Konflikt

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

#ljud=3833036#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Den senaste tiden har vi hört flera positiva nyheter från Burma, eller Myanmar, som landets tidigare ledare döpte landet till. Militärjuntan har släppt makten och landet styrs nu - i alla fall på ytan - av en civil regering. Ekonomin har liberaliserats, man har infört flytande växelkurs och reformerat budgetsystemet. Flera politiska fångar har frigivits, däribland fredspristagen och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Hon ska nu ställa upp i fyllnadsvalet som hålls senare i vår, ett val som av många ses som en fingervisning om vart Burma egentligen är på väg. Är demokratiseringsprocessen reell och varaktig, eller bara en charad som militärerna spelar med i, med målet att få västvärlden att häva sina hårda sanktioner mot landet?

Under många år har Burma bara haft en vän i omvärlden: Kina. Den väldiga grannen i norr har investerat i landets industrier och naturtillgångar, och på så vis hjälpt militärjuntan att hålla sig kvar vid makten. Så när Burmas regering förra året plötsligt bestämde sig för att stoppa ett stort kinesiskt dammbygge uppe i norra delen av landet så vållade det stor förvåning runt om i världen, och ilska i Peking.

Men varför stoppades dammen? Var det på grund av de folkliga protesterna, eller fanns det andra orsaker, andra länder som låg bakom, pressade president Thein Sein att sätta stopp för Kinas inflytande? Margita Boström reste upp till Katchinstaten i norra Burma, där den stora och viktiga Irrawaddy-floden har sin mynning. Hon besökte evakueringsbyar och samhällen runt det planerade dammbygget, där människor känner rädsla inför vad ett allt starkare Kina kommer innebära.

#ljud=3829871#

I Indien ser man gärna att rivalen Kinas expansion begränsas. Och frågan är om det var en slump att Burmas president Thein Sein meddelade beslutet att avbryta dammbygget bara några dagar innan han begav sig på sitt första och mycket betydelsefulla besök till just Indien. Efter att ha betraktat Burma som en del av Kinas intressesfär vill nu också indierna närma sig Burma. Det säger Abanti Bhattacharya vid institutionen för östasiatiska studier vid universitetet i New Dehli, som Konflikts Daniela Marquardt pratade med.

Hon ringde också upp professor Ma Ying vid Shanghais insititut för internationella studier, för att höra den kinesiska synen på vad som händer i Burma. I Kina debatteras nu orsakerna till varför dammbygget stoppats, och den allmänna inställningen tycks vara att det bara är en tidsfråga innan bygget återupptas. För en vecka sedan skrev den engelskspråkiga tidningen China Daily om vattenkraftverket som ett legitimt projekt, som kommer att gagna båda länder och lokalbefolkningen. Chefen för det statliga kinesiska kraftbolaget förklarar att "Burma är vår vän och granne så vi hoppas att projeket kan komma igång igen så snart som möjligt." Ma Ying håller med - hon tror att turerna kring dammbygget bara rör sig om ett missförstånd.

#ljud=3829724#

Den del av Burma där stormaktskampen mellan Indien och Kina märks allra tydligast är hamnstaden Sittwe, som är provinshuvudstad i Arakanstaten med runt 200 000 innevånare. Sjötrafiken har alltid varit livig här där tre floder mynnar ut i den Bengaliska bukten. Men staden saknar en riktigt hamn och de öppna träbåtarna trängs utmed den slitna piren i Sittwe, där det under Margita Boströms besök rådde festivalyra. Och en ny hamn byggs också - men inte för burmeserna...

#ljud=3830262#

Om man vill förstå hur bilderna av Burma hänger samman - den kinesiska, den indiska och västs, hamnarna och dammarna och alla de andra stora ekonomiska projekten, och hur detta påverkar Burma idag, då är Thant Myint-U personen man ska vända sig till. Thant är historiker och skribent. Han är barnbarn till FNs tidigare generalsekreterare Thant U och har egen erfarenhet som FN-tjänsteman med uppdrag i såväl högkvarteret i New York, som Sarajevo och Phnom Penh.

Hans senaste bok, som heter Where China meets India - där Kina möter Indien - kom ut förra året, och nu delar han sin tid mellan Rangoon, där han arbetar med utvecklingsprojekt, och Bangkok, där Konflikts Ivar Ekman nådde honom tidigare i veckan. Enligt Thant Myint-U är den dragkamp vi kan se på marken i Burma idag inte ny, utan resultatet av en månghundraårig utveckling.

#ljud=3830261#

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Lotten Collin

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

#ljud=3818025#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Irak, Venezuela, Ryssland och Sydsudan har gemensamt är att de är rika länder. Rika på olja men i några fall för övrigt fattiga – eller farligt nära att bli det. Och oljan är ständigt närvarande i nyhetsflödet, som underliggande motivkraft och delorsak; se bara på den aktuella svenska vapenaffären med Saudiarabien, och den attraktionskraft och makt en diktatur utövar på svenska demokratiska regeringar, allt tack vare de saudiska oljerikedomarna. Eller de återkommande rapporterna om inbördes strider i det oljerika Nigeria, för att inte tala om den nu helt aktuella splittringen av Libyen. Här lurar också kontrollen över oljeintäkterna i bakgrunden.

Begreppet ”djävulens avföring” kommer från Venezuela. Mannen som gett oljan det öknamnet, Juan Pablo Perez Alfonzo, var tidigare venezuelas oljeminister och en av grundarna till oljekartellen OPEC. När oljeyran och framgången var som störst i mitten av 70-talet förutskickade Alfonzo att "oljan kommer att föra oss till ruinens brant". 40 år senare har en landsman, med faiblesse för lika färgstarka, svavelosande liknelser, nämligen Hugo Chavez, försökt maximera intäkterna oljan kan ge genom nationalisering av alla Venzuelas olje- och gastillgångar. Konflikts Lotten Collin besökte 2009 oljeanläggningen Petro Monágas i Orinoco-bältet i södra Venezuela.

#ljud=3817821#

En ännu fattigare oljestat är världens yngsta nation, nämligen Sydsudan. Sydsudan föddes efter inbördeskrig och en separation från den norra delen av Sudan i juli förra året. Men landet var vid sin födelse inte bara präglat av dryga 20 års krig med kring två miljoner dödade - Sydsudan var också en av Afrikas största oljeproducenter med en produktion på ungefär 350 000 fat olja om dagen. Konflikts Ivar Ekman har tittat närmare på hur oljan helt präglat den unga nationens korta existens, å varför landets regering nyligen tog ett överraskande beslut som chockade hela oljevärlden.

#ljud=3817837#

Världens största producent av fossila bränslen som olja, gas och kol är en nation som, tvärtom öppnat kranarna för fullt, nämligen Ryssland. Konflikts Mikael Olsson ringde flera experter för att förstå hur Ryssland använt sig av dessa rikedomar. Han började med Marshall Goldman, professor i ekonomi, som varit verksam vid prestigeuniversiteten Harvard och Yale, rådgivare i rysslandsfrågor åt både Bush den äldre och den yngre, författare till en rad böcker om Ryssland, senast Petrostate - Putin, Power and the rise of the New Russia.

Enligt Goldman har oljan och gasen tillåtit Ryssland att efter 90-talets röra, så småningom återta sin plats som stormakt. Men idag har utvecklingen stagnerat. Ett öppet, konkurrenskraftigt och därmed rättssäkert ryssland, skulle minska möjligheterna för dagens ryska elit att kontrollera oljeintäkterna, så därför bromar de alla reformer i den riktningen så länge oljan levererar ett överskott att plocka åt sig av. Ryssland och därmed det ryska folket får betala i form av ofrihet, brist på rättssäkerhet, överflöd av korruption och risk för framtida fattigdom trots världens största energiproduktion, säger rektorn på New Economic School i Morskva, Sergej Gurjev.

#ljud=3817836#

En annan jätte när det gäller oljeresurser är Irak, där några av världens största, hitills outnyttjade reserver ligger. Och Irak är landet som utgör provkartan för vad råvarurrikedomens förbannelser kan innebära. Först härjat av en diktatur som hämtade 95 procent av sina inkomster från oljeexport, finansierade en enorm militärmakt och krig mot Iran under nästan ett decennium, liksom en statsapparat helt dränkt i korruption och oljepengar. Och efter det den USA-ledda koalitionens invasion för snart tio år sen där säkrande av oljetillgångar till väst, är motiv som inte går att komma runt. Och nu, ett delat Irak där dragkampen mellan centralregeringen i Bagdad och framförallt det självstyrande irakiska Kurdistans regering pågått sedan det nya Iraks grundlag kom på plats. Och återigen är oljan i centrum för konflikten. De oljelagar som skulle reglera rätten till utvinning och fördelning av inkomster har fortfarande inte gått att enas om.

Och om Irak är – som talessättet säger – "landet som flyter på olja", så är staden Kirkuk staden som bokstavligen flyter på olja. Det har gjort den till brännpunkt för den inbördes konflikten mellan kurder och centralregering. Kirkuk är än idag en av de farligaste städerna i Irak, farlig för de araber, turkmener, kurder och andra etniska grupper som bor där. Konflikts Lotten Collin besökte staden förra våren och fann en guide i Ranj Mohammed.

#ljud=3817864#

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ivar Ekman

Om kluvna relationer till Ryssland. Vad styr egentligen omvärldens förhållanden till Moskva - naturgasen, stabiliteten, eller den ryska vapenmakten? Hör reportage från Georgien om rädslan som regerar inför sex år till med Putin i Kreml. Hör om tysk gasdiplomati och Putin-pragmatism, och varför kineser ser Rysslands näste president som en fredsfurste.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vem som vinner presidentvalet i världens största land imorgon, råder det inte många tvivel om. Vinner han inte i första omgången kommer han att göra det i den andra.

Däremot har ovissheten ökat om hur de kommande åren med Vladimir Putin vid makten kommer att te sig. De omfattande protesterna sedan parlamentsvalet i december skickar signaler som blir svåra att ignorera. Och hur Putin kommer att navigera i en omvärld som visar sig allt mer skeptisk till hans maktlystnad, återstår också att se - och inte minst beror det på med vems ögon man ser.

Vi ska i dagens Konflikt försöka fånga vilken betydelse synen på Putin och relationen till Ryssland har på olika håll i världen. Och vi börjar i händelsernas centrum - Moskva. "Vi är för stabilitet - vi är för Putin." Det är ett av slagorden som hörts i den ryska presidentvalrörelsen. Men den stabilitet som många hyllar, den har för andra blivit till en förbannelse. Sveriges Radios korrespondent i Moskva, Johanna Melén, skildrar den inhemska debatten om Rysslands plats i världen.

#ljud=3804448#

I många av grannländerna följer man det ryska presidentvalet noga. Och i en del av de gamla sovjetstaterna finns en oro för vad Putins återkomst till presidentposten kommer innebära för relationerna. Den oron är särskilt framträdande i Georgien. Landet har ända sen den så kallade rosenrevolutionen, 2003, varit en nagel i ögat på Vladimir Putin, som då var president.

Att landet började söka sig mot väst, ansökte om medlemskap i EU och NATO - det trissade upp tonläget mellan Putin och Georgiens president Mikhail Saakashvili. Idag, särskilt efter kriget 2008, finns nästan inga spår av att Ryssland och Georgien har varit del av samma land, fram till Sovjetunionens fall. Eller ja, några spår ser man fortfarande, som Konflikts Lotten Collin upptäckte när hon reste till huvudstaden Tbilisi.

#ljud=3804451#

Europa har ända sedan Sovjetunionens upplösning haft en kluven relation till Ryssland. Samtidigt som man kritiserar bristande demokrati och mänskliga rättigheter, är många av Europas länder beroende av rysk gas och olja. Det är särskilt tydligt när det gäller Tyskland. Landet har en närmare relation till Ryssland än andra västländer, inte minst när det gäller handel och energiförsörjning. Ryssland är Tysklands största energileverantör och täcker en tredjedel av det tyska olje- och gasbehovet.

Konflikts Daniela Marquardt ringde upp några tyska Rysslandkännare för att höra om vad man i Tyskland tänker om presidentvalet på söndag, däribland Alexander Rahr vid den tyska tankesmedjan, DGAP, Deutsche Gesellschaft für Auswärtige politik. Den tidigare Ryssland-korrespondenten Gabriele Krone-Schmalz är en av de som menar att Europas relation till Moskva präglas av en gammal logik från det kalla kriget.

#ljud=3804445#

Och precis som Europa har ett kluvet förhållande till Ryssland, så har också Kina det. Här är den officiella bilden att efter århundraden av konkurrens och gränskonflikter så har stormakterna Kina och Ryssland sedan ett drygt decennium ingått, vad de två jättarnas regeringar själva kallar "ett ömsesidigt lönande strategiskt partnerskap". Ett aktuellt exempel på det partnerskapet är att både Ryssland och Kina nyligen lade in sina veton i FN:s säkerhetsråd, mot USA:s och EU-länders skarpare skrivningar mot den syriska regimen.

Det rysk-kinesiska samarbetet har av många bedömare i väst beskrivits som en ohelig allians, grundad på anti-demokratiska värderingar och en auktoritär utmaning mot väst. Men så enkelt är det inte. Det hävdar andra, framförallt ryska och kinesiska experter som Konflikts Mikael Olsson har pratat med. Det är snarare ett begränsat samarbete där båda stater ser krasst till sina egna intressen av stabilitet, men som också präglas av stor misstänksamhet och många fallgropar. Kina följer vaksamt den nu pågående utvecklingen i Ryssland och sätter, än så länge, sitt hopp till Putin.

#ljud=3804447#

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Lotten Collin

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.