Ett intresse för psykologi och mekanismer i hjärnan som kan kopplas till vårt beteende. Det blev startpunkten för medicinpristagaren Edvard Mosers forskning om hur vårt lokalsinne fungerar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Edvard Moser växte upp på en ö i havsbandet och ingen i hans omgivning var så värst vetenskapligt intresserad. Men redan i tidiga tonår visste Edvard Moser att det var forskare han skulle bli. Hans föräldrar skaffade honom böcker om allt han intresserade sig för. Och det var tunga vetenskapliga områden som universum, kärnfysik och biokemi.

Efter gymnasiet flyttade han till Oslo och prövade att studera biokemi, men det blev för mycket plugg. I stället läste han Freud och blev mer intresserad av psykologi.

Ungefär samtidigt träffade han blivande hustrun May-Britt som också läste psykologi. De intresserade sig båda för de mekanismer i hjärnan som kunde kopplas till vårt beteende. Där saknades kunskap, tyckte paret.

Därför bestämde de sig redan i tjugoårsåldern för att ta reda på saken. Så började deras bana inom neurovetenskapen – och en gemensam forskningsinsats som ledde till ett Nobelpris i medicin.

Edvard Moser delar numera sin tid mellan Trondheim och München, och befann sig på ett flygplan mellan städerna när priset tillkännagavs.

– Resten av världen visste om det och jag visste ingenting, säger Edvard Moser.

Parets forskning handlar om hur vårt lokalsinne byggs upp i hjärnan, med funktioner som har beskrivits som vår inbyggda gps, och upptäckten som de belönas för gäller de så kallade rutnätsceller som är en viktig del av det hela.

Reporter: Björn Gunér