
Sign up to save your podcasts
Or


Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.
Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.
Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...
För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.
Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.
George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.
Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.
Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.
Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."
Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.
Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.
Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.
Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören...
Måns Hirschfeldt har lyssnat på Sam Cookes "Live at the Harlem Square Club" och tar oss med till en svettig nattklubb i Miami.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Programmet sändes första gången 2008
Den fick en oväntad Oscar för bästa manus. Den startade trenden att tatuera in "Carpe Diem" i svanken. Den skapade debatt om skolan, lyrikromantiken, den fria tanken och Robin Williams charm.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
En hösttermin 1959 på privatskolan Welton Academy i Vermont. ett lärosäte för unga män styrt av tradition, disciplin, plikt och lydnad, kliver den nya läraren Mr Keating in, spelad av Robin Williams.
Som tidigare elev på skolan, som också kallas "Hellton", vill han införa nya undervisningsmetoder och nya sätt att närma sig lyrik för att lära eleverna att tänka själva.
Det ska man göra genom att "suga märgen ur livet med poesin, fånga dagen med den, låta den sippra ur munnen likt honung".
En film som delar publiken. Somliga ser den som världens bästa skolfilm och ett upprop för den konstnärliga friheten. Andra tycker den är romantiskt dravel och ett tydligt exempel på humaniorans kris.
Men debatten den väckte när den kom 1989 den rasar vidare. Hårda tag eller liberalt jönseri? Kompisförälder eller vuxen i rummet? Tänka själv eller tänka som kaptenen? Författarens ord i guld eller blir text till i läsaren? Fånga dagen och bli din bästa framgångsgud eller ska man bara sitta mitt i dagen utan att utnyttja dess extraordinära potential?
Helt enkelt: Flumskola eller "ta-av-kepsen-skola?"
Jenny Teleman
jenny.teleman@sverigesradio.se
Tio stycken jazzstandards och poplåtar suveränt framförda av sångerskan Radka Toneff och pianisten Steve Dobrogosz. Luftigt och känsligt tolkat och stark i sin egen rätt. Men ett mörker skuggar den.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det här är ett album jag har burit mig länge, det är en av de där jag skulle ta med mig på en öde ö.
Perfekt inspelning i både tolkning och teknik. Uttrycken är mycket personliga men ändå lockande för många fler. Pauseringar och attacker i röst och pianospel ger överraskning, ger spänning.
Fairytales har också ett bra upplägg, bra ordningen av de där tio jazz- och poplåtar som norska Radka Toneff och svensk-amerikanen Steve Dobrogosz spelade in i februari 1982 i Grieghallen i Bergen.
Vi hör musik av bland andra Rodgers och Hart, Elton John, Kurt Weill, Eden Ahbez och Jimmy Webb. Plus egna kompositioner.
Fairytales har sålt massor över hela världen men mest i Norge förstås där det dessutom skrivits en bok om det.
Det är ett album som lever helt på sin egen kraft - men... Det finns också en skugga över det. Några få veckor efter utgivningen i oktober 1982 tog Radka Toneff sitt liv - 30 år gammal.
Jag träffade Steve Dobrogosz för ett samtal om Fairytales.
Per Feltzin
[email protected]
Klassikern handlar paradoxalt nog om att slänga just klassiker överbord! De ryska futuristerna, som skrev manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken”, var sin tids konsthuliganer i 1910-talets Ryssland.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
1912 skrev de ryska futuristerna manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken” . Det handlade om att göra sig kvitt klassikernas språkdräkter, vilka kändes för trånga och tråkiga för konstavantgardet i det förrevolutionära Ryssland.
”Släng Pusjkin, Tolstoj etc överbord från samtidens skepp!”
Snart nog skulle Sovjetunionens konstnärer och författare tvingas in i socialrealismens små tröjor, men det här var en tid då den modernistiska grytan kokade för fullt i hela Europa och några av de ledande och mest experimentella avantgardisterna fanns i Ryssland.
Hela manifestet står att läsa på svenska i boken ”Den Vrålande Parnassen - den ryska futurismen i ord, bild och dokument” av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt från 1976.
Den här Klassikern sändes första gången 2012
Helene Alm
[email protected]
1941 gjorde den franske konstnären Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
På ytan hör den till avantgardisten Picabias enklare: en mörk man i en röd mantel, flankerad av en leende kvinna. Men 1941 var året då nazisternas planer på att förinta Europas judar tog form, och titeln i Picabias målning - Le Juif errant - anknyter till en medeltida legend med antisemitiska undertoner.
Var Picabia antisemit? Varför hyllade han Pétain? Varför målade han i en stil som stämde med nazisternas smak, under ockupationen? Och vem är hans slitne vandrare i den röda manteln?
Kulturredaktionens Mårten Arndtzén försöker räta ut frågetecknen kring en 75 år gammal bild.
En annan bild av revolutionären och den knivskarpa teoretikern Rosa Luxemburg får man i hennes "Fängelsebrev". Hon studerar molnen och uppmuntrar håglösa vänner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
När Rosa Luxemburg arresterades 15 januari 1919 stoppade hon Goethes Faust i handväskan. Hon och spartakistkollegan Karl Liebknecht misshandlades, sköts och slängdes i Landwehrkanal i Berlin.
Rosa Luxemburg var internationalist. Hon trodde på spontana massstrejker, en långsam resning underifrån. "Arbetarklassens väg till seger är beströdd med nederlag", sa hon i talarstolen.
Hon hamnade i fängelse första gången 1904 för ärekränkning av tyske kejsaren. Hon uppmanade tyska arbetare att vägra ta till vapen 1914, att krigsstrejka, vilket inte skedde. Hon satt åter i fängelse 1915-1918, kom ut och var med och grundade Tysklands kommunistiska parti.
Nu är det 100 år sedan hon mördades men fortfarande vallfärdar människor till henens grav i Lichtenberg i östra Berlin. Katarina Wikars läser hennes "Fängelsbrev" i översättning av Ture Nerman och funderar över den film om henne Rainer Werner Fassbinder aldrig hann påbörja.
Ur arkivet: Ingegerd Lundgren, Karin Borgström, Bo Gustafsson, uppläsningar av Claire Wikholm och Alexandra Tolstoy.
"Ett litet torg i en fransk småstad" är en detaljerad, lite naiv målning av en värld som inte längre finns men som man tack vare målningen kan gå in i.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Hilding Linnqvist levde i 93 år och målade de flesta av dem.
Han fick nästan alla svenska konstpriser som går att få, var älskad av den stora publiken, respekterad av kollegerna för sina många målningar i olika stilar.
Men Mikael Timm bryr sig bara om en enda tavla: Torget i Chinon.
Tänk dig en middagsbjudning för några av historiens viktigaste kvinnor. Det var idén till "The Dinner Party" - ett konstverk fyllt av kvinnohistoria.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
"The Dinner Party" anses idag som ett banbrytande feministiskt konstverk. Och konstnären Judy Chicago utsågs 2018 till en av världens mest inflytelserika personer av Time Magazine.
Men det har inte alltid varit så. Judy Chicago har gått mot strömmen. Var med och ledde förtruppen för att ge kvinnliga konstnärer större plats i det offentliga konstlivet. En framgångshistoria - men vägen dit har varit lång och krokig.
Vernissagen för "The Dinner Party" ägde rum på Museum of Modern Art i San Francisco i mars 1979. Då fanns en hel förhistoria om verkets tillkomst som involverade 400 kvinnor i allt från att göra grundforskning i kvinnohistoria, till broderi och porslinsmåleri.
Museet slog sen också besöksrekord under de tre månader utställningen pågick. Så var det på varje plats där "The Dinner Party" sen visades. Trots att kritiken i pressen ofta var nedgörande. Även från feministiskt håll riktades kritik för att majoriteten av de kvinnor som lyfts fram i verket är vita från Europa och USA.
Ändå hände något med "The Dinner Party". Det öppnade nya dörrar för kvinnlig konst. Och idag har det fått en permanent placering i den 770 kvadratmeter stora feministiska avdelningen på Brooklyn Museum i New York.
Cecilia Blomberg har sett verket och berättar historien. Och om du är intresserad av att se tallrikarna, dukarna och veta mer om kvinnorna i Judy Chicagos verk så finns det på Brooklyn Museums site.
Cecilia Blomberg
[email protected]
From the publisher's feed