Klassikern

Klassikern

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Klassikern episodes

  • Det finska nationaleposet Kalevala - viktigt verk i kampen för självständighet

    Urskogarnas hjältedikt inspirerade Finlands självständighetskamp och fascinerar än idag. Helene Alm läser Kalevala och minns en färd till karelska byar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Elias Lönnrot var den finske läkaren och forskaren som vandrade runt i Karelens byar på 1830-talet och samlade in många av runosångerna som blev grunden till hans nationalepos Kalevala. Det är sånger som förts vidare muntligt i generationer.

    Kalevala är ett diktverk om forntida träsk- och barrskogshjältar, den levnadsvise Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen och den liderlige Lemminkäinen från det ljusa Kalevala. De strider alla med den onda frun Louhi från det mörka norr, Pohjola.

    Kalevala gavs ut första gången 1835 och blev ett viktigt verk i den finska kampen för självständighet och mot försvenskning och förryskning. Än idag inspirerar Kalevala som fick en ny lättillgänglig översättning till svenska 1999.

    10 min
  • "Citizen Schein" - om mångsysslaren och klassikern Harry Schein

    Dokumentären "Citizen Schein" gjorde succé på biograferna. Men innan dess var det en bok... Anneli Dufva klassikerstämplar den unike mångsysslaren Harry Schein.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Harry Schein (1924-2006) spelar i en helt egen roll i den svenska kulturhistorien. Han var den första chefen för Svenska Filminstitutet, som för övrigt i mycket skapades efter de förslag han formulerat i den kulturpolitiska idéskriften Har vi råd med kultur? på 60-talet.

    Han kom som ensam fjortonårig judisk flykting till Sverige från Wien i Österrike 1939. Han skrev i sin ungdom filmkritik i både BLM och Aftonbladet.

    Han var ekonomiskt oberoende efter att han, som kemiingenjör, utvecklat ett system för vattenrening, vilket han tog patent på och i förlängningen kunde sälja.

    Schein var under en period chef för Investeringsbanken och en mycket läst krönikör i Dagens Nyheter. Men han var också författare och skrev bland annat böckerna Schein, Makten och Sluten.

    Dessutom var han gift med Ingrid Thulin och god vän både med Ingmar Bergman och Olof Palme.

    "Citizen Schein" heter ett nytt praktverk, som från olika perspektiv belyser människan och kulturpolitikern, filmkännaren och dandyn Harry Schein.

    Anneli Dufva har läst boken och klassikerstämplat den unike mångsysslaren Schein.

    10 min
  • Djuna Barnes "Nattens skogar" - världens mest komplicerade terapiroman
    Katarina Wikars finner meningar snirkliga som gamla jugendmöbler i "Nattens skogar" från 1936

    Den amerikanska författaren Djuna Barnes försökte år efter år skriva sig ut ur förhållandet med skulptören Thelma Woods.
    Hon jagade henne genom sovrum och parisiska barer i åtta år.
    Romanfigurerna flockas kring den alkoholiserade doktorn för att fråga honom allt han vet om natten, och han talar oupphörligt för att hålla ångesten borta. Allt har redan hänt, bara referaten kvar.
    Djuna Barnes betraktas sedan länge som en modernistisk klassiker. Katarina Wikars berättar om Nattens skogar med hjälp av Joakim Pirinen och Horace Engdahl. Uppläsningar av Jane Friedman och Rolf Skoglund.
    10 min
  • Rambo - historien om ett namn

    Bakom Rambo hittar vi förutom Sylvester Stallone även Hisingen, ett äpple och en författare som desperat söker ett namn.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Det är 1971 och författaren David Morrell som då bor i Pennsylvania sitter och sliter med sin debutroman. Han har bestämt sig för att den ska heta First Blood, men problemet är att han inte har något namn ännu på sin ”hjälte”, den hemvändande Vietnamsoldaten.

    Morrell har kört fast. ”I struggled to find that Character´s name”.

    På eftermiddagen kommer hans fru hem från affären. Hon har köpt äpplen, en ny sort, säger hon. Han är mitt uppe i sitt skrivande, han har annat att tänka på, kanske blir han irriterad när hon berättar om dom nya äpplena som ska vara så goda. Men han vill ju inte vara otrevlig så han tar han ett äpple, biter i det lite förstrött och tycker det har en frisk och fin smak och frågar vad det är för sort. Hon säger att äpplet heter Rambo.

    Då klickar det till hos David Morrell. Han känner direkt styrkan och kraften i namnet Rambo.

    Debutromanen First Blood - som på svenska heter Tvekampen - blir en succé och så föds actionhjälten, Vietnamveteranen, supersoldaten som har sin egen agenda. Och boken blir till film med Sylvester Stallone, alias John Rambo.

    Sylvester Stallone har gjort många andra roller under sin karriär, men det är med den våldsamme krigaren Rambo han fick sitt stora internationella genombrott.

    Och – och här kommer det mest häpnadsväckande - därmed är han för evigt sammanbunden med Hisingen och Göteborg!

    För det där äpplet som David Morrells fru köpte i Pennsylvania 1971 odlades ursprungligen vid Rambergets fot på Hisingen, i Göteborg. Peter Gunnarsson hette lantbrukaren som mer än 300 år tidigare utvandrade till Amerika. Det var 1639.

    Han tog sig namnet Peter Gunnarsson Rambo efter berget därhemma, och Rambo gav namn åt en av hans äppelsorter som bl a användes till cider.

    Det gick väldigt bra för Gunnarsson Rambo. Släkten Rambo - liksom äpplena med ursprung från Ramberget - spred sig i Delaware och grannstaterna. Det finns beskrivet i boken The Rambo Family Tree, en släkthistoria som sträcker sig över 350 år, från 1611 till 1986, skriven av Beverly Nelson-Rambo.

    Det var det goda äpplet som fick David Morrell att ge sin huvudperson namnet Rambo, men han tänkte också på att namnet påminde om engelskans sätt att uttala den franske poeten Arthur Rimbauds namn, alltså Rambou, och det var inte alls fel association, tyckte han. Tvärtom. Morrell var väl förtrogen med Rimbaud och tyckte att hans mest kända verk, En tid i helvetet, kunde ses som en metafor över den här f d Vietnamsoldatens upplevelser.

    Att huvudpersonen i en bok eller film har ett namn som stämmer överens med personen man vill skildra och som dessutom fastnar lätt hos publiken, den sortens psykologi har Morrell utvecklat i sin essä What’s in a name. Och det kanske också gäller för äpplen?

    I Sverige dog äpplet Rambo ut under den hårda vintern 1709 som tog död på de flesta fruktträd i landet. Men när Carl von Linné firades stort 2007, kom äpplet tillbaka genom ympkvistar från USA och det var USA:s ambassadör som fick plantera Rambo på nytt. Det skedde inte vid Ramberget utan i Uppsala.

    Sylvester Stallone tillfrågades om medverkan vid återplanteringen i Sverige men tackade nej.

    10 min
  • Riala kyrka - Mats Arvidson guidar i stenkyrkan från 1200-talet

    Klockstapeln med sin klocka är från 1500-talet. I kyrkan fanns S:t Jacobs relikskrin vilket blev beslagtaget av Gustav Vasa. Altartavlan är en kopia av Rubens vars original finns i Antwerpen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Porten in till kyrkan antas vara från slutet av 1200-talet. Inne i porten leder en trappa upp, varifrån man tidigare delgav folket kungörelser.

    Vapenhuset är ovanligt stor och här finns ett altare placerat med torson av det gamla triumfkrucifixet. Vid en restaurering i slutet av förra seklet gjorde man ett drastiskt ingrepp och fönstren fick sin tredelta form och kyrkan rappades vit.

    Vid inträdet möter man en träskulptur föreställande aposteln Jakob från 1300-talets senare hälft. En madonna med Jesusbarnet härstammar från 1400-talet och från samma tidsålder härstammar valven.

    10 min
  • "Nu pogodi" - sovjetisk tecknad tv-klassiker om vargen och haren

    Fredrik Wadström berättar om en serie kortfilmer från sovjetisk tv, filmer som än idag fascinerar barn i Ryssland och andra delar av forna Sovjetunionen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Kortfilmerna om vargen och haren har setts av miljoner barn i Ryssland och Sovjetunionen.

    Med olika fantasifulla ramberättelser som fond upprepar alla filmerna samma grundtema: vargen jagar haren för att äta upp den men blir alltid bortkollrad, fintad, förödmjukad och mörbultad.

    Och så slutar det varje gång med att han utslungar sitt vid det laget fullständigt tomma hot mot den oberörda haren. "Vänta bara!" - nu pogodi!

    I första hand inspirerad av Disney men oftare jämförd med Tom & Jerry skapade den sovjetiska statliga animationsstudion bara 18 stycken tiominutersavsnitt under åren 1969 – 1995.

    Idag finns de samlade på klassiker-dvd:er som fortfarande säljer i hela forna Sovjetunionen.

    10 min
  • Mike Kelleys konstverk "Mobile Homestead" - en kopia av hans barndomshem

    Ett av konstnären Mike Kelleys sista stora verk var att skapa en fullskalig kopia av huset han växte upp i på 50-talet i Westland, en förort till Detroit. Anna Tullberg går på husesyn.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Efter upploppen i Detroit 1967, när ”The White Flight” inleddes, flyttade större delen av stadens vita befolkning ut till de rikare förorterna. De svarta blev kvar i en allt ödsligare innerstad. Som en omvänd gest valde Mike Kelley att placera sin huskopia mitt i centrala Detroit, på tomten till Museum of Contemporary Art Detroit. 2010 höll Mike Kelley i dopceremonin för sitt konstverk.

    Huset har en publik och en hemlig del. Vad finns egentligen i den labyrintiska källarvåningen, dit väldigt få personer fått tillträde? Anna Tullberg letar efter nedgången till källaren i Mobile Homestead.

    10 min
  • "Gruvan" på Tekniska museet i Stockholm - barndomens spökhus

    Kulturredaktionens Mattias Berg går tillbaka ned i sin barndoms spökhus:

    Gruvan på Tekniska museet i Stockholm.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Jag minns bara en trappa, rakt ned i mörkret. Men var det här - eller till mumierna, på Medelhavsmuseet?

    Nu står jag hur som helst här igen. Kanske 50 år efter min första gravt skräckblandade förtjusning: vid vad som sedan dess blivit en av landets äldsta existerande utställningar. Invigd 1938, i samband med öppnandet av Tekniska museet vid Gärdet, har den fått vara kvar även nu när hela gruvdelen expanderat med en större modern sektion. Nyrenoverad i all sin matta malmglans.

    Med mig har jag intendenten Lars Paulsson, som ansvarat för nyöppningen.

    - Det här är gruvhissen - och den är då också från 1938. När man står i den och åker ned så får man en illusorisk upplevelse av att fara ned så där 150 meter ned i jorden. Det är en papprulle som rullar på utsidan... Men på den tiden hade vi vaktmästare som stod och körde den här hela dagarna, det har vi inte råd med längre. Så vi kör den bara vid vissa tillfällen, säger han.

    - Men vi ska gå ned den vanliga vägen: trappan, säger Intendenten Lars Paulsson.

    Vad är det som låter?

    - Ja, det är ljud här, av vatten som droppar. Det stora problemet förr i tiden var just med vatten som rinner till, grundvattnet. Att lära sig forsla upp det för att överhuvudtaget kunna bryta effektivt, säger han.

    - Och så stiger vi nu in i den första orten i gruvan... När man planerade det här tekniska museet såg man sig runt i världen, på andra museer naturligtvis. Och de tekniska museer som hade grundats vid den här tiden var Deutsches Museum i München och Museum of Science and Industry i Chicago. Och de hade en gruva som publikattraktioner. En mörk gång som man fick gå ned i, det var lite spännande. Så det här skulle liksom ingå i ett sådant här klassiskt tekniskt museum, säger Lars Paulsson.

    För det minns jag ju själv då, som liten, att det kändes ungefär som Spökhuset här.

    - Ja, det tycker jag är en bra liknelse. På något sätt är de här gruvorna lite besläktade med den typen av attraktioner som fanns på nöjesfälten: Spöktunneln, Blå tåget och Kärlekstunneln.

    Här är ju mörkt och kusligt... Det står människor inne i gångarna, jag kommer ihåg hur rädd jag var för dem - de har funnits länge, väl?

    - Ja, i lite olika upplagor, säger Lars Paulsson.

    Kan du beskriva dem, om vi går närmare?

    - I den här orten visas arbetet som tog vid efter att man eldat. När berget hade lossnat från väggarna. fick man ta loss med hjälp av spett och släggor och annat - och sedan lasta det. Och det är tre personer som står här. En man längst in, en ung pojke eller ung tjej, och längst fram står det en kvinna. Det här var ett typiskt brytningsarbete i en gruva vid mitten av 1800-talet. Många av de mindre gruvorna i Bergslagen var så kallade "bergsmannagruvor" där då hela familjen - hela hushållet - fick hjälpa till att arbeta, säger han.

    - Och det som är helt nygjort här är ansiktena, som ska kännas mer uttrycksfulla och realistiska. Så det är två konstnärer som arbetat just med att få det här uttrycket i ansiktet.

    Vad är det för uttryck ni har sökt?

    - Ja... Vi har bland annat tittat på gamla bilder... De ser ut som om de tänker på något annat, egentligen - och det kan man ju tänka sig när man håller på med ett sådant här tungt och hårt arbete, att man liksom befinner sig någon annanstans, säger Lars Paulsson.

    Har du själv, som intendent för den här utställningen, gått tillbaka och läst och sett gruvskildringar? Eller har du gått till väga för att skaffa dig kunskapen?

    - Jag har jobbat ganska länge på Tekniska museet - och ett av mina första uppdrag var just att visa gruvan för skolklasser. Och då blev jag helt besatt av att läsa in mig på allt jag hittade om gamla gruvor: åkte även runt i Sverige, besökte Falu koppargruva och Sala Silvergruva, säger han.

    Vad var det du blev besatt av?

    - Jag vet inte, jag tror det var lite som för dig. Det enda jag kommer ihåg från Tekniska museet som liten var Gruvan! Att det var någonting som var mörkt, att det var något ljus någonstans, någonting som... Det är spännande med underjorden.

    Vad sade du att det här var för något?

    - Det kallas för "skjutkoja". Och om man tittar härinne så är det väldigt kraftiga stockar sammansatta med hjälp av järnbeslag. Det ska då ge skydd för Skjutaren. Och så räknade man skotten, för att vara säker på att alla hade brunnit av ordentligt, säger Lars Paulsson.

    - På den här sidan har vi en docka som står och handborrar. Så såg ut det i slutet av 1800-talet, till och med början av 1900-talet. Det tog då ungefär åtta timmar att borra ett hål som var 80 centimeter djupt...

    - Och på 1940-talet kom en ny teknik, nya borrar. Tidigare hade borrarna varit stora och tunga och fick monteras på stora pelare - men nu kom lätta borrmaskiner, som kunde skötas av en person. Och en sådan person har vi stående här. Men senare skulle det ju visa att det här ger vibrationsskador: både i fingrar och på inre organ och så där. Vi kan lyssna på hur det lät med de maskinerna, säger han.

    Tror du att man kan få liknande insikter om vår teknik i dag, i till exempel gruvbrytning: att det vi tror är väldigt bra och säkert kommer man att skratta åt i framtiden?

    - Ja, det tror jag faktiskt. För om man tittar på gruvbrytning kan man se att det blir färre och färre människor som behövs hela tiden - och fler och fler maskiner, alltså en ständigt ökande mekanisering. Och varje gång som man gjort ett sådant här tekniksprång, har man ju tyckt att det var väldigt mycket bättre än tidigare. Jag tror att nästa utvecklingssteg i gruvor är att det inte kommer att vara några människor överhuvudtaget där nere: då kommer man se tillbaka på den tid när det fanns folk i gruvorna.

    Hur ser du på det att när ni visar äldre, förgången tid - blir det automatiskt någon sorts utvecklingsoptimism av det?

    - Jo, det blir det ju... Men om man tittar på allt industriarbete förr i tiden så var det ju egentligen ganska hemskt: oerhört många olyckor inträffade inom alla industrigrenar. Och särskilt hemskt var det säkert i gruvorna. Att vara under jorden, utan belysning och hantera sprängämnen, stå och borra för hand och allt det här. Det var ju en extrem miljö på många sätt, säger Lars Paulsson.

    Var det en svår fråga, internt på museet, om ni alls skulle bevara den här utställningen?

    - Nej, inte den här gången. För 20 år sedan, då vi skulle göra om, minns jag att det var det. Men nu har det liksom gått så långt med den här utställningen - och så har den ett sådant klassikervärde. Det är ju den enda utställningen här på museet som finns kvar sedan 30-talet. På något sätt lever Tekniska museets själ lite kvar här nere. Och alla vill bevara den, säger Lars Paulsson.

    Mattias Berg
    [email protected]

    11 min
  • Henrik VIII:s sista tornerspelrustning - makt på en trasig konungakropp

    I decennier har den stått där och skrämt och fascinerat, Henrik VIIIs tornerspelrustning i blankt stål i sin monter på Towern i London. Sönder, infekterad, förvirrad.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Ett axelsstycke på vänster sida höjer sig som en våg, där för att stoppa motståndarens lans. Också hjälmen har en lite ås av högst upp. För att varje riktat hugg ska glida av. Allt är konstruerat för att stöta bort, skydda trycka undan.

    Längst ner ett par oxmuleskor, som bottnade hovar nästan. Men smyger man runt till baksidan är kungens lår inte skyddade.

    Sönder, infekterad, förvirrad

    Henrik den VIII använde troligen aldrig den här rustningen. Han var 49 år gammal. Fet. Han hade ett sår på benet som livläkaren höll öppet genom att strö guld i det.

    Han var psykiskt skör och livsfarlig. Han hade fallit från en häst och led möjligen av hjärnskador eller hormonrubbningar eller allt på en gång. Han hade redan mördat flera hustrur, gav kontraorder på eftermiddagen till de order han gett på morgonen.

    Och ändå. Byggdes detta sköldpaddsskal av gudomlighet att spänna på feta värkande ben med remmar. Varför?

    Jenny Teleman
    [email protected]

    11 min

About Klassikern

From the publisher's feed

Kulturredaktionen lyfter fram klassiska verk ur historien och utnämner moderna Klassiker.