Överlevarna

- I mitten av 60-talet, när jag var nio, tio år, ville min mamma återvända till Ungern. Det blev tal om skilsmässa och min mamma frågade vem jag ville bo med. Jag svarade att jag var van att leva i Sverige och ville stanna här. Jag ångrar inte mitt svar, men jag tror inte min mamma blev glad, även om jag hade skäl för mitt ställningstagande. Lyckligtvis blev det aldrig någon skilsmässa, säger Peter Könyves, som växte upp på Bergsundsstrand 23.

Runt om i Högalid har det bott judar från början av 1900-talet och framåt; Lindvallsplan, Folkskolegatan, Långholmsgatan, Brännkyrkogatan, Slipgatan, Heleneborgsgatan och Reimers Holme är några kända, judiska adresser. En del hade också sina butiker och verkstäder i området. Även Nachmansonskas barnkrubban på Götgatan 55 spelade en viktig roll för många söderjudar.

Hör av dig om vill berätta din historia från det judiska Högalid.

Paula berättar om sitt liv, tiden i Karlstad, Stockholm och om Peter. Inspelat 3 dec 2022.

Paula Nissenkorn berättar om sitt liv, tiden i Karlstad och Stockholm. Inspelat 29 januari 2023.

Paula 1 - 3 dec 2022 by Överlevarna - röster från Förintelsen

Paula 1 - 3 dec 2022 by Överlevarna - röster från Förintelsen

Staffan Lamm, född 1937, berättar:

Morfar, Martin Lamm, var periodvis sömnlös och brukade stå och titta ut. När tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge 1940 stod han i lägenheten och tittade med kikare om tyskarna var på väg in. Till slut fick han en panikattack och rusade ner på centralen och sprang omkring där och skulle hitta någonstans att åka. Till slut köpte han en biljett till Uppsala, där hans barndomshem låg. Han var helt ifrån sig. Till slut lyckades en vän få honom att lugna ner sig.

När kriget var slut och allt återgick till det vanliga, var han fortfarande orolig och stod vid fönstret och tittade. 1949 fick han underliga idéer om att utklädda personer dök upp i smyg och tog judar till koncentrationslägren. Det gick godsvagnar nere på skeppsbron då och han var rädd att det var judar som åkte i väg. Han hade väldigt kraftiga vanföreställningar.

Min mormor var helt slutkörd av att ta hand om honom och en natt övernattade hon hos goda vänner på Skeppsbron. Då blev han ännu vildare och trodde att hon hade fraktats i väg. Mamma fick komma och lugna honom. Han hotade henne med en kökskniv, så att hon blev tvungen att ringa till Långbro. De kom och hämtade honom. Och då blev det nästan som han hade fruktat; det kom folk och band fast honom och bar ner honom. Efter ett par veckor fick han komma hem och levde nästan ett år till.

1950 gick han ut framför spårvagnen på Skeppsbron och blev överkörd.

- Hur påverkade den här händelsen dig, du var tolv år gammal?

- Jag var rädd att jag också var tokig.

Foto: Ingela Håkansson Lamm

Inspelat på Judiska Hemmet, Stockholm.

Sven Aschberg. Sven, som fyllt 93 år, är en charmerande och intressant person, som ogärna talar om det personliga.

Svens pappa, bankiren och socialisten Olof Aschberg, stod i främsta ledet bland de svenska judarna för talrika, antisemitiska attacker, under början av 1900-talet och framåt.

Under Andra världskriget flydde familjen från Frankrike till USA. Där blev även Sven utsatt för antisemitiska kommentarer, från en del skolkamrater. Men de erfarenheterna avstod Sven att prata om under vårt samtal.

“Happy Days” with Totta Näslund. By: Peter le Marc. Translation: Irving Albert. Recorded 2005.

From the TV-documentary "My mother was killed by a suicide bomber"

"https://www.youtube.com/watch?v=6L_fDNsekxg&t=61s

From the TV-documentary "Totta"

https://www.youtube.com/watch?v=nnxsiFbnq6c&t=2s

- Mitt första minne är att min mormor tar mig och kastar in mig i en port. Jag var så lycklig och glad för jag hade en fin, röd kappa, med vit kaninkrage. Och sen tog de henne, säger Danuta Holgersson.

Inspelat den 26 juli 2022.

Foto: Cato Lein.

- Jag försökte fråga honom några gånger om kriget, men han ville aldrig prata om kriget, aldrig någonsin. Jag gjorde ett val: att inte utsätta honom för det här. Han kunde inte konfronteras med kriget, säger Eva Grossman.

Foto: Cato Lein