedel nu ska lagras för säkerhets skull. Regeringen har också chartrat färjor och är beredda att hyra flygplan för få in mediciner om det blir extrema lastbilsköer och kaos vid gränsen.

Frågan är om det räcker? De radioaktiva isotoper som Storbritannien importerar från kärnreaktorer i EU för strålning av cancersjuka och till  undersökningar av miljontals patienter måste in i landet utan fördröjning. De sönderfaller så snabbt att de annars blir verkningslösa. 

Sara, en ensamstående mamma med tre barn med svåra funktionsnedsättningar undrar hur hon ska få tag på nya reservdelar till specialrullstolar och barnens andningsapparater som alla kommer från EU. Det är skrämmande tycker hon att tänka på, för att inte tala om vårdpersonalen som tar hand om hennes barn. En av 20 i brittiska vården kommer från andra EU-länder, ska de alla flytta nu undrar hon?

Det känns som om vi befinner oss i ett ingemansland säger en professor jag träffar i Sheffield och hans bedömning är att Storbritannien verkligen kommer att lämna EU med buller och bång om drygt två månader utan övergångsregler. Hans professorkollega vill helst inte tänka på saken, det skapar sådan ångest tycker hon och vi kan inget göra.

Vissa brittiska apotek har redan börjat få svårt att få tag i vanliga läkemedel som antibiotika och antiinflammatoriska tabletter. Irland rapporterar brist på lokalbedövning och blodtryckssänkare, det mesta importeras via Storbritannien. Det finns misstankar om att folk hamstrar. Prepperlistor sprids i sociala medier kring vad man bör ha bunkrat upp hemma för att klara sig.

No man is an island, som den brittiske 1600-tals-poeten John Donne konstaterade. Hur sjuka på de brittiska öarna ska klara sig efter Brexit oroar många.

Johan Bergendorff [email protected]