Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort.

Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få ångest var det inte lika lätt för varken henne eller pappa. Jag var kär i en tjej som hette Therese och bodde granngårds. Hon var mitt stora romantiska intresse under mellanstadiet, och det var nog mycket för att hon bodde nära. En dag ringer det, och det är två av mina klasskamrater som berättar att de är hemma hos Therese. Jag förstod att de ringde för att gnugga det i mitt ansikte. Jag minns än idag förtvivlan över att nu var det de och Therese. Jag grät rakt ut i luften, gick in i mitt rum, la mig i sängen och skrek "nu återstår bara kniven". Och jag minns hur min mor skrattade åt mig, för det blir ju så melodramatiskt. Det är svårt som barn att förstå att vuxna har ett annat perspektiv, och som vuxen är det svårt att komma ihåg att man inte själv har det sanna perspektivet. Det finns inga sanna perspektiv.

När jag bytte skola skulle hela klassen komma hem till mig. Jag hade bestämt mig för att bli populär, och ville att pappa skulle hjälpa mig bygga ett nöjesfält. Jag hade ritat skisser på allt som skulle finnas där. Tjejerna skulle leka med trähästar och killarna skulle kunna leka krig. Jag trodde att pappa skulle bygga det, och satte upp teckningen på köksdörren. Mamma och pappa lyssnar ibland, och jag hoppas att de inte tar illa upp.

Jag har ju bara vuxit upp där jag har vuxit upp. Det har gett mig byggmaterial, något att bygga mig själv med. Just då var det på det sättet det var. Det gjorde det svårt för mig i vissa avseenden, men jag tror också att det räddade livet på mig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en barndom.

Och någonting som är angeläget för mig just nu är ju att jag vill äga det här. Jag vill ta hand om det här som händer nu. Jag vill inte låta åren gå och sen så har de gått Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med Henriks app. Men det är inget måste, det är lite det som är det fina i den här kråksången.

Kråksång är ju för övrigt inte fint. Är det inte märkligt att naturen har nöjt sig med det där anskrämliga ljudet? Det är knappt ett ljud. Det är skarven mellan andra ljud. Idag ska jag berätta om hur kråkan har fått sitt läte.

Kråkan är en gammal fågel. Den har fått lov att tuffa till sig rejält, och då menar jag inte väder och vind utan det hårda samhällsklimatet. Det är faktiskt svårare att vara fågel nu än det var förr. Och förr hade fågeln inget ljud alls. Det är något som fascinerar mig med tysta djur och tysta människor. Jag har alltid önskat mig en personlighet som lyssnar, men blir istället den som babblar och svarar på sina egna frågor. Jag tänker på en fika jag tog för många år sedan med en kollega som var så tyst att jag blev som en motor på allt högre varv.

Förr var kråkorna omtyckta och hade inga naturliga fiender alls. Problemet var att de blev sjuka ibland, och på den tiden var det bävrarna som var djurläkare. Bävrarna såg dåligt, och eftersom kråkorna inte gav ifrån sig några ljud hände det ofta olyckor när bävrarna blev rädda och råkade klubba ihjäl dem. Så kråkstyrelsen satte sig i tysta överläggningar, vilket tar sin tid när ingen kan säga något, tills en ung kråkinna vid namn Amalfi fick en halsinfektion och råkade hosta till. De andra började härma henne. Evolutionen, som inte är en miljard små parametrar utan en impulsiv beslutsfattande kraft, sa okej, vi kör på det här, det duger. Några av kråkorna tyckte det var en dålig idé, för det är ju inget ljud. Men evolutionen hade sagt sitt.

Sov gott Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Hej ska du ha, vad kul att du är här. Kul att jag är här. Allt är så kul. Hur mår du? Jasså. Fan vad dark. Det var något jag sa mycket förr i Somna med Henrik, och det kommer från en kompis som satt på kyrkans barntimme när han var liten. Han skar i papp med en mattkniv, prästen kom fram och sa "så där gör man inte", kompisen tyckte att prästen hade fel och prästen tyckte att det där måste tillrättavisas. Så blev det dragkamp, och det var i den dragkampen som knivspetsen hamnade på prästens flint. Min kompis fick åka hem från barntimmen. När han sen berättade det här sa hans kompis "fan vad dark", och det är därifrån det kommer.

Är den inte intressant, den där tanken om att eliten håller tyst om saker? Jag ser det på Facebook. Det kan handla om vad som helst, om vaccin eller 5G eller Trump. Varenda gång känner jag att något inte går ihop, och det är inte för att jag vet bättre. Det är för att jag inte tror att vi klarar av att tiga. Vi behöver prata och skvallra. Folk erkänner ju mord de har begått bara för att de blir fulla på krogen en kväll. Ta det där med att jorden skulle vara platt. Vad vinner man på att ljuga om det? Vad är det man uppnår?

Om vi tänker oss månlandningen, att den aldrig ägde rum. Det var flera hundratusen människor inblandade. Ingenjörer, sömmerskor som sydde rymddräkterna, städare, projektledare, kodare, mekaniker. Ingen av dem har sagt ett pip på sextio år. Eller om jorden nu skulle vara platt. Då ljuger varenda pilot, varenda sjökapten, varenda astronom, alla som någon gång har byggt GPS, ett människobyggt system som fejkar ett klot så bra att det går att navigera efter. Vågar jag prata om vaccin också? Först vill jag bara säga att en kropp är ens egen kropp och att du bestämmer vad som ska in i den. Men de två teorierna tar ut varandra. Antingen gör vaccinen oss sjuka så att läkemedelsbolagen kan sälja mer, vilket skapar en evighetskostnad åt exakt de stater som enligt teorin förgiftar oss. Eller så sitter det chip i dem. Och ufona, är det inte konstigt att alla fotografier och videofilmer vi har av dem är suddiga?

Jag känner att jag är lite på krigsstigen. Förlåt om det triggar. Om det här avsnittet inte är för dig finns det många andra att lyssna på.

Ingen vet, alla har glömt. 

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna, nu har vi väl det trevligt här. Jag har dukat upp en picknickduk. När Harriet var liten köpte jag en picknickfilt och tänkte att vi skulle sitta i olika parker, att det skulle vara fridfullt och stillsamt och att jag skulle kunna läsa. Harriet ville inte stanna på filten. Hon ville krypa utanför den. Jag hann inte läsa. Tidigt trodde jag att det där med att vara pappa skulle vara stillsamt och harmoniskt. Den verkliga harmonin uppstod först när jag insåg att det aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag bestämde mig för att jag hädanefter inte skulle bestämma någonting. Det skulle få bli som det blev. Det är som det är.

Det tog tid innan jag förstod att ljuvligheten i det här inte alls är som en sovmorgon, eller som att dricka något när man är törstig, utan en mycket kärvare och svårare version som man långsamt växer in i. Det jag kom fram till är att jag är skyldig henne allt, men att hon inte är skyldig mig ett endaste litet dugg.

Under pappaledigheten kollade jag på How I Met Your Mother medan Harriet sov på bröstet. Varje gång hon vaknade till stängde jag av och började prata och fråga om hon var okej, fast hon bara ville vända sig lite och somna om. Jag önskar att jag hade unnat mig en högre grad av skitsamma-attityd. Jag hade en känsla av att det var fel av mig att titta på en skärm när jag hade mitt barn där. Jag var så rädd för att vara en dålig pappa. Men att umgås är ju inte att stirra varandra i ögonen hela tiden. Harriet var en bebis. Hon behövde inget annat än mat och värme och närhet.

Nu är hon 15 och kan vara helt i sin egen värld. Hon går förbi mig när jag sitter i soffan och tittar på tv, hon är i sitt eget flow, och jag får skuldkänslor över att jag sitter där och njuter. Är inte det att vara vuxen, att springa runt och oroa sig för att ens barn ska råka illa ut, eller för att man ska vara en dålig förälder? Det kanske inte spelar någon roll vad vi gör. Hon har blivit ännu en vuxen tänkande människa bland de andra i min värld, med drömmar och mål där jag inte alls är inblandad.

Jag tänker tillbaka på min egen pappa och hur han var som pappa. Jag tänker på min farfar, som valde att lämna sitt barn. Det finns sidor i mig som liknar dem båda. På ett eller annat sätt är jag skyldig dem båda ett tack.

Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Så kul att så många av er har hittat till appen. Jag byggde den på midsommar och det har varit väldigt kul. Du har kommit hit för att du vill ha resultat. Att jag ska vifta lite med min magiska trollstav och försätta dig i fullständig avslappning. Men det vet jag inte hur man gör. Allt jag gör är att prata, utifrån det jag själv tänker på.

Inget av det som stör oss försvinner för att vi ska sova. Det som fungerar för mig är att hitta en väg igenom det. Att se om det finns ett hål att ta sig ut på andra sidan.

Ibland när jag ska somna slår en tanke ner i mig som en blixt, tänk om det här händer, och hela kroppen blir stel. Det automatiska är att fly, tänk inte på det, tänk på något annat, bli arg istället. Men ibland hinner jag i kapp mig själv och säger stanna här nu. Då kommer vågen och lägger hela sin tyngd på mig, och sen är den förbi. Det som blir kvar är ingen lättnad. Det är en tomhet, nästan en sorg, för mycket av det jag har byggt upp som mig består av rädslan och skyddet mot den.

Folk har sagt åt mig att jag tänker för mycket. Det är ungefär som att säga att ditt hjärta slår för mycket. Eller att du andas för mycket. Jag har börjat skriva dikter igen efter många år av att tycka att det var pinsamt. Det är lite som att titta på stjärnhimlen. De svagaste stjärnorna ser man bara i ögonvrån, och vänder man blicken mot dem försvinner de. Jag har alltid varit avundsjuk på dem som kan spela instrument. Det är en stor sorg hos mig att jag aldrig tog det på allvar, instrumentaliserandet, eller sången. Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. Men kanske har dikterna varit mitt instrument hela tiden.

Vi är lika flytande som vattnet, och det är så motsägelsefullt, för vi letar hela tiden efter fast mark. Hur uppnår man ett tillstånd där man vågar säga ja till att man aldrig riktigt bottnar, aldrig riktigt kommer i land? Hur lär man sig acceptera att längtan finns där, men aldrig kommer att infrias mer än i korta stunder?

Du är asball Somna. Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Ligger du där? När jag började på scenskolan förstod jag inte spelreglerna, men det gör jag nu. Det var en värld som inte längre var främmande för mig. Det är en känsla jag haft en gång till på senare tid, när jag dejtade en tjej som kom från en rik familj, med sina alldeles egna familjetraditioner. Det var exotiskt på ett sätt jag inte riktigt hade ord för.

Idag handlar det om obegripliga regler. Jag får besök av Rutger Tyfft, i en kavaj som en gång varit brun, en slips prydd med små sextanter och en skjorta som ser ut som möglig honung med stor skjortkrage. Rutger har satt upp flera regler för vad jag får säga under samtalet. Jag får inte skratta på fel ställe, göra röster, fråga något om år 1995 eller använda ordet golf. På fritiden ägnar han sig åt spel, brädspel, kortspel och psykologiska spel, för Rutger är speldesigner. Han kommer för att berätta om spelet han håller på att skapa, ett spel som heter Levande yogurtkultur och som ligger i en mörkgrön, luddig låda.

Poängen med spelet är att jagas, att springa med döden i hasorna. 800 spelare ställer sig längs väggarna i ett rum, spelet står i sin låda mitt i rummet, och så ropar alla Göran Lambert och rusar rakt in mot mitten. De som svimmar av kollisionen är automatiskt ute. Resten av reglerna får du höra om du lyssnar, för de går inte att återberätta.

Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha och välkommen hit, till våran plats, till vårat gemensamma krypin. Det är en gåva för mig att få vara här med dig. Jag har nog hela mitt liv haft ett behov av ett eget krypin. Mitt första var i kapprummet på förskolan. När jag var ledsen och kände mig utanför ställde jag mig där, mellan kapporna, och kände mig fredad.

Ikväll berättar jag om en kille i förskoleklass som heter Sebastian. Redan från första dagen på förskolan kände han att han inte var som alla andra. Han var inte van vid att leka med andra barn, och tyckte att de pratade högt och hårt med varandra. Han var rädd för fysisk kontakt och stod hellre och tittade på. Ofta blev han lämnad utanför, och då byggde han sig sitt eget universum i stället. Där inne är han trygg. Det måste finnas ett slott i varje universum, tycker Sebastian, så han bygger ett. Hans farfar är bagare, och en dag ska Sebastian bli det också, så i slottet finns förstås ett bageri där han står och bakar scones. Han tycker också om bibliotek och att läsa serier, så det finns ett bibliotek där med. Men någonstans i slottet står ett fönster öppet som han inte har hittat än. Det släpper in allt det som kommer att bli hans en dag. Sebastian vet inte ens om att rummet finns.

Plötsligt känner han någon dra i armen. Han vaknar upp ur sin drömvärld. Där står Märta. Vad gör du, frågar hon. Sebastian svarar inget, och Märta ser frågande ut innan hon går sin väg. Han försvinner tillbaka in i sitt universum, tills hon drar honom i armen igen. Varför är du inte med och leker, frågar hon. Jag vet inte hur man gör, säger Sebastian.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Vad glad jag blir att du finns. Jag hoppas att du har det bra. Jag gjorde en konstig grej idag. Jag skulle åka och dubba en film, men innan dess öppnade jag min väska och gick igenom vad som fanns där. Jag tänkte att det borde säga något om mitt liv, men jag kunde inte dra några röda trådar mellan föremålen.

Du vet den där leken med den öde ön? Man får ta med sig tre saker. Egentligen är den ganska tråkig, för om man tar den på allvar blir svaren givna. Så ikväll byter vi ut tre mot fjorton. Vi börjar med en kniv, en yxa, en gryta, en presenning, en fiskelina och något att göra upp eld med. Redan där börjar det bli svårt, för vi har valt det viktigaste och det finns fortfarande många platser kvar att fylla. Man väljer de här sakerna med förutsättningen att man tror sig bli hämtad om tre veckor. Men tänk om man blir kvar en evighet istället.

Jag vill ha med mig ost, för jag älskar ost. Problemet är bara att en ost inte uppstår ur tomma intet. Min morbror Yngve odlade sin egen mögelost i brödskrinet, år efter år, och han var min första idol i livet. Så vi ringer Gunborg Trelle på myndigheten som handlägger ansökningar om öde öar, och jag frågar henne hur det funkar med levande växter, om de räknas som en sak även när de förökar sig. Hon frågar tillbaka vad jag egentligen tänker göra där i evigheten. Och sanningen är att ingenting är evigt. Allt tar slut förr eller senare, det är bara det att allt som sker behöver en skillnad att hända emot.

Till slut landar jag i att ta med min fiol, för det är något jag är dålig på, och man behöver något man kan bli lite bättre på om man ska hålla på i evigheter. Och sist en person. Någon som bara finns där.

Hoppas att du sover nu, Somna. Det är bäst så.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. Välkommen tillbaka till en timme med mig, som vanligt. En gång blev jag uppringd av någon med många följare på sociala medier som ville gästa podden. Jag sa nej. Genom åren har jag fått massvis med tips om hur jag skulle göra podden bättre och mer framgångsrik, och några har föreslagit att jag borde ta in gäster, gärna någon som Anis Don Demina. Jag kan inte tänka mig något värre. Hela podden går ju ut på att jag ska prata själv. Ibland hinner rädslan ikapp mig ändå, den där isande känslan att det här kanske är sista säsongen. Då tänker jag att jag hellre vill göra ett ordentligt avslut än sitta kvar och bli sur och bitter. Men det är inget jag planerar, det ligger långt bort i en framtid jag inte behöver bry mig om än.

Idag ska jag intervjua Klara Bengtsson, som jobbar på en hittegodsavdelning. Hon är lite damig och jobbar på Fnyken AB, ett företag som tillverkar stolar åt påvar. En påve får nämligen aldrig sitta på samma stol två gånger, en gammal regel som en gång handlade om förgiftade stolar och stoltestare som fick prova åt honom.

På hittegodsavdelningen hittar Klara det mesta som folk glömt bort, som en hel låda med borttappade tändstickor, en låda med batterier och en annan med taxar. En låda har lådor i sig, det ligger låda på låda på låda.

Jag säger hejdå till Klara, men inte till dig Somna. Jag finns kvar. Nu ska jag gå hem och leta efter allt jag tappat bort.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej ska du ha och välkommen hit. Du är mig så kär. Vad är egentligen sant, tack att du gör detta möjligt. Tycker du att det är jobbigt med kyrkogårdar? Jag tycker de är underbara platser. Nu när jag har körkort kör jag runt och stannar vid olika kyrkogårdar, precis som mina föräldrar gjorde när jag var liten. De är lugna och tysta, man får vara ifred där. Tänk vad många platser vi människor vill vara ifred på egentligen, på bussen, i skogen och så vidare.

Idag ska du och jag gå på en kyrkogård tillsammans. Vi stannar bilen vid en landsvägskyrka, någonstans i mitten av Sverige, och svänger in på en grusparkering där det inte finns några andra bilar. Allt är stilla. Vi går inte in i kyrkan, vi känner på dörren men den är låst. Det känns som att alla kyrkor var öppna hela tiden när jag var liten. Så vi går in på kyrkogården istället, på krattade grusgångar, mellan nya och riktigt gamla gravar. Och jag kan allt om alla som ligger här.

Första gravstenen tillhör Greger Fnyk, född 1908. Han jobbade på sina föräldrars mejeri och tog senare över det, och dog plötsligt när han av misstag slängde ner sig själv i ett kar med mjölk. Nästa grav är äldre, en familjegrav där släkten Provinsell vilar. En av dem var Bordellen Provinsell, som packade in presenter åt folk i bygden, banbrytande minst sagt, eftersom omslagspapper inte ens var uppfunnet på hennes tid. Vid nästa sten, med en sol högst upp, vilar Viveca Varm. Hon drev en butik som hette Allt och Inget, och brukade säga "den där hade jag inte tänkt sälja" varje gång någon faktiskt ville köpa något.

Vi går lite snabbare förbi de sista graven, en man som jobbade som varulv, Lena Varg och Fia som jobbade på biblioteket. Sista gravstenen stannar vi vid en stund. Där vilar Yeah Yeah Markusson. Han hade ingen kropp, utan var en sång som folk sjöng. Alla i byn var så fästa vid denna sång och folk sjöng den när barn föddes och när kalvar blev till.

Häng med och sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.