Överlevarna

- Pappa förträngde väldigt mycket. Han tyckte inte att han behövde berätta de hemskaste sakerna för att vi barn skulle förstå. Det tycker jag var. bra. Det är egentligen bara en fråga som tär i mig. Pappa berättade att han kom hit med en transport från ett sjukläger i Auschwitz 1947. Men jag vet inte med vilken transport och vilka de andra 19 var. Det hade jag velat veta, säger Marie Ladow.

Foto: Cato Lein

#55

- Det fanns en liten judisk koloni i Varberg som träffades och gärna pratade om vad som hänt under kriget. Jag brukade sitta under bordet och lyssna. Det var hemskt. Det fanns en period när jag inte vågade sova i det mörka rummet, absolut inte med stängd dörr. Risken fanns att tyskarna skulle storma in, säger Robert Bengtsson-Lindeberg.

Foto: Cato Lein

- Jag är född 1946. Vi bodde i Szczecin i Polen. När jag började i första klass visste jag inte vem som var jude eller inte var jude. Jag hörde om olyckor, dödsfall, någon blev skjuten. Det var alltid många rykten i omlopp. Någon hade tagit kroppen och gjorde tvål av den. Det var hemska berättelser och jag vart rädd, säger Sigmund Waserbrot.

- Det händer någonting avgörande när jag är åtta år. Min mamma dör plötsligt. Hon hade dåligt hjärta. Jag är på bio då jag möts av en god vän till min far. Jag tas raka vägen till min moster Rosa i Surahammar där jag får bo i två månader. Jag får inte reda på någonting. Min syster får bo hos en annan moster. Jag hör rykten från ungarna på gården att mamma har dött. När jag kommer hem efter två månader får jag höra att mamma är borta. Men sen skickar pappa oss till en judisk internatskola i England. Och jag glömmer aldrig det ögonblick när far lämnar oss på internatskolan, hur ensam jag kände mig då, säger Philippe Charas.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 30 augusti 2021

- Jag minns att min far började berätta hemska historier när jag och min tvillingbror var sju år. En berättelse handlade om män som kläddes av nakna. De fick gå in i en gård med taggtråd. Sen släppte vakterna in Dobbermans som fick härja fritt tills männen var döda. Jag fick mardrömmar av den berättelsen. Mamma fick säga till honom att inte vara så detaljrik, säger Ivar Frischer.

Foto: Cato Lein

#50

- Mamma berättade aldrig vad hon varit med om i kriget. När jag 13-14 år såg vi en film i skolan om andra världskriget. Plötsligt tyckte jag att jag såg mamma i filmen. Jag tuppade av inne i klassrummet av chocken och vaknade först upp ute i korridoren. Det blev en öppnare på något sätt, säger Suzanne Wikner.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 12 augusti 2021.

- Jag flyttade hemifrån först när jag fyllt 30 år. Jag var överbeskyddad. Samtidigt var jag föräldrarnas enda trygghet. En gång fick jag ett jobberbjudande att åka till USA, men jag kunde inte tänka mig att lämna mina föräldrar, säger Alex Rojal.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 11 augusti 2021.

- Det var väldigt tidigt inpräntat i mig att jag skulle ta hand om min ett och ett halvt år yngre lillebror. Jag skulle vara den kloka och förståndiga. Om Anders hittade på något hyss så var det mitt fel för att jag inte hade sett till honom ordentligt. Jag kände mig som barn bara fram till fem, sex år. Sen blev jag vuxen. Det har tyvärr gjort att jag haft vuxenförväntningar på mina egna barn, från det att de varit sju år. Det är inte förrän jag fått barnbarn som jag inser hur små de är, säger Assa Rosenberg.

Foto: Cato Lein

Inspelat den 13 augusti 2021.

Paul Holtz:

- Efter ett par år i Sverige emigrerade min moster och hennes man till Australien. Det tog min mamma väldigt hårt. De hade varit igenom Auschwitz tillsammans. Det blev en slitsam separation.

När min mamma fyllde 90 år, kom en av mina kusiner på besök från Australien. Han hade med sig en fråga till mamma som hade plågat honom hela hans liv:

"Vad tyckte du om att min pappa tog med sig din syster till Australien?"

Mamma blev svart i ögonen och svarade:

"Jag har hatat din pappa i alla år för det."

Foto: Cato Lein

- Jag fick stryk av pappa, då och då. Han bröt alltid ihop efteråt och började gråta och fick ont i magen. Jag fick gå och trösta honom och be om förlåtelse, fast det var han hade givit mig smisk. För mig blev det väldigt konstigt. Det var aldrig något vi pratade om, säger Regina Frydman.

Foto: Cato Lein