Överlevarna

- Jag vill säga någonting som kanske är lite privat, men jag säger det ändå för det var en stor sak. Min mamma var väldigt orolig. Jag blev sjuk 1988, 35 år gammal, då blev mamma extra orolig för mig. Om jag inte svarade glatt när hon ringde blev det katastrof. Då kunde hon ringa många gånger och fråga ”hur känner du nu”? Jag hade tillräckligt med mina egna problem. De var som en tyngd på mina axlar, jag skulle vara glad och lugna henne, säger Haviva Eilenberg.

Foto: Bernt Hermele

- Min mamma var en väldigt nervös människa. Hennes pappa hade blivit mördad i Shoan. Hon svalt och överlevde på potatisskal. När jag växte upp kunde jag inte äta hemma, för mamma var så nervös hela tiden. Hon gav mig smörgåsar att ta med till skolan, men jag slängde de i soporna. Jag kunde inte äta för jag var så nervös, säger Shoshana Löwy Milawski.

Foto: Bernt Hermele

- Förintelsen följer mig hela tiden, som ett moln ovanför mitt huvud. Det finns över allt. Det går inte bli av med. Har man vuxit upp med Holocaust så hänger det med hela livet, som en arm eller ett ben, säger Frida Brener.

Foto: Bernt Hermele

- Jag var van att få stryk av farsan. Det hände så gott som dagligen. Om jag åt soppa och sörplade kunde det komma en örfil. Det hände till och med när vi hade främmande. Han tog fram remmen och drog in mig i ett rum, säger Baruch Grauman.

- Saknar du dina föräldrar?

(Paus)

- Jag har väl egentligen mer saknat de föräldrar jag hade behövt, men inte hade, säger Victoria Hoff.

Foto: Cato Lein

- När jag var 14 år fick jag inte vara kvar i skolan. Jag skulle formas till att bli en hustru. Då fattar jag ett beslut: jag kan inte vara kvar i det romska livet. Under två år bodde jag på 22 olika fosterhem, ett kollektiv för flickor och på barnpsyk. I två år var det jätterörigt, säger Jeanette Olsson.

Foto: Cato Lein

- Mamma hade förväntningar på mig att jag skulle bli akademiker.

- Levde du upp till mammas förväntningar?

- Nej, jag ville bli sjuksköterska, men det avrådde mamma ifrån. Det var inte tillräckligt fint.

- Du blev undersköterska. Vad tyckte mamma om det?

- Mamma tyckte väl inte riktigt att jag dög. Det kunde jag känna. Min bror blev akademiker.

Foto: Cato Lein

- Mamma hade med sig sin moster i koncentrationslägret, som tog hand om henne. Hon sa hela tiden till mamma:

”Du förstår väl att jag kan inte komma hem och så är inte du med. Jag tar hand om dig."

- Det sista hon gjorde var att hon gav morsan sina skor, sen dog hon, säger Peter Levin.

(Tystnad)

- Tungt.

- Ja, jävligt tungt.

Foto: Cato Lein

- Mamma hade nästan ingen kvar. Ibland sa hon på jiddisch: Varför tog du mina syskon? Varför tog du inte mig med? Det kan också ha varit ett sätt att såra den man är ledsen på just i ögonblicket, säger Anita Tesler.

- Vem kan det ha varit?

- Det kan ha varit jag. Jag vet att jag stod i hallen en gång när hon sa det.

- Hur gammal är du då?

- Fjorton, femton år.

- Och vad tänker du?

- Vid det laget har jag stängt igen.

Foto: Cato Lein

- 1956 kom ett brev. Det visade sig att min mamma hade en syster som överlevt, som hon inte visste om. Det var en fantastisk upplevelse, säger Bella Zylbering.

- Hur kommer det sig att du blir så berörd när du berättar om det här brevet?

- Det var den här absoluta ensamheten som vi kände i familjen, den löstes upp när vi fick kontakt med mammas syster.