Avsnitt: 112 Diktaren och visförfattaren Carl Michael Bellman (1740-1795) är en av Sveriges mest kända skalder och trubadurer, ofta omnämnd som nationalskald. Bellman föddes i Stockholm och dog där 55 år gammal. Hans debutverk Evangeliska Dödstankar, skrevs 1757 och därefter följde en uppsjö av bland annat satiriska dikter. Bellman blev snabbt populär, och som en social ung man med musikaliska talanger blev han ofta anlitad som musiker vid privata tillställningar. Hans repertoar bestod mestadels av dryckesvisor, som ”Supa klockan öfver tolv” och den ännu mer kända bibelparodien ”Gubben Noak". Bellman behärskade cittra, klaver, och senare även luta, och det vittnas om att han var mästare på att trollbinda sin publik. Han var inte bara musikaliskt begåvad, utan när han framförde sina visor antog han också roller som i en teaterföreställning. Det sägs att Bellman under hela sitt liv led av ekonomiska bekymmer, och många såg honom som en alkoholiserad krogpoet. Detta trots att han hade en nära relation med den dåvarande svenske kungen Gustaf III. Den 19 augusti 1772 genomför Gustaf III sin statskupp. Bellman komponerade en sång kallad Gustafs Skål som han lär ut till en grupp officerare i flottan. När Gustav III visiterar Skeppsholmen sjungs sången gemensamt till kungens lov. Amiral Carl Tersmeden har i sina memoarer utförligt beskrivit hur detta gick till. Gustafs Skål blev snabbt populär och användes som den gustavianska tidens kungssång. Våra senare vissångare, som Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswiijk har anammat Bellmans verk och fört dessa vidare genom historien. Bellmans visor finns översatta till mer än 20 olika språk. Kända verk av Bellman är bland annat Fredmans sånger och Fredmans epistlar. Visor som vi känner väl till är ”Fjäriln vingad syns på Haga”, ”Joakim uti Babylon” och "Gubben Noak”. Kända karaktärer i Bellmans sånger är bland andra urmakaren Fredman, musikern Movitz och den prostituerade Ulla Winblad. I detta avsnitt belyses Bellmans liv och familj. Sommaren 1777 träffar Bellman den femton år yngre Lovisa Fredrika Grönlund och i december gifter de sig. Sveriges då mest uppburne författare, Johan Henrik Kellgren, utkommer 1778 med satiren "Mina Löjen", där han i Voltaires anda gisslar kristenheten och andra samhällsföreteelser. I dikten finns också ett stycke där han starkt nedvärderar Bellmans diktkonst, ett angrepp som Bellman tog hårt åt sig av. Senare skulle dessa två giganter försonas och Kellgren skrev förordet när Fredmans epistlar trycktes 1790, året därpå trycks även Fredmans Sånger. Den 16 mars 1792 skjuts Gustav III på operan, och avlider den 29 mars. Kungens död innebär ett hårt slag för Bellman som förlorar sin beskyddare. Hans ekonomi blir allt sämre och lånekraven alltfler. Bellman blir tagen och är tvungen att spendera perioden april till mitten på juni 1794 i högvaktsflygelns arrestlokal. Efter frisläppandet blir han och hans hustru, på egen begäran, satta under förmyndare. 1795, den elfte februari klockan halv ett på natten avlider Bellman i lungsot. Han begravs den 17:e samma månad på Klara kyrkogård, utan sten. Han lämnar en utfattig familj efter sig men lämnar en rik litterär och kulturell gärning åt eftervärlden. Regenter i detta avsnitt: Adolf Fredrik 1751-1771, Gustaf III 1771-1792, Gustaf IV Adolf 1792-1809. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Avsnitt: 111 Den 10 augusti 1628 var en stor dag för befolkningen i Stockholm. Den dagen skulle det nybyggda och praktfulla örlogsfartyget Vasa påbörja sin jungfrufärd mot Polen där Gustaf II Adolf och den svenska armén befann sig. Tusentals åskådare hade samlats längs med kajer och stränder för att bevittna det kungliga fartyget. Men bara efter en dryg kilometers seglats hände något med det mäktiga krigsskeppet som kantrade och försvann ner i djupet. I 333 år låg hon sedan näst intill bortglömd och gömd på bottnen i Stockholms ström. När Vasaskeppet till sist hittades och bärgades 1961 visade sig vraket vara i ett förbluffande välbevarat skick. 1956 lyckades privatforskaren Anders Franzén lokalisera vraket och få igång bärgning under ledning av chefsdykaren Per Edvin Fälting. Vasa låg då på 33 meters djup, inkilad upp till vattenlinjen i fem meter djup lera. Med hjälp av stålvajrar runt fartyget lyckades man ”skaka loss” vraket ur leran. Det tog två år. Den 24 april 1961 lyftes skrovet upp till ytan med hjälp av vajrar, uppblåsbara pontoner och hydrauliska domkrafter. Idag kan Vasa och drygt 25 000 föremål ses på ett Vasamuseet i Stockholm. Det var Gustaf II Adolf som gav order om att bygga Vasa år 1625. Arbetet stod under ledning av en av Nederländernas skickligaste skeppsbyggmästare, Hendrik Hybertsson. På 1600-talet saknades ritningar, istället användes bestämda proportioner och mått som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Hybertsson insjuknade och dog 1627 och fick aldrig se Vasa färdigbyggd. Redan 1626 föll ansvaret för bygget på hans assistent, Henrik Hein Jacobsson. Att bygga Vasa tog nästan två år. Det blev ett praktfullt fartyg. Det 61 meter långa (69 meter inkl bogspröt) och 10,5 meter breda regalskeppet Vasa vägde 1 300 ton. Stormasten reste sig 52 meter över kölen. Vasa byggdes med totalt 72 kanonportar, men när skeppet seglade ut hade inte alla kanonerna hunnit bli färdiga. Kanonerna var värda betydligt mer än själva skeppet. Bestyckningen utgjordes därför av 64 bronskanoner, av vilka 48 stycken (24-pundare) fanns på de två täckta, genomgående batteridäcken - totalt fanns här 56 kanonportar varav åtta alltså saknade kanoner som inte levererats. Högst upp på skeppet, på övre däck fanns det sekundära artilleriet som bestod av lättare kanoner och hakebössor (en slags minikanoner som fästes på relingen och användes för att skjuta skrot och hagel mot fiendeskeppens besättning och soldater). Trots de saknade kanonerna var Vasa med sina kanoner ändå sin tids mäktigaste krigsskepp vad gäller eldkraft. Besättningen uppgick till 137 man plus 300 soldater (de senare var inte ombord när skeppet sjönk).Anledningen till att Vasa sjönk var att hon var för stor och hög upptill i förhållande till de delar som var under vattnet. När det blåste till från sidan började hon luta, och det fanns inte tillräcklig tyngd under vattnet för att räta upp henne utan fartyget kantrade och mellan 30 och 50 människor följde med skeppet i djupet Regenter i detta avsnitt Gustaf II Adolf 1611-1632. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected] https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Regalskeppet_Vasa

Avsnitt 110. Detta avsnitt handlar om de stora folkomflyttningar som skedde på 1800-talet. Emigraionen till Amerika, emigrationen inom landet där man flyttade från sin barndomshem till städerna och till norra Sverige. Det har funnits svenskar och svenskättlingar i Nordamerika ända sedan 1600-talet. Men det var först under andra halvan av 1800-talet som en mer kontinuerlig ström av emigranter sökte sig dit. Den främsta orsaken till att folk emigrerade från Sverige under den här perioden var överbefolkning. Böndernas jord räckte inte till för att delas upp bland alla barnen och i städerna fanns det ofta inte tillräckligt med arbete för den snabbt växande befolkningen. Svenskarna flydde från svält och fattigdom i hopp om ett bättre liv i USA. Många av svenskarna hamnade i Minnesota som med tiden fick en omfattande svensk befolkning. På 1870-talet emigrerade drygt 100 000 svenskar till USA. Men det var först i samband med 1880-talets jordbrukskris hemma i Sverige som utvandringen tog fart. Över 325 000 svenskar begav sig då till USA samtidigt som mer än 50 000 utvandrade till andra länder. I slutet av 1800-talet sökte sig allt fler av de svenska emigranterna till de stora städerna i USA, särskilt Chicago som vid sekelskiftet hade nästan 50 000 invånare som var födda i Sverige. 1910 fanns det omkring 665 000 svenskfödda invånare i USA. Till det kan också räknas 700 000 av andra generationens svenskamerikaner som redan bodde där. Efter första världskriget avtog emigrationen. 1800-talet var ett samhälle i förvandling. Under perioden tilltog den sekularisering som inletts under upplysningen. Individen frigjorde sig än mer från auktoriteter - från kyrkan och staten. Under 1800-talet förändrades dessutom det svenska samhället - jordbrukarsamhället började förvandlas till ett industrisamhälle varefter en rad olika folkrörelser växte fram. Väckelserörelsen som frigjorde individen från statlig tro. Nykterhetsrörelsen som ville hålla individen borta från alkoholen och Arbetarrörelsen som ville förändra samhället. Dessa tre folkrörelser konkurrerade ibland med varandra men även arbetade ibland åt samma mål. Folkbildningen t ex var ett gemensamt mål för dessa folkrörelser. Historia som vetenskapligt ämne professionaliserades under 1800-talet. Inflytelserika svenska historiker under denna period var först Erik Gustaf Geijer och därefter Fredrik Ferdinand Carlson, Carl Gustaf Malmström och Clas Theodor Odhner. Antalet akademiska historiker var dock ytterst få – fyra professorsstolar och ett fåtal andra tjänster. Andra viktiga historiker var Anders Fryxell, Harald Hjärne och Carl Grimberg. Dessa omvärderade varandras verk och såg på historiens gång med olika ögon men samtliga har haft betydelse för ämnet historia och dess utveckling. Regenter i detta avsnitt Oscar I 1844-1859, Karl XV 1859- 1872. Oscar II 1872-1907. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt: 109  Konsulatfrågan var en av grundorsakerna till att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Då Norge 1814 var tvunget att godta unionen med Sverige fick kungen ansvaret för utrikesaffärerna på båda ländernas vägnar, och utrikesdepartementet låg i Stockholm. Senare hamnade UD under framför allt den svenska regeringens kontroll genom kungamaktens successiva urholkande under 1800-talet. Därför fanns det bara unionslegationer och konsulat runt om i världen underställda utrikesdepartementet i Stockholm. Det var långt till Stockholm från Oslo på 1800-talet för att framföra norska utrikes och konsulärintressen till den gemensamma förvaltningen. Då Norge från 1850 och senare blev en stor sjöfartsnation, var det oftast norrmän som behövde hjälp av konsulerna. Dessa var inte särskilt snabba med att ta sig an norska intressen och det fanns inte alltid konsulat i de stora handelsstäderna där norska skepp behövde bistånd. Norskt sjöfolk och skeppsredare blev mer och mer missnöjda med att konsulaten var styrda från Stockholm. UD i Stockholm levererade helt enkelt inte och norrmännen ville därför öppna eget UD och konsulat, men kungen vägrade. Ett eget norskt konsulatväsende blev en symbolfråga för unionsmotståndarna i Venstre och sågs som ett steg på vägen mot en egen utrikesförvaltning och en eventuell unionsupplösning. Trots förhandlingar i många år brast banden våren 1905. Stortinget hade godkänt en lag om eget norskt konsulatväsen. Kung Oscar II vägrade att sanktionera lagen. Då svarade den norska regeringen med att inte kontrasignera kungens beslut. Regeringen lämnade in sin avgångsansökan som kungen vägrade att ta emot, eftersom kungen inte lyckats besätta platserna på nytt med personer som var villiga att bilda regering. Den 7 juni förklarade Stortinget att "föreningen med Sverige under en kung upphört till följd av att kungen upphört att fungera som norsk kung". Han klarade nämligen inte av att förse landet med en regering, något som han enligt norsk grundlag var förpliktigad till. Reaktionen i Sverige blev våldsam, och det hotades med maktmedel. Sveriges riksdag krävde en folkomröstning i Norge som villkor för att godkänna unionsupplösningen. Norges regering och Storting förekom svenskarna genom att utlysa en folkomröstning innan kravet blev officiellt framfört från svensk sida. ,Den 13 augusti hölls folkomröstningen och 85 % av de röstberättigade deltog. Det var allmän rösträtt för män över 25 år. Kvinnorna var därmed utestängda men de organiserade sin egen underskriftskampanj. Omröstningen gav en överväldigande majoritet för upplösning av unionen. Hela 368.208 röstade ja till "stadfästa upplösningen av unionen", medan 184 röstade nej. Förhandlingar om unionsupplösningen hölls i Karlstad september 1905. Trots att militärmobilisering skedde på båda sidor och förhandlingarna var hårda kom man till sist överens om skilsmässa den 23 september och den svenska erkännandet av Norge som ett fritt land kom den 26 oktober 1905. Regenter i detta avsnitt: Karl XV 1859- 1872. Oscar II 1872-1907, Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 108. Krimkriget 1853–56 är ett i Sverige ofta bortglömt krig. Det utkämpades relativt långt bort från Sverige och av svårbegripliga skäl. Samtidigt var Krimkriget det största och längsta europeiska kriget i perioden mellan Napoleonkrigen och första världskriget, med fyra stormakter inblandade. På ena sidan stod Ryssland, på den andra en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien. Men vad har detta att göra med Sverige, om kriget utkämpades på Krim vid Svarta havet? Krigets näst största skådeplats var faktiskt Östersjön. Både 1854 och 1855 skickades fransk-brittiska flottor till Östersjön för att angripa Ryssland. Fästningen Bomarsund på Åland förstördes och Sveaborg besköts.I Sverige var meningarna delade om svenskt deltagande i kriget. De flesta politiker och militärer var emot ett svenskt krigsdeltagande. Men Oscar I var av annan uppfattning – och det var fortfarande kungen som bestämde. Tanken att lugga ryssarna på Finland lockade och att svensknorska unionen skulle bli en maktfaktor i Europa. Fler krav ställdes men västmakterna  var inte beredda att acceptera de långtgående villkoren fullt ut. De var dessutom krigströtta och västmakterna slöt ett avtal med Sverige-Norge där man garanterade unionens territorium mot ryska krav. Samtidigt ställde Österrike ett ultimatum till Ryssland om att acceptera västmakternas villkor för fred eller få krig med Österrike också. Inför detta dubbla hot gav ett utmattat Ryssland upp. Oscar I kämpade in i det längsta för krig, eller för att i alla fall få en del av sina krigsmål uppfyllda – eller åtminstone få delta i fredsförhandlingarna. Men till ingen nytta. Det blev inget svenskt deltagande i kriget och svenske kungen fick nöja sig med att Åland demilitariserades och att neutrala makters rättigheter nu accepterades i internationell lag. Skandinavismens fana hölls högt i mitten av 1800-talet. Utrikespolitiska händelser bidrog till det. Polen reste sig mot Ryssland 1863-64, Italiens enande 1861 och Tysklands begynnande enande var viktiga händelser.  Det sistnämnda påverkade Danmark och dess hertigdömen Slesvig och Holstein där krig bröt ut 1864. Innan dess beslöt Oscar I, att lägga om sin politik i skandinavisk riktning, och skandinavismen blev en europeisk fråga. Studentmötet i Uppsala 1856 talades det för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under en gemensam dynasti, fick en helt politisk karaktär, och vid festen för studenterna på Drottningholms slott fällde Oscar I de bekanta orden, att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att deras svärd stod redo till gemensamt försvar. Trots att den efterföljande kungen Karl XV ville bistå danskarna militärt under Dansk-Tyska kriget så förhindrade statsminister Louise Dee Geer och hans regering ett svenskt deltagande i kriget. Även politikerna i De Geers regering var skandinavister och stödde Danmarks sak, men den svenska armén var i alltför dåligt skick, och Preussen allt för mäktigt för att man skulle våga sig på denna typ av garantier. Dock förekom det militära frivilliga och Sverige-Norge bistod med civil hjälp Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark den 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober 1864 slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Slesvig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas. Regenter i detta avsnitt Oscar I 1844-1859, Karl XV 1859- 1872. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 107. Unionsvillkoren mellan Sverige och Norge blev under hela unionen omstridda. Medan man från svensk sida försökte stärka unionsbanden för att på sikt skapa ett enda rike slog norrmännen vakt om sitt självstyre. Några framsteg vann norrmännen, 1835 fick de norska statsråden vara med och bestämma över den gemensamma utrikespolitiken, och handelspolitiskt gynnades man av tullättnaderna för handel inom riket som antogs 1825. Skandinavismen var en rörelse kring 1800-talets mitt bland studenter och akademiker, som strävade efter ett enhetligt nordiskt rike. Liksom kontinentens nationalitetsrörelser byggde man på en påstådd heroisk historia, i det här fallet göticismens svärmande för de nordiska folkens forntida mannakraft. Skandinavismen var liberal och betonade folkens självbestämmande. Den närdes både av dansk strävan att införliva Slesvig och svenskt revanschbegär efter förlusten av Finland. Dåtidens despotier (stater med enväldiga kungar) Preussen och Ryssland blev därmed huvudfienderna. Med 1839 och 1842 års studentmöten etablerades rörelsen; flera svenska frivilliga stupade också för Danmarks sak i det dansk-tyska kriget 1848. Sedan Danmarks nye kung Fredrik VII, efter någon tvekan, ett traktat beträffande Schleswig samt lovat Danmark en ny författning, utbröt ett uppror i Schleswig och Holstein, som snart understöddes av det revolutionära parlamentet i Frankfurt am Main samt Preussen. Många frivilliga från Sverige och Norge strömmade till, och Fredrik VII vände sig till Oscar I med en begäran om hjälp, som fann ett livligt understöd hos en stor del av pressen inte bara i Sverige, utan även i Norge. Oscar I drog samman trupper i Skåne och lät överföra en del till Fyn, men ville inte skrida till krig mot Preussen eller Tyska förbundet, såvida inte rent danskspråkiga landskap - Jylland eller öarna - angreps, vilket inte heller skedde. Det blivande storkriget som skulle kallas Krimkriget mellan tsardömet Ryssland o ena sidan de allierade med bl a Storbritannien och  Frankrike på andra sidan gjorde att de nordiska länder slöts samman ännu mer. En konflikt handlade om samernas rätt till betesmarker för sina renar och fiske på ömsom sidorna av den ryskfinska och norsksvenska gränsen. Det handlade inte så mycket om samerna som en misstanke från svensknorsk sida att ryssarna ville anlägga en flottbas där. Regent i detta avsnitt: Oscar 1 1844-1859. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt: 106. Karl XV dog 1872 och då han var barnlös övertog hans bror Oscar kungatronen och blev Oscar II. Louis De Geer blev Sveriges första statsmimister då tvåkammar riksdagen började 1866. Trots att de fanns motsättningar mellan kamrarna fattade man viktiga beslut. 1878 avskaffades tvånget för jordägarna att erhålla skjuts då gästgiveriet inte kunde och dels infördes metersystemet i landet som blev allenarådande 1889. Men skattefrågorna, värnpliktsfrågan och frågan om skyddstullar gjorde kamrarna djupt oeniga och kampen mellan viljorna var stundtals hård. En viktig händelse i svensk politisk historia var striden om spannmålstullarna. Sverige förde en frihandelspolitik men på våren 1887 visade det sig att protektionisterna hade majoritet i riksdagen. Oscar II biföll då begäran från den frihandelsvänlige statsministern Robert Themptander att utlysa nyval till andra kammaren. Detta blev den första moderna valrörelsen i Sverige. Tullstriden ledde fram till ökade krav på rösträttsreformer. Fler och fler ville sänka de krav på inkomst som ställdes för att män skulle få rösträtt. Vägen mot Sveriges demokratisering påbörjades under perioden 1870-1914 i samband med att ett modernt svenskt partiväsende formades. Stora stridsfrågor var fortsatt tullfrågan, upplösningen av unionen med Norge och försvarsfrågan, men viktigast var kampen om allmän rösträtt. En "vänster" bestående av liberaler och socialdemokrater krävde allmän rösträtt, medan "högern" ville bromsa genom olika inskränkningar. 1907 genomförde en högerregering en kompromiss som gav alla män utom de fattigaste lika rösträtt till andra kammaren, medan rösträtten förblev inkomstgraderad till den första. 1914 tillspetsades motsättningarna mellan höger och vänster då högern organiserade det s.k. bondetåget, som krävde höjda försvarsutgifter. Kungen tog öppet ställning mot den liberala regeringens program, vilket utlöste en regeringskris trots att socialdemokraterna med Hjälmar Brantning i spetsen anordnade en motdemonstration några dagar senare som hade fler deltagare än i Bondetåget. Livsmedelsbristen under kriget ledde till omfattande demonstrationer och kravaller våren 1917 som upproret i Seskarö, brödupproret i Göteborg och Kravallerna på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. och i valet samma år föll högerregeringen. En koalition mellan liberaler och socialdemokrater lade fram ett förslag till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Men förslaget kunde inte drivas igenom förrän i samband med första världskrigets slut, då uppror och oroligheter ute i Europa övertygade högern om att den måste ge upp sitt motstånd mot allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Därmed blev Sverige en parlamentarisk demokrati med allmän och lika rösträtt. Regenter i detta avsnitt: Karl XV 1859- 1872. Oscar II 1872-1907, Gustaf V 1907- 1950. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Bonusavsnitt:19 Allt du vill veta om påsken, både religiöst, sekulärt och folkliga traditioner. Det blir påskkäringar, ägg, påskris. Stilla veckans och påskhelgens dagar mm. Påsken är kristenhetens mest betydelsefulla helg. Påskens religiösa budskap är att påminna om Jesus lidande, död och återuppståndelse. Också inom judisk tro har påsken mycket stor betydelse, men firas till åminnelse av judarnas uttåg ur Egypten. Ordet påsk kommer från det hebreiska ordet pesah och medeltidslatinets pascha. Veckan före påsk kallas stilla veckan, som inleds med palmsöndagen. Själva påskhelgen består idag av skärtorsdagen, långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk. Påsken är sammanlänkad med fastlagen och fastan. 

Jag vill önska alla en Glad Påsk

https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5sk

https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5sk_i_Sverige

Avsnitt: 105. Sveriges förste statsminister Louis De Geer var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdagen till en modern riksdag influerad av det brittiska parlamentet: en riksdag med två kammare och en konung som statschef. Utlösande faktor till omröstningen var att de Geer, själv adelsman, ställde kung Karl XV inför ultimatum att antingen skaffa fram en ny justitiestatsminister eller att skriva under förslaget att avskaffa ståndsriksdagen. Innan ståndsriksdagen avskaffade sig självt genom beslut av de fyra stånden december 1865 föregicks beslutet av mycket stor debatt för och emot ett avskaffande. Den framväxande borgarklassen i städerna liksom de yrkesgrupper som stod utanför det som traditionellt utgjorde det borgerliga ståndet drev en intensiv kampanj för ett avskaffande. Även bondeståndet var för ett avskaffande av ståndsriksdagen. Motståndet kom från adligt och i viss mån även prästerligt håll, de senare röstade i regel efter adeln och skulle följa adelns utslag i frågan om ståndsriksdagens avskaffande. Det fanns en mental majoritet bland adeln för att avvisa förslaget, men folkmassor som hade samlats utanför Riddarhuspalatset den 7 december 1865 då omröstningen hölls och som var för ett avskaffande ledde till att flera adelsmän röstade för ett avskaffande framför att ta konsekvenserna av ett negativt utslag. I enlighet med tidigare löfte röstade prästeståndet senare för ett avskaffande av ståndsriksdagen. Förslaget trädde i kraft först sedan ständerna samlats i rikssalen och tillkännagivit sitt beslut för kungen, vilket skedde först ett halvår senare, den 22 juni 1866. De sista ståndsriksdagarna beslutade om många reformer. 1860 avskaffades landsförvisningsstraffet för avhopp från den lutherska läran, judar fick bosätta sig i riket om man fick nu lagligen gå ur svenska kyrkan om man gick med i något annan samfund godkänd av svenska staten. Kyrkoplikten avskaffades 1855 och samtidigt även spöstraffet. på 1850-talet tog man bortimport och exportförbud beträffande järn och annat även livsmedelstullarna försvann. Fullständigt näringsfrihetinfördes 1863 som gjorde att skråtvånget försvann och lanthandeln legaliserades. 1855 inskränktes rätten till husbehovsbränning drastiskt efter Peter Wieselgren och nykterhetsrörelsens framgångsrika verksamhet. Mängden tillverkat brännvin låg nu i stället till grund för skatten, och fick inte understiga en viss mängd och inte heller överstiga en annan. Vid riksdagen 1859/1860 förbjöds husbehovsbränningen helt. Kommunikationerna började byggas ut i och med telegraf, frimärken och järnvägens uppkomst. Sveriges första järnväg för lokomotiv invigdes 1856. Det var sträckan Örebro-Ervalla, en privat stambana som sedan drogs ut till Arboga. Då hade man året innan inlett byggandet av de första statliga stambanorna, detta trots intensiv debatt om denna nymodighets nytta för landet Projektledare var uppfinnaren Nils Ericson som blev den svenska järnvägens fadern. Regent i detta avsnitt: Karl XV 1859- 1872. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 104: Idén om en obligatorisk och kostnadsfri skola går långt tillbaka, men realiserades först på 1800-talet, efter livliga debatter med företrädare som Erik Gustaf Geijer, Esias Tegnér, Gustaf Abraham Silfverstolpe, och prins Oscar. Folkskolans tillkomst ägde rum under ett dramatiskt 1800-tal präglat av skiften, bysprängningar, industrialisering och en enorm befolkningstillväxt. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruksproletariat höll på att skapas – och utifrån maktens synvinkel ett ordningsproblem. Idén om en allmän skola hörde samman med en önskan att kontrollera denna växande befolkning för att undvika uppror eller oroligheter. Samtidigt ville bönderna fostra och utbilda det uppväxande släktet i nationell och kristen anda för att bredda sitt kommunala och politiska inflytande. Liberalerna var för en allmän skola för de skulle utjämna klasskillnaderna i samhället, Även kronprins Oscar anslöt sig till den liberala linjen. De som var emot var de konservativa och kyrkan som befarade att allmän utbildning utöver kristendomskunskap skulle fördärva allmogens seder och bruk, de var inte intresserade att verka för en utjämning av klasserna. 1842 beslutade Sveriges riksdag om att allmän folkskola skulle införas, varvid det krävdes av alla av Sveriges socknar på landsbygden och församlingar i städerna att de inom fem år skulle ordna skollokaler och anställa lärare. Oscar I, var kung av Sverige och Norge från 1844 till 1859, gift med Josefina av Leuchtenberg. 1844 upphävde han 1812 års förbud mot allt umgänge mellan svenska medborgare och den avsatta kungafamiljen (Gustav IV Adolfs familj). Till att börja med genomfördes flera reformer: indragningsmakten och skråväsendet försvann, första fattigvårdsreformen infördes kvinnans lika arvsrätt infördes och viktiga steg togs mot en humanare fångvård, ett område där Oscar var personligt engagerad. Men Oscar mötte på opposition både från konservativ högerhåll och liberalt vänsterhåll vilket gjorde att konung Oscar med tiden alltmer blev konservativ. Kravallerna på gatorna (marsoroligheterna) som följde på februarirevolutionen i Frankrike 1848 gjorde sitt till. Dessa kostade minst 18 personers död. Oscar I avled på Stockholms slott den 8 juli 1859, fyra dagar efter sin 60-årsdag. Han hade då varit sängliggande i ett år men han fick bevittna månaden innan den blivande Gustaf V:s födelse den 16 juni. Vid obduktionen fann man en äggstor hjärntumör. Regent i detta avsnitt: Oscar 1 1844-1859. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]