Barnen

Barnen

By Sveriges RadioNews
Download on the App Store

Barnen episodes

  • Tyska skolan i Windhoek
    LYSSNA! Onsdag den 8 februari Idag ska jag besöka en skola för de välbärgades barn. Tyska skolan är en av landets bästa skolor. Den heter Deutsche Höhere Privatschule och firade 100 årsjubileum förra året. Det var kl.7.00 den 19 januari 1909 som den Kejserliga realskolan öppnade skolportarna för 12 elever, läser jag i en specialutgåva av Allgemeine Zeitung, en tysk tidning här i Namibia. Skolan startade under den tyska kolonisationen. Idag har 6 % av Namibias befolkning europeiskt ursprung, många är just tyskättlingar. Den vita minoriteten äger fortfarande mer än 70 % av Namibias jord, gruvor och andra tillgångar. I Tyska skolan går de rikas barn. Rektor Günter Gässler blir min ciceron hela dagen. Över tusen elever från 6 månader upp till 12 klassen ryms i den här skolan, ett eget litet välbevakat samhälle; höga staket, uniformerade vakter, simbassäng, stor matsal, amfiteater, samlingssal, internatavdelning för tvåhundra barn som bor för långt bort för att kunna åka varje dag. 75 % av eleverna är vita och går i tyska klasser, 25 % är svarta och går till största delen i engelska klasser. 100 lärare undervisar. Tyska staten betalar lönerna för 21 av dessa lärare. Det finns en svart lärare i Kindergarten, resten är vita. Från 1977 har svarta barn fått söka hit. På väggarna runt expeditionen sitter det stora gruppfotografier år från år. Jag försöker hitta några barn med mörkare hudfärg från 70 och 80-talen, men det är svårt. De är ytterst få. Jag intervjuar både svarta och vita barn, rektorn sitter med när jag intervjuar alla de vita barnen, men går ut ibland när det är de svartas tur. Jag frågar alla eleverna om de vet varför man firar Självständighetsdagen. De vita eleverna vet att man då har partyn och dricker vin.

    De svarta vet mycket, mycket mer. När jag stängt av bandspelaren och precis ska avsluta mitt besök så säger rektorn att han hoppas att jag inte tycker att de har apartheid här på skolan. Jag går ut på den breda stentrappan, här pågår städning, och innan för skolgrindarna står en jättestor sten, en slags milstolpe med texten 11. 000 km till Berlin. Jag tar upp kameran för att plåta stenen och städaren, en ung svart man i röd t-shirt, svart jacka och svarta byxor. Men då kommer en vit förman och försöker schasa bort städaren.
    Torsdag den 9 februari Vi tar ledigt idag, går på stan, äter lunch med Julias bröder och systrar. Innan vi åkte hit, fick vi höra att det var regnperiod så vi skulle inte förvänta oss varmt väder. Det är minst 30 grader i skuggan, om än lite molnigt ibland, men något regn får vi nästan inte alls.
    Windhoek är en ganska liten huvudstad, ca 300.000 invånare. Stadskärnan har låg tysk bebyggelse, annars lik ganska många andra storstäder, mycket trafik, souvenirförsäljare  på torgen, men också samma sorts varor i affärerna som hemma i Sverige. Vad ska jag köpa hem till mina döttrar som är typiskt namibiskt? Svårt, hittar ingenting, mer än handgjorda dockor som föreställer hererokvinnor med karaktäristiska sjalar på huvudet och långa kjolar i västerländskt viktorianskt snitt men med afrikanska mönster. Sjalarna knyter de så att de ser ut som två horn, kornas horn, berättar Julia. Hererofolket som Julias familj tillhör är boskapsskötare och har en mycket dramatisk och smärtsam historia. I början 1900-talet försökte de tyska kolonisatörerna utrota hererofolket. Mellan 60.000 – 80.000 personer mördades, 80% av hererofolket dog. Det är ett av största folkmorden i det koloniala Afrikas historia. När kriget var slut levde 16.000 hereroer och av dessa satt ca 14.000 i koncentrationsläger i Windhoek. Idag vet man inte hur många hereroer det finns siffrorna varierar mycket.
    Reporter i Namibia Ylva Mårtens
    Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens
    29 min
  • Eleverna i de statliga skolorna i Namibia
    LYSSNA! Tisdag den 8 februariIdag ska vi få träffa eleverna i Namibia Primary School, en statlig grundskola och High Line Secondary School, ett statligt gymnasium. Båda i stadsdelen Katutura. Valery Kauta, 25 år skjutsar oss i sin lilla ljusblå bil. Valery bor fortfarande hemma och jobbar som revisor. Klockan halvsju på morgonen måste vi bege oss hemifrån, för skolan börjar klockan sju varje morgon och slutar klockan ett. Varför? Det är en kombination av olika orsaker, har Frieda Kauta, som är pensionerad lärare berättat för mig. Staten har inte råd att hålla skolan öppen längre. Klasserna är stora, ca 45 elever i varje klass, varken barn eller lärare orkar jobba längre. Många barn från fattiga familjer har inte ätit frukost och skolan har inte råd att bjuda på lunch. En av Frieda Kautas systrar, Magdalena Kozonguizi arbetar här som lärare. Hon hjälper oss till rätta. Vi går in och ut ur klassrum. Och ställer frågan: Hur är det att vara ett barn i Namibia? Alla som svarar, mest pojkar, vet att de har rätt att inte bli slagna hemma. På lärarrummet sitter en affisch på väggen. Texten lyder: Om du tycker att det här ser ut som en kvinna - så har du stora problem. Bilden föreställer en knuten näve som slår hårt på en sandsäck, en sån man har när man tränar boxning. När vi träffar barnen en och en utan lärare som övervakar så svarar alla utan undantag: Om vi inte gör läxorna eller pratar för mycket så slår lärarna oss med the stick. Hur ska jag fråga rektorn om the stick? Alla vet ju vilka barn jag träffat! Då kommer de få ännu mera stryk. Men det ger sig för när jag och rektorn möts på hans kontor så har han en bit grön trädgårdsslang i handen. Slangen är the stick. Jag intervjuar honom, och efter en del ursäkter erkänner att han slår barnen, men han vet att det inte är tillåtet längre enligt namibisk lagstiftning.

    Jag intervjuade Julias pappa, Jozikee Kauta, innan jag åkte hit. Han flydde från våld och apartheid i Namibia när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Han berättar för mig hur våldet både i skolan och i hemmen fortfarande är ett stort problem. Apartheidsystemet påverkade allt och alla och smög sig även in i mellan föräldrar och barn. Svarta föräldrar såg ner på sig själva och kallade sina egna barn för samma kränkande ord som vita kunde häva ur sig. Det är kanske inte så konstigt, men när jag hörde Jozikee berättade detta för mig så förstod jag mer vad apartheid kan göra med oss människor. 
    Reporter i Namibia Ylva Mårtens
    Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens
    29 min
  • De allra yngsta i Namibia
    Barnens Sommarserie 2010 är en resa - en reseberättelse till barnen i Namibia. I fyra program som sänds den 19, 20, 21 och 22 juli 11.03 och 20.03 besöker Barnens reporter Ylva Mårtens Namibia, en av Afrikas yngsta nationer. LYSSNA! Vår reporter åker till Namibia tillsammans med Julia Kauta Koyate som hörde av sig till till redaktionen. Hon ville visa upp ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media och att barnen i Namibia också ska få komma till tals och berätta om sina skolor och sina liv. Julias pappa, Jozikee Kauta, flydde från våld och apartheid när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Jozikee intervjuas i programmen om sin barndom i dåvarande Sydvästafrika. Ylva Mårtens får bo hemma hos en av Julias fastrar och kommer på det här viset rakt in i en namibisk familj. En framgångsrik modern familj där barnen utbildat sig till advokater, läkare, revisorer och lärare. I de fyra halvtimmesprogrammen besöker hon en BB-avdelning på Katutura Hospital i huvudstaden Windhoek, statliga skolor i de fattigas bostadsområden, Tyska skolan, en skola för de förmögna, som är den mesta ansedda skolan i Namibia. Över en helg besöker de en av Julias bröder på en farm på landsbygden. Här möter hela släkten upp för att hälsa sin svenska syster Julia välkommen till sin namibiska familj. De träffar också barn i skolan på landsbygden och besöker en lokal klinik, pratar med unga mammor och en barnmorska på landsbygden. Litteraturtips: Förlåta men inte glömma, röster om rasism, nationalism och det mångkulturella samhället i Namibia. Och i Sverige. Av Magnus Berg. Carlsson Bokförlag. Läs Ylva Mårtens dagbok från resan till Namibias barn.

    Söndagen den 6 februari Julia Kauta Koyate och jag är äntligen på väg till Namibia, hennes pappas hemland. Julia hörde av sig till mig efter att ha läst en tidningsnotis att jag har som mål att resa jorden runt och göra reportage om barn från alla världsdelar innan jag går i pension. Hon ville att vi skulle åka till Namibia tillsammans, så att hon fick visa ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media. Vi mellanlandar i Johannesburg i Sydafrika och flyger till Windhoek, huvudstaden. Namibia är en av Afrikas yngsta nationer. Landet blev självständigt från Sydafrika först 1990. Namibia var en tysk koloni från 1884 till 1920. Efter Första världskriget och Versaillefreden fråntogs Tyskland alla sina kolonier och ställdes under sydafrikansk förvaltning. Då hette landet Sydvästafrika. Lite bra fakta att känna till när man åker till Namibia. Vi blir mötta av Valery och Kimaa Kauta, två av Julias unga släktingar. Solen skiner och det är säkert över 30 grader varmt.  Det är tolv år sen de sågs Julia, Valery och Kimaa. Det blir ett kärt återseende. Julia förklarar för mig att de är hennes syskon, kusiner skulle vi säga, men här är man syskon om ens pappor är bröder. Familjen här är mycket större än hos oss. Kimaa kör en stor vit stadsjeep till Julias pappas brors hus i stadsdelen Katutura, ett getto säger Julia, men familjen Kauta bor i ett stort gult hus, på en gata som inte alls ser ut som ett getto, tycker jag. Senare får jag förklaringen. Katutura betyder ”vi vill inte bo här”. Stadsdelen fick sitt namn när den svarta befolkningen blev tvångsförflyttade hit 1968. Frieda Kauta, Julias faster/mamma här möter oss med stor värme.  Hela kvällen sitter vi på familjens trappa. En efter en kommer Julias syskon förbi för att hälsa sin syster från Sverige välkommen hem.
    Måndag den 7 februari Vi börjar vår resa bland Namibias barn hos de allra yngsta. Vårt första besök blir på Katuturas stora sjukhus. Frieda Kautas bror skjutsar oss dit, vi får inte åka taxi. Det kan vara för farligt anser familjen. Julia kallar honom för sin pappa, det blir lite förvirrat i början, men jag vänjer mig snabbt.  
    Pappan lämnar oss inte förrän vi får kontakt med rätt person, Selma Jakob, föreståndarinnan för BB-avdelningen.
    Selma Jakob visar oss runt och vi får intervjua med både förstföderskor, väntande pappor, gravida...
    29 min
  • Barnens röster jorden runt
    Barnens röster jorden runt, Midsommarafton den 25 juni kl 11.03 och söndagen den 27.6. kl 19.03 i P1 Står vuxna ut med att barn tycker annorlunda än vad vi gör ? Vad innebär det att även barn och ungdomar har yttrandefrihet?

    Det är frågor som vi på Barnen-redaktionen  måste ställa oss  lite då och då.  I veckans Barnen ska vi få lyssna på några klipp ur vårt telefonväkteri Fråga Barnen! och vi ska även få höra reportage  från Rwanda i Östafrika, Colombia i Latinamerika och Tyskland i Europa om hur andra länder, andra radioföretag låter barn komma till tals i etern. Reportage om våra systerprogram helt enkelt.
    I Rwanda i Östafrika finns också ett program som just heter Barnen på radiokanalen Hope Radio. Ja, i själva verket finns det två program som riktar sig till barn på radiokanalen - men som också många vuxna lyssnar på. Sveriges Radios Afrika-korrespondent, Margareta Svensson  har besökt redaktionen för Barnen i Rwanda.
    www.radijojo.de
    Radijojo heter en radiostation i Berlin som enligt sin programförklaring gör "spännande, glada och våldsfria program för barn mellan tre och tretton - och för alla föräldrar". Programmen  görs av barn, numera i hundra länder som samarbetar med Radijojo. Radijojo finns i ett hundratal länder.
    Och när Radijojos grundare, Thomas Röhlinger, undervisar om medier i en femteklass i Berlin, då bjuder han in Per Eurenius, Sveriges Radios korrespondent i Berlin till klassen och barnen får intervjua honom.
     
    I Colombia har det varit krig i över 40 år. Tusentals barn tvingas också delta i kriget, som barnsoldater. Mer än tre miljoner colombianer är på flykt i sitt eget land. Men det är inte endast våldet och barnrättsfrågorna som väcker tankar hos barnen.
    I radioföretaget Caracols barn- och ungdomssatsning Caracol Junior gör ett 70-tal barn och ungdomar mellan 8 och 18 år radio. När de bestämmer vad radioinslagen ska handla om – då kan det bli allt från fotboll och anorexia, till självmord och lycka.
    Nio miljoner colombianer lyssnar på någon av Caracols kanaler, och nästan lika många nås av Caracol juniors inslag. De sänds fem gånger om dagen i flera kanaler, och hörs i över 30 städer runt om i landet. Reporter i Colombia frilansjournalisten Lena Hansson.
    30 min
  • Barnen och prinsessorna
    Fredagen den 18.6. kl. 11.03 och söndagen den 20.6. På Sesams förskola i Huddinge leker barnen gärna Törnrosa. Det är alltid flickorna som är Törnrosa som blir räddad av prinsen som nästan alltid är en pojke. I dagens genusmedvetna samhälle är prinsessan en komplicerad figur och Törnrosa representerar en kvinnoroll vi helst vill lägga bakom oss.

    På Junibacken inviger Per Gustavsson en utställning som bygger på hans böcker om prinsessan som tacklar hårdast av alla i hockeymatchen och som kämpar mot draken. Prinsessan har i en våg av barnlitteratur blivit verktyg för att utveckla nya könsroller.
    Men om vi stirrar oss blinda på genusfrågan förlorar vi någonting somhar ett stort värde, säger psykodramaregissören Kerstin Jurdell. De gamlatraditionella folksagorna handlar om ett inre drama där barnet fårutlopp för starka polariteter. Dagens barnsagor bär inte upp den typen av starka känslor och svåra dilemman på samma sätt.
    Reporter Cecilia Josefson
    Producent Ylva Mårtens
    Litteraturtips: 
    Så gör prinsessor, När prinsessor vaknar om natten, När prinsessor tar semester, När prinsessor fyller år, När prinsar fångar drakar av Per Gustavsson,
    När prinsessor har kalas av Per Gustavsson, Caroline Bruce och Ylva Sandberg
    Pirater och prinsessor av Lotta Olsson Anderberg och Maria Jönsson
    Sagor om prinsar och prinsessor av Gunilla Borén,
    Prinsessboken av Åsa Lind
    Modig och stark eller ligga lågt - skönlitteratur och genus i skola och förskola av Lena Kåreland
    En dag som prinsessa
    Jag har också fått vara prinsessa, en gång när var jag 6 år, i en teateruppsättning, sommaren 1955. Vi spelade på altanen som morfar byggt bakom sommarstugan i Haverdal. Alla kusinerna, 9 stycken, var med. Det var Eva, Henrik, Lotta, Raoul, Gabbi, Lusse, Mårten och så jag och min storasyster Ann. Tinne var också med, men hon var äldre än oss andra. Tinne gick på balettskola och hon var kusin fast bara med några av kusinerna. Tinne var den som bestämde vem som skulle spela dom olika rollerna. Jag fick vara Törnrosa och jag fick gifta mig med prinsen. Jag var finast, trots att jag varken hade långt gult hår eller stora vackra ögon. Mormor band en krans med blommor till mitt hår och vi tog ner ett par vita gardiner och knöt ihop på mina axlar som brudklänning och en spetsgardin blev slöja. Det finns en bild i vårt familjealbum som jag tittar på ibland.
    Jag minns det som att vi satte upp den här föreställningen för att mormor fyllde år den 17 juni, men min mamma tror att det var för att jag fyllde år, det var därför jag fick bli prinsessa den här gången och aldrig mer.
    Ylva Mårtens
    30 min
  • Barnen 20100611 1103 Barnen från Grönland del två - I bästa välmening 2010-06-11 kl. 11.00
    Barnen från Grönland - I Bästa välmening. Reporter och producent Lollo Collmar.
    Det andra programmet om barnen från Grönland.
    -Vi visste att vi hade ett annat öde än andra barn, säger Sara Johansen. Vi barn hade varandra, men vi visste att det också skulle ta slut. Vid någon tidpunkt skulle vi skickas iväg för att bo i någons hem, och det var det som kallades adoption.
    Den 21 juni är det ett år sedan Grönland fick självstyre gentemot vårt grannland Danmark. Men såren efter försöken att göra Grönland till en del av Danmark finns kvar.
    I slutet av sextiotalet bestämde danska tjänstemän att nu måste barnhemmen på Grönland tömmas. Barnen hade väntat i åratal på att bli adopterade. Nu skulle de äntligen få ett hem. Men först måste de till Danmark, för det var där man skulle leta efter adoptivföräldrar åt dem.
    Så började den stora flytten av barn till Danmark.
    Sara Johansen var åtta år då och hade bott på ett barnhem i Manitsoq på Sydgrönland sen hon var två. Barnhemmet var hennes hem, de

    30 min
  • Barnen 20100604 1103 Barnen från Grönland del ett - Papperen i byrån 2010-06-04 kl. 11.00
    Barnen från Grönland del ett - Papperen i byrån. Reporter och producent Lollo Collmar.
    Den 21 juni blir det ett år sedan Grönland fick självstyre gentemot vårt grannland Danmark. Men såren från Danmarks kolonisering av Grönland är fortfarande öppna. Tusentals barn adopterades från grönlänska familjer till danska under femtio- sextio- och sjuttiotalen. Det här är det första programmet i Barnens miniserie om de adopterade barnen från Grönland.
    Marius Inusutok Kristensen föddes 1955. När Marius var sex månader fick hans mor tuberkulos. Maius mamma trodde att hon bara gick med på att ha honom i fosterhem några månader, men när hon var frisk igen var Marius redan bortadopterad.
    Marius bodde med sin danska adoptivmor på Grönland, och han märkte tidigt hur andra grönländare drog sig undan från honom.
    - De såg mig som en förrädare, eftersom jag bodde bland danskarna.


    29 min
  • Barnen och talangismen
    - I och för sig så har jag ett väldigt händelserikt liv, så man tycker ju att jag borde haft lite inspiration. Men det helt enkelt funkar inte. Jag undrar om det kommer att hålla i längden bara? Orden kommer från Love Rönnlund, 12, som bestämt sig för att bli artist efter att han kom till final i SVT:s barntalangtävling Lilla Melodifestivalen förra året. Men nu får han ingen inspiration att skriva en låt till. I det här programmet träffar vi också Mathilda Lindström, 10, som tävlat i nästan alla sångtävlingar som finns för barn i Sverige. I "Barnen och Talangismen" berättar barnstjärnorna Love Rönnlund och Mathilda Lindström om deras liv i en värld där allt kretsar kring ett ord: Talang.

    När talangtävlingen Idol började sändas 2001 i England satt musikproducenten och skivbolagsmannen Simon Cowell i juryn. 2002 gick serien, som går ut på att genom talangjakt hitta de bästa unga popmusikerna i landet, upp i USA. Också där blev dragplåstret den karismatiske jurymedlemmen Simon Cowell. Genom åren har han gjort sig lika berömd som programmet, med sina syrliga, ofta rent elaka kommentarer till dom som kommer och sjunger på uttagningar till tävlingsprogrammen. Han har också blivit en av tv-världens bäst betalda, med dom egna programformaten "Britain´s got Talent" och "America´s got Talent", som sålts till länder över hela världen, och som, liksom Idol, genom hårda uttagningar går ut på att hitta människor som har det där extra, som Simon Cowell menar kan göra dom till stjärnor - en talang.
    Programmen finns i Sverige och går lika bra här. Säsong efter säsong står tusentals hoppfulla i kö för att uppträda. Och av dom är många barn. Dessutom har SVT gjort en version av Melodifestivalen speciellt för barn, Lilla Melodifestivalen, där barn får tävla i artisteri. I vårt program idag ska vi träffa två av dom barnen, som lever efter Simon Cowells modell.
    Robin Olin, reporter, fick på Internationella barndagen den 6 oktober 2009 ett av de stipendier som Barnens Stipendiefond delar ut varje år för bästa synopsis med barnperspektiv. www.barnensstipendiefond.se
    30 min
  • Barnindoktrinering?
    Fredagen den 21 maj kl 11.03 och söndagen den 23.5. kl.20.03 i P1. Under 1970-talets vänsterrörelse var det många föräldrar som inte tvekade att ta med sina barn på demonstrationer och politiska aktioner. Också i dag växer barn upp med politiskt engagerade föräldrar. En av dem är nioåriga Ellen Torsteinsrud som har en mamma som är aktiv i miljöpartiet i Uddevalla.

     Ellen Torsteinsrud märker av sin mammas miljöpolitiska ställningstaganden i vardagen. Fläsk- och nötkött har de aldrig hemma, och inför förra valet följde Ellen med på aktiviteter i valrörelsen. Oftast tycker hon likadant som sina föräldrar i politiska frågor. Men inte alltid. För ett tag sedan, till exempel, diskuterade hon med sin pappa om det borde vara förbjudet att bära heltäckande slöja.
    - Jag tyckte att de kunde få ha slöja om de ville det. Men pappa tyckte inte det. Det är inget speciellt med det, alla kan ju tycka olika.
    Lisa Ljungström har också växt upp med en politiskt aktiv mamma. I dag är Lisa 22 år och har som vuxen gått i sin mammas fotspår. I tonåren gick hon med i vänsterpartiet, precis som sina föräldrar. Lisa ser bara fördelar med att ha växt upp i ett politiskt hem.
    – Jag har fått lära mig att det är viktigt att framföra sin åsikt, att man faktiskt kan göra någonting åt det man tycker är fel.
    Hur påverkas man av att växa upp med politiskt aktiva föräldrar? Var går gränsen för när ett smittande engagemang blir ett påtvingat måste?
    Reportar: Amanda Duregård och Erika Hedman Bergström. Reportaget är ett samarbete mellan redaktionen för Barnen och journalistlutbildningen vid Göteborgs universitet.
    30 min
  • Inflytande i förskolan och på gymnasiet, men hur? Två reportage
    Fredagen den 14 maj kl. 11.03 och söndagen den 16.5. kl.19.03 i P1 Vårt första reportage kommer från Ekhagens förskola, reporter är Sarah Görsch och programmet har gjorts i samarbete med journalistutbildningen vid Göteborgs universitet.

    Förskolan innebär för de flesta barn det första mötet med skolvärlden. Här ska barnen få en grunduppfattning om vad demokrati är, ja så säger läroplanen. Barnen ska ges rätt till inflytande i sin egen vardag i förskolan. Men vad innebär det egentligen? Hur mycket kan man vara med och bestämma när man är 4-5 år gammal. På Ekhagens förskola i Sköllersta utanför Örebro försöker personalen ge barnen så stort inflytande som möjligt.
    Vårt andra reportage kommer från en skola utan rektor, prov och betyg, där eleverna själva bestämmer vad dom vill lära sig: Låter det som en övervintrad dröm från 70-talet? På experimentgymnasiet i franska Saint Nazaire fattar lärare och elever tillsammans alla beslut om allt från budget till undervisning. Här finns varken rektor, administratörer, köks- eller städpersonal: Skolan drivs helt och hållet av sina elever och lärare.
    Célia Saouli började på experimentgymnasiet eftersom pressen på bra betyg kändes för hård i den skola hon gick på innan. Hon var inte säker på att hon ville ta studenten.
    - Sedan jag kom hit har jag fått tillbaka lusten att lära, här går jag in för allt jag gör och nästa år ska jag göra slutproven för naturlinjen, säger Célia Saouli.
    Men experimentgymnasiet i St Nazaire har fått mycket kritik, just för att resultaten på de nationella slutproven är så dåliga. Två skilda sätt att se på skolans uppgift står mot varandra. Även detta reportage är resultatet av ett samarbete med journalistutbildningen vid Göteborgs universitet. Reporter Marie Wenger.
    30 min

About Barnen

From the publisher's feed

Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare fick höra livet ur deras perspektiv för att se hela samhället tydligt och skarpt.