P2 Dokumentär

Hon blev Malena med hela svenska folket när hon vann den svenska Melodifestivalen med ”La Voix”. Och sen dess surfar hon vidare på den framgångsvågen med hjälp av sina övriga framträdanden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I Wien – där hon 2011 gjorde enorm succé som Xerxes i Händels opera med samma namn - kan man tvärtom med fog säga att hon är otroligt populär "trots" sin insats i Eurovisionsfestivalen – vilket väl säger en del om den klassiska musikens status i Wien jämfört med Stockholm?

Rösten och mångsidigheten är det som frapperar när det gäller denna nordiska vältränade valkyria. Hennes flexibla ”mezzo” har även ett imponerande altregister OCH ett högt sopranregister. Hon älskar att spela teater och hon rör sig som en smidig gasell på scenen med hjälp av sin vältränade kropp.

Opera, oratorier, vår tids musik, körsång, romanssång, folkvisor, pop! Allt är lika spännande och roligt för denna begåvade ”tjej”. Mitt i allthop är hon också noga med att påpeka att dom ”traditionella” operarollerna inte är nåt för henne. Verdi, Puccini, Wagner, Richard Strauss och repertoar där hon känner att hon behöver använda mera röst än vad hon känner sig bekväm med, avstår hon ifrån.

Särskild klockarkärlek har hon till Rossini och till barockopera.

Möt den fantastiska Malena Ernman i samtal med Tom Sandberg, hör henne ge prov på sin mångsidighet och hur hon tänker!

Den andra av de ”höga” herrarna i P2 Dokumentärs sångarserie är tenoren Michael Weinius, som anställd på Kungliga Operan i Stockholm där sjunger den ena stora tenorrollen efter den andra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I höstas debuterade han som Don José i Carmen och senare i vår ska han för första gången ta sig an en stor Wagnerroll: Lohengrin.

Sångkarriären tog ordentlig fart när Michael Weinius beslöt sig för att våga ta steget från baryton till tenor: Det verkar ha varit ett mycket klokt beslut, eftersom tenorhöjden i princip fanns redan under Michaels ”barytontid”.

Michael sjunger såväl den stora italienska operarepertoaren som Wagner, men är också noga med att inte försumma den nya musiken. Det var faktiskt under tiden på Folkoperan med titelrollen i Sven–David Sandströms opera Jeppe, som Michael märkte att den höga tessituran i barytonpartiet passade honom alldeles förträffligt. Och det var då han bestämde sig att byta röstfack.

Lohengrin som nu alltså är på tapeten på Stockholmsoperan är definitivt ett kliv ”uppåt”. Rollen är mer krävande och dessutom mer italienskt anlagd än dom tidigare Wagnerrollerna.

Tom Sandberg samtalar med Michael Weinius.

Först ut i P2 Dokumentärs serie Sångarporträtt är Jonas Kaufmann. ”Han inte bara sjunger underbart med sin smidiga, varma och maskulina röst, men han ser också förbaskat bra ut”

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Så skrev tyska ”Der Spiegel” i en recension av Jonas Kaufmanns cd ”Sehnsucht” som innehåller tyska operaarior från Mozart till Wagner, vilket säger en del om sångarens kapacitet.

Själv säger han att han gärna sjunger Wagner, men inte de tyngsta rollerna och inte alltför ofta. Han vill behålla stämmans flexibilitet och återvänder därför gärna till Mozart, även om han beklagar att han numera inte så ofta får tillfälle att sjunga sina Mozartroller.

Numera är det Wagner som gäller - ”Lohengrin” och ”Parsifal” i första hand, men kanske ännu mer italiensk och fransk operarepertoar. Det fick stockholmarna erfara när Jonas Kaufmann 2012 var celeber gäst på Kungliga Operan under Jussigalan.

Tom Sandberg träffade den karismatiske sångaren i samband med Jussigalan. Samtalet kom att fokusera mycket på vilka krav som ställs på en operasångare. Framför allt en hållbar teknik som tillåter många timmars daglig sång i kombination med en förmåga att ge sig hän utan att för den skull spränga den egna ramen – dvs rösten.

Att Jonas Kaufmann är en värdig efterföljare till stora tenorkollegor som Jussi Björling, Luciano Pavarotti, Placido Domingo m.fl. är knappast en överdrift!

En serie av Tom Sandberg:

22/1 Två höga herrar del 1 - Jonas Kaufmann (Tom Sandberg möter en tenor)
29/1 Två höga herrar del 2 - Michael Weinius (Tom Sandberg möter en tenor)
5/2 Två primadonnor del 1 - Malena Ernman (Tom Sandberg möter en mezzosopran)
12/2 Två primadonnor del 2 - Anna Larsson (Tom Sandberg möter en alt)

Fyra tonsättare presenteras av Ingemar von Heijne. En Hartmann tjänade många herrar med sin musik. Slapp uppleva att nästan allt han gjort brann upp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En sonson till honom levde lugnare. Och längre - en patriark blev han. Hartmann nr 3 överlevde i en spritt språngande galen värld. Gjorde musik över den och satsade på att reparera skadorna. Siste "hårdmannen" är en kvinna som mera sällan sätter just toner i sina kompositioner, Hanna Hartman.

Helena Munktell var djupt rotad i Dalarna; född på Grycksbo herrgård utanför Falun. Även om hon senare i livet bodde Stockholm och Paris, återvände hon alltid till hembygden under somrarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

När familjen inte längre disponerade herrgården, lät hon vid sekelskiftet 1900 bygga en sommarvilla i byn Sjurberg utanför Rättvik.

Dalarnas folkmusik kände hon sedan barndomen, och i hennes musik finns gott om melodier och rytmer som är inspirerade av den folkliga musikskatten. Hon anknöt både till spelmansmusik och till folkvisor. I hennes produktion finns bland annat en Dalsvit för orkester, där hon i toner tolkar sina naturupplevelser vid Siljan och i scherzot hör man spelmännen komma.

Även om Helena Munktell hade svårare att få sina verk framförda i Sverige än i Frankrike, var hon ändå respekterad som tonsättare här hemma. 1915 invaldes hon som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien, och 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 komponister som grundade Föreningen Svenska Tonsättare.

Sista delen av sju i en serie av Christina Tobeck.

I detta avsnitt belyses Helena Munktells kontakter med kvinnosakskvinnor och hennes erfarenheter av att vara just tonsättarinna i ett manligt musikliv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helena Munktell var knappast någon debatterande, stridbar person, men nog märkte hon att kvinnliga tonsättare hade svårare att få sina verk framförda än vad de manliga kollegerna hade. Säkert stödde hon kvinnorörelsen i kampen för kvinnlig jämställdhet.

1897 präglades Stockholm av den stora Allmänna konst- och industriutställningen, som pågick på Djurgården under hela sommarhalvåret. Den fick mycket uppmärksamhet och drog folk från hela landet. Också kvinnorörelsen ville passa på att rikta uppmärksamhet mot sina frågor, kvinnans jämställdhet och rättigheter i samhället. I slutet av september anordnades en skandinavisk kvinnokonferens, och en kantat till invigningen beställdes av Helena Munktell med text av Henrika Widmark.

Den kantat Helena Munktell komponerade till kvinnokonferensen framfördes på nytt fyra år senare, då Fredrika Bremers 100-årsdag firades i Stockholm. Henrika Widmark försåg musiken med ny text inför den storslagna jubileumsfesten. Fredrika Bremer firades som den portalgestalt hon är inom svensk kvinnorörelse.

1901 års version har nu spelats in av en damkör ur Radiokören under Hans Vainikainens ledning.

Del 6 av 7 i en serie av Christina Tobeck.

Att förena konstnärlig verksamhet med äktenskap var så gott som omöjligt under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. Det fick många begåvade kvinnor erfara. Som Helena Munktell

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helena Munktell förblev ogift. Hennes äkta hälft var konsten, och på det stora hela upplevde hon att kärleken var besvarad.

Helena Munktell utbildade sig både i sång och i piano. Hon tog lektioner för de bästa lärarna först i Sverige, sedan i Wien och i Paris, och hon blev en driven pianist. Men i 30-årsåldern tog komponerandet överhanden. Vokal musik låg närmast till för henne, och när hennes sånger framfördes var det ofta hon själv som ackompanjerade.

Inte minst i Paris, där hon studerade komposition under vintrarna, var operan en omtyckt konstform. När Helena Munktell under senare delen av 1880-talet började skriva i större former, gav hon sig i kast med operan. Hennes enaktare I Firenze gick över Stockholmsoperans tiljor 1889 och stod sedan på repertoaren under ett par säsonger. Det var första gången en opera av en kvinnlig tonsättare sattes upp på Kungl. Teatern. I Firenze framfördes också i Paris i ett halvprivat sammanhang. Både i Stockholm och Paris fick den fina recensioner. Det talades om succé. Musiken är värd stort erkännande, skrev en kritiker, och lade till lite nedlåtande ”ej minst därför att den härrör av en kvinna”.

Del 5 i en serie om 7 av Christina Tobeck.

Helena Munktell växte upp i en musikaliskt rik miljö på Grycksbo herrgård utanför Falun.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hennes far, brukspatron Johan Henrik Munktell, var en skicklig och hängiven amatörpianist med många av tidens framstående tonsättare och musiker som vänner, Geijer, Lindblad, Berwald och Mendelssohn till exempel. Många av dem gästade Grycksbo.

Johan Henrik Munktell gick dock bort när Helena ännu inte fyllt tio, men den handlingskraftiga modern, Augusta Munktell, drev inte bara herrgården och pappersbruket vidare, hon fortsatte också att ordna artistiska-musikaliska salonger både i Grycksbo på somrarna och i Stockholm under vinterhalvåret. ”I denna finbildade och konstnärliga omgifning växte nu Helene Munktell upp”, stod det i veckotidningen Idun våren 1889.

Del 4 i en serie om 7 av Christina Tobeck.

Det var kvinnorna som satte ihop program och såg till att gästerna trivdes, lyssnade och konverserade i 1800-talets musikaliska salonger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kunde de själva underhålla med pianospel och kanske också med egna musikstycken, var det en stor tillgång.

Fredrika Limnell höll litterär och musikalisk salong i den stora stadsvåningen vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. På somrarna flyttades sällskapslivet ut till den rymliga sommarvillan Lyran strax söder om staden. Tonsättare, sångare och andra musiker var välsedda gäster.

Mot slutet av 1800-talet uppfördes den så kallade Villastaden på Östermalm. En av dem som lät uppföra en exklusiv villa i området var professor Curman. Han och hans hustru Calla Curman började bjuda in till soaréer. Det stora atriet visade sig vara ett utmärkt musikrum. Många av tidens mest namnkunniga kulturpersonligheter minglade och avnjöt musik i den Curmanska villan på Floragatan 3.

Under 1800-talet startade många föreningar för olika ändamål. 1885 tog Calla Curman initiativ till Nya Idun, en damernas motsvarighet till herrarnas vittra sällskap Idun. Många musiker och tonsättare blev medlemmar i Nya Idun, Helena Munktell, Laura Netzel och Ika Peyron till exempel. Musiken var redan från början en viktig del av sammankomsterna.

Del tre av sju i en serie av Christina Tobeck.

Den nya kungadynastin Bernadotte var konstnärligt rikt begåvad, och varefter familjen växte med prinsar och prinsessor blev det allt fler som kunde spela och sjunga tillsammans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Därtill kom ingifta prinsessor och också hovfröknar och kammarherrar. Det musicerades flitigt på de kungliga slotten under 1800-talet. Vid musiksoaréer framfördes verk av både inhemska och utländska tonsättare – en del stod de kungliga i personlig kontakt med.

Men flera av kungligheterna komponerade också själva. Mest känd är prins Gustav, ”Sångarprinsen”, han som bland mycket annat skrivit Studentsången. Hans syster, prinsessan Eugénie, var dock minst lika begåvad, och också hon komponerade sånger och pianostycken. Också av drottning Josefina och hertiginnan Teresia finns musik bevarad.

En P2 dokumentärserie i 7 delar av Christina Tobeck