- Mina föräldrar talade bara jiddish, även med mig. Jag hade bara kompisar som också var barn till överlevande. Vi pratade också bara jiddish. Jag kunde ingen svenska. När jag började skolan förstod inte jag vad de sa och de förstod så klart inte vad jag sa, säger Josef Frischer. Foto: Cato Lein

Dan efter Kristallnattens utbrott var jag på väg till skolan. Då inträffade en händelse som jag aldrig kommer att glömma. När vi var på väg till skolan passerade vi en Mercedes cabriolet, med en boggi med fyra hjulpar bak. Plötsligt kom det ut fem brunklädda S.A.-män som bar på bensindunkar.

"Kom med här pojkar ska ni få åka på en provtur."

Vi hoppade in så klart. De körde oss ungefär 300 meter.

"Nu får ni hoppa av." De fortsatte vidare.

Och så small det till något så kopiöst där bilen hade stått. Huset började brinna och brandkåren kom. Brunskjortorna beordrade brandmännen att inte släcka elden, eftersom det var en synagoga. De fick bara bespruta husen intill så att branden inte spred sig. De brände ner hela synagogan, mitt inne i den täta stadsbebyggelsen. Jag tyckte det var konstigt. Att de inte släckte elden.

Dagen efter stod det i tidningen att det skjutits en hel de judar som hade opponerat sig, säger Ernst Halfen. Foto: Cato Lein

- När vi kom till Auschwitz tog de ifrån oss allting. De höll på att riva sönder mina öron när du skulle ta ut örhängena. Min lillasyster Vera var bara 5 år. Vid selektionen ville hon inte släppa mamma. Vera grät och vi grät. Men tyskarna hade inte tålamod utan tog både mamma och Vera till de gamla. Så vi såg de aldrig mer.

Rätt som det var kom pappa springande och frågade var mamma var. När han fick reda på att mamma inte längre fanns så gav han antagligen upp. Han försvann också. Jag såg honom aldrig mer. Aldrig, säger Cecilia Windefeldt.

- Vi föstes framåt som djur. Vi gick en hel natt i riktning mot Zombor. Vi kom förbi byn Gakovo och stannade i Kruschiwel en liten by med en huvudgata. Intill kyrkan låg partisanernas högkvarter. När vi kom till lägret fick vi ställa upp oss och tömma våra fickor på pengar och smycken i stora korgar. En kvinna försökte gömma sina smycken, men upptäcktes av vakterna. Hon sköts och fick ligga bredvid korgarna med ett hål i pannan.

- Jag kommer från en tysktalande familj. Vi bodde i Apatin i Jugoslavien. Först ockuperades vi av tyskarna och ungrarna. 1944 kom ryssarna och Titos partisaner. Alla tysktalande betraktades som kollaboratörer och vi deporterade till ett läger i Kruschiwel. Förhållandena var förfärliga. Min lillasyster Anna svalt ihjäl där, säger Toni Gass.

Foto: Cato Lein

- Jag är sex år. Vår klasslärare är präst och judiska barn får inte vara med på kristendomsundervisningen. Jag fick sitta under hans kateder med en bok. Jag lyssnar och när de andra inte kan så skriker jag svaret där nerifrån. Då kommer han fram till att jag kan sitta på katedern, men inte med ansiktet vänt mot Jesus-bilderna. Sen kommer jag ihåg att jag satt i hans knä, säger Hanna Dahlgren. Foto: Cato Lein. Inspelat den 23 maj 2018.

Under kriget överlevde Hanna gettot i Sienno, fängelset i Radom, Auschwitz förintelseläger, Malchow arbetsläger och Ravensbrück koncentrationsläger.

Känner du dig annorlunda?

- Jag känner mig som människa, inte som ett djur, säger Marga Margulies.

Var du ett efterlängtat barn?

- Inte av min mor, eftersom Hitler hade kommit till makten. Hon ville ta abort för att bespara mig en svår uppväxt. Men pappa var för godtrogen. Han förbjöd mamma att göra abort, säger Marga Margulies.

Foto: Cato Lein

- Min far var advokat. Han hette Steiner i efternamn. 1937 sa en klient, en släkting till Ungerns statschef Horthy, att pappa måste ändra till ett icke-judiskt efternamn. Pappa tog sig då namnet Solyom. Det betyder falk på ungerska, säger Peter Solyom.

- Min far inkallades till arbetstjänst i Ryssland. Han frös ihjäl vid floden Don i januari 1943.

- I oktober 1944 flyttade vi till ett Wallenberg-hus. Vi var 24 personer i två rum. Vi svalt. Jag var sju år och vägde 15 kilo. På julafton bytte mormor sin briljantring mot en brödbit. säger Peter Solyom.

Inspelat den 4 maj 2018.

Foto: Cato Lein

- Hur kändes det att skiljas från dina föräldrar?

- Det är en fånig fråga. Man undrar om du är riktig normal.

- Men jag undrar i alla fall.

- Det var gräsligt. Det kändes obehagligt, tråkigt och ledsamt. 1940, när jag kom till Sverige som barnflicka, var jag 18 år, säger Hilde Back.

Foto: Cato Lein

Hilde Back är född i Gelsenkirchen i Tyskland, 1922. Inspelat den 3 maj 2018.

- Jag är inget förintelseoffer. Jag har aldrig varit i Auschwitz. Jag har inte ens besökt det efter kriget. Jag har känt på mig att jag ska inte dit. Ändå har jag levt med Auschwitz hela mitt liv. Jag hade kunnat hamna där, säger Michael Meschke.

- En murrig novemberkväll 1938 hörde vi en hop som skränade utanför gården. Pappa var borta. Mamma stod innanför entrédörren och kramade mig och min bror Christian. Hon rörde sig inte, utan stod alldeles stilla. Det hade spritts ett rykte att mamma var judinna. Det var en upplevelse av pöbel, säger Michael Meschke. Hans mamma konverterade med sina föräldrar och syskon 1918. Foto: Cato Lein

- Var det chockartat att deporteras från Essen till Zbąszyn i Polen?

- Vi var så många så att det var bara att göra som alla andra, säger Elise Reifeisen-Hallin.

Det gav en viss normalitet, är det så du menar?

- Nej, men det var en realitet.

Den 21 januari 1942 skriver Siegmund Reifeisens sitt sista brev till dottern Elise:

"Nu måste jag tyvärr meddela dig att vi samlades ihop i fredags och avreser den 26:e eller 27:e. Vi tar med en ryggsäck, en väska och en säng. Förhoppningsvis kommer allt gå bra."

I februari skriver Elise till sin mamma, Gertrude, i Gelsenkirchen i Tyskland. Kortet kommer tillbaka med påskriften "Avrest utan uppgift om adressen".

Pappan, Siegmund Reifeisen, mördas i koncentrationslägret Kaiserwald i Riga.

Mamman, Gertrude Reifeisen, deporteras först till Riga getto i februari 1942, sedan till koncentrationslägret Kaiserwald i Riga och slutligen till koncentrationslägret Stutthof, utanför Danzig. Hon omkommer i Stuffhof i november 1944, förmodligen av tyfus.

Foto: Cato Lein