Klassikern

Klassikern

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Klassikern episodes

  • "Det blåser på månen" – frisk fläkt från en annan planet

    Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda under brinnande krig 1944. Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in i deras hjärtan.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Den skotske författaren Eric Linklater skrev boken om systrarna Dina och Dorinda mitt under brinnande krig.(1944). Systrarna uppmanas att vara snälla och lydiga. Annars kan en ond vind blåsa in i deras hjärtan.

    De uppstudsiga flickorna gör helst som de själva vill; äter så mycket pudding och paj att de blir stora som ballonger, och provar Fru Häxelins trolldryck som förvandlar dem till kängurur.

    Tillsammans befriar de Silverfalken och Guldpuman ur djurparken och beger sig till Bombardiet för att befria sin pappa som kämpar för att störta diktatorn Hula-hu.

    – Berättelsen är aktuell idag, även om den utspelas i en sagovärld, säger regissören Ellen Lamm och fortsätter:

    – Det handlar om ett land med en diktator och förtryck på många olika plan. Föreställningen har ändå ett politiskt anslag eftersom det handlar om att tänka själv och det finns situationer där det är rätt att göra uppror.

    Flickorna är berättelsens hjältar. De befriar sin pappa och ett helt folk. De förmedlar ett tidlöst budskap: Våga mer!

    Ulla Strängberg

    10 min
  • Jonas Bohlins betongstol - från read till raritet

    Måns Hirschfeldt träffar Jonas Bohlin och talar med honom hans första möbel. Stolen som han, som skulle bli byggnadsingenjör, inte ens tänkte att skulle användas att sitta på.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    I möbelföretaget Källemos produktbroschyr på Möbelmässan 1982 stod: "Jonas Bohlin har gestaltat en stol som har en plats i möbelkonstens historia."

    Och så sist, kanske lite mer desperat: "Den som kommer först till kvarn". Betongstolen, eller "Concrete" som den egentligen heter, blev ingen försäljningssuccè och Källemo fick dumpa priset till 1900 kr styck.

    Men en plats i möbelkonstens historia fick den och som mest har "Concrete" sålts för 170 000 kronor på auktion.

    Detta är en digital repris från november 2010

    10 min
  • ”Ladykillers” - vådan av att ta något för givet

    En plan. Fem skurkar. Och så en gammal dam som försöker stoppa dem. Bovarna oroar sig knappt. Men engelska komedin ”Ladykillers” från 1955 visar vådan av att ta något för givet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Alec Guinness, idag av alla känd som Obi-Wan Kenobi i "Stjärnornas krig", spelar förbrytargeniet professor Marcus som inte räknat med mormorslika mrs Wilberforce och hennes papegoja general Gordon.

    77-åriga Katie Johnson gjorde mrs Wilberforce, och det blev hennes livs roll.

    2004 gjorde bröderna Coen en nyinspelning av filmen men det är 1955 års version som är klassikern, slår Mårten Blomkvist fast.

    Musiken till "Ladykillers" var komponerad av Tristram Cary.

    10 min
  • Arne Anka – 80-talets bakfyllearistokrat med politisk udd

    I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995.

    Charlie Christensen nya seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder.

    Idag, efter 33 år, finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

    10 min
  • Pansarkryssaren av Molly Johnson
    Ett revolutionens fartyg på väg mot brukssamhället Grusviken. Molly Johnson var bara 24 år när hon debuterade med den modernistiska romanen Pansarkryssaren, inspirerad av Eisensteins film.

    I november 2016 avled författaren Molly Johnson, 85 år gammal.I dagens Klassikern återvänder Katarina Wikars till "Pansarkryssaren" från 1955, en arbetarroman långt före sin tid med sitt djärva sönderbrutna språk och sin kritik av kolonialismen.I programmet medverkar förutom Molly Johnson också bland andra författaren Anneli Jordahl och kritikern och poeten Karl Vennberg.
    10 min
  • Till vännen som inte ville rädda mitt liv - aidsromanen som chockade Frankrike

    I Klassikern hörs Jenny Teleman om Hervé Guiberts "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990), aidsromanen som sände en chock och jubelvåg genom Frankrike när den kom.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv".

    Det blev inte hans sista roman men nästan. Le Monde-journalisten, den hyllade författaren, prisbelönte filmaren och fotografen Guibert, född 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt änglalika utseendet, vän och älskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 år gammal. Och alla sina sista år skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom också att ändra den allmänna franska blicken på något som fortfarande kunde kallas "bögpesten".

    Tydligen skrattade Michel Foucault nästan ihjäl sig när han fick viruset beskrivet för sig för första gången: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det är för bra för att vara sant!"

    Sådan var nämligen den fortfarande häpna, chockade tonen inför en obegriplig epidemi vid tiden för bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och färg inuti författaren och alltfler vänner. "Ett räkneverk mot döden" kallar han det på ett ställe.

    För viruset som var omöjligt att stoppa kunde i alla fall mätas, Verkningarna gick att mäta. Så det blir möjligen den första romanen om T4, beteckningen för den typ av vita blodkroppar som först angrips av aidsviruset med en successiv försvagning av immunförsvaret som följd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tvåtusen T4. Medan de ödesdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som slår sig på hjärnan sätter in i gränsområdet under tvåhundra T4. Då är döden nära, månader eller veckor bort. Så det är en punkt romanen räknar mot: under tvåhundra.

    1990 fanns bara ett läkemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT är så starkt att få tålde det mer än ett år. Så det är en annan punkt att räkna mot: slutet på AZT.

    Det är en roman om blodet dettaden sysslar med händelser inne blodet, blottlägger det, det är i blodet läsningen sker kan man säga.

    Under 1991 gjorde Hervé också en hemmagjord dokumentär, "La Pudeur ou L'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar på Youtube sitter han i en undersökningsstol och möter som så många gånger förr en sjuksköterska som ska tömma blod ur hans arm, för att mäta, läsa i det, ser man på det där lilla filmfragmentet så sammanfattar det vad romanen räknar och räknar ner.

    "Nedbrytningsprocessen som satt i gång i mitt blod fortgår dag för dag …Långt innan min sjukdom hade konstaterats genom undersökningarna kändes det som om mitt blod plötsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det förut varit skyddat av någon sorts klädsel som jag inte vetat om. Mitt blod är avslöjat, för alla överallt och för alltid, mitt blod är naket på tunnelbanan och bussen, på gatan där jag går, en pil är ständigt riktad mot blodet och mot mig.

    Syns det i ögonen?"

    Den börjar med en stillbild på Guibert uppkrupen i en fåtölj. Placerad vid en sprängfylld bokhylla. På golvet framför ligger utspridda papper, manussidor, men han läser i inget, han har lagt handen över ögonen.

    Alla böcker att inte skriva. Det kan bli två till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla böcker att inte läsa. Det är en blivande världsberömd författare som ska dö här, och räkneverket äter upp hans eftermäle.

    Handen över ögat, det är utmattning. För detta är också en bok om omänsklig trötthet, skriver han. Viruset kommer från grönapan. Det fascinerar honom.

    "Detta är hästens eller apans trötthet inympad på en mans kropp."

    Nästa bild i det lilla utsnittet från filmen är bara hans tändstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju förstås ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerräknaren tickar. Sista bilden är en luftboxning bara, mot spegeln. Tunna kraftlösa jabbar. En oresonligt envis, glupsk, svart, allvarlig blick.

    Men när romanen kom handlade den monumentala uppmärksamheten inte bara om blodet utan också om Muzil. Så kallas den franske filosofen Michel Foucault som är en stor del av romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det berättade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att någon skulle veta.I "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" berättar Hervé allt.

    Om hans hosta, hans partner Stephane, hans sadomasochistiska köttiga farliga lekar i uppbyggda långtradarhytter och noggrant nedsmutsade badkar på avancerade gayklubbar i San Francisco. När Muzil dör går Hervé ut på gatan och gråter och sjunger en hel dag. Han tvättar också, äcklad och rädd, sin tunga med tvål efter att ha kysst hans hud. Han skriver om de unga män som beklagande får sina negativa besked och inte blir del av den dödsmärkta gemenskap som också är djupt, tungt och svart romantiserad.

    Utan att hämta andan eller verka tveka ett ögonblick får glupskheten på smitta växa sida vid sida med den skamfyllda rapporteringen om en växande böld i munnen. Opedagogiskt berättas hur hiv kallas "den underbara sjukdomen" av osmittade längtande, och att som Hervé skriver mitt i skräcken sög faran: "vi hade kunnat dricka spetälska om vi kunnat."

    Foucault kom aldrig ut offentligt. Och Hervé kom ut med en roman som berättar allt om detta bakvända, motsägelsefulla, intensiva.

    Klart det blev liv när den kom, denna blodisande heta klassiker med så många giftiga teman utrullade på polerad, smutsig prosa. Men förutom hyllningar och inbjudningar till litterära tv-program fick den sjuke författaren en svekdebatt i hasorna. En som återkommer då och då: Vad får man egentligen berätta om sin vänner och om levande nationalikoner?

    "Jag var i min fulla rätt, det var inte främst min väns dödskamp jag beskrev utan min egen", han svarade så.

    Jag skulle kunna prata och prata om den här romanen tills skymningen föll. Så lite blev sagt. Om äktenskapet till exempel. Och förstås om själva vännen som inte ville rädda hans liv. Chefen för ett läkemedelsbolag, som dinglar ett komplett värdelöst vaccinationslöfte, ett botemedel, framför näsan på den noggrant nedräknande sjuke och kastar grus i själva mätinstrumentet. Själva romanen.

    Tänk om tiden går att stoppa? Kan klockan räkna bakåt? Det skall visa sig vara den plågsammaste fasen av alla: Hoppet.

    Men som sagt, ibland är tiden slut.

    Jenny Teleman
    [email protected]

    Hervé Guibert dog den 27 december 1991 i sviterna av ett självmordsförsök.

    Översättning: Anders Bodegård. Förord: Jenny Högström.

    11 min
  • Don DeLillos Vitt brus - en civilisationskritik som lockar till skratt

    New York-bon Don DeLillo är en ständig lågoddsare när det drar ihop sig till Nobelpris i litteratur. I Klassikern hör vi Peter Sandberg om Don DeLillos roman Vitt brus.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Han har bortåt tjugo romaner bakom sig och genombrottet kom med romanen White noise (Vitt brus) 1985.

    Läraren Jack Gladney ger kurser om Hitler på ett universitetet i en amerikansk småstad . Allt vore frid och fröjd, om han bara kunde sluta tänka på döden.

    Andra titlar som nått en stor publik är Underground (1997) och Falling man (2007). Hans senaste roman Zero K (Noll K) kom nyligen på svenska.

    10 min
  • Bröderna Marx Fyra fula fiskar gör lättstöttheten till skön konst

    Helene Alm om filmen "Fyra fula fiskar" med bröderna Marx, en politisk fars från 1933 som funkar alldeles utmärkt än idag.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Surrealistisk, absurd och samhällskritisk anses den vara, bröderna Marx bästa film, där Groucho Marx gör förolämpningen och lättstöttheten till skön konst.

    Helene Alm har sett om Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933.

    10 min
  • Gershwins Rhapsody in Blue - ett experiment inom modern musik

    Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.

    Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.

    Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...

    För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.

    Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.

    George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.

    Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.

    Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.

    Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."

    Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.

    Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.

    Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.

    Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.

    I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.

    Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.

    Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.

    Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.

    Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.

    Per Feltzin
    [email protected]

    Musiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

    10 min
  • ”Arne Anka” - 80-talets bakfyllearistokrat med politisk udd

    I Klassikern ägnar sig kulturredaktionen Karsten Thurfjell åt en rejält utfestad anka med politiskt patos och en egenkomponerad idéhistoria.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Seriefiguren Arne Anka föddes som det sena 80-talets bakfyllearistokrat, framgångsrikt framvaggad av Robert Gustafsson i scenversionen på Stockholms Stadsteater 1995.

    Charlie Christensen seriealbum "Mentala selfies" är det sjätte sedan återuppståndelsen 2004, då den demagogiske ankan anträdde nya barronder.

    Mer än fyrtio år enare finner man en något mer politiskt präglad anka, cyniskt sysselsatt med nyhetsflödet, men Charlie Christensen har också hittat förfäder ur idéhistoriens mest illustra och klassiska epoker.

    10 min

About Klassikern

From the publisher's feed

Kulturredaktionen lyfter fram klassiska verk ur historien och utnämner moderna Klassiker.