Konflikt

Om Somalia, Sverige och terrorkrigets självuppfyllande profetior. Den fristående journalisten Magnus Bellander har under de senaste fyra åren haft en unik inblick i spelet bakom den somaliska konflikten, från Etiopiens intåg 2006, till installationen av den terroristutpekade Sheik Sharif som president. Nu sammanfattar han sina erfarenheter – från stormöten i Stockholms förorter, via hotellbarer i Asmara, Kairo och Djibouti, till stridernas Mogadishu.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skildra världen efter 11 september! Det var uppdraget till redaktionen som startade Konflikt för snart sju år sedan. Då - alldeles i början av 2004 - var de direkta reaktionerna på terrorattentaten i New York och Washington visserligen redan i full gång. Och trots att dåvarande president George Bush hade förklarat uppdraget slutfört, var det uppenbart att kriget i Irak var långt ifrån över. Och ingen kunde längre tro att talibanernas fall från makten i Kabul, skulle vara synonymt med seger.

Men fortfarande anade vi inte hur kriget mot terrorismen skulle sprida sina tentakler över världen, styra globala skeenden och gripa in i människors privatliv, hur det skulle påverka både rättsskipning och rättsuppfattning och hur omvärlden och enskilda människor skulle komma att betraktas genom nya, religiöst färgade filter. Då - när 2004 var nytt - hade vi fortfarande inte sett de famösa bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Vi kände fortfarande inte till omfattningen av det amerikanska programmet för utomrättsliga gripanden, hemliga fångtransporter, dolda fängelser och tortyr genom ombud - programmet som gick under namnet "extraordinary renditions".

Guantanamo höll på att fyllas med män som stämplats som fientliga kombattanter - men fortfarande var det ganska okänt vad som egentligen hände med dem i fånglägret. Under åren som gått har vi skildrat de synliga arenorna - USA, Afganistan, Irak - men också de undanskymda skrymslena där en del av kriget förts - hemliga fängelser i Etiopien och Europa, tortyrkammare i Marocko och Uzbekistan.

Vi har berättat om de kända aktörerna - inom militär- och säkerhetstjänster. Såväl lycksökare och äventyrare som ideologiskt och religiöst övertygade bland legosoldater och jihadister. Men också de mindre kända - som offer för våld och rättsliga övergrepp. Vi har synat Sveriges roll i den nya världsordningen - från SÄPOS aktiviteter och samarbeten med utländska säkerhetstjänster som bland annat ledde till den hårt kritiserade avvisningen av två egyptier med CIAs hjälp från Bromma flygplats 2001, mottagningen av flyktingar från krigen i Irak och Afghanistan till frågan om rekrytering av potentiella terrorister i förorten.

Och vi har beskrivit hur gamla, pågånde konflikter blivit till nya spelplatser i världen efter 11 septemberdag. Nu återvänder vi till en av dessa platser - till landet som tycktes dömt till evigt kaos. Under ett och halvt decennium efter att diktatorn Siad Barre hade störtats 1991, skövlades Somalia fullständigt av rivaliserande klaner och deras undergrupper i en konflikt som ofta framställdes som lika olöslig som obegriplig.

Men 2006 hade världsbilden som präglades av kriget mot terrorism definitivt kommit ikapp denna oroshärd på Afrikas horn. Risken var överhängande att det laglösa Somalia skulle erbjuda en ny fristad åt terrornätverket al-Qaeda. Det var man övertygad om i USA och i den regionala stormakten och Somalias ärkefiende Etiopien. I slutet av 2006 smälte intressena samman i Somalia - USAs kamp mot terrorism och det kristna Etiopiens önskan om ett vänligt sinnat styre i grannlandet. Så Etiopien fick grönt ljus av USA att gå in i Somalia för att undanröja det system av lokala islamiska domstolar som hade tagit kontrollen i huvudstaden Mogadishu och stora delar av landet.

Därmed hade också Somalia reducerats till en endimensionell konflikt mellan gott och ont - där alla som förenades i kampen mot den nya fienden, islamisterna, blev till allierade - till och med de tidigare djupt avskydda krigsherrarna. Att det krigshärjade Somalia för första gången på mycket länge upplevde någorlunda lugn och ordning, och att det hade öppnats en möjlig väg för att börja återuppbygga ett fungerande land - det överskuggades av vad uppfattades som det islamistiska hotet.

Operationen, lovade Etiopiens president Meles Zenawi, skulle vara över på några veckor, men den fortsatte i två år. Under den här tiden har det skett ett antal olika resor till och i den somaliska verkligheten. Vi har berättat här i Konflikt om de svenska medborgare som befann sig i Somalia vid tiden för den etiopiska invasionen och som greps och hölls fängslade i Etiopien. Men idag handlar det om resor av annat slag. Den fristående journalisten Magnus Bellander har sedan 2006 på nära håll följt den somaliska konflikten och dess förgreningar till bland annat Sverige. Han har följt personer som har haft betydelsefulla roller och varit på plats när avgörande steg har tagits i den komplicerade förhandlingsprocessen. Här i Konflikt tar han idag med oss på unik resa till det som kom att bli en av anti-terrorkrigets viktiga skådeplatser och dess aktörer.

#ljud=2680200#

Hur är då läget i Mogadishu idag? Dagligen dör människor i striderna i staden, där regeringen bara kontrollerar några få kvarter. Mogadishu håller på att tömmas på sin befolkning - bara i år har ytterligare 200.000 människor flytt. Och FN:s flyktingorgan beskriver situationen som alarmerande. Det säger den fristående journalisten Ali Abdul Khader på den fristående radiostationen Simba, när Konflikts Daniela Marquardt når honom på telefon. Han berättade att det för tillfället var lugnt men på morgonen var det strider och skottlossning i Mogadishu.

#ljud=2680189#

Gäst är Marika Fahlén, Sveriges ambassadör för Afrikas Horn, som har följt den här utvecklingen under många år och hörts här i Konflikt om situationen i Somalia flera gånger tidigare.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman

Om det storpolitiska skuggspelet i Pakistans otillgängliga bergsområden. Vad betyder rapporterna om tusentals trupper från Folkets Befrielsearmé i den pakistanska regionen Gilgit-Baltistan? De betyder att mycket mer står på spel i Pakistan är kampen mot talibaner och terrorister. I skuggorna pågår en våldsam dragkamp mellan jättarna Kina, Indien och USA, en kamp som riskerar att destabilisera en redan explosiv region.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I nyhetsdramaturgin har Pakistan kommit att representera allt läskigt som uppstår i mötet mellan skäggiga beväpnade män, fanatism, naturkatastrofer och en korrupt, dubbelspelande, kärnvapenbestyckad stat. Men i den här floden av nyheter om terrorister och talibaner var det för några veckor sedan en rapport som stack ut. Det var New York Times som publicerade en artikel av en amerikansk forskare, Selig Harrison, där han hävdade att den kinesiska armen, Folkets Befrielsearmé, mer eller mindre höll på att ockupera en del av norra Pakistan, provinsen Gilgit Baltistan – och det med pakistaniernas goda minne. Åtminstone vi på redaktionen hajade till. Kina? I Pakistan? Varför då? Har det något att göra med de talibaner och terrorister vi vant oss att höra om?

Men vad är detta Gilgit-Baltistan? Och hur upplever man den kinesiska närvaron där på plats? På kartan ser man att provinsen ligger inklämt bland de höga bergen på gränsen mellan Afghanistan, Kina och Indien. De senaste åren har det kommit rapporter om en ökad kinesisk närvaro i Gilgit-Baltistan och Kina är inblandande i flera genomförda och planerade megaprojekt som dammbyggen, vattenkrafverk och en tåglinje som ska sträcka sig till den pakistanska kusten vid Indiska Oceanen. Samtidigt bygger man ut Karakoram Highway - också känd som den Kines-Pakistanska vänskapsvägen - som ska öppna upp för tunga väg transporter från Kina till Pakistan. Konflikts Ira Mallik ringde upp en journalist i centralorten Gilgit, en stad med drygt 10 000 invånare, som de senaste åren skakats av såväl nationella protester som sekteristiskt våld. Eftersom journalisten är kritisk till den pakistanska regeringen och regionen som han säger är "full av säkerhetsfolk" vill han inte framträda med sitt namn.

#ljud=2665523#

I New York Times-artikeln, som väckte så mycket uppmärksamhet när den publicerades i slutet av augusti, stod det: ”En tyst geo-politisk kris utspelar sig i de himalyska gränslandet i norra Pakistan, där Islamabad har gett upp de facto-kontrollen av den strategiska regionen Gilgit-Baltistan till Kina”. Artikeln skrevs av Selig Harrison, en äkta, för att använda ett amerikanskt uttryck, old Asia hand - riktig gammal Asien-räv. Han bevakade Syd- och Ostasien för AP och Washington Post från 1951 fram till 70-talet och var bland annat den förste västjournalisten som fick intervjua Kim Il Sung i Nordkorea 1972. Sedan dess har han jobbat som forskare på Carnegie Endowment, och nu senast som chef för Asien-programmet på den oberoende tankesmedjan Center for International Policy i Washington. Han har skrivit flera böcker, bland annat en med den högaktuella titeln China, Oil and Asia - conflict ahead? Den kom ut 1980. När Konflikts Ivar Ekman nådde honom på hans kontor i Washington började han genast reda ut den akuta politiska situationen i kommunistiska Nordkorea. Efter att artikeln publicerades har Harrison blivit hårt ansatt både från pakistanskt och kinesiskt håll. I den pakistanska tidningen Dawn kallades uppgifterna om Gilgit-Baltisan ”löjliga”. Å artikeln fortsatte: ”Men inget är löjligt när det kommer till ett hett propagandakrig, i synnerhet när indierna vill göra västs huvudstäder rädda för Kina. Och Mr. Harrison följer helt Indiens linje”.

#ljud=2665524#

Hur ser man då på saken från officiellt kinesiskt och pakistanskt håll? Vad man än tror om Gilgit-Baltistan, är det ingen hemlighet att Kina investerar stort, både i hemlandet och i allt större utsträckning internationellt, i bättre infrastruktur, och att man har stora planer på ett internationellt nät av järnvägar, pipelines och hamnar – allt för att kunna hantera en ständigt växande handel. Att Pakistan är en av de viktigaste pusselbitarna i Kinas långsiktiga plan för energiförsörjning och handel, det är också tydligt. Men när man ser på utvecklingen från ett strategiskt, politiskt perspektiv blir det hela genast både otydligare, och känsligare. Än en gång – på kartan ser man tydligt hur Pakistan gör vägen från Kina till både Mellanösterns olja, Afrikas råvaror och den europeiska marknaden betydligt kortare. Samtidigt ser man hur Indien plötsligt har anledning att känna sig lite inklämt. Hur är det då? Är de kinesiska projekten i Pakistan en naturlig del av nya fredliga handelsvägar? Eller är dom ett strategiskt spel för att manövrera ut Indien och säkra Kinas framtida kontroll över den östra delen av Euroasien? Sveriges Radios Kina-korrespondent Hanna Sahlberg försökte få svar, och upptäckte att svaret helt beror på vem man frågar. Hon började på Pekings universitet, med den biträdande professorn i internationella relationer, Han Hua.

#ljud=2665639#

Och det är alldeles tydligt att synen på vad som faktiskt händer i den för världen så oerhört viktiga regionen kring Indiska oceanen, ja, den förbyts helt beroende på vilka glasögon, och vilket lands intressen man företräder. Det kan man också upptäck på mycket nära håll, för även i Sverige, i Stockholm bekymrar sig forskare, civila och militära beslutsfattare för vad som sker med säkerheten i Asien till följd av Kina och Indiens växande styrka och USA :s omfattande engagemang. Häromdagen ordnades ett seminarium på Institutet för Säkerhet och utveckling i Nacka utanför Stockholm, med titeln Regional Power and Maritime Security in Asia. Men vid läsningen av kallelsen till seminariet anade man inte att både Folkets befrielsearmé och den Indiska regeringens strateger skulle vara på plats. Konflikts Mikael Olsson tog sig dit.

#ljud=2665541#

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ivar Ekman

Om gränser som gynnar internationell brottslighet men reser murar mot människor som möter döden i jakten på ett drägligt liv. Följ med till mexikanska Juárez - mönsterstaden som föll ner i djupaste misär. Konflikt om ett internationellt säkerhetshot som sprider sig i globaliseringens nya gränsland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I år har Mexiko slagit på stort och firat sina revolutioner för hundra och för två hundra år sedan med överväldigande fyrverkerier och extravaganta festligheter. Men revolutionsjubiléernas överdåd har också väckt en bitter bismak, i landet där mer än halva befolkningen lever i fattigdom och där kriget mot drogkartellerna har dragit in Mexiko i en snabbt accelererande spiral av våld, laglöshet och korruption.
28 000 människor har dött sedan president Felipe Calderón 2006 förklarade krig mot den organiserade brottsligheten och skickade ut tusentals militärer och poliser på gatorna för att bekämpa de mäktiga kartellerna. Och dödssiffrorna fortsätter att stiga.
Allt fler talar om Mexico som en nation i sönderfall. Och i USA ser man på grannen i söder med tilltagande oro. Sedan den så kallade Mérida-planen - för att bekämpa droger och våld i Mexiko och Centralamerika - sattes i verket för fyra år sedan - har USA spenderat en och en halv miljard dollar - mer än tio miljarder kronor - mestadels på utrustning och träning av Mexikos militär och polisstyrkor.
Men säkerhetsstyrkorna anklagas för att själva spä på våldet. Enligt människorättsorganisationer är de skyldiga till grova övergrepp - mord, tortyr, våldtäkter och misshandel. Samtidigt skärper USA sin gränsbevakning för att hindra våldet att spilla över från Mexico. Aldrig har så många vakter varit utposterade utmed den drygt 3000 kilometer långa gränsen och nyligen godkände president Obama pengar till ytterligare 1 500 gränsvakter och förarlösa plan som ska övervaka gränsen.
Men medan fattiga människor som söker en drägligare tillvaro i USA får allt svårare att passera gränsen tycks den kriminella trafiken fortsätta utan större problem. Knarket forslas norrut till en omättlig marknad i USA. Pengarna från försäljningen tas tillbaka till Mexiko för att tvättas innan de återvänder till USA för att skaffa vapen som sen smugglas tillbaka till de mexikanska knarkkartellerna. Värst drabbad av våldet är den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez. Bara där har över 6000 människor har dödats i knarkkriget de senaste två åren.
Men var börjar allt egentligen - var finns ansvaret för detta kaos? Konflikts reporter Lotten Collin gav sig ut på en lång rest utmed den mexikansk-amerikanska gränsen för att söka svar.

#ljud=2650398#

Trots alla insatser för att bekämpa narkotikahandeln som navet i den mexikanska våldsspiralen, så har varken tillgången på droger minskat eller den organiserade brottlighetens makt kringskurits. Däremot har våldet ökat sedan Felipe Calderon satte in militären i knarkbekämpningen 2006. Och USA har anklagats för att underblåsa det genom att förse Mexiko med militärt stöd och pengar. Vanda Felbab-Brown, är forskare vid Brookings Institute i Washington med inriktning på narkotikabekämpning och säkerhetshot. Hon understryker att det våld som idag plågar Mexiko är en konsekvens av den mexikanska regeringens misslyckande. Men en viktig förändring är också att USA på senare tid har börjat medge att det finns ett amerikanskt ansvar, förklarade Vanda Felbab-Brown när Konflikts Ira Mallik ringde upp henne i Washington. Och det handlar om att man erkänner att den amerikanska efterfrågan på droger är motorn i den internationella droghandeln.

Socialt och politisk missnöje är inte längre faktorer som i sig utlöser konflikter inom eller mellan länder. Däremot exploaterar kriminella ligor missförhållanden för att skaffa sig ekonomisk makt och kontroll. Det hävdar statsvetaren Svante Cornell, chef för Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik i Stockholm. Han har i många år studerat transnationell kriminalitet, framför allt i de tidigare Sovjetstaterna. Och kriminella organisationer utnyttjar stora skillnader i utvecklings- och inkomstnivåer. Därför är den transnationella brottsligheten som starkast där det råder stora skillnader i levnadsstandard på väldigt korta avstånd. Mexiko och USA är ett exempel men det finns också på närmare håll, påpekade Svante Cornell när Daniela Marquardt fick tag på honom i Washington, där han också är verksam vid Johns Hopkins-universitetet.

#ljud=2650399#

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

#ljud=2723985##link=237925#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Den senaste veckan har Sverige drabbats av en slags medial och intellektuell tsunami. Det hela började när valresultatet kom i söndags, och politikerna tävlade om att fördöma nykomlingarna. Efter valnatten gav sig medierna in i leken: Aftonbladet med sin kampanj ”Vi gillar olika”, Arbetaren som ”Vägrar stryka rasisterna medhårs”, och, kanske lite mer överraskande, Veckans Affärer som på sin hemsida utropade att vi står inför en ”Brun Höst”.

Efter de här tidiga reaktionerna var det analyserna till varför resultatet blev som det blev, som fullkomligt öst över oss i en slags andravåg. Alla verkar känna sig kallade att tolka, tycka, förklara och förskriva. Åsikterna som förts fram har varierat från SD:s egen – att deras framgång beror på hur invandringen förstör Sverige – till den bittra motsatsen, att svenskar faktiskt är rasister. Däremellan ligger tanken att framgången ligger i att integrations- och invandringspolitiken på något illa definierat sätt ”havererat” eller ”misslyckats”. Andra har hävdat att SD skickligt utnyttjat nationalismen, eller att Skåne och Blekinge – SD:s kärnområden – har en tradition av nazism och främlingsfientlighet, eller att de övriga partierna begått taktiska misstag, eller mediernas tystnad, alternativt deras överdrivna SD-fokus, eller att globaliseringen är att skylla, eller brist på utbildning, eller vargen, eller bensinskatten, eller fattigdom, eller vänsterns svek. Och där någonstans vi står idag. Inte mycket klokare, men med Sverigedemokraterna i riksdagen.

Men vad var det då som hände i söndags, i Sverige? Ett Sverige som, åtminstone bortom politiken, egentligen är samma Sverige som det var i lördags. Gatorna ser likadana ut – kanske med lite mera löv på trottoarerna. Maten smakar likadant. Höstsolen värmer lika lent. Och människorna, som bodde här i lördags, vare sig de är födda i Perstorp, Pajala eller Pristina, är fortfarande kvar. Men något kom fram i söndags. Ett annat Sverige manifesterade sig, i valet. Vad är det för land? Det har vi försökt ta reda på den här veckan. Och vi börjar i Blekinge. Hur ser Sverige ut för, säg, Jimmie Åkesson, när han slår upp sina ögon i sin nybyggda, vitmålade villa på Asplyckegatan i Sölvesborg? Vilka möter han på gatan? Vilka håller med om det han säger? Och vilka säger emot? Konflikts Randi Mossige-Norheim åkte till minkfarmarnas och hårdrockarnas Listerland för att få en bild av det land som format – och nu formas av – Sverigedemokraternas ledare.

#ljud=2635745#

I trakter där jämlikhet stått överst på plakaten i decennier, har Sverigedemokraterna också gått fram. I det röda Gävleborg gick SD starkt framåt i de flesta kommuner – förutom i Gävle så också i traditionella vänsterfästen som stålverksorter som Hofors och Sandviken. Konflikts Mikael Olsson åkte dit i veckan för att försöka få några tänkbara svar på varför. Och resan började med en namne i Folkhemmet i Hofors o Torsåker.

#ljud=2635723#

Men om valresultatet chockade de etablerade partierna och medierna, hur känner då de som Sverigedemokraternas politik är riktad mot? Upplever invandrarna att partiets framgång är ett tecken på att svenskarna faktiskt blivit mer främlingsfientliga? Många gör jämförelser med 90-talets vit maktrörelse, Ny Demokrati och lasermannen, som satte skräck i många invandrare. Men vad säger de som själva var med då, under 90-talets demonstrationer och debatter. Har situationen blivit värre, eller har inget i själv verket förändrats? Konflikts Lotten Collin har gjort tre hembesök för att höra berättelser om ett land i förändring från de som kom till Sverige för många år sen. Hon började i Uppsala.

#ljud=2635746#

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ivar Ekman

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

#ljud=2693052##link=237932#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Drygt sju år efter företrädaren George Bush krigsdeklaration mot Irak förklarade president Obama nyligen Operation Iraqi Freedom avslutad. 100 000 soldater har tagits hem, 50 000 blir kvar på baser i Irak för att fungera som rådgivare till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Men en vecka efter att presidenten deklarerat att det stridande uppdraget är slut, deltar amerikanska soldater i en mottack mot upprorsmän i Bagdad. Två dagar senare dödas två amerikanska soldater av en irakisk kollega inne på en bas. Så förutom fortsatta strider i Irak rasar nu strider i debatten om vad som egentligen är slut – inte den amerikanska närvaron, som en del kallar fortsatt ockupation, andra en övergående stödinsats till irakiskt självstyre – utan strider om vad som egentligen blev vunnet och av vem. Där pågår också en strid om vår bild av vad som faktiskt hänt. Inte ens så viktiga omständigheter som hur många civila irakier som dödats eller jagats på flykt finns det sakuppgifter alla är överens om.

Så i en värld där världens ledande stormakt, USA, de senaste två åren ändrat fokus från Irak till andra konflikter – Afghanistan, Pakistan och Iran, och media hängt med och vänt också vår uppmärksamhet bort från Irak – så finns det anledning att stanna upp nu, titta tillbaka och fundera på vad är det egentligen som hänt i Irak.

Hur har kriget påverkat landet som, i strid med större delen av världens vilja, valde att inleda det? Detta "preemptive war", förebyggande krig, som var nåt nytt till och med för världens enda supermakt, som Amerika kallades 2003? Konflikts Ivar Ekman bodde i USA under åren före invasionen och råkade befinna sig mitt i imperiets hjärta, Washington, den dag då Bushs trupper nådde Bagdad. Bland dem han träffade den dagen fanns en av krigets arkitekter, Elliott Abrams, som idag inte ångrar något. En annan som nära följt Irakkriget är journalisten George Packer. Han har en annan syn och menar att kriget visat att USA är ett land i förfall, vilket Irakkriget gjorde klart. Innan vi kan börja hantera våra egna ekonomiska och politiska problem kan vi knappast hoppas att ha en roll som ledare eller förebild i världen, säger George Packer.

#ljud=2611625#

#ljud=2605845#

Men för att förstå maktbalansen i Mellanöstern måste man förstås förstå oljan, och dess outgrundliga vägar. Och för att förstå oljan måste man idag vända sina blickar österut, mot världens nya energislukare Kina, som tidigare i år gick om USA som den största importören av Saudisk olja, och nu söker nya källor. Hur har Irakkriget påverkat Kinas intressen i regionen, och har det ändrat kinesernas syn på USA? SR:s korrespondent Hanna Sahlberg söker svaren och intervjuar den Kina-baserade palestinske affärsmannen Falah al Ali och professor Yin Gang, som studerar Mellanöstern vid den kinesiska samhällsakademin, och fungerar som rådgivare åt den kinesiska regeringen. USA har inget val, utan måste dela kakan med Kina, säger Yin Gang.

#ljud=2611618#

Men inte bara Kina, utan även makter närmare Irak, bevakar sina intressen i landet. Det gäller inte minst Iran, som ibland utmålas som både konkurrent och efterträdare till USA som tyngsta maktspelare i Irak. Ofta är det i dragkampen mellan USA och Iran, som man i arabiska media spårar det dödläge som uppstått i regeringsfrågan efter valet för ett halvår sedan. Anledningen skulle vara att USA, Iran och Saudiarabien stödjer olika kandidater och drar åt olika håll. Farhågor som gjort att både regeringarna i Washington och Tehran gått ut och förnekat all inblandning. Men hur ser det egentligen ut? SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén börjar söka svaren i tvåflodslandet, och finner viss optimism, inte minst på grund av bostadsbrist och en hunger på pizza.

#ljud=2611628#

I sitt tal till nationen sa president Obama att "tusentals amerikaner har gett sitt liv, tio tusentals har skadats; USA har betalt ett högt pris för att överlämna Iraks framtid åt dess folk”. I arabiska media ställdes frågan: varför sägs inget om vilket pris Irak har betalat, och vilka sorts tusental ska användas för att beskriva dödstalen där? Idag används oftast siffran totalt omkring 100 000 dödade civila sedan invasionen 2003. Värt att notera är att den beräkningen kommer från den organisation som lagt sig lägst: Iraq Body Count, ett privat initiativ baserat i Storbritannien och USA. Deras metod består i huvudsak i att räkna dödsfall som rapporterats i media. Redan för fyra år sedan intervjuade vi i Konflikt forskarna som hävdade att antalet dödade irakier, redan då, var fyra gånger fler än vad Iraq Body Count anger idag. Den välmeriterade epidemiologen Les Roberts har sedan dess vant sig vid det slagfält som också siffrorna om Iraks döda blivit under de här åren. Mikael Olsson intervjuade honom.

Förutom dödstalen har även antalet flyktingar orsakat kontroverser. Chefen för FN:s flyktingkommissariat i Iraks, Daniel Endres, menar i vilket fall att det rör sig om många. Endres, som nyligen besökte Stockholm, vädjar om fortsatt, uthållig solidaritet med Irak, nu när landet hamnar alltmer i mediaskugga. Han är också kritisk mot tvångsdeportationen av Irakier som görs från länder från Sverige. Deportationsflygen har verkligen skadat Iraks förtroende för Europa. Konflikts Mikael Olsson träffade honom.

#ljud=2611616#

#ljud=2606615#

Vad säger då irakierna själva? Våldet, som fortfarande är ständigt närvarande i Irak, hur påverkar det dem som bor där? För ungefär ett år sen pratade vi med Aso, som är kurd, från staden Suleymania i norra Irak. Aso är en av de 45 personer som just tvångsavvisades till Irak från Sverige med ett chartrat plan i februari 2009. Det har vi berättat om tidigare här i Konflikt. Aso fyller snart 27, och nu har vi ringt upp honom igen. ”Den irakiska regeringen kan inte skydda sitt eget folk, så människor beväpnar sig mer än någonsin”, säger Aso. Konflikts Randi Mossige-Norheim talade med honom, och Zana Kader översatte från sorani.

#ljud=2611623#

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ivar Ekman

#link=237875#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Med bara två veckor kvar till valet tycks det mesta av valkampanjen gå ut på pengar. Frågor om religion och värderingar är det däremot ganska tyst om - trots att de har tagit allt större plats i den globala politiken de senaste åren och trots att partiledarna i enskilda intervjuer säger sig vara angelägna att diskutera frågor kring tolerans och respekt för andra människor. Men det finns ett tydligt undantag - Sverigedemokraterna som klart och tydligt uttalar sig mot vad de kallar en islamisering av Sverige.
Det här följer ett tydligt mönster runt om i Europa där radikala populistiska högerpartier har lagt beslag på dessa frågor som de stora etablerade partierna hittills inte har velat eller vågat bry sig om. Men det är något som håller på att förändras i och med debatten om islam och att allt fler muslimer kommer till Europa.
Gäster i programmet: Katherine Cash, sakkunnig i religionsfrihetsfrågor på Svenska missionsrådet och Anders Widfeldt, statsvetare som forskat på radikala högerextrema partiers framväxt i Europa

Också i USA har frågor om islam och muslimer hamnat på dagordningen i och med kontroversen kring ett planerat muslimskt centrum nära Ground Zero i New York. Protesterna mot bygget gick snabbt från att vara en lokal angelägenhet till en nationell konflikt som spelar på djupt liggande känslor och förhållandet till religionsfriheten - en del av USA:s existentiella fundament.
Inför det stundande kongressvalet har konflikten framför allt kommit att exploateras av radikala högerkrafter. En av de mest högljudda motståndarna är tv-profilen Glenn Beck med eget program i tv-kanalen Fox News. På årsdagen och samma plats i Washington där medborgarrättskämpen Martin Luther King höll sitt berömda I have a dream-tal, samlade Beck sina anhängare till ett möte som närmast kan liknas vid ett väckelsemöte. Frilansreportern Petra Socolovsky var på plats och träffade dem, samt Solon Simmons som forskar kring populism och klasskonfliker vid George Mason Universitetet i Washington. Han menar att debatten om moskén också handlar om en känsla av att USAs storhetstid är över.

Den holländske statsvetaren Cas Mudde förklarar de radikala högerpopulistiska partiernas framgångar i Europa med att de har lyckats appellera till människors missnöje och oro över en värld de inte längre känner igen sig i. I decennier har de stora etablerade partierna försummat att bemöta människors känsla av otrygghet inför en tilltagande globalisering, oro för jobb och en ökad invandring. Cas Mudde har i många år har studerat framväxten av populistiska högerpartier i Europa.
Han hävdar att så länge de här partierna var mer uttalat rasistiska och nationalistiska, och till exempel vände sig mot turkiska gästarbetare, så avfärdades de av de etablerade partierna och hölls isolerade på den yttersta högerkanten. Men i och med att deras argument har blivit allt mer religiöst färgade och framför allt vänt sig mot islam är de inte längre ensamma, hävdar Cas Mudde. Konflikts Daniela Marquardt ringde upp hon på De Pauw-universitetet i Indiana där han just har tilträtt en gästprofessur.

Burkan har kommit att bli en brännpunkt i debatten om islam i Europa. Trots att den bärs av en ytterst liten del av alla muslimska kvinnor i Europa så har den fått stor uppmärksamhet. Förbud är på gång eller diskuteras i flera länder. Särskilt het har debatten blivit i Frankrike. En som noga har följt debatten om burka i Frankrike är den amerikanska historikern och genusforskaren Joan Wallach Scott. Hon är verksam vid Princetonuniversitetet i USA och hennes bok Slöjans Politik kom nyligen ut på svenska.
2004 förbjöds den muslimska huvudduken, liksom andra iögonfallande religiösa symboler i de franska klassrummen. Och i år den 13 juli, alltså dagen före Frankrikes nationaldag, röstade nationalförsamlingen för att förbjuda heltäckande slöja på allmänplats. Politiker från alla läger hävdar att den inte är förenlig med republikens värderingar. Frankrikes president Sarkozy har bland annat sagt att burkan inte är något religiöst problem utan en fråga om kvinnors värdighet. När Konflikts Ira Mallik ringde upp feministen Joan Scott är understryker hon att den förmenta omsorgen om kvinnors rättigheter ofta används i debatten om islam.

Även om det franska lagförslaget skulle gå igenom i alla politiska instanser kommer det troligen att stoppas av det högsta konstitutionella rådet, som redan förklarat att ett förbud troligen strider mot landets författning och mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men den bedömningen har inte hindrat andra länder från att inleda liknande processer. I Belgien har slöjan redan förbjudits och i Spanien och Italien har enskilda kommuner infört lokala förbud. På universitetet i Oxford undervisar Nazila Ghanea i Internationell humanitär rätt och hennes specialområden är minoriteters rättigheter och religionsfrihet. I hennes ögon tycks frågan om niqab - den heltäckande slöjan - ha satt alla vanliga regler ur spel. Ibland blir hon chockad över hur debatten förs, säger hon när Daniela Marquardt talade med henne.

Olivier Roy, är professor i social och politisk teori, vid Robert Schuman Centre for Advanced Studies European University Institute, i Italien. Han har även skrivit flera böcker om islam, bland annat Globalized Islam och håller nu på med en bok om muslimska normer i offentligheten. Han har också anlitats som konsult av såväl den franska regeringen som av FN i Afghanistan. Olivier Roy anser att diskussionen om i islam egentligen är en ganska förvirrad debatt om den europeiska identiteten. När konflikts Ira Mallik når honom på telefon i Florens säger han att något som utmärker debatten är att begrepp som "europeiska värderingar" sällan definieras.

#ljud=2634554#

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

#link=237934#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det har blivit något av tradition, en svensk klassiker såhär i surströmmingstider: alarmen om behandlingen av bärplockare. För tio år sedan när polacker, ukrainare och thailändare flögs till svenska skogar, varnades de för ”rena vilda västern” vad gällde löner och arbetsförhållanden. För tre år sen förbjöd thailändska myndigheter sina medborgare att åka hit på grund av för dåliga lönevillor. Sedan förra året sitter tusentals, redan fattiga, svårt skuldsatta i Thailand efter vistelsen i Sverige. Det har till och med blivit film, The Blueberry Fiasco in Sweden, där Sverige framställs som ett varnande exempel av en nybildad fackförening för migrantarbetare i Thailand – en arbetsstyrka på närmare 300 000 thailändare, där aktuella fall också är thailändare som utnyttjats och skuldsatts vid grisfarmar och spaghettifabriker i Polen och tomatodlingar i Spanien.

Årets larm från den svenska bärskogen verkar dock värre än någonsin. Efter en tre mil lång protestmarsch genom södra lappland har 200 kineser till slut fått en förlikning och flugits hem. Röda korset har skickat nödhjälp till 140 bärplockare från Bangladesh som fastnat i Bräcke, Jämtland. I Arvidsjaur stänger kommunen hemmet där thailändska arbetare bott. ”Rena 1800-talet", säger miljöinspektören. Och i Särna kokade det över för två veckor sedan när de nära 300 vietnameser som rekryterats som plockare fick klart för sig att de aldrig skulle kunna plocka 90 kilo lingon, eller 50 kilo blåbär per dag och därmed bli utan lön.

Igår väcktes åtal mot fyra av arbetarna för olaga frihetsberövande och mot en av dem också för misshandel. De låste helt enkelt in sina arbetsledare för att få svar. Konflikts Randi Mossige Norheim reste till Särna i Älvdalens kommun, en by långt upp i västerdalarna med omkring 1000 invånare som blev 30 procent större när vietnameserna kom.

Mer än hälften av vietnameserna i Särna, drygt 150 stycken, har redan gjort det fyrabarnsfadern Doan planerar, de har försvunnit, åkt någon annanstans. Ingen vet vart. Inte kommunen, inte bemanningsföretaget som tog hit dem, och inte bäruppköparen. De vietnameser som är kvar i Särna vet ingen heller var de ska ta vägen när kommunen tvångstömt det gamla vårdhemmet där de bott. De enda vietnamesiska bärplockare i Älvdalen som kommer att vara i säkert förvar är de som nu åtalats för att handgripligen sökt rättvisa genom att låsa in sina chefer.

Fallet med vietnameserna i Särna är i sin tur bara en rännil ur en ständig flod av rapporter om missförhållanden bland världens närmare 200 miljoner migrantarbetare. Som i USA där det för en tid blev kris i kosherfrågan. Efter en räd mot landets största slakthus för kosherkött spärrades 400 slakteriarbetare in på ett nöjesfält som amerikanska Immigration and Customs Enforcment, ICE, hyrt som tillfällig arrest i Waterloo, Iowa. De flesta gripna visade sig vara från Guatemala, eller Mexico. Förhören utvisade att arbetsledare slagit arbetare med köttkrok och att många fick löner långt under lagstadgade miniminivå. Kosherslakteriet är bara ett av många exempel i en köttpackningsindustri där låglönearbetare importeras, både legalt och illegalt. När Kosherföretagets arbetare i Brooklyn började organisera sig fackligt stämde företaget dom med argumentet att de kan väl inte starta fackförening. De har ju inget uppehållstillstånd.

Det är en klassisk konflikt. Liksom den i Japan där man talar om KKK – arbeten som är kitsui, kitanai och kiken, hårda, smutsiga och farliga. Jobb som hittills skötts av hundratusentals latinamerikanska migranter. Som nu när jobben blir färre erbjuds pengar för att förmås lämna Japan. Som det står skrivet i en klassiker: ”Ägarna följde utan att veta om det romarnas exempel. Slavar importerades, fast de inte kallades för slavar: kineser, japaner, mexikaner, filipinos. De lever på ris och bönor, sa affärsfolket. De har inte stora behov…Och trilskas de så utvisa dem bara…” Så beskrev John Steinbeck arbetsmarknaden i Kalifornien för 70 år sen i Vredens druvor. Idag är den global, men vreden är klassisk.

Gäst i studion är Anna-Lena Lodenius, som förutom att ha författat kursboken Migrantarbetare för två år sen också var den som skrev en längre rapport om den "globala utmaningen" till fackförbundet Kommunals kongress i år. Och just Kommunal är det som sedan något år ska företräda bärplockarna i Sverige.

En som haft anledning att fundera över den nya globala arbetsmarknad Särna är exempel på är David Rothkopf, före detta vice handelsminister under Bill Clinton, medarbetare till Henry Kissinger och författare till den uppmärksammade boken Superclass – Hur den nya globala makteliten styr världen. I arbetet med den granskningen av tusentalet affärsmän och politiker, som Rothkopf menar styr världen, hade han också anledning att fundera över en global klassordning. När Konflikts Ivar Ekman ringer upp honom placerar han vietnameserna i Särna i en klassisk kategori, längst ner.

En europeisk debattör som gjort sig känd som uttalad förespråkare för ökad rörlighet och migration är den förre The Economist-journalisten, och numera författaren Philippe Legrain. Han har lagt stor möda vid att i sin bok ”Immigranter – Ditt land behöver dem” bevisa vårt behov av migrantarbetarna. Och hur en mycket rörligare global arbetsmarknad skulle kunna bli ett system alla vinner på. Konflikts Mikael Olsson intervjuade honom.

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ivar Ekman

#link=237936#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Iran, Rinkeby, Irak, Afghanistan, Rosengård, Malta, Gaza, Solvalla, Kongo, Colombia, Jemen och äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden – det är bara några av de länder, platser och konfliktområden som speglats i det gångna årets program. Men bland alla dessa stora och små spänningsfält finns alltid risken att glömma bort de som är viktigast i världens utveckling: de enskilda människorna. Därför har vi valt att låta Konflikt denna Midsommardag – det sista programmet för säsongen – helt fyllas av reportage signerade vår reporter Robin Olin. Han har, med ett sällsynt känsligt öra, gång på gång lyckas spegla det stora i den lilla berättelsen – inte minst tjänstemännens och byråkraternas berättelser, de som befinner sig på frontlinjen när det gäller att omsätta ofta stela och omänskliga system i öden av kött och blod.

Reporter: Robin Olin
Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman