Utrikeskrönikan 14 december 2018.

Paris, fredag.

Att återvända till den franska huvudstaden efter en dag i Strasbourg i sorg och chock var märkligt. Kontrasten är stor.

Paris är en stad som i jämförelse känns upplöst och utspridd och osäker.

Men i Strasbourgs historiska stadskärna med sina julpyntade korsvirkeshus, känner man sig som inne i ett idylliskt julkort ungefär.

Men i tisdags ingav idyllen en falsk känsla av trygghet.

Micheline Bruno från Paris hade valt just tisdag och onsdag den här veckan för att julhandla i Strasbourg, men när hon anlände med tåget i tisdags kväll fanns inga taxibilar vid stationen och nästa dag var alla butikerna stängda.

Det är naturligtvis bara att acceptera, sa hon, men hon kände sig vilsen och tyckte att det var mycket ledsamt att just Strasbourg skulle drabbas av ett attentat.

I staden som kallar sig julens huvudstad, har julbelysningen över gränderna varit släckt i två dagar och det har också den enorma julgranen med röda julgranskulor på Place Kléber varit. Men från idag ska träluckorna till marknadsstånden med vin chaud och alsassisk flammekuchen öppnas igen med förhöjd säkerhet och välbevakade ingångar.

Den misstänkte gärningsmannen som polisen koncentrerat hela sin jakt på, som öppnade eld i tisdags kväll och dödade och skadade sammanlagt 15 personer, är död nu, ihjälskjuten av polis efter att han själv öppnat eld.

Att han var en återfallsförbrytare från Strasbourg som såg poliser som en måltavla, men som sköt mot vem som än kom i hans väg det är svårt för många att acceptera. 

Han var inte en person som deltagit i ett krig och återvänt, det som så många är rädda för efter tidigare terrorattentat utan en person som fram tills han gick under jorden i tisdags, rört sig på gatorna som alla andra.

Sen attentatet i tisdags har vaksamheten och oron märkts i hela stan.

I kvarteret Neudorf dit gärningsmannen tog sig i taxi i tisdags kväll, var nervositeten påtaglig igår och atmosfären så tjock att den nästan gick att ta på.

När glädjen och julstämningen är borta börjar de gigantiska julgranskulorna, de blinkande lamporna och julstjärnorna kännas som de tomma plastdekorationer de är.

Julmarknaden och butikerna kommer att öppnas igen och vardagen kommer tillbaka, men något har hänt. Strasbourg kommer att fira jul med ett stygn i hjärtat i år men kanske också med Abdullah Oaualis flera gånger upprepade ord att utbildning och kunskap är motgift till terrorism. Att de som vill ha kaos vill splittra oss och därför måste vi hålla ihop. Det får inte bli ett vi och dom där rädslan tar över, sa Abdullah Oauali i Strasbourg.

Margareta Svensson, Paris. [email protected]

Utrikeskrönikan 13 december 2018.

Lesbos, torsdag. Fast när ni hör det här har jag redan åkt därifrån. Stod där i går morse i fönstret på Blue Sea hotel och försökte pränta in bilden av bukten som glider in i Mytilenes stadskärna. Med bergen i bakgrunden och de vita husen som klättrar upp för sluttningarna. Som ofta med den grekiska kustbevakningens ljusgrå fartyg i förgrunden. Stod där med den där känslan av att nu dröjer det lång tid till nästa gång vi ses.

Jag måste erkänna att när jag började bevaka Grekland som korrespondent hade jag aldrig varit i landet förut. Inte på den minsta lilla grekiska semesterö hade jag varit. Nu har jag varit på Lesbos, många gånger.

Det är kanske inte den klassiska sol- och badön. Hit kommer man för att vandra i den vackra naturen, skåda efter fåglar eller bara känna in det antika Grekland. Var helst du promenerar längs de smala gatorna i Mytilene dyker en inhägnad gräsplätt med uppstickande stenar fram, inklämt bland bostadshus och lekplatser. En husgrund från romartiden eller en arkeologisk utgrävningsplats, står det på en skylt.

Hit anlände också en stor del av de flyktingar och migranter som under några månader för nu tre år sedan i tusentals, varje dag, kom i gummibåtar den korta sjöresan från Turkiet. De kommer fortfarande, om än i mindre antal. Muhamed, Reihana och deras pojkar 1 och 6 år gamla kom förra helgen. I Turkiet vågade de inte stanna av rädsla för att sändas tillbaka till Afghanistan och där vågade de inte stanna efter upprepade hot från talibaner. Nu försökte de vid ändå beundransvärt gott mod få fason på tältet de inhandlat för egna pengar eftersom barackerna inne i det av staten organiserade flyktinglägret var fullbelagda. Det regnade och var kallt.

Lesbosborna har beundrats och lovordats för den solidaritet och omtanke de visat människorna som kommit till deras ö. Många på Lesbos är själva uppväxta i familjer med liknande bakgrund, från flyktingströmmen som gick samma väg över Egeiska havet på 1920-talet då Grekland och dagens Turkiet låg i krig. Nu har ganska många öbor tröttnat för det blir liksom aldrig bättre och förhållandena i lägren är så usla att det ofta blir bråk och en känsla av okontrollerat kaos. På borgmästarkontoret i Mytilene säger man till mig att en majoritet av öborna förstår att det inte är flyktingarnas och migranternas fel att de kommit hit, de har inte haft något val, problemet är oförmågan här, på plats.

Jalal, som var tv-stjärna i Afghanistan och som varit på Lesbos i 2,5 år nu säger att grekerna är som änglar jämfört med andra människor han mött längs flyktvägen från Kabul. Nu spelar han in satiriska humorsketcher om hälsovården som erbjuds flyktingar och migranter på ön. Själv har han fått asyl och jobb och kan nu med sitt grekiska pass resa vart i Europa han vill. Men än så länge stannar Jalal på Lesbos. Han trivs där. Det är en bra plats.

Det här är Johanna Melén, nyss hemkommen från Lesbos. [email protected]

Utrikeskrönika den 12 december 2018. Hartford, Connecticut.

Hartford, Connecticut onsdag.

Jag är i en av USAs äldsta städer grundad på tidigt 1600-tal, men som sett sina bästa dagar och höll på att gå i konkurs förra året.

På ett apotek försöker jag hitta melatonintabletter mot jetlag. På grund av ålder vaknar jag numer vanligen klockan sex på morgonen, men här sex tidszoner västerut snarare klockan tre.

Det är bara det att bokstäverna på pillerburken är så förskräckligt små. Jag försöker förstora med hjälp av mobilkamerans zoom. En expedit pekar vänligt mot hyllan med läsglasögon för ålderssynthet. Men jag vill inte ha sådana, de är opraktiska, ständigt av och på och fula. Jag vill ha smarta glasögon som anpassar avståndsskärpan blixtsnabbt beroende på var jag tittar och därför kan sitta kvar på näsan. Sådana finns i ett laboratorium i Utah, med flytande glycerinlinser som omformas blixtsnabbt av mikrokolvar, men ännu ser de ut som de tjocka flaskbottnar uppfinnaren doktor Brown bär i filmen Tillbaka till framtiden och det lär dröja några år innan de kan köpas i butik.

Jag har börjat höra sämre också. Åtminstone påstår min tonåring det eller så beror det på ungdomlig artikulation. Något hjälpmedel verkar inte finnas ens i labben. Dagens hörapparater kan bara förstärka ljud, inte ge hörselskärpan åter eller med hjälp av artificiell intelligens lista ut vad det gutturala svaret på frågan: Hur var det i skolan idag, egentligen betyder.

Mitt minne är inte heller lika kristallklart längre. Amerikanska forskare har testat en hjärnpacemaker där man opererat in elektroder i hjärnan och stimulerat minnescentra elektriskt så att försökspersoner kom ihåg ord 15 procent bättre. Fast det känns riskabelt. Då vill jag hellre pröva minnesförstärkning utan på skallen, med så kallad transkraniell magnetstimulering där svagström skickar pulser in i hjärnbarken. Visserligen är apparaterna som säljs på nätet inte välkontrollerade och sladdar utanpå huvudet ser fånligt ut. Ett alternativ vore kanske om de doldes i en tupé, som dessutom täcker den allt glesare skulten.

Ett exoskelett skulle inte heller sitta fel. Jag har mött ett antal män i min ålder nyligen som haltar fram på kryckor. Alla har spelat fotboll eller åkt skidor med sina tonåringar och gått sönder på kuppen. I de lägena vore en bärbar robotdräkt en bra skyddsutrustning för svagare muskler och leder.

Se det som en önskelista till jul. Eller om det är för snabbt inpå, så kan det vänta till nästa år också. Då fyller jag femtio.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent för P1-morgon i Hartford. [email protected]

Utrikeskrönika den 11 december 2018. Berlin.

Berlin tisdag.

När mina barn var små och min mormor ännu var någorlunda klar i tanken, talade hon ofta om för mig vilken tur jag hade som hade en så snäll man som hjälpte mig att ta hand om barnen. Hon var född strax efter första världskriget i Tyskland. Att hon hade levt ett halvsekel i Sverige hade inte förändrat inställningen. För henne var könsrollerna för evigt givna av naturen.

Mina söner är vuxna och flera år har gått sedan mormor somnade in för gott. Men sen jag kom hit har jag många gånger tänkt på henne och hur väl hon hade passat in än idag, så också nu igen i svallvågorna efter de tyska kristdemokraternas dramatiska partikongress den gångna helgen.

Fortfarande är det uppseendeväckande att en kvinna valts till ordförande för landets största parti. Trots att också föregångaren är en kvinna, Angela Merkel som har lett CDU i 18 år. I reaktionerna efter valet av Annegret Kramp-Karrenbauer till ny CDU-ledare blir det tydligt att Merkel ändå har betraktats som ett slags undantag. Nu är det på riktigt, när hon också blir efterträdd av en kvinna.

Hos anhängarna till den manlige medtävlaren var besvikelsen stor över att han inte kunde återställa den gamla ordningen. Genast spreds olika konspirationsteorier om köpta röster och att det skulle ha manipulerats med högtalaranläggningen när han höll sitt tal.

Att en kvinna åter besätter en post som uppenbart är förenad med stora chanser att bli förbundskansler, väcker särskilt mycket frågor. Gång på gång får Kramp-Karrenbauer svara på om hon verkligen tror att hon är kapabel att en dag eventuellt också bli förbundskansler. Tålmodigt upprepar hon sitt svar. Ja självklart, annars hade hon ju aldrig kandiderat till partiledarposten.

Och som 56-åring måste hon fortfarande stå ut med att bli kallad flicka, nu som Merkels Mädchen. När hon första gången utnämndes till regeringschef i delstaten Saarland var hon Müllers Mädchen, efter företrädaren Peter Müller, trots att hon redan då hade en gedigen politisk karriär bakom sig med flera ministerposter i delstatsregeringen och som ledamot i förbundsdagen. Då, som förbundsdagsledamot fick hon ofta frågan hur hennes barn klarade sig utan henne. Att de hade en pappa som skötte en större del av arbetet på hemmaplan kunde kollegorna inte förstå.

AKK, som hon kallas, konstaterar ofta att det inte är mycket som förändrats sedan dess med tanke på kommentarerna och attityderna hon fortfarande möter. Angela Merkels hittills 13 år som förbundskansler och ännu en i raden av utnämningar till världens mäktigaste kvinna har inte lyckats skaka om en grundmurad uppfattning hos många i Tyskland om en normal rollfördelning där mannen är familjeförsörjaren medan kvinnan sörjer för familjen och hemmet.

 

Daniela Marquardt, Berlin [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Jerevan måndag. 

Vad händer med hoppet - om verkligheten på ett brutalt sätt alltid ska brotta ner det.

Jag har jobbat här i den armeniska huvudstaden Jerevan nu i några dagar, det är parlamentsval, och ett viktigt sådant.

Det är valet som avslutar revolutionen.

I våras gick folk ut på gator och torg för att förändra landet. Den gamle ledaren kunde inte få nog av att sitta vid makten.

Konstitutionen var ändrad, nu ville han byta från presidentposten till premiärministerstolen.

Då brast något i ett land som stått ut med mycket genom åren.

Efter några dramatiska dagar fick ledare gå och de oerhört fredliga revolutionärerna tog över.

Men parlamentet kontrollerades fortfarande av den gamla eliten, så mycket reformer har det inte blivit. Så därför vikten av detta val, folk fick tillfället att visa om revolutionen bara var något tillfälligt eller om den var bestående.

Därför har det varit några dagar av hopp och enorma förväntningar.

Som en äldre dam sa i en mataffär: Nikol Pashinyan, det är alltså ledaren, han är en rak och stolt person, han kommer att flytta på våra berg om han behöver det, och så är han väldigt snygg.

Eller som en yngre kvinna som jobbar som sjuksköterska sa: Det finns ingen annan väg. När jag gick ut i revolutionen stängde jag alla andra dörrar bakom mig, om det här misslyckas så lämnar jag Armenien. Hon var så trött på korrupta killar, som hela tiden, och oupphörligen gjorde sönder allt i hennes land.

Men i tider av explosivt och omfattande hopp - då kan trögheten komma inrullande. En av demokratins viktiga små egenskaper, det tröga, långsamma, orubbliga berget av arbete som definierar vägen framåt, ramarna och som till slut får ta ansvar.

Beslut, kommittéer, utskott, remisstider, allt det där som gör demokratin noggrann, som garanterar kvalitet - men kanske inte så snabb.

Jag har sällan mött så mycket hopp och förtroende som de här dagarna i Armenien. Alla tycker inte lika, men alla jag pratar med har hopp om allt från fred, till höjda pensioner, ett slut på korruptionen, att alla miljoner armenier i exil ska komma hem OCH att dagis ska bli bättre med mer leksaker.

Och så vidare. Många talar faktiskt också om behovet av tålamod.

Men hopp och verklighet de finns där tillsammans i en ständigt pågående vals.

Det är först efter de där åren, efter att ha passerat förbi de där demokratiska årens långsamma malande utsträckta kropp, som folk kommer att veta om revolutionen lyckades, om deras behov av hopp och förändring, lyckades sammansmälta med verklighetens långsamma själ.

Jesper Lindau, korrespondent i Moskva [email protected]

Utrikeskrönikan 7 december 2018.

Köpenhamn, fredag.

Att jobba som Danmarkskorrespondent är som att sitta på en bomb som du aldrig vet när den ska brisera. Att den kommer smälla det vet du, men inte när

För det är bara en person som vet när bomben släpps, statsminister Lars Løkke Rasmussen och nu väntar jag och den samlade danska presskåren på de här orden.

I Danmark måste det hållas val till Folketinget senast fyra år efter att det varit val, men under den perioden kan statsministern och bara statsministern när som helst kalla till val.

Oftast väntar man nästan fyra år innan man trycker på knappen, men det har varit en del tillfällen där val utlysts betydligt tidigare och traditionellt ger man bara tre veckors varsel. Till skillnad från i Sverige blir valrörelserna alltså korta, men samtidigt intensiva.

Med andra ord så måste jag liksom en scout alltid vara redo och kunna starta en valbevakning i princip när som helst.

Senast 17 juni nästa år måste det hållas val, men sedan i somras har partierna börjat positionera sig och valspekulationerna har avlöst varandra. Alla har sin egen teori om när det kommer smälla.

Det är flera faktorer som spelar in i spekulationerna. Hur skulle budgetförhandlingarna gå? Hur nära EU-parlamentsvalet man hålla val? Hur går det men hälsoreformen, och inte minst hur ser opinionsläget ut? Skulle läget plötsligt se mer gynnsamt ut för regeringen så kan ju Lars Løkke känna sig frestad. Han har förvisso sagt att det inte blir något val förrän nästa år, och nu när vi är en bit in i december så verkar det som han talade sanning, Men samtidigt om det är en sak som en dansk statsminister får ljuga om så är det det.

Danska kollegor jag pratat med är lite avundsjuka på oss svenska journalister som i lugn och ro och i lång tid i förväg kan lägga upp planeringen, medan de alltid måste ha åtminstone en nödplan redo på redaktionen för at kunna dra igång den massiva bevakningen en valrörelse innebär.

Men samtidigt är ovissheten lite kittlande och att som reporter täcka ett val är bland de roligaste man kan göra som reporter. Så en bomb måhända är fel liknelse. Tidigare i veckan träffade jag en dansk kollega som snarare ville jämföra valet med julafton.

Så jag kan få fira jul, när som helst. Men jag vet aldrig på förhand när och jag har bara tre veckor på mig att griljera skinkan, hugga gran, köpa julklapparna och koka knäck.

David Rasmusson för P1 Morgon i Köpenhamn. [email protected]

Utrikeskrönika den 6 december 2018. Stockholm.

Stockholm torsdag. På måndag är det den stora kunskapsfirardagen. Då vetenskapens skarpaste hjärnor ska hyllas. Jag tänker så klart på priserna som delas ut till Alfred Nobels minne och det grannlaga arbete som föregår valet av pristagare. Häromveckan var jag i Grekland och besökte akademiernas urmoder. Atens akademi grundades av självaste Platon på 300-talet före Kristus. Han står avbildad sidan om statyn föreställande hans läromästare Sokrates vid trappan som leder in till denna imponerande byggnad. Ytterdörren är tung och lite trög att få upp.

Precis innanför ligger den stora samlingssalen där ledamöterna träffas varje torsdag. De ska egentligen vara 65 till antalet men nu saknas tjugo. Det är inte alltid en fördel att vara fulltaliga säger klimatforskaren Christos Zerefos som jag ska intervjua där. Det kan bli effektivare när man är färre menar han som visst känner till krisen inom Svenska akademin och drar lite på smilbanden när ämnet kommer upp. Nu är det inte därför vi ses. Christos Zerefos leder Akademins klimatforskningsarbete och vi pratar om hur Greklands rika kulturskatter hotas av klimatförändringarna.

När vi ska skiljas åt insisterar han på att jag ska ta med mig en tung, tjock forskningsrapport om hellenismens inflytande på det antika Alexandria i Egypten. När jag nu sitter och bläddrar genom artiklarna om Alexandrias historia och det kulturella utbytet mellan civilisationerna på Medelhavets olika sidor slås jag än en gång över hur lite de flesta av oss vet om influensvägarna kulturer emellan. Hur lite vi vet om all den forskning som mödosamt tas fram och som aldrig renderar ett stort pris.

Ta till exempel forskningen om likheterna mellan fyrtorn och islams minareter. Enligt en av artiklarna i den tjocka rapporten finns ett tydligt band mellan fyrtornet på ön Faros utanför Alexandria, en byggnad som klassas som ett av världens sju underverk, och minareterna i de stora moskéerna i Marrakech, Sevilla och Rabat.

När minaretbyggarna i Marrakech 1158 byggde ett torn till Kutubiyyamoskén så visar en närgången studie av själva konstruktionen och det vi idag vet om fyrtornet i Faros att inspirationen kom från detta grekiska mästerverk. Fyrtornet som konstruerades på 300-talet före vår tideräkning byggdes i hellenistisk stil. Nertill var tornet fyrkantigt, längre upp åttkantigt och överst cirkelrunt och på toppen stod en staty över den grekiska guden Poseidon. Tornet som var hundra meter högt förstördes på 1300-talet av jordbävningar.

Nästa artikel handlar om en robot från antiken och vill man lära sig mer om hur havsnivåerna i Medelhavet förändrats kan man läsa vidare i studien om fiskfällor i antikens Alexandria. Så mycket kunskap ... om en bara hade mer tid!

 

Det önskar sig,

Naila Saleem, kulturkorrespondent  [email protected]

Utrikeskrönikan 5 december 2018.

Min flickvän är inte den svartsjuka typen men det finns en kvinna som hon tycker stjäl lite väl mycket av min tid. Om jag råkar nämna hennes namn, vilket jag ofta gör, över middagen då vi äntligen fått lite lugn och ro på någon trevlig Londonrestaurang blir jag snabbt tystad. "Kan vi inte prata om något annat?" Jag tänker ofta på hur länge det här ska hålla i sig. Kanske är det över redan om en vecka. Vi får se. Det ryktas att kvinnan är på väg bort, men det har det gjort så många gånger sedan hon blev en viktig del av mitt liv sommaren 2016.

Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med henne som under de senaste veckorna. Det var nästan skönt när hon åkte till Argentina i helgen, det tyckte både jag och min flickvän. Vi hann både med att ta en långpromenad i Regents Park och baka till adventsfikat. Vi vet att det är lugnet före stormen. Bara du är helt ledig på min födelsedag på måndag kväll så får du göra vad du vill fram till dess, säger min flickvän. 

Det händer att jag drömmer om den andra kvinnan, stressfulla drömmar. Senast slutade det med att jag tappade bort henne och missade chansen att få prata med henne. Hur står du ut hade jag velat fråga? Hon får den frågan i bland har jag sett, och hon svarar alltid att det är ointressant hur hon mår. Jag minns en gång när hon var förkyld och tappade rösten när hon skulle hålla tal. Alla hånade henne och beskrev henne som svag, när hon i själva verket måste vara det starkaste som funnits på länge i Storbritannien. Ingen annan hade fortsatt att hålla det där talet.

Hon är envis och arbetsam. Stryktålig och lojal. Så lojal att hon ger sitt yttersta för att genomföra saker som hon inte ens vill ska hända. Många beundrar henne för det. Det är kanske just de här egenskaperna som gör att hon inte alls kommer att försvinna från våra liv om en vecka, inte ens om hon blir förnedrad av sina kollegor, vilket alla tror. De flesta skulle ha flytt fältet i så fall men med den här kvinnan vet ingen säkert. 

Jag vet inte vad min flickvän hoppas på. Försvinner en kommer det alltid någon ny. Åtminstone här i London. Det är som en drog som det inte går att få nog av. Spelet, spänningen, striden.

Det blåser historiska vindar i Storbritannien. Det är lätt att glömma bort att det viktigaste som finns i livet faktiskt inte sker i parlamentet i Westminster.

På måndag kväll ska jag äta födelsedagsmiddag med min flickvän utan att nämna Theresa Mays namn.

Claes Aronsson, Londonkorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan 4 december 2018.

Omaha, Tisdag

En stor vit stjärna pryder väggen över ingången till Omaha Stars redaktion, Nebraskas enda afroamerikanska tidning. I mer än 80 år har tidningen trotsat gängse uppfattning om vad en nyhet är och istället valt att främst rapportera om positiva och konstruktiva händelser.

När andra tidningar skriver om brott och olyckor rapporterar Omaha Star om afroamerikanska förebilder och skolor som lyckas sporra minoritetselever.

Jag upplever att diskussionerna om positiv (eller konstruktiv) journalistisk blivit vanligare på svenska nyhetsredaktioner: alltså att det vi rapporterar om inte bara ska vara negativt, det ska också spegla när något går bra.

Jag ska erkänna att jag tidigare varit skeptisk till sådana nyheter. Att rapportera om vad som går bra gör politiker, PR-byråer och företag så fort de får chansen. Vårt uppdrag är att granska och avslöja det som människor i maktposition inte vill ska komma fram. Den tanken är så djupt inrotad att det kan ta emot att rapportera om en positiv förändring eller händelse, lite som att man abdikerat från sitt uppdrag.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Tidningen i Omaha är en påminnelse om att det finns människor och grupper som inte har företag eller PR-byråer som kan sprida positiva nyheter å deras vägnar. Om journalister enbart fokuserar på det negativa, kommer återspeglingen av vissa grupper bli företrädelsevis negativ.

Att också inkludera positiva händelser i rapporteringen ligger närmare den verklighet vi gör anspråk på att spegla. Allt går inte åt skogen hela tiden. Vissa saker blir bättre. Det behöver vi också påminnas om.

Frågan handlar också om hur vi traditionellt definierar en nyhet. För att hårdra det brukar en nyhet ofta vara en snabb, negativ förändring. En naturkatastrof, en ny hälsorisk, en politisk skandal. De långsamma positiva förändringarna letar sig sällan in bland rubrikerna. Men det är så klart ingen naturlag, bara tradition.

Så här kommer en nyhet: Omaha Star startades av Mildred Brown och är en av få kanske den enda tidningen som startats av en afroamerikansk kvinna. Under hennes ledning spreds positiva nyheter om Omahas svarta befolkning som inspirerat människor också långt utanför stadens gränser. Företag som diskriminerade mot sina anställda fick ingen annonsplats, unga afroamerikaner som ville bli journalister uppmanades att skriva för tidningen.

Mildred Brown dog 1989, men tidningen finns kvar och fortsätter i samma anda.

Fernando Arias, Omaha. [email protected]

Utrikeskrönikan 3 december

Stockholm, måndag.

Nu har jag varit korrespondenttrainee i tre månader. Fast det känns mer som en hel livstid. För jag har lärt mig otroligt mycket under den här perioden. Både från alla de resor jag hittills har gjort. Men också från mina kollegor här i Radiohuset och runtom i världen. Så för att inte glömma allt jag lärt mig har jag börjat på en liten kom-ihåg-lapp till mig själv.

Så här står det på den:

Lärdom nummer 1 Acceptera att det förmodligen aldrig kommer gå som du tänkt dig.

Ditt bagage kanske inte kommer med planet och du blir tvungen att ha på dig samma kläder i flera dagar, bära alla dina tillhörigheter i en papperskasse och låtsas som att det är normalt att gå runt i en svart sporttröja i 30 graders värme.

Eller så kanske du stämmer träff med en intervjuperson på plats A. När du väl är på plats A så kanske intervjupersonen ber dig att ta dig till plats B och när du är där så kanske intervjupersonen säger att hen inte har tid att träffa dig.

Lärdom nummer 2 Kom alltid förberedd till en intervju. Det där med att vara påläst och komma med noga uttänkta frågor är kanske självklart. Men förbered dig också på obekväma situationer och att ha svar på tal. För tänk om du ska intervjua en forskare, en man som sätter sig bredbent mittemot dig och börjar ställa frågor till dig, om din bakgrund, om din familjesituation, om dina relationer. Ja, även sånt måste du vara beredd på att hantera och ha en plan för.

Lärdom nummer 3 Folk kommer alltid ha åsikter om dig, om din rapportering, om din kompetens.

Ibland kommer åsikterna vara fullt legitima och konstruktiva.

Och ibland helt irrelevanta och förminskande. 

Oavsett vad är det omöjligt att ta hänsyn till allas åsikter.

Så för att inte dö inombords av andras tyckanden får du ibland bara stänga av, låta det gå förbi, le och fortsätta framåt.

Lärdom nummer 4 Våga fråga. För dina kollegor vet alltid bäst. Många av de har bevakat världen i årtionden, besökt ett hundratal länder, träffat kungar och presidenter, bråkat med myndigheter och pratat med väldigt väldigt många människor. Och trots att de har enormt mycket att göra är de oftast villiga att hjälpa till, förklara, berätta och visa.

Så det här är bara några av de lärdomar jag dragit hittills. Vi får väl se vad jag har att säga om ytterligare tre månader. 

Lubna El-Shanti, korrespondenttrainee [email protected]