
Sign up to save your podcasts
Or


Lingvisten C. K. Ogden myntade konceptet skalan och snittet i boken Opposition (Kegan Paul, Trench, Trubner & Co, 1932). Konceptet beskriver hur vi människor kognitivt hanterar en rörig, kontinuerlig verklighet (skalan) genom att dra godtyckliga gränser (snittet). Genom snittet skapar vi hanterbara fack och motsatser för att överhuvudtaget kunna kommunicera och agera.
Ogden kritiserade den klassiska logikens sätt att definiera motsatser som komplement, där vi delar in världen i “A” och “Icke-A” (till exempel “rött” och “icke-rött”). Han menade att “Icke-A” inte är en sann motsats, utan bara är ett oformligt begrepp för allt annat som existerar. En verklig motsats kräver en riktningsbaserad motsats (directional basis). Den utgår från en neutral nollpunkt på en specifik skala, där två krafter drar i aktivt motsatta riktningar – som “varmt” och “kallt”, eller “vänster” och “höger”. Snittet är här alltså inte en godtycklig gräns, skapad av människor. Istället är det en naturlig nollpunkt någonstans på den kontinuerliga skalan mellan extremerna.
I komplexitetsvetenskapen utforskar vi bland annat friktionen mellan verklighetens skala och våra mänskliga snitt. Aristoteles klassiska logik bygger på exakta snitt där något antingen tillhör en kategori eller inte. I verkligheten organiserar människor världen runt prototyper med obestämda gränser.
När vi pekar ut ett specifikt “system” gör vi ett reduktionistiskt snitt av rent praktiska skäl för att göra världen hanterbar, men i naturen existerar inga sådana absoluta gränser.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Anekdotisk bevisföring, eller övergeneralisering som det också kallas, är det kognitiva jävet där vi drar en allmän slutsats baserad på en enskild händelse eller ett mycket begränsat underlag.
Anekdotisk bevisföring är en mental genväg som går ut på att applicera utfallet från en specifik situation i alla framtida, liknande situationer. I komplexitet är det här en farlig faktor eftersom det struntar i sammanhang, slump och den unika kombinationen av interagerande delar som formade det ursprungliga utfallet.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
En parabel är en kort, ofta allegorisk berättelse med en moralisk, praktisk eller strategisk sanning. Ibland är det en fabel. Till skillnad från en detaljerad instruktion eller en datadriven rapport, bygger parabeln på metaforer och igenkänning. Den flyttar ett abstrakt och svårfångat koncept till ett bekant, vardagligt sammanhang.
I hög komplexitet är parabler viktiga. Eftersom vi aldrig i förväg kan kartlägga eller förutse exakt hur vi ska agera i varje unik situation, är detaljerade regelverk (Episteme) ofta dåliga som vägledare. En parabel är istället ett komprimerat ramverk för förhållningssätt. Den har tvetydighet, men ändå pekar ändå ut en tydlig riktning.
Från religion och litteratur till ledarskap och pedagogik används parabler för att överföra det oöverförbara. Vi kan inte skriva ner tyst kunskap i ett Excel-ark. Istället kapslar vi in den praktiska klokheten (Fronesis) i en berättelse. Parabeln fastnar i lyssnarens egna erfarenheter och skalar upp insikten. Lyssnaren tillämpar parabeln på sina specifika problem. Parablen löser dörfö det omöjliga dilemmat att styra utan att mikrostyra. Den förmedlar inte vad man ska göra, utan hur man kan tänka när man ställs inför det okända.
Jesus använde ofta parabler för att förklara abstrakta och komplexa principer, exempelvis i berättelserna om den barmhärtige samariern, den förlorade sonen och senapskornet.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Stuart Kauffman pekar ut utrymmet av alla de möjligheter som ligger precis ett steg bort från det nuvarande tillståndet. Det är inte en vision av en avlägsen framtid, utan en karta över de innovationer (nya idéer, teknik, produkter) som kan skapas genom att kombinera existerande delar på ett nytt sätt. Strategin innebär att man aktivt utforskar denna gräns. För varje steg vi tar med från det närmast liggande möjliga (för varje ny innovation som skapas) expanderar och förändras gränsen. Grannmöjligheter fokuserar på evolutionär utveckling före revolutionär omstörtning.
Det är ständigt expanderande
Grannmöjligheterna är inte en fast yta, utan växer i takt med att det vi har utvecklas. Varje gång vi kliver in i grannmöjligheter (till exempel när en ny molekyl bildas eller en ny teknologi uppfinns), ritas gränserna om. Det nya tillståndet skapar omedelbart nya grannmöjligheter som inte existerade tidigare. Kauffman beskriver det här som att universums fasrum (möjliga tillstånd) utvidgar sig självt.
Kombinatorisk explosion
I hög komplexitet drivs expansionen av det grannmöjligheterna framför allt av kombinationer. Nyheter uppstår genom att befintliga element kopplas samman på nya sätt. En miljö med 10 byggstenar har ett begränsat antal kombinationer. En miljö med 1 000 byggstenar har astronomiskt många kombinationsmöjligheter. Ju högre komplexitet och ju fler delar vi har, desto mer explosivt växer utrymmet av grannmöjligheter.
Stigberoende
Det går inte att hoppa över steg. En specifik innovation eller mutation kan bara ske om alla nödvändiga pusselbitar redan existerar i vårt nuvarande tillstånd. Exempel: Det var omöjligt att uppfinna internet på 1600-talet. Datorer, elektricitet och telekommunikation var tvungna att uppfinnas först för att nätverkande skulle hamna i den teknologiska utvecklingens grannmöjligheter.
Radikal oförutsägbarhet (Unprestatability)
Kauffman menade att det är omöjligt att i förväg beräkna eller förutse alla framtida tillstånd i sammanhang med hög komplexitet. Eftersom varje nytt steg förändrar själva spelplanen och skapar helt nya, tidigare otänkbara möjligheter, kan vi inte matematiskt eller logiskt förutse vilka grannmöjligheter som kommer finnas flera steg framåt.
Balans mellan ordning och kaos
För att vi framgångsrikt ska kunna utforska våra grannmöjligheter krävs en specifik dynamik. Om komplexiteten är för låg (som en kristall), sker ingen förändring. Om den är för hög (som en gas), kan inga komplexa strukturer bevaras. Utforskandet av det närliggande möjliga sker mest effektivt på “kaosets rand” (the edge of chaos). Där är det tillräckligt stabilt för att lagra information, men tillräckligt flexibelt för att tillåta nyheter.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Vi tror ofta snubbelguld är tur eller slump. I hög komplexitet utforskar vi det snarare som en framväxande (emergent) egenskap. Det är sammanhangets inneboende kapacitet att krocka fram och aktivt fånga upp ett oplanerat värde.
Namnet serendipity betyder från början en lyckosam upptäckt eller en lycklig olycka. Författaren Horace Walpole myntade 1754 termen serendipity för att beskriva oväntade upptäckter, och introducerade därmed begreppet i det engelska språket. Han inspirerades av den persiska sagan De tre prinsarna av Serendip, där huvudkaraktärerna bär på gåvan att hitta värdefulla saker utan att medvetet söka efter dem.
Genom historien har idén om slumpmässiga upptäckter fascinerat tänkare och kreativa människor. Idag är det vanligt i vetenskap, teknik och konst för att beskriva oplanerade genombrott och oväntade möjligheter.
Vi kan aldrig schemalägga eller tvinga fram snubbelguld. Men vi kan öka sannolikheten att det inträffar, främst genom att tillåta lösa kopplingar och bevara utrymmet för experiment.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Sitt still i båten är förmågan att medvetet avstå från handling när intervention gör mer skada än nytta. Det är inte samma sak som passivitet eller lättja. Bara en mästare har is i magen när omgivningen skriker att något måste göras. I hög komplexitet finns ofta en inneboende förmåga till självläkning och korrigering.
Externa ingrepp introducerar ofta nya felkällor. Dessutom betalar man ofta en flyttpremie (transaktionskostnad), alltså en kostnad för själva spårbytet. Vi tenderar också att ha en övertro på att framgång vi sett ska upprepa sig, men det kan bli passiv medelåtergång istället.
Att sitta still i båten är att respektera den höga komplexiteten och att lita på den långsiktiga driften (trenden) istället för att försöka styra över de kortsiktiga vågorna.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Att koka sylt ihop är en metafor för en kreativ, improvisationsbaserad och kollaborativ arbetsprocess. Precis som när ett jazzband improviserar tillsammans saknar processen en detaljerad, förutbestämd plan. Den är en strategi som är särskilt effektiv för att hantera komplexa problem där lösningen inte är känd på förhand och behöver växa fram organiskt.
För att en syltkokning ska bli framgångsrik krävs några förutsättningar:
När sylten är färdigkokt har de enskilda ingredienserna (idéerna) smält samman till en ny helhet, och det är omöjligt att i efterhand avgöra exakt vem som bidrog med vad.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Begreppet formativ fas kommer från utvecklingsbiologin och embryologin. Det är det kritiska och korta tidsfönster i ett embryos utveckling när stamcellerna är pluripotenta. De har fortfarande potentialen att utvecklas till vilken celltyp som helst. Under den fasen har miljön och mikroskopiska genetiska signaler en stor, oåterkallelig påverkan på organismens slutgiltiga form. När perioden väl är över specialiserar sig cellerna, stänger sina möjligheter och låser sin funktion permanent.
I komplexitetsvetenskapen tänker vi på det tidiga tillståndet hos ett system, till exempel en ny marknad, en nystartad avdelning eller en ung relation, när oordningen är som störst och strukturerna ännu inte har satt sig. Landskapet saknar djupa dalar och tydliga dragningskrafter.
Vi kallar den formativa egenskapen för knådbarhet för att beskriva systemet under den här tidiga perioden liknar mjuk lera eller deg. Vi kan forma strukturen med små insatser innan den stelnar i en frusen oordning med stigberoende. Efterledet fönster betyder att det är en kort, övergående möjlighet som stängs för alltid. Det förklara varför vi måste agera snabbt med våra strategier innan övergången sker.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Till skillnad från en klassindelning med gränser (som t ex länder på en karta) är en magnetisk hemvist ett sätt att skapa klasser med centralpunkter (som t ex städer). En stockholmare bor i varierande grad på nära avstånd från Gamla Stan. Men om man bor i Rönninge är man kanske mer Södertäljebo än stockholmare eftersom man bor nära en annan mittpunkt: Södertälje centrum. Starkaste och närmaste magnet vinner. De tydliga gränserna mellan klasserna finns inte.
Formellt och inom kognitionsvetenskapen kallas det här fenomenet för en prototyp. Begreppet prototyp kommer från grekiskans prōtotypon, som är sammansatt av prōtos (först) och typos (form, avtryck eller mönster). Det betyder alltså den första formen eller det ursprungliga avtrycket. Begreppet beskriver hur människor naturligt organiserar världen runt ett kognitivt ankare – det mest centrala exemplet i en kategori – snarare än med strikta, logiska regler eller godtyckligt utritade gränser. En magnetisk hemvist är som ett ankare eller en gravitationell mittpunkt som våra idéer naturligt dras mot.
I miljöer med hög komplexitet fungerar magnetiska hemvister som starka dragningskrafter. De blir tumregler, eller heuristik, för att hantera vår begränsade förmåga att processa information. Hemvisterna fungerar som energisparande genvägar. Genvägarna befriar oss från kravet att analysera varje ny situation från grunden.
När en spelare medvetet drar nytta av den här kognitiva ekonomin för att snabbt hantera en rörig miljö, fungerar den magnetiska hemvisten som en strategi. Vi utnyttjar det kognitiva ankaret som ett verktyg för att fatta beslut som är tillräckligt bra, snarare än att fastna i sökandet efter en optimal lösning.
Gränsdragningen handlar om medvetenhet. När den magnetiska hemvisten lockar in oss omedvetet och gör oss blinda för variationen i systemets utkanter, agerar den som en faktor: prototypiskt jäv.
Om vi däremot nyfiket och avsiktligt använder vår magnetiska hemvist för att grovsortera miljön, samtidigt som vi är medvetna om att gränserna är obestämda, förvandlar vi mekanismen till ett strategiskt angreppssätt.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via:
Idiomet har fått sitt namn från den fysiska hundvisselpipan, vars högfrekventa ljud bara kan uppfattas av hundar. Människor är helt döva för det här ljudet.
Hundvisslande är en strategi som är helt beroende av hög komplexitet för att fungera. I ett sammanhang med låg komplexitet – där information är strikt standardiserad och betyder exakt samma sak för alla (låg tvetydighet) – faller strategin platt. I ett sådant system avkodar alla meddelandet likadant.
I hög komplexitet finns det däremot en enorm mångfald av referensramar, subkulturer och historiska erfarenheter. Miljön är fragmenterad och fylld av olika informationsbubblor. Hundvisslaren utnyttjar den här heterogeniteten som ett verktyg.
Genom att gömma sin signal i systemets naturliga brus förlitar sig avsändaren på att utegruppen saknar kontexten och därför missar den dolda innebörden.
Innegruppens upptränade mönsterigenkänning fångar däremot omedelbart upp den. Det är den höga komplexitetens inbyggda oordning och asymmetri som gör att den dolda signalen kan färdas osynligt genom rummet.
Några hållpunkter:
Kontakta oss via: