Avsnitt: 103. Den 17 maj 1814 antogs den norska grundlagen i Eidsvoll och den folkvalda församlingen valde därpå den danske arvprinsen Kristian Fredrik till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot Karl Johans krav på Kielfredens uppfyllande, och fick efter en kort militär intervention ge vika. Vid Konventionen i Moss den 14 augusti ingicks vapenstillestånd, och Kristian Fredrik gav samtycke till abdikation mot att Norge fick behålla sin författning i en personalunion med Sverige. Enligt unionsfördraget skulle Norge vara förenat med Sverige i en union som ett eget rike med egna lagar och förordningar men med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik ledd från utrikesdepartementet i Stockholm. 1818 avled Karl XIII och ny konung blev Karl XIV Johan. Den nye kungen hade svårt att anpassa sig till de nordiska förhållandena Han hade svårt med språket och det nordiska klimatet. Désirée blev drottning av Sverige och Norge vid sin makes tronbestigning Hon var dock fortsatt bosatt i Paris eftersom hon inte gillade sitt nya land. I december 1810 anlände hon dock till Sverige och det sägs att hon vantrivdes från första stund! Hon tyckte att det svenska hovet var stelt och tråkigt och hon var helt ointresserad av allt som inte var franskt. Hon längtade hem så mycket att hon redan ett halvår efter ankomsten reste ensam tillbaka till Frankrike. Hon återkom till Sverige 1823 och krönte till svensk drottning 21 augusti 1829 i Storkyrkan .Karl Johan hade originella morgonvanor. Han vaknade tidigast halv elva och stannade sedan kvar i sovrummet i flera timmar. Först satt han i sängen med sitt morgonkaffe. Redan då föredrogs ärenden för honom. De fortsatte då kungen satt sig vid toalettbordet för att få håret krusat och medan han åt en lätt lunch. Någon gång på eftermiddagen, mellan kl. 13 och 14, kom han ut ur sängkammaren. Det fanns en växande opposition mot konungen både i riksdagen och i tidningspress som med finurliga medel parerade mot den strama tryckfrihetsordning som gjorde att myndigheterna kunde stoppa misshaglig press. Tidningarna ändrade bara namn och tryckte på som vanligt. Ett par åtal mot majestätsförbrytelse blev berömda. Teatermannen Anders Lindeberg åtalades för detta brott då han fick avslag på sin begäran att starta en teater. Under sin framställning av "konungens" åtgärder att "sig till vinning" upprätthålla ett olagligt teatermonopol och till förmån för den Kungliga teatern beskatta övriga teaterföretag tillät sig Lindeberg starka yttranden, vilka, enligt hans åsikt, gällde dem "hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling". Detta föranledde ett åtal för majestätsbrott. Han dömdes till döden genom halshuggning men benådades. Lindeberg godtog inte benådningen utan krävde avrättning, man måste tvinga ut honom från Vaxholms fästning och låsa dörren inifrån. Magnus Jacob Crusenstolpe dömdes till tre års fästning för majestätsbrott, efter att han framfört kritik mot en militär utnämning som kung Karl XIV Johan gjort tidigare under året. Det blev kravaller som militären upplöste den 19 juli till priset av två dödsoffer och en handfull skadade. Regent i detta avsnitt: Karl XIII 1809-1818, Karl XIV Johan 1818-1848. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 102. Götiska förbundet var ett litterärt, göticistiskt sällskap i romantikens anda som stiftades i Stockholm 1811. Syftet var att återskapa "de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne". I stadgarna stod även: "till forskning i de Gamle Göthers sagor och Häfder vare hvarje förbundsbroder ovillkorligen förpliktigad." Bakgrund till bildandet har ansetts vara den oroliga europeiska politiken i tidevarvet. Kejsar Napoleon I:s förakt för nationernas rätt till självständighet väckte nationalkänslan till liv, särskilt hos de folk som var i fara att förlora sin frihet under hans framryckningar. Till dem hörde svenskarna, som 1809 förlorat Finland, och även ansåg Sverige hotat. Götiska förbundet hade till en början varit av skämtsam karaktär, men övergick snart till att tas på fullt allvar av dess ledare Jakob Adlerbeth. Göterna hälsade varandra med det då ovanliga, men fornnordiska, ropet "Hej!". Man höll stämmor under bar himmel och drack ur horn. De flesta av 1800-talets tidiga decenniums kulturpersonligheter var med i förbundet som t. ex Esias Tegner, Erik Gustaf Geijer och Per Henrik Ling. Bakgrunden till vad som kallats ”1812 års politik” var Karl Johans blickar mot Norge, sedan Kalmarunionens dagar en underordnad del av det dansk-norska riket. Dessutom fanns drömmen om att överta makten i hemlandet Frankrike. Med sonen Oscar samtidigt på Sveriges tron skulle ätten Bernadotte då onekligen få en stark position. När Napoleons krigsframgångar vände i och med det misslyckade ryska fälttåget 1812 bildades återigen en koalition mot Napoleon och där ingick Sverige. I mars 1813 landsteg Karl Johan i Svenska Pommern och tog befälet över Norra armén. De svenska trupperna höll sig i bakgrunden. Karl Johan hade under slaget vid Grossbeeren i augusti framgångsrikt lett Nordarmén. Av de svenska trupperna hade åtminstone artilleriet under brigadchefen Carl von Cardell gjort en viktig insats, Den 4 oktober gick Nordarmén över Elbe in mot Sachsen. Ett avgörande kom i det stora slaget vid Leipzig i oktober 1813 Napoleon förlorade cirka 45000 dödade och sårade soldater och de allierade cirka 54000 döda eller sårade. Sverige förlorade ca 200 döda eller sårade. Trots att Napoleon inte helt besegrades, utan slog till reträtt, innebar slaget att han sedermera fick ge upp kejsarkronan. Medan de allierade ryckte in i Frankrike passade Karl Johan på att invadera Danmark som efter ett kort fälttåg tvingades till underkastelse. Vid freden i Kiel i början av 1814 överläts Norge till den svenske konungen Karl XIII. Regent i detta avsnitt: Karl XIII 1809-1818. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 101: Efter att 1808 års män störtat Gustaf IV Adolf från tronen och riksdagen efteråt formellt avsatt honom stod Sverige nu utan någon tronföljare. Några ville ha den avsatte konungens son prins Gustaf medan flertalet ville helt avskaffa dynastin från Sveriges tron. Georg Adlersparre och de andra kuppmännen förde fram en egen kandidat, yrkesofficeren prins Kristian August som tillhörde en sidogren av det danska kungahuset. Han var vid tiden för lanseringen befälhavare för de danska trupperna i Norge och därmed i krig mot Sverige. Vad hade Adlersparre i kikaren med en sådan kandidat? Hans argument var att Kristian Augusts stora popularitet i Norge skulle följa honom i rollen som svensk tronföljare, och leda till en norsk folkresning mot Danmark – och en svensk-norsk union. Kuppmännen fick som de ville och den 18 juli 1809 valdes Kristian August till tronföljare. Namnet Kristian fick han inte behålla, utan ersatte detta med Karl på begäran av Karl XIII. Historiskt sett hade namnet Kristian en mycket dålig klang i Sverige. Han blev dock snabbt populär i den breda folkmassan. När Karl August reste runt i Sverige för att mota folkets hyllningar stod det snart klart att han inte var vid bästa vigör. Under turnén blev han sämre, med kräkningar, hög puls och frossa. De närmaste medarbetarna började nu spekulera i om kronprinsen blivit förgiftad. Den 28 maj 1810 anlände Karl August till Kvidingehed i Skåne för att inspektera trupperna. Plötsligt föll han av hästen och avled på plats. Obduktionen av kronprinsen visade att han hade dött av slaganfall och inget annat  Återigen var Sverige nu utan tronföljare. Ryktarna om att kronprinsen blivit förgiftad tog trots obduktionsrapporten återigen fart och misstankarna riktades mot riksmarskalken greve Axel von Fersen den yngre. Den upphetsade stämningen kulminerade när von Fersen under Karl Augusts begravningsprocession den 20 juni 1810 lynchades till döds av en uppretad mobb utanför Riddarhuset. De ansvariga för säkerheten ingrep inte för att hjälpa Fersen. Efterspelet till lynchningen av Axel von Fersen blev nästan lika skandalöst som själva dådet – och ännu blodigare. Minst tio och kanske uppemot hundra personer, uppgifterna går isär, fick sätta livet till i de kravaller som bröt ut i huvudstaden sedan riksmarskalken slagits ihjäl. Skandalöst blev efterspelet eftersom ingen dömdes för mord, eller ens dråp, i den påföljande rättegången. Nu ville man erbjuda den döde kronprinsens bror Kristian Fredrik tronföljden i Sverige. Man ville ha den franske kejsaren Napoleons godkännande så löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner begav sig till Paris. Han hade dock en annan tanke. Han fick napp då den franske fältmarskalken Jean Baptist Bernadotte tackade ja till att bli Svensk kronprins. Efter en omsvängande riksdag i Örebro valdes Bernadotte den 21 augusti 1810. Den 20 oktober landsteg han i Helsingborg och den 2 november höll Bernadotte sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan. Regent i detta avsnitt: Karl XIII 1809-1818. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 100. Den 21 februari 1808 inleddes kriget i Finland genom att 24 000 av tsar Alexander I:s soldater gick över gränsfloden Kymmene älv. Det ryska anfallet kom överraskande och utan krigsförklaring. Den svensk-finska armén som var illa rustad och inte fick förstärkningar från Sverige, drog sig under vintern och våren steg för steg tillbaka norrut med ryssarna tätt efter. Ett dråpslag kom den 3 maj då Sveaborg - som var landets starkaste fästning och nyckeln till försvaret av hela Finland - kapitulerade utan strid. Under 1808 gick hela Finland förlorat. I början av 1809 trängde ryssarna in i norra Sverige via den isbelagda Bottniska viken. Bland annat erövrades Umeå och till slut härjade ryska trupper bara tio mil från Stockholm. Det blir slag vid Sävar och Ratan i Västerbotten där svenskarna hejdade ryssarna. På hösten 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Det var den hårdaste fred Sverige någonsin slutit. Rikets yta minskades, när Finland förlorades, med drygt en tredjedel vilket resulterade i att nästan en miljon av Sveriges befolkning (en fjärdedel av invånarna) kom under ryskt välde.

Det fanns ett utbrett missnöje mot Gustaf IV Adolfs utrikespolitik, vilkens antifranska linjer lett till att bland annat Svenska Pommern och Finland ockuperats av Frankrike respektive Ryssland. Dessutom var man i krig med Danmark vilket band styrkor i de västra delarna av landet. Den främsta orsaken var dock missnöje med enväldet och att kriget i Finland gick dåligt. Både mer liberalt sinnade krafter som önskade ett bredare folkligt inflytande och högadeln som ville kunna agera fritt utan att vara beroende av kungens lojalitet var missnöjda. Den politiska svagheten 1809 utnyttjades för en förändring. Under vintern 1808-1809 ryktades det om konspirationer och uppror mot kungen. Den 12 mars fick Gustaf IV Adolf av en kurir från Örebro reda på att styrkor ur den västra armén - den armé som skulle bevaka gränsen mot Norge - nu var på marsch mot Stockholm. I spetsen stod överstelöjtnant Georg Adelsparre som ville tvinga fram fredsförhandlingar och stoppa planerna på ett nytt fälttåg mot Ryssland. Kungen bestämde sig då för att lämna Stockholm och planerade att barrikadera sig i Södertälje med Stockholms garnison. Han kom dock inte så långt. På förmiddagen den 13 mars tog höga ämbetsmän och militärer saken i egna händer och under ledning av general Carl Johan Adelcreutz, med hjälp av sex andra personer, arresterades kungen på Stockholms slott. Det hela gick oblodigt till även om kungen med dragen värja lyckades fly ur rummet genom en lönndörr innan han tillslut övermannades av hovjägmästaren Greiff på den inre borggården. Kungen hölls i förvar på Drottningholmslott och den efterföljande riksdagen antog en ny regeringsform som undertecknades den 6 juni 1809. Som ny kung av Sverige valdes Herig Karl som därmed blev Karl XIII. Regent i detta avsnitt: Gustaf IV Adolf 1792-1809 Karl XIII 1809-1818. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 99 Under första åren av 1800 talet tillkom nymodigheter som ånga och enskifte. Ångmaskinsexperten Samuel Owen (1774–1854) som flyttade till Sverige 1806 fick fart på ångmaskintekniken i Sverige. De första ångmaskinerna som installerades i Sverige för industriellt bruk, bortsett från tidigare gruvinstallationer, lär vara de fyra maskiner som importerades från England 1804 av Abraham Niclas Edelcrantz med Samuel Owen som assisterande ingenjör för hopmontering och uppstartning. Enskiftet var en jordreform som genomfördes i Skåne från slutet av 1700-talet och under 1800-talets första decennier. Under skiftet slogs tegar samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar. Rutger Macklean brukar nämnas som enskiftets upphovsman. Det första enskiftesprojektet utfördes i praktiken av lantmätaren Carl Gideon Wadman, som på Mackleans uppdrag genomförde enskiftet i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne.Reformen blev för Svaneholms del mycket lyckad och skapade förutsättningar för en befolkningstillväxt. År 1802 hade befolkningen på godsets ägor ökat till 1 400 personer, det vill säga en fördubbling. Kunglig förordning om enskifte för Skåne i sin helhet utfärdades 1803. Även för Skåne i stort blev enskiftesreformen lyckad, eftersom den lämpade sig väl för ett enhetligt slättlandskap. Enskifte förordnades för Skaraborgs län 1804 och för Sverige (med Finland) i sin helhet år 1807. 

Napoleons framfart i Europa i början av 1800 gjorde att Sverige hamnade i kläm mellan de krigförande parterna. Sverige, Danmark-Norge, Ryssland och Preussen bildade ett neutralitetsförbund. Man var inte glada över att engelsmännen konfiskerade respektive lands fartyg. Detta ledde till att en engelsk eskader trängde in genom Öresund och bombarderade Köpenhamn 1801 och tvingade länderna att lämna neutralitetsförbundet. För Gustav IV Adolf var Napoleon en ondskans man som skulle bekämpas och därför blev Sverige en del av koalitionen mot den franske kejsaren. Det gick illa för koalitionen och än en gång gick en engelsk flotta till angrepp på Köpenhamn 1807. Detta gjorde att det tidigare neutrala Danmark anslöts sig på fransmännens sida. Genom freden i Tilsit 1807 gjorde Napoleon upp med den ryska tsaren Alexander I, som tidigare stått på britternas sida. Det passade Alexander alldeles utmärkt. Ryssarna hade varit ute efter Finland i mer än ett sekel och den 21 februari 1808 lät tsaren sina trupper gå över gränsen utan förvarning. Regent i detta avsnitt: Gustaf IV Adolf 1792-1809. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 98: Under sina fyra första år som regent stod Gustaf IV Adolf under farbroderns Hertig Karls förmyndarskap, men från artonårsdagen den 1 november 1796 regerade han landet. Han avskedade då den som verkligen höll i trådarna Gustaf Adolf Reuterholm. Förhållandet mellan denne och den unge kungen försämrades då Reuterholm sökte utnyttja Gustav IV Adolfs giftermål som ett led i sin utrikespolitik. Den förlovning med prinsessan Louise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin som 1795 blev resultatet av Reuterholms förhandlingar avbröts eftersom de förargade kejsarinnan av Ryssland. De fortsatta giftermålsplanerna gick ut på ett närmande till Ryssland genom ett äktenskap med en rysk prinsessa. I detta syfte reste Gustaf IV Adolf tillsammans med hertig Karl och Reuterholm till Sankt Petersburg i augusti 1796. Överenskommelse om förlovning mellan Alexandra och Gustaf IV Adolf hade träffats och under sensommaren 1796 skulle förlovningen offentliggöras vid en stor bal den 22 september. Katarina II bar sin hermelinmantel och sin guldbrokadklänning och bar krona och spira. I närvaro av sondottern Alexandra, 13 år gammal, och hela hovet väntade hon nu på den unge svenske kungen. Man väntade och höll god min i tre timmar, men Gustav IV Adolf kom aldrig. Han hade låst in sig på sitt rum eftersom han vägrade godkänna kravet att den blivande drottningen skulle få behålla sin rysk-ortodoxa tro. År 1797 gifte sig Gustaf IV Adolf på eget initiativ med prinsessan Fredrika av Baden. I en tid när resonemangsäktenskapen ännu dominerade bland Europas kungligheter Iyckades Gustav Adolf och hustrun Fredrika Dorothea Wilhelmina utveckla en kärleksfull relation Som regent intresserade han sig helst för utrikespolitiken, han hade svårt att orka med hanteringen av inrikes rutinärenden. Under åren omkring 1800 råkade Sveriges ekonomi in i ett bedrövligt skick. Napoleonkrigen hämmade exporten samtidigt som svår missväxt drabbade landet både 1798 och 1799. Kungen inkallade riksdagen till möte i Norrköping 1800, där man bland annat beslutade om en myntrealisation för att få ordning på statsfinanserna, alltså en kraftig devalvering av de mynt och sedlar som staten gav ut vid sidan av riksbanken. Under riksdagen blev även kungen och drottning Fredrika krönta av Ärkebiskop Uno von Troil den 3 april 1800. Regent i detta avsnitt: Gustaf IV Adolf 1792-1809. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 97. Efter att Gustaf III dött av sin skottskada den 29 mars 1792 avslutades spaningarna efter de som kunde vara inblandade i mordkonspirationen. Endast mördaren Anckarström avrättades, av de övriga gripna tog två självmord medan övriga landsförvisades eller sattes i mild fångenskap.

Trots att den tänkta revolutionen inte blev av så förföljdes de män som stod Gustaf III nära med Gustaf Mauritz Armfeldt i spetsen. De tvingades bort av den unge kungens Gustaf IV Adolfs förmyndarregering från sina maktpositioner. Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel, vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustaf III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm.

Revolutionsplanen gick i korthet ut på att med hjälp av ryska påtryckningar tvinga fram en regimförändring och tillsätta en ny regering där den ännu omyndige kronprinsen skulle ha inflytande. Armfelt beskrev sina planer och sin upprördhet över Reuterholms regerande i brevkorrespondens med bland andra Magdalena Rudenschöld och Johan Albrekt Ehrenström men genom ett omfattande spionnätverk upptäckte Reuterholm hans planer, särskilt hjälpte Armfelts medarbetare i Italien Johan Claes Lagersvärd Reuterholm, och Armfelt dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797. Övriga deltagare blev straffade på olika sätt dock blev ingen avrättad. Men i allmänhetens ögon hade Rudenschöld och hennes medfångar straffats hårdare än de som låg bakom mordet på Gustaf III.

Gustaf Adolf Reuterholm hade ett betydande inflytande över den svenska politiken under den tid Gustaf IV Adolf var omyndig, det vill säga under åren 1792–1796. Hans inflytande berodde på att han var förtrogen med hertig Karl, som var förmyndare för den unge kungen. Perioden kallas reuterholmska regimen. Han blev inte populär bland befolkningen då Reuterholm bland annat införde lyxskatt på olika varor som t ex kaffe, viner, siden. Hans stängde även Svenska akademin mycket beroende på att han inte blev invald bland de aderton. Han hade också en böjelse för mysticism och andeskåderi och hade genom detta kommit Hertig Karl närmare.

Regent i detta avsnitt: Gustaf IV Adolf 1792-1809.

Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 96: Gustaf III var en hård motståndare till franska revolutionen som utbröt 14 juli 1789. Den svenske kungen älskade allting franskt och var dessutom på håll släkt med Ludvig XVI. För kungen representerade revolutionen också undergången för den goda smaken och den aristokratiska förfiningen. I sin ängslan för allt detta franska vackra skulle försvinna med revolutionen så ville han agera: han skissade storslagna planer på invasion av fransk mark och på sätt inte bara rädda drottning Marie-Antoinette, kung Ludvig XVI och deras aristokratvänner utan att stoppa hela revolutionen. Han försökte dra in den ryska kejsarinnan Katarina den stora men också andra europeiska furstar och monarker för en kontrarevolution för att stoppa den våldsamma samhällsförändringen i Frankrike. Med hjälp av Axel von Fersen den yngre lyckades den franska kungaparet fly från Paris men flyktförsöket misslyckades bara ett par mil från tyska gränsen. Kungen gjorde också allt han kunde för att förhindra att franska revolutionens ideal skulle slå rot i Sverige men det lyckades inte helt. Konspirationer och revolutionära vindar med mål att få bort konungen bildades. I spetsen för en av mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, Johan Ture Bielke och Carl Fredrik Pechlin. Den 16 mars 1792 slog konspiratörerna till under en maskeradbal på operan i Stockholm. Trots varningar beslöt Gustaf III att ändå gå ner till balen. Där omringades han av maskeradklädda män där Anckarström avlossade skottet. Kungen dog inte genast och de närmaste hindrade maskeradgästerna att lämna salen. De attentatsmisstänkta avslöjades en efter en och nätet gick allt högre upp i maktens boningar. Kungens bror Hertig Karl beordrade polismästaren Liljensparre att avbryta vidare spaning. Efter svåra plågor av såret avled Gustaf III den 29 mars. Av alla konspiratörer som gripits var det endast Anckarström som fick slita spö i tre dagar innan han halshöggs och steglades den 27 april 1792. Regent i detta avsnitt: Gustaf III 1771-1792. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt:95 Efter att Gustaf III stärkt sin ställning gentemot de officerare som gjort myteri i det ryska pågående kriget sammankallade han en riksdag 1789. Där antogs ett tillägg till den gällande regeringsformen från 1772 som kallades för Förenings- och säkerhetsakten. Den stärkte kungamakten ytterligare och gav kungen rätt att efter eget gottfinnande förklara krig, sluta fred och ingå pakter med främmande makt utan att detta krävde riksdagens godkännande. Bestämmelser i akten fråntog riksdagen rätten att framlägga lagförslag, men riksdagen behöll rätten att godkänna beslut gällande skatter. Det högadliga Riksrådet avskaffades och ersattes med Rikets allmänna ärendens beredning, vilket blev en föregångare till dagens regering. Ofrälse tog med detta för första gången steget in i rikets främsta beslutande organ. Dessutom inrättades Högsta domstolen, där kungen satt med två röster samt utslagsröst vid en jämn omröstning. De ofrälse gynnades genom att akten upphävde adelns monopol till ämbeten i staten. Kronobönderna garanterades ärvd besittningsrätt till kronojorden; alternativt kunde bönderna friköpa jorden. Riksdagen 1789 beslutade också att överlåta hela statsskulden till ständerna. Riksgäldskontoret upprättades och uppdrogs att administrera skulderna. Kriget i Ryssland fortsatte där den svenska marinen nådde framgångar. Men det höll på att sluta illa då hela svenska skärgårdsflottan med Gustaf III ombord inneslöts av ryssarna i Viborgska viken i juni 1790. Men en lyckad utbrytning den 3 juli lyckades den svenska flottan slå sig fria och återsamlades vid Sveaborg utanför Helsingfors. Den ryska flottan följde efter och den 9-10 juli 1790 möttes de båda krigsflottorna vid Svensksund utanför dagens Kotka i Finska vikens nordöstra kust. Ryssarna upplevde stora svårigheter i striderna mot svenskarnas starka ställning, såsom ogynnsamma vindar och utmattade ryska fartygsbesättningar, i kombination med Nassaus högmodiga ledarskap. Slaget slutade med ett katastrofalt nederlag för Ryssland, där ryssarna förlorade en tredjedel av sin flotta, samtidigt som svenskarnas förluster var minimala. Slaget anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom fredsfördraget i Värälä, där ingendera sida hade vare sig vunnit eller förlorat markområden. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog betraktas sjöslaget också som det största i Östersjöns historia. Regent i detta avsnitt: Gustaf III 1771-1792. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 94. Gustaf III försökte övervinna den inhemska kritiken och oppositionen mot honom med lyckosamma utrikespolitiska framgångar, Blickarna riktades mot Norge som fortfarande var i praktiken en del av Danmark. Ett problem var emellertid att Danmark var allierat med Ryssland. Vid ett personligt möte med sin kusin kejsarinnan Katarina II av Ryssland i Fredrikshamn 1783 sökte Gustaf beveka henne att avstå inblandning i ett eventuellt svenskt-danskt krig. Vid Katarinas bestämda vägran att överge Danmark strandade hela planen, och Gustaf begav sig i stället utomlands på en långvarig resa, under vilken han besökte företrädesvis Italien och Frankrike (1783–1784). I Paris förvärvade han kolonin S:t Barthélemy. Från denna tid såg han i Ryssland sin främste fiende, till stor del på grund av dess inblandning i svenska utrikesärenden, och väntade endast på ett gynnsamt tillfälle att angripa landet. Kungen fick dock inte starta krig på egen hand men det kringgicks med ett arrangerat ryskt anfall med hjälp av ryskförklädda svenskar i juni 1788. Kriget till lands gick dåligt för svenskarna mest på grund av den usla organisationen av armén som gjorde att det mesta gick snett. Detta resulterade i det myteri bland officerskåren som kallades Anjalaförbundet. Tillsammans skrev dessa officerare en så kallad note, ett diplomatiskt meddelande, till Katarina II. Denna så kallade Liikala-noten skrevs den 9 augusti 1788, i densamma förklarade man sitt missnöje med kriget, samt att detta stred mot nationens intressen. Man ville med noten undersöka möjligheten att förhandla om fred, samtidigt som man menade att kriget stod i konflikt med regeringsformen. Ryssland erbjöds fred mot att Sveriges gränser före Freden i Åbo 1743 återställdes, vilket skulle innebära att Ryssland lämnade tillbaka delar av Karelen samt städer såsom Fredrikshamn samt Villmanstrand. Kejsarinnan fick detta meddelande och hon var rätt avvisande mot fredstrevaren. I slutet av augusti 1788 förklarade Danmark krig mot Sverige och kungen fick en anledning att lämna den finska krigsskådeplatsen. Gustaf III förbittrad över myteriet reste runt i Dalarna och eggade folket till kamp både mot danskarna och myteristerna vilket han också lyckades med. Det danska kriget blev inget med utan freden bevarades åt de hållet medan det ryska kriget fortsatte i ytterligare något år. Regent i detta avsnitt: Gustaf III 1771-1792. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]