- Arbetet med boken ”Om jag får stanna”, som handlar om flyktingar, kändes så viktig för mig. Det fanns inget viktigare. Men när jag jobbat på boken ett halvår, först då kom jag på att min pappa också var flykting. Det här handlar ju om min pappa, insåg jag då, säger Kajsa Gordan.

Foto: Cato Lein

- Det här var två traumatiserade människor , mamma och pappa. De bråkade ofta, de skulle skiljas och då rev de sönder sitt bröllopsfotot När de sen blev sams igen tejpade de ihop fotot

Mamma behövde långvarig vård och pappa jobbade heltid. Vk skickades till en fosterfamilj mitt i natten. Brorsan och jag sitter i en bil och jag är jätterädd. Vem som kör bilen minns jag inte. Var det pappa?

Foto: Cato Lein Inspelat i Järna, 2020.

Madeleine Levy intervjuar Bernt Hermele och Cato Lein om deras nya bok "Överlevarna - röster från Förintelsen". Boken baserar sig på poden.

- Jag kom till Sverige 1939, tre år gammal. Jag växte upp i ett sekulärt hem. När mina kompisar konfirmerade sig, så ville jag det också. Mamma var klok och jag döptes hastigt inför konfirmationen. Sen var jag aldrig religiös igen, säger Jan Huldt.

Foto: Cato Lein

- När nazisterna slog till för att arrestera alla norska judar ringde far till statsläkaren, han kände läkarens son. Far sa:

- Jag har ett nervöst sammanbrott, kan du komma hem till mig?

Hur vet du att du har nervöst sammanbrott?

Det hör du väl?!

Läkaren kom och la in far på Ulvås sjukhus, på sjätte avdelningen. Och där låg redan tolv judar som andra läkare hade remitterat, säger Mona Levin.

Foto: Cato Lein

- Pappa blev hämtad och måste skrubba trottoaren. Han ville inte: "Jag har varit med i första världskriget tillsammans med er." Han fick en gevärskolv till svar så att han stupade i backen och bröt tummen, säger Siggi Korn.

- 1942 arrangerades en flykt från Norge till Sverige för oss barn på barnhemmet. Vi fick hjälp att ta oss över gränsen, sedan transporterades vi till ett sjukhus. När jag vaknade stod det två figurer klädda i vitt i halvdunklet. den ena spelade gitarr hade ljust i håret. jag trodde på fullt allvar att jag kommit till himlen, säger Siggi Korn.

Foto: Cato Lein

- När tyskarna ockuperade 9 april 1940 då var jag tre och ett halvt år. Jag kommer ihåg den dagen tydligt. Tyskarna kom in över Köpenhamn med stora tunga transportflyg som de spred flygblad ifrån till befolkningen. Vi skulle vara lugna, inget ont skulle ske, de kom för att beskydda oss. Vi stod ute på gatan och kunde inte förstå, vi visste inte att det var tyskarnas erövring av vårt land, säger Jytte Israel.

- När vi skulle lämna Sverige och åka tillbaka till Danmark kom det en massa folk till järnvägsstationen för att ta farväl. Jag fick en Pippi-bok från min svensklärare, fröken Svensson. Jag har fortfarande kvar boken, säger Jytte Israel.

- Det var en liten pojke, Abromosch, som var så söt. Jag gick dit och lekte med honom, Han kunde härma alla djuren. Jag gick dit även när det var die Sperre i gettot. Jar jag inte orolig för att bli tagen. Jag älskade det där lilla barnet, säger Fredzia Marmor.

Vad hände med honom?

- En dag när jag kom var han borta. Det blev tyst. Inga barn fanns kvar. Idag tycker jag det är fantastiskt att höra barn leka. Inga barn stör mig.

- Vi bodde i ett hus, markerat med en Davidsstjärna, tillsammans med morfar. En dag i början på november 1944 kom en skara pilkorsare in i huset. De beordrade alla män ner på gården. De sköts direkt där utanför. När huset skulle tömmas så såg mamma morfar ligga där i sin blodpöl. Mamma täckte mig med sin kappa, så att jag slapp se, säger Robert Neufeld.

- Föräldralösa barn dog en masse i Warszawas getto. De var fullkomligt hjälplösa, de stod på gatan och tiggde en matbit. Dessa barn dog först. När jag såg ut från vårt fönster såg jag att människor försökte täcka över kropparna med tidningspapper och trasor. Inom kort blev det så många döda kroppar på gatorna att det inte fanns någon möjlighet att visa respekt för de döda. Men ganska snart satte de mest olycksdrabbade av alla judiska slavar igång med att varje dag gå ut i gettot, plocka ihop de döda kropparna, slänga upp de på sin kärra och forsla bort de, säger Ruth Berlinger. Foto: Cato Lein