Klassikern

Klassikern

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Klassikern episodes

  • Legenden om Zelda Fitzgerald - en av modernismens tystade kvinnor
    En av "Hjältinnorna" i Kate Zambrenos hyllade bok om modernismens tystade kvinnor är Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt.

    Nintendospelet, klassikern "Zelda", döptes efter henne. Först fick hon symbolisera jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor.
    Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline.
    11 min
  • "Shopping" - Erskines mytiska galleria i Luleå

    Shopping i Luleå brukar kallas Sveriges första moderna galleria. Den ritades av Ralph Erskine som ville ge luleborna både kommers och kultur. Helene Alm undrar hur är det med den saken idag.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    När jag flyttade till Luleå blev jag raskt upplyst om att Shopping på Storgatan inte var vilken galleria som helst –- och det insåg jag snabbt. Skrovliga singelgrustrottoarplattor i sluttande gränder så man kände sig utomhus fast ändå inomhus. Vinklar och vrår, mörka prång och trappor som sällan ledde dit man trodde och jag hittade aldrig riktigt utan velade ofta omkring och det händer mig än idag. Allting tog och tar lite tid, man kan inte ha riktigt bråttom i Shopping.. Det slår mig att det var det som var meningen, att man skulle strosa i stället för att stressa.

    Och man upplyste mig om att det var Ralph Erskine som hade ritat Shopping och att den var först i hela Sverige, kanske i hela världen. Då i oktober 1955 stod tioårige Sven-Olof Halvares i kön till invigningen tillsammans med sina föräldrar:

    -Och det var hur mycket folk som helst, jag har läst att det var mellan 15 och 25000 personer på invigningsdagen, man gick vilse i alla gånger och trappor, men det var stor upplevelse naturligtvis.

    Nu står jag utanför Shopping tillsammans med Sven-Olof Halvares som i många år var chef för Konsthallen i Luleå och dessutom är arkitekt. Vi kollar upp mot de lätt inåtlutande aliminumfasaderna med sina rundade hörn.

    -Shopping, där fanns ju allt, restauranger, kaféer, en massa olika butiker, bokhandlar. Det var ju också Erskines vision, man skulle kunna gå en hel dag i Shopping, kunna äta och lämna barnen på nån typ av barnverksamhet, medan man själv gick och klippte sig och så kunde man avsluta kvällen med ett biobesök. Ska vi gå in? In i värmen...

    -Ja, det är lite ruggigt väder, men det var ju det som var tanken också med Shopping...

    -Ja, på vintern skulle man gå in i värmen och det var väl det luleborna gjorde. Precis här till höger fanns en trappa ner och en plaskdamm, en slags samlingsplats, där man kunde kasta pengar och önska sig nåt. Men det är igenbyggt och så har det kommit rulltrappor i stället.

    -Det är rulltrappor ner till olika klädaffärer...

    -Förr i världen så fanns det ingen butik här, och då fortsatte den här gången åt det hållet.

    -De är avskurna nu, de här gångarna....

    -Ibland ändar de i en butik, ibland i en återvändsgränd. Nu är vi i en skobutik, en av många.

    Nu är mycket borta av Erskines idé kring gallerian. För honom handlade inte Shopping om shopping i första hand. Butiker under ett och samma tak hade funnits sen tidigare, passagerna i Paris och Petersburg, basarer, saluhallar och varuhus som NK. Nä, Erskine ville göra så mycket mer - ett samhällscentrum – en ministad med hus, gränder och torg under samma tak – en plats för både kommers och kultur. Det nya med Shopping var också den moderna designen med granpaneler och en smäcker betongkonstruktionen som låg i öppen dager.

    Idag finns det några kontor och bostäder i byggnaden vid sidan om butikerna, men bara en restaurang. I den gamla utställningslokalen där Sven-Olof Halvares kompis en gång vaktade en van Gogh utställning är det idag ett gym.

    Trottoarstenarna är ersatta med något som påminner om ett båtdäck. När Shopping renoverades 2002 ville ägarna ha ett maritimt tema, säger Sven-Olof Halvares när vi passerar några papperskorgar som liknar båtskorstenar och en båtratt.

    -Det här maritima temat, var det något som Erskine godkände?

    -Ah, han tyckte det var lite fånigt.

    -Nu har vi kommit fram till något som liknar en kaptensbrygga och tittar vi ner på ett spännande golv som är...

    -Original ...

    -Det är betonggolv och vita nonfigurativa mönster.

    -Det är Ljusgården där folk dansade och orkestern stod lite upphöjd framför en betongskapelse och så hängde det folk på trappavsatserna.

    -Minns du något särskilt framträdande?

    -Jo, när Shanes kom upp på Tio i topp gjorde de en kupp. De hade de hyrt in sig i Spegeln, bjudit in Luleås ungdomar och uppträdde där och det var därifrån som röstningen skedde, så de hade hur mycket poäng som helst.

    Vi går ner till en skoaffär som ligger där entrén till biografen Spegeln låg.

    -Vi gick i skola på lördagar och slutade ganska tidigt, säger Sven-Olof Halvares, och då gick man hit och fikade för klockan tre började Filmstudion. Jag tillhörde ett gäng halvintellektuella, men Mats Tormod och hans kompisar var riktigt intellektuella och filmintresserade, så vi kallade dem för Nya Vågen. Och Nya Vågen satt på uppe på Hyllan och vi satt uppe på Toppens Grill.

    -Och vad pratade ni om?

    -Vi pratade väl om samma sak, brudar och filmer....

    När det kommer till klassiker är det sällan kommers och pengar som lyfts fram, utan de ursprungliga värdena och även om de värdena inte längre finns kvar, så lever myten om dem kvar. Så tänker jag när jag läser skribenten Anders Teglunds krönika om lulebornas förhållande till Shopping i Norrländsk Journal från 2014:

    ”Vi behöver få tro att allt började med ett under som skedde i periferin i en avlägsen, kall stad i norr, långt från kosmopolerna, och det var på Storgatan i Luleå som det skedde, och detta skedde 1955, där skapades det en ny sorts inomhusgalleria och som sedan, mycket kort därpå, började spridas till alla världens hörn, och det var den berömde arkitekten Ralph Erskine som skapade detta underverk, det sägs att han i sin arkitektur vände andra sidan till, att han gjorde en stad i staden och vände på utsida och insida för att föra in oss i värme och gemenskap, och det hade funnits andra före honom, men han var först, ty Ralph Erskine är den ende skaparen av inomhusgallerior, halleluleå!”

    (Citat ur ”Skapelseberättelsen Shopping” av Anders Teglund, Norrländsk Journal no 2, 2014)

    -Nu när vi har gått in i den här skoaffären, så var det egentligen....

    -Det är ju egentligen entrén till biografen Spegeln och här hängde ett maskinrum som ett ägg, säger Sven-Olof Halvares.

    -Ett ägg?

    -Ja, salongen skulle se ut som ett ägg, skuret på mitten, den välvda delen uppåt och så satt man där skärningen var i bekväma fåtöljer och maskinrummet svävade som en boll i det här halva ägget. Ja, det var tider! Öppningsfilmen var en komedi med Jarl Kulle kommer jag ihåg, men det var ett äventyr att komma hit. Det var alltid mycket folk och ovisst om man skulle få biljetter, och sen när man väl kom in och gick i arkaderna för att hitta sin plats, det var ju fantastiskt. Så jag hoppas att vi kan gå in på Scoretts lager och få en liten uppfattning om hur det ser ut.

    Bakom meterhöga staplar med skokartonger skymtar vi den välvda, tunna, vita betongväggen med arkaderna.

    -Det finns inte nånting kvar av inredningen där bakom då?

    -Här bakom har Henne och Mauritz en avdelning för bebisar och de har förstört helt, eller förstört, de har byggt ett undertak så man ser ingenting av den gamla betongen här.

    Musik: The Shanes “Let Me Show You Who I Am”

    Helene Alm

    [email protected]

    11 min
  • Frank Zappas" Freak Out!" - oberäknelig och obändig

    Freak Out! av och med Frank Zappa och The Mothers of Invention var ett av rockens första dubbelalbum, fylld med oberäknelig och obändig musik framförd av provokativa musiker.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

     ”Vi var fula killar med knasiga kläder och långt hår, precis vad underhållningsindustrin behövde, åt helvete med alla vackra hippie-band!” säger Frank Zappa i sin självbiografiska bok från 1989.

    Året var 1966 och Mothers of Invention debuterade med Freak Out!, ett av rockens första dubbelalbum för visst hann Bob Dylan före med Blonde on Blonde! Freak Out! var inte en skiva som byggdes kring en eller två hitlåtar med lite utfyllnad, utan här stod varje låt för sig själv men alla hängde ändå ihop genom sin satiriska ton och det vi idag skulle säga attityd.

    Det här är mitten på 60-talet, det finns gott om andra band som tänjer och bänder på begreppet popmusik – The Who med My Generation, The Beatles med Revolver, Jimi Hendrix med Are you experienced, bara för att nämna några. Och på USA:s västkust exploderar hippie-eran med folkrock och psykedelisk rock – The Byrds, Grateful Dead, Jefferson Airplane, The Mamas and the Papas osv

    Och Mothers, som började som ett bluesbaserat band på kaliforniska landsorten, och hette just bara The Mothers - kom till Los Angeles – som blev deras fäste - och de kom som outsiders.  Zappa berättar att de hade väntat sig att de andra grupperna skulle vara väldigt spektakulära och nyskapande, men blev besvikna. De möttes av plastiga folkrockgäng som spelade riktigt lam musik.

    Redan 1963 skickar Zappa in några av sina låtar till ett skivbolag men där kan man inte se någon ”kommersiell potential” i det han gör och tackar därför nej. Mothers spelar till en början rythm’n bluesinspirerad pop och rock men övergår till att spela Zappas låtar och på Freak Out! har Frank Zappa gjort allt, och där finns parodisk dowop-sång, satir över samtiden och en förkärlek till det groteska.

    Peter Öberg: Jag hörde Freak Out! första gången många år efter utgivningen och själva produktionen var ju inte så elegant som hos den 70-talsZappa jag kände till, men jag kände igen den obstinata obändigheten och dragningen åt det fula som ändå är så snygg på nåt sätt.

    Innan skivan släpptes var gruppen tvungen att byta namn. På skivbolaget var man övertygad om att det inte skulle bli några radiospelningar med ett gäng fula killar som kallade sig för The Mothers. Då uppfann gruppen the Mothers of Invention.

    Men namnet var inte det största problemet, berättar Zappa i The Real Frank Zappa Book, utan det var drogerna, och det här är 60-tal i Kalifornien. Zappa ville inte jobba med folk som ständigt var höga på gräs eller syra, han skällde, det blev konflikter och det fanns dom inom gruppen som ville göra sig av med Zappa eftersom han var så sträng och jobbig!

    Redan från första albumet lade Zappa ut kursen, en mycket medveten mediastrategi. Att vara ”weird” eller excentrisk, d v s att bryta normer både inom och utanför musiken.

    Till exempel det foto som tas för en artikel i The Times Magazine 1967, där Frank Zappa sitter på muggen. Den bilden blev en affisch som spreds lika snabbt i västvärlden som affischen med Che Guevara.

    ”Jag är förmodligen mer känd för att sitta på toaletten än för min musik”, sa Zappa självironiskt många år senare.

    Zappa var oförutsägbar i sin musik och sina uttalanden, "I was always a freak, never a hippie", är ett sådant uttalande, ett annat är då han möter vänsterradikala studenter på ett universitet i London och säger ”revolution is this years flower power ”– han ville inte ingå i någon grupp, han ville vara free floating freak. ”Konservativ libertin” är det någon som kallat honom.

     Frank Zappa var tidigt fascinerad av experimentell konstmusik, T ex av den fransk-amerikanske kompositören Edgar Varese, Där fanns teknisk precision och expressivt uttryck, precis det Zappa själv eftersträvade. Och redan på denna debutskiva syns han perfektionistiska drag – han dirigerar och grupperar sina Mothers som delar av en symfonisk helhet. Detta är en brutalt nyskapande collageform.

    Freak Out! var ingen kioskvältare när den kom, men ack så betydelsefull när det gäller synen på vad rockmusik kan vara; att våga gå mot strömmen. Till och med The Beatles lånade en del idéer när de satte ihop Sgt. Pepper-albumet följande år.

    Men alla var inte lika förtjusta: I Zappas självbiografiska bok citeras Los Angeles Times som skrev att Freak Out! kunde bli det största som hänt tillverkarna av huvudvärkstabletten Aspirin sedan inkomstskatten infördes.

    Mia Gerdin: För mig blev Freak Out! en livräddare då jag var utbytesstudent i en småstad i Michigan där alla var snälla och trevliga, men jag störde mig på prydligheten, på de stereotypa uppfattningarna om vad en tjej eller kille skulle vara, vad som var rätt klädsel, rätt utseende och rätt uppfattning.

    Freak Out! bröt vaneseendet. Den var provokativ och nyskapande. Och rolig.

    Mia Gerdin och Peter Öberg

    10 min
  • ”Medan vi faller” - kultfilm inifrån kravallerna i fransk förort

    Den svartvita franska filmen Medan vi faller (1995) har vid det här laget fått kultstatus. Det är också vår medarbetare Saman Bakhtiaris favoritfilm. Eller, som han kallar den, en modern klassiker.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Det är historien om en man som föll från 50:e våningen,

    För att gör att lugna sig själv under fallet, upprepar mannen vid varje våning han passerar, att än så länge är allt bra, än så länge är allt bra, än så länge är allt bra.

    Det spelar ingen roll hur man faller.

    Det viktiga är hur man landar.

    Så börjar filmen. Franska regissören Mathieu Kassovitz var bara 27 år när han regisserade sin andra långfilm "Medan vi faller", eller som den heter på franska "La haine", hatet. Kanske ett mer passande namn för en film som utspelar sig mitt under våldsamma upplopp i en Parisförort i början av nittiotalet.

    Mathieu Kassovitz har sagt att han började skriva manuset till filmen 6 april 1993, samma dag som en 17 årig man skjutits ihjäl medan han var omhändertagen av polisen i Frankrike. Det dödsfallet och ett annat från 1986 då en 22 årig student blev misshandlad till döds av kravallpoliser, efter en demonstration, som han inte ens deltog i, inspirerade regissören att göra sin film som vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes 1995.

    I filmen har en ung man, Abdel, blivit svårt slagen av polisen under ett förhör och ligger på sjukhus med livshotande skador. Under nästan ett helt dygn följer vi hans tre vänner och deras liv utanför sjukhuset. Kvällen innan har ett våldsamt upplopp ägt rum i deras förort.

    Vinz som spelas av Vincent Cassel kommer från en fransk judisk familj och är den den mest omogna och aggressiva av sällskapet. Han känner att han har mycket att bevisa och är också den som har hittat en borttappad polispistol under upploppen kvällen innan. Och har lovat att döda en polis som hämnd ifall Abdel dör.

    Hubert som spelas av Hubert Koundé, kommer från en fransk afrikansk familj och är den visaste av dom tre. Han är boxare som försörjer sig som knarklangare och drev ett gym som brändes ner under upploppen. Det är Huberts röst som berättar historien om den fallande mannen, en slags metafor för situationen i de franska förorterna. Som en tidsbomb. Hubert är också den som vill ta sig ifrån förorten och alla problem han ser.

    Och så har vi Said som spelas av Said Taghmoui som kommer från en fransk nordafrikansk familj och är den som ständigt hamnar mellan dessa två.

    Under dygnet som vi får följa trion får vi ta del av allt från breakdance uppvisningar, nazistgäng, kravaller och en resa från förort till innerstaden som känns mycket längre än kilometrarna den består av. Huvudtemat är motsättningen mellan poliser och unga män från förorten som inte känner sig som en del av samhället. Det ligger en dimma av frustration hos alla inblandade.

    Som i en scen där Vinz och Hubert sitter i en bil påväg mot en polisstation. Mannen som kör dom är själv en polis som kommer från samma förort. Han ses av Vinz som en förrädare fastän han bara försöker hjälpa Said som har blivit arresterad efter lite tumult då trion försöker besöka Abdel på sjukhuset och blir stoppade av poliser.

    Polismannen i bilen försöker desperat att försäkra Vinz och Hubert att de som misshandlade Abdel kommer att straffas. Han säger att polisen är här för att beskydda er.

    Hubert svarar men vem ska beskydda oss från er?

    "Medan vi faller" hade ett massivt genomslag då den kom. Filmen skulle egentligen bara släppas i 70 kopior men efter den stora uppmärksamheten den fick under filmfestivalen i Cannes blev det 260 stycken. Förutom priset för bästa regi uppmärksammades också filmen under filmfestivalen på grund av polisernas protest mot filmen. De vände symbolisk ryggen mot filmteamet. De tyckte att filmen var anti poliser.

    Ett annat sätt att tolka filmen är att den visar poliserna ur de unga i förorternas perspektiv.

    Något som blir extra tydligt när trion är i själva Paris och Said får vägbeskrivning från en polis och blir chockad över hur artigt han blir bemött. Han niade mig, säger han förvånat.

    "Medan vi faller" blev också uppmärksammad på politisk plan på grund av att två nya upplopp skedde kort efter premiären.

    Filmen både beskylldes för att spä på oron men den visades också i pedagogisk syfte. Både för skolor och politiker.

    Det är den första franska mainstream filmen som visade den franska förorten, den så kallade banlieuen för den franska publiken.

    Och gjorde det på ett rått och ärligt sätt. Filmteamet bodde i förorten Chanteloup-les-Vignes där filmen mestadels utspelar sig i. Både före och och under inspelningarna. För att få den rätta känslan.

    Regissören Mathieu Kassovits lyckas förmedla det råa och ärliga med ett lekfullt och många gånger humoristiskt sätt. Både genom filmteknik, med massor av ögongodis i form av nyskapande perspektiv och lek med speglar. Och genom sin dramarturgi med oväntade vändningar både åt det hemska hållet och det lättsamma. Som det oväntade mötet med den korta gubben i en offentlig toalett. Som avbryter trions diskussioner om Vinz löfte om att döda en polis ifall Abdel dör. Med att berätta en bajs anekdot som kommer från ingenstans.

    Det som gör "Medan vi faller" till en modern klassiker är tidlösheten i historien. Mer än tjugo år har gått sedan filmen visades i Cannes för första gången men inte mycket har förändrats. Om det inte hade varit för de väldigt tydliga tidsmarkörerna, som kassettband och tjock tv och brist på smartphones. Så hade det kunnat vara en historia som utspelar sig idag. Vi behöver inte backa många år i svensk historia för att hitta våldsamma upplopp som påståtts ha utlösts på grund av en dödskjutning av en obeväpnad man vid ett polisingripande.

    Det utanförskap från samhället som skildras i filmen som känns igen av många unga. Har lett många till en jakt efter tillhörighet, vissa hittar det hos sina vänner, i kulturen eller i själva förorten. Andra genom kriminella gäng.

    Men att många unga i förorterna har börjat hitta sin tillhörighet genom religionen är ett fenomen som filmen inte alls rör vid.

    Det är ett nytt fenomen i förorterna som inte fanns under tiden som "Medan vi faller" gjordes.

    Att många unga män och kvinnor påverkas av religiösa krafter som samlar upp dom och ger dom en plats och något att tro på kanske är en konsekvens av politiken hittills när det kommer till förorterna.

    Att det för länge funnits en inställning som säger att än så länge är allt bra.

    För det viktigaste är inte hur man faller. Det viktigaste är hur man landar.

    Frågan är om vi fortfarande faller eller om vi har landat.

    Saman Bakhtiari

    10 min
  • "West Side Story" av Leonard Bernstein - när Romeo och Julia tar ton

    Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst.

    Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.

    Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."

    Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.

    Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.

    Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."

    Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.

    Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.

    Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?

    När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.

    Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.

    Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.

    Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!

    Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.

    En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".

    Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.

    Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.

    Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."

    Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.

    Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.

    Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.

    Per Feltzin
    [email protected]

    Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.

    Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.

    Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

    10 min
  • "En druva i solen" av Lorraine Hansberry - en amerikansk klassiker om förrådda drömmar

    Riksteatern har spelat Lorraine Hansberrys pjäs "En druva i solen" från 1959. Pjäsen har aldrig tidigare spelats i Skandinavien men länge varit en klassiker i USA.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    "En druva i solen" var Lorraine Hansberrys debut, hon var den första svarta dramatikern och den yngsta som fick New Yorks kritikerpris. Den skildrar sociala, ekonomiska och rasmässiga motsättningar under några dagar i en familj och har kallats en svart "En handelsresandes död."

    En klassiker av Maria Edström från 2016.

    10 min
  • "Trädgården"- om glappet i Max Books konstnärskap

    Max Books konstnärskap var ett av de centrala i det svenska 1980-talets uppgörelse med modernismen. Hans måleri kännetecknas av brutala kollisioner mellan olika sätt att gestalta verkligheten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    En svart siluett smyger fram genom ett stämningsfullt, abstrakt bildrum. Var är den på väg? Vad försöker den säga med sin ordlösa pratbubbla?

    Med utgångspunkt i målningen "Trädgården" från 1987 försöker Max Book och Mårten Arndtzén att ringa in ett viktigt begrepp i Books konstnärskap: glappet.

    – Men det kommer alltid att krypa ur kostymen, säger Max Book.

    Ett program av Mårten Arndtzén

    10 min
  • Euripides ”Medea” - myten och flyktingtemat

    Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016).

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason.

    Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna.

    Daniel Börtz.

    - Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan!

    Ulla Strängberg

    10 min
  • Torget I Chinon - En Målning Av Hilding Linnqvist


    ============================================================ Avsnitt ============================================================ Rubrik: Klassikern : Torget i Chinon - en målning av Hilding Linnqvist, 2015-03-04 13:20:00, P1 Produktionsnummer: 2949-15-0304 Sänt: Original 2015-03-04 13:20:00 (Sänds även kl. 20.45, kl. 00.45, fredag kl. 04.50 och tisdag kl. 03.50.), Rerun 2015-03-04 20:45:00 (Från i eftermiddags. Sänds även kl. 00.45 och söndag kl. 21.35.), Rerun 2015-03-05 00:45:00 (Från i går. Sänds även på söndag kl. 21.35.), Rerun 2015-03-06 04:50:00 (Från i onsdags.), Rerun 2015-03-08 01:25:00 (Från i onsdags.) Redaktionell personal: Mikael Timm (Producent) Påa: Och nu är det dags för programmet Klassikern från Kulturradion, i dag om ett magiskt torg.
    10 min
  • Pusjkin - den ryska litteraturens portalfigur hemsöker samtidskulturen

    Fredrik Wadström om den ryska litterära guldålderns särskilda guldgosse

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Likt den mäktiga bronsryttaren i Aleksander Pusjkins långdikt från 1833 fortsätter den ryska litteraturens portalfigur att hemsöka samtidskulturen.

    För att gå hela vägen i den ryska upplagan av "Vem vill bli miljonär?" måste du vara beredd att kunna svara på frågor om Pusjkin, Och vill du hänga med i alla nyanser i politisk satir som häcklar dagens makthavare i Kreml måste du kunna de klassiska Pusjkin-verken.

    Aleksander Sergejevitj Pusjkin föddes 1799 och publicerade sin första dikt redan vid 15 års ålder. När han dog i sviterna av en duell bara 37 år gammal lämnade han efter sig en litterär skatt som det ryska kulturlivet öser ur än idag.

    Fredrik Wadström har under lång tid förföljts av Pusjkin som ett ständigt upphov till skratt och gräl på lägenhetsfester i Sankt Petersburg, i ryska politiska radio-talkshows och i underhållningsprogrammen i de stora ryska tv-kanalerna.

    10 min

About Klassikern

From the publisher's feed

Kulturredaktionen lyfter fram klassiska verk ur historien och utnämner moderna Klassiker.