
Sign up to save your podcasts
Or


Lewis Carrolls bok ”Alice i Underlandet” från 1865 sätter skräck i sina läsare och förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer och språkforskare än idag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
"Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen!" säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk.
Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden.
Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kålmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?”
Och det undrar reportern Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Hon har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.
"Sommaren med Monika" från 1953 blev internationellt starkt förknippad med "den svenska synden" och var början på ett långt samarbete mellan Ingmar Bergman och skådespelaren Harriet Andersson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Manus skrevs av författaren Per Anders Fogelström och den andra huvudrollen spelades av Lars Ekborg. Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård dit två unga nyförälskade människor flyr undan vardagens tristess och bråkiga föräldrar. "Vi har gjort uppror, Monika", utropar en glad Harry på skäret.
En repa på filmen förlängde inspelningen på Ornö och det blev en romans på riktigt mellan Harriet Andersson och Ingmar Bergman.
Harriet Andersson visar Lisa Bergström gulnande internationella pressklipp där "Sommaren med Monika" blev "Monika – the story of a bad girl."
En ung Orson Welles fick fria händer vid filmdebuten. I filmen om en döende tidningskungs sista ord lekte han med bild och ljud som aldrig förr. Mårten Blomkvist om ”världens bästa film”.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Nästan redan vid premiären 1941 knep Orson Welles "Citizen Kane" titeln "Världens bästa film", och det är denna film om en rik och ensam tidningsmogul fortfarande känd som.
Den är en färd genom ruinerna av ett liv. Orson Welles spelade huvudrollen, regisserade, och tillsammans med Herman Mankiewicz skrev han manuset. Underbarnet Welles var bara tjugosex och hade aldrig gjort film förut.
"Citizen Kane" fick heta "En sensation" när den fick premiär i Sverige. Och en sensation var den. Den är en film, men den är också en sorts filmhistorisk fetisch.
Jean Rhys gjorde Antoinette, Rochesters första hustru i Charlotte Brontës 1800-tals roman till huvudperson i ”Sargassohavet”, gav den galna kvinnan på vinden en röst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Först med romanen "Sargassohavet" slog Jean Rhys igenom, och då var hon 75 år och satt och frös i en liten stuga på engelska landsbygden, paranoid, alkoholiserad och fattig.
Med främlingens ögon tittade Jean Rhys alltid på det England dit hon kommit som sjuttonåring. Det överensstämde inte med den dröm hon haft om England när hon växte upp på Dominica i Västindien i början av 1900-talet för England var kallt och England var grått och ogästvänligt och ändå blev hon kvar. Lika lite hemma där som någon annanstans och det fanns ingen väg tillbaka.
I romanen Sargassohavet skriver Jean Rhys om de fattiga vita i Karibien och om engelsmännen, om att vilja vara svart, om hackordningen och hierarkierna, skriver ihop sina erfarenheter, beroendet, spriten och galenskapen, kylan i de kalla rummen som väl ändå inte kunde vara England.
Jean Rhys, outsidern, blev till sist en författare i tiden med sina teman: hemlösheten, identitetslösheten, flitigt förekommande på postkoloniala akademiska sajter. Hur handskas då Rhys med Jane Eyre? Vad är det hon vill göra? Litteraturvetaren Carin Franzén kallar Sargassohavet ”ett svidande korrektiv till den västerländska kanoniserade Jane Eyre.”
När Jean Rhys fick frågan om hon inte var glad nu när hon blivit berömd författare svarade hon: Det är för sent.
En Klassiker av Katarina Wikars. Vi hör också författaren Sara Lidman och förläggaren Diana Athill. Uppläsare Vanja Blomqvist och Christer Fant. Översättare: Ingegerd Martinell.
Skrämmer ”Baskervilles hund” än? Anna Tullberg och Claire Wikholm läser om en barndomsfavorit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
1902 publicerades detektivromanen "Baskervilles hund" av Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes och doktor Watson får svettas ovanligt mycket för att lösa gåtan med de otäcka morden på den ödsliga Dartmoorheden.
Vad är det för en best som ylar i natten?
Är det någon i romanen som kommer ha vettet i behåll?
Helt klart handlar det här om en av litteraturhistoriens mest skrämmande hundar. Frågan är om boken håller än i dag.
Anna Tullberg och skådespelaren Claire Wikholm har läst om "Baskervilles hund".
Texten till Strange fruit är kort och grym. Två döda kroppar hänger i ett träd, som tunga, underliga frukter. Billie Holiday tolkade den 1939 och Strange Fruit kom för alltid att förknippas med henne.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Strange fruit är en både politisk och poetisk sång om hur afroamerikaner lynchades i USA.
Den skrevs av Abel Meeropol under pseudonymen Lewis Allan. Han var av rysk-judiskt ursprung, bosatt i Brooklyn och arbetade som lärare på Dewitt Clinton High School.
Billie Holiday gjorde den till sin 1939 och laddade den med sin egen erfarenhet av rashat och förtryck.
Programmet är gjort av Anton Åström 2013.
När Kulturhuset i Stockholm invigdes 1974 var politikerna glada men många stockholmare tveksamma. I det politiska 70-talet var Kulturhuset en monolit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
När Stockholms Kulturhus invigdes 1974 hade själva byggnaden stått klar i flera år, där fanns tillfälligt Riksdagen. Men nu var det dags för kulturen. Mitt bland bankpalats och höghus fyllda av kommers blev det plats för musik, konst, teater, debatt, litteratur – ja, all sorts kultur skulle fylla det nya blänkande huset med utsikt ned över Sergels Torg.
Några år tidigare hade kommunpolitikerna besegrats av ungdomar som ockuperat några träd i närliggande Kungsträdgården. Det var den så kalla Almstriden som gällde var en tunnelbaneuppgång skulle ligga. En stor fråga kanske, men den blev symbolisk eftersom de politiker som rivit en stor del av Stockholms centrum nu tvingades ge sig och låta almarna stå kvar.
Men 1974 skulle omdaningen av Stockholms centrum, ja hela folkhemsbygget krönas med en kronjuvel – Kulturhuset.
Mikael Timm var där redan 1974 och har återvänt många gånger. Han porträtterar ett hus som vägrar bli gammalt.
En Klassiker från 2020.
Stephen Kings tredje roman The Shining hamnar ofta i skuggan av Stanley Kubricks filmatisering från 1980. Och King trivs inte i skuggan han har alltid ogillat Kubricks film.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Stephen King brukar med sina över 50 romaner kallas för den moderna skräcklitteraturens mästare. Bland hans mest omtalade böcker hittar vi bland annat "Pestens tid", "Det" och "The Shining".
Stanley Kubricks skräckfilm "The Shining" från 1980 brukar ofta toppa listor över tidernas bästa skräckfilmer, men King har alltid tyckt illa om den.
"Det var en varm bok, som blev en kall film", har han ofta sagt och i veckans Klassiker tar Joakim Silverdal reda på vad det egentligen var som retade upp författaren med Kubricks film.
From the publisher's feed