- Vi bodde i ett hus, markerat med en Davidsstjärna, tillsammans med morfar. En dag i början på november 1944 kom en skara pilkorsare in i huset. De beordrade alla män ner på gården. De sköts direkt där utanför. När huset skulle tömmas så såg mamma morfar ligga där i sin blodpöl. Mamma täckte mig med sin kappa, så att jag slapp se, säger Robert Neufeld.

- Föräldralösa barn dog en masse i Warszawas getto. De var fullkomligt hjälplösa, de stod på gatan och tiggde en matbit. Dessa barn dog först. När jag såg ut från vårt fönster såg jag att människor försökte täcka över kropparna med tidningspapper och trasor. Inom kort blev det så många döda kroppar på gatorna att det inte fanns någon möjlighet att visa respekt för de döda. Men ganska snart satte de mest olycksdrabbade av alla judiska slavar igång med att varje dag gå ut i gettot, plocka ihop de döda kropparna, slänga upp de på sin kärra och forsla bort de, säger Ruth Berlinger. Foto: Cato Lein

- Från Ravensbrück togs vi först till Malmö. Sen fick jag hämta krafterna i Lund ett par veckor. Det kom en ungersk präst och hälsade på. Han kom fram till mig, men höll avståndet för att inte bli smittad. Han började prata ungerska med mig.

"Men ni ser ju rätt så bra ut."

"Ser vi bra ut? Hur ser då de dåliga ut?"

Jag vägde 31 kilo, säger Judith Federmann. Foto: Cato Lein

- Tyskarna kom till vårt tältläger på morgonen. Vi tvingades gå i två dagar och två nätter. De som inte orkade gå sköts direkt på gatan. Vi kom till Komárom, ett koncentrationsläger i Ungern. Min bror Andro, min syster Bora och min mamma avrättades i en massgrav. Sandro var 18 år och Bora var 20, säger Dunka Biharijova

- Min far gömde sig, men grannarna lockade fram honom med en lögn. Han kom fram. Då dödade de honom. En katolsk lärare sa till mig: "Vill du leva? Åk! Vill du dö? Stanna här!", säger Perla Figur.

Foto: Cato Lein

- Vi skulle precis äta frukost, då det bultade på porten. Mamma sprang ner och öppnade. Den första de sa när de kom in i lägenheten var att vi skulle ställa upp oss intill väggen, mamma, min storebror och jag. Så tågade det förbi en rad höga, blanka stövlar. De två första nazisterna välte köksbordet med mat och porslin och allt. Sen gick de till köksskåpet och drog de ut allt porslin och glas på golvet. Sen slog de sönder stolarna. Sen tågade de vidare in i lägenheten. De förstörde hela vårt hem. De gick in i herrummet, sängkammaren, matsalen, i barnrummet lämnade de våra sängar. Det var det enda som inte förstördes. Efter en liten stund tågade de ut igen. Jag minns särskilt de där höga, blanka stövlarna, säger Eva Lecerof.

- Min fiollärare bodde granne med oss, han hade varit klasskamrat med min syster och de var verkligt goda vänner. Han var som min äldre bror. Han lärde mig cykla och simma, han var hemma hos oss. När ungerska trupper besatte Cop 1938 blev min fiollärare inkallad. En dag kom han på gatan och när jag ropade "hej" tittade han bara på mig och gick vidare. Aldrig mer pratade han med mig. Det var helt slut, säger Josef Klima. Foto: Cato Lein

- Vi skulle vidare till Budapest. På tåget fanns det redan människor som hade befriats från Auschwitz. Löss vandrade på deras kroppar. Jag hamnade i Budapest, i en lägenhet, jag hade 40 graders feber. De körde mig i en liten vagn till ett infektionssjukhus. I en feberdröm såg jag min mamma, klädd i ungersk uniform: "Du ska inte dö, du ska leva!"

- Jag överlevde, säger Viola Vig.

Foto: Cato Lein

- Jag hade legat tre dygn i britsen när jänkarna befriade mig. Jag var 16 år och vägde 25 kilo. Jag kunde inte stå på fötterna. De tog mig till ett sanatorium i Davos. Där fick jag stanna i tre år, säger Nikolaus Grüner. Foto: Cato Lein

- Alla försökte rymma från Sibirien, men det var jättesvårt. För att kunna rymma var de tvungna att lämna kvar barnen. Annars riskerade barnens gråt att avslöja de. Och i stället för att myndigheterna skulle döda deras barn gjorde föräldrarna det själva. Även mina föräldrar rymde, men de tog med sig sina barn, mina två storebröder. De fick gå genom taigan, som i en djungel, mitt i natten. De gick i riktning mot järnvägen. När de gått halva vägen hörde mamma en bebis som grät. De gick närmare och upptäckte en övergiven bebis bland buskarna. Mamma tog med sig flickan, säger Jan Kupazc.

Foto: Cato Lein