Överlevarna

- När min storasyster sa emot vår mamma reagerade mamma med att elda upp sig och till slut slå min syster. Jag sprang och gömde mig bakom en dörr och satte mig på golvet. Jag ville inte synas. Jag försökte ändå få ögonkontakt med min syster för att hon skulle lugna ner sig och sluta. Hon var ju den smarta av de två.

Hur länge pågick ett sådant här bråk?

- För mig kändes det som en evighet.

Foto: Cato Lein

- Jag blev lite tuff som pappa. Jag var också rädd för svaghet. Jag ville inte bli som mamma. Mamma fick ofta ont i halsen när hon skulle framträda och sjunga. Jag fick också sådana problem när jag skulle framträda. Jag hade mycket prestationsångest och nervositet, något som jag ärvde efter mamma, säger Marianne Prager.

- Ibland hade mamma hemska drömmar. Men jag frågade aldrig vad hon hade drömt. Jag ville inte veta det, säger Susanne Levin.

- Blev du inte nyfiken på hennes drömmar?

- Nej, du är inte klok. Varför skulle jag ha blivit det? Då har du inte förstått. Nu ska jag förklara för dig, att jag ville inte ha med henne att göra, jag ville inte vara som min mamma. Jag ville inte ha lidit som hon. Förstår du inte det? Min mamma hade lidit. Jag ville inte lida. Jag ville inte ha så mycket att göra med min mamma så att jag blev identisk med hennes erfarenheter från Förintelsen.

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

- Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, som de åkte och hälsade på. Men det hade inte jag. Mina släktingar var ju mördade. I vår trappuppgång fanns det en fru Olsson. Hon fick bli min surrogat-mormor. Hon bjöd in mig på saft och bullar med jämna mellanrum, säger Arthur Ringart.

Foto: Cato Lein

- Jag har förträngt en del, precis som pappa. Det var min överlevnadsstrategi.

- Vad har du behövt överleva?

- (Paus) Jag har behövt förtränga mycket för att kunna leva ett någorlunda bra liv, säger Kjell Dabrowski.

- 1982 arbetade jag som läkare i ett palestinskt flyktingläger i Libanon, när Israels invasion startade. Min syster, som var ortodox, bodde i Jerusalem. Idag förstår jag att mina föräldrar led av att ha barn på var sin sida Israel-Palestina-konflikten. Hur överlevde de det? säger Henry Ascher.

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Hade er pappa några trauman när ni växte upp?

- Ja, han var känslokall, alltid kontrollerad. Jag har inte sett honom gråta mer än en gång. Han var egentligen inte närvarande. Han levde sitt eget liv. säger Robert Weintraub, född 1952.

- Till skillnad från Robert har jag har haft en väldigt trygg barndom, med en närvarande pappa. Som enda barn har alla känslor fokuserats på mig, både mycket kärlek men också höga krav, säger Emilia Rotstein, född 1977.

Född: Cato Lein

- Min mamma blev jättedålig och hamnade på Södersjukhuset. När jag besökte henne sista gången var hon mer död än levande. Då blev jag rädd. Min pappa menade inget illa med att ta med mig till sjukhuset, men det var fel. Det tog flera år innan jag vågade närma mig ett sjukhus igen, säger Ben Auerbach.

Foto. Cato Lein