Konflikt

#link=237939#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Just som förhoppingarna växte om att finanskrisen höll på att släppa sitt grepp om den globala ekonomin vändes uppmärksamheten mot de många skuldtyngda EU-länderna som nästa stora problemhärd. Det som ekonomer redan kände till kom som en total överraskning för många människor som inte förstått hur bräcklig landets ekonomi var.
I land efter land har tuffa åtstramningsprogram införts - Grekland, Italien, Portugal och på kort tid har människor runt om i Europa fått uppleva hur marken plötsligt rycks undan för dem och hela deras existens hotas. Sverige hör till de få länder som ännu inte har tvingats genomföra några sparprogram, medan andra länder som Spanien redan är inne på en andra runda.
Förra veckan var det Tysklands tur. Som en historiskt kraftsamling presenterade förbundskansler Angela Merkel tillsammans med sin koalitionspartner Guido Westerwelle, det sjusidiga dokumentet som anger ramarna för hur statens utgifter ska minska med 80 miljarder Euro under de kommande fyra åren. Frågan är om det också blir historiskt som ett steg mot en nedmontering av det sociala skyddsnät som Tyskland en gång var föregångare i att bygga upp.
Kritiken lät i alla fall inte vänta på sig och den hördes också från de egna leden, mot att det är samhällets svagaste som får bära den tyngsta bördan medan de välmående förskonas. Det var också innebörden i kommentaren från professorn i statsvetenskap Thomas Meyer som Daniela Marquardt ringde upp i Dortmund. Men trots sin skoningslösa kritik är han övertygad om att välfärdssystemet kommer att bestå, till skillnad från Beate Jonscher i Jena.

Hon är utbildad litteraturvetare men förlorade sin tjänst vid universitetet efter den tyska återföreningen och har sedan dess varit arbetslös i långa perioder, trots omskolning och vidareutbildningar. Hon, liksom många andra medelklasstyskar har tappat tilltron till politiken och till staten som garant för människors grundtrygghet. Det bekräftar en undersökning vid institutet för demokratiforskning vid universitetet i Göttingen. En av forskarna bakom studien, Stine Harm, tecknar bilden av en stor grupp människor som känner sig allt mer övergivna av sina politiska företrädare.

Början av 2000-talet och den första tiden efter inträdet i EU 2004, var "feta år" för letterna. Lettland blev en ekonomisk tiger i Europa. Svenska banker drev intensiva kampanjer för att invånarna i landet skulle låna pengar för att köpa hus och bilar. Huvudstaden Riga renoverades, lönerna mångdubblades och bostadspriserna steg till och med över nivåerna i Stockholm. Men sen sprack bubblan, och i början av 2008 var den lettiska krisen ett faktum: bostadspriserna rasade och arbetslösheten sköt i höjden. Sen dess har den ekonomiska krisens epicentrum, och mediernas intresse, flyttat söderut i Europa, där också protesterna når helt andra dimensioner. Och svenska banker talar försiktigt positivt om en stabilisering av Lettlands ekonomi de närmaste åren. Men samtidigt fortsätter stålbadet för letterna i det tysta. Enligt överenskommelse med Internationella Valutafonden, IMF, och svenska banker som lånat ut pengar, genomförs just nu ett massivt sparpaket, som bland annat slår hårt mot skolan och sjukvården i landet. Konflikts Robin Olin besökte Riga, för att se vilket slags samhälle som växer fram ur den ekonomiska krisen och sparpaketen där? Och han började på Gailezer, Rigas östra universitetssjukhus, som är Lettlands största.

Reaktionerna mot nedskärningarna har varierat runt om i Europa. Medan letterna är, som vi hörde mer resignerade och framför allt strävar efter att lämna landet så har andra länder upplevt betydligt starkare och till och med våldsamma protester. Den brittiske historikern Simon Schama skrev för en tid sedan i Financial Times att vi står på randen till en ny tid av vrede; en "age of rage". Han hänvisar till franska revolutionen, och menar att historien visat att det ofta sker en fördröjning mellan ekonomisk katastrof och mobiliseringen av social vrede. Enligt Simon Schama har stubinen just tänts till en potentiell krutdurk fylld av raseri över de misskötta ekonmierna. Vi står nu inför en "prövning av de demokratiska institutionernas styrka", skriver han. Vi ska nu vända oss mot det land där missnöjet redan har exploderat. Konflikts Julia Lundberg ringde upp den grekiska fackföreningen för tjänstemän; Adedy, och fick tala med den internationelle samordnaren Vassilis Xeinakis,som berättade om vårens demonstrationer som de största i Greklands historia.

Vita Husets ekonomiske rådgivare Larry Summers förklarade nyligen att han betraktar den europeiska skuldkrisen som ett potentiellt problem för den amerikanska ekonomin, som också riskerar att hämma hela den globala tillväxten. Många utomeuropeiska bedömare, är tämligen eniga om att det är den gemensamma valutan, Euron, i sin nuvarande konstruktion som har bidragit till Europas kris. Men hur de europeiska staterna ska hantera krisen råder det större oenighet kring. Bör Europa spara sig ur krisen - eller inte? Finansmannen George Soros sällade sig häromdagen till dem som varnar för att Europa kan fastna in i en långvarig recession om nedskärningarna blir för stora.
I krisens spår, med omfattande sparpaket, sänkta löner och pensioner, riktas nu sökarljuset mot de europeiska välfärdssystemen. Hur kommer de sociala skyddsnäten att se ut i Europa i framtiden? I amerikansk press kan man ibland skönja en illa dold skadeglädje över en europeisk välfärd i kris - ett system "too good to be true" - för bra för att vara sant, skrev New York Times appropå krisen i Grekland.
Och vissa amerikanska bedömare har förutspått den europeiska sociala modellens undergång. Konflikts Ira Mallik ringde upp Uri Dadush, chef för den amerikanska tankesmedjan Carnegies internationella ekonomiska program, som är en av dem som sagt att räkenskapens tid nu har kommit för Europa, men han ser inte någon större risk för att krisen kommer leda till social oro i Europa. Det gör däremot Jayati Ghosh, professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru universitet i New Dehli i Indien, som tror att motsättningar mellan grupper kommer att öka.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

Om de geopolitiska dyningarna efter bordningen av Ship to Gaza. De senaste två veckorna har varit fyllda av anklagelser, fördömanden och upprörda känslor. Men om man lyfter blicken från Mavi Marmaras däck, vad har egentligen hänt? Är Israel helt isolerat? Har Turkiet vunnit – och i så fall vad? Kan palestinierna dra någon nytta av krisen? Och vad vill egentligen USA? Hör röster från Istanbul, Paris, Washington och Amman om ett tektoniskt skifte i världens vådligaste region.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sedan förra veckan har den israeliska blockaden av Gaza fått ett nytt internationellt vedertaget epitet: den ”oacceptabla och kontraproduktiva” blockaden kallas den nu – ofta med tillägget ”och ohållbara”. För på just de epiteten satte aktivistflotlijen mot Gaza världens strålkastarljus – till priset av nio liv. Och nu pågår febril diplomatisk aktivitet för att hitta sätt att lätta på blockaden, sätt som ger Gazaborna mer varor och förnödenheter och samtidigt kan accepteras av Israel. Det har talats om EU-båtar, om fartyg som ska lägga till och inspekteras på Cypern och sen frakta förseglade containers till Gaza, skuggade av israeliska eller europeiska båtar som kontrollerar att inga vapen smugglas ombord. EU:s utrikesministrar möts på måndag och efter det kan vi veta mer om de akuta och delvisa lösningarna på ett problem som blev en världsangelägenhet i och med den israeliska räden i Medelhavet.

Bortom det mest akuta, går det att skönja vilka strategiska och geopolitiska konsekvenser den där räden förra måndagen har fått och kan få? Hur ser kalkylen ut från Amerikanskt håll? Den senaste veckan har det ansedda analysföretaget Stratfor – som ibland kallas det privata CIA – publicerat flera artiklar i det ämnet, med rubriker som ”Israel's Isolation and Turkey's Rise”, och ”Arabs, Israelis and the Strategic Balance”. Stratfors analys är tydlig: Om man ser det från ett strikt geopolitiskt perspektiv, så håller USA:s fokus i regionen på att skifta till Turkiets fördel. Enligt Reva Bhalla, analyschef på Stratfor, har ett skifte varit på väg i USA:s förhållande till Mellanöstern sedan slutet på kalla kriget, dels för att Israel faktiskt är mindre hotat idag och därför i mindre behov av direkt, okvalificerat stöd. Men den stora skillnaden är att Turkiet har blivit alltmer centralt som allierad, sade Reva Bhalla när Konflikts Ivar Ekman ringde henne tidigare i veckan.

Hur ser det då ut med delen om Israels isolering? Vad gäller internationella reaktioner mot Israel har de som kom efter flottiljbordningen saknat motstycke. Nästan aldrig har skillnaden mellan hur Israel ser på en sak och omvärlden ser på samma sak framstått så tydligt. Israel känner sig missförstått orättvist behandlat och orättvist isolerat. Och den senaste tiden har känslan förstärkts av en våg av kända utländska artister som har avbokat sina konserter i Israel. Redan innan incidenten i Medelhavet valde världsstjärnan Elvis Costello att ställa in två konserter i Israel på grund av palestiniernas situation. Och i veckan valde flera stora grupper och artister att inte medverka på en musikfestival i Tel Aviv. Konflikts Moa Soltanian Magnusson ringde en av arrangörerna för att höra hur bojkotten uppfattas i Israel.

En som väl kan beskriva Israels känsla av isolering är Daniel Levy. Han är brittisk-israel och har varit både politisk rådgivare åt nuvarande israeliske försvarsminsitern Ehud Barak, när han var premiärminister, och också varit israelisk fredsförhandlare med palestinierna. Nu är Daniel Levy chef för Mellanösternprogrammet på New America Foundation i Washington. Israel, sade han när Konflikts Agneta Ramberg ringde honom i veckan, gör inte sig självt någon tjänst genom att handla som det gör, och sen reagera som det gör på kritikstormen: världen är emot oss, alla har fel. Denna inställning verkar ha blivit strukturell. Det finns visserligen andra röster i Israel, men de vinner inte gehör.

Den tredje parten i dramat, Turkiet, har kallat hem sin ambassadör till Israel, ställt in en gemensam militärövning och sagt att förhållandet inte kan normaliseras igen förrän blockaden av Gaza är hävd. Anklagelser har inte överraskande hörts från Israel, men också från andra håll, om att Turkiet har vänt väst ryggen och glidit österut. Den amerikanske förvarsministern Robert Gates sade häromdagen att det är Europas fel att Turkiet har glidit österut – för att EU inte har varit så välkomnande som det borde ha varit. Agneta Ramberg ringde Istanbul och Hugh Pope, en ledande Turkietkännare, som har skrivit flera böcker om landet och nu arbetar för International Crisis Group. Att Turkiet skulle ha vänt ryggen åt väst är helt enkelt inte korrekt, enligt honom. Men att Turkiet plockat många poäng i arabvärlden, det står helt klart, enligt tidigare kulturministern i Libanon, Ghassan Salame, som Agneta Ramberg nådde i Paris.

En annan diskussion som uppstått i svallvågorna av flotilla-krisen är den om internationell lag. Som för att understryka klyftan i världsbild som uppenbarat sig de senaste två veckorna, så tycker Israel att det är de som har rätten på sin sida. Och faktum är att Israel driver en kampanj, inte för att stärka eller försöka leva upp till internationell rätt som den ser ut idag, utan för att göra den internationella rätten mer flexibel så att den tydligt tillåter den sortens metoder som Israel menar är nödvändiga. Konflikts Ivar Ekman tog kontakt med en professor i etik i Tel Aviv, Asa Kasher, som är centralfiguren i den här kampanjen, för att försöka förstå den israeliska ståndpunkten.

Programledare Agneta Ramberg
Producent Ivar Ekman

Romerna förföljs i sina hemländer och förvisas inom Europa där de stöter på gränsen för unionens fria rörlighet. Fördomar nedärvda genom sekler, serverar snabba svar på vår tids samhällsproblem. Hör forskaren från Berlin om en råare retorik och växande våldsamhet mot romer som ventil för östeuropeisk frustration. Och på Stockholms härbärgen samsas svenska hemlösa med östeuropéer. Följ med den rumänske veterinären som vandrar flera mil om dagen i jakten på jobb. Och möt den romska änkan vars man mördades i ett Ungern där högerextrema övertoner tar allt större plats.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Syndabockar för alla tillfällen - det tycks vara den funktion som en stor del av romerna runt om i Europa fyller idag när många nedlagda industrier har gjort dem överflödiga som arbetskraft och icke önskvärda i samhället.
Och med de senaste årens internationella finanskris har förhållandena blivit ännu svårare, särskilt i de östeuropeiska länder som redan kämpade med efterverkningarna av de stora politiska och ekonomiska omvälvningarna 1989. Det finns inga säkra siffror - men man brukar uppskatta antalet romer till mellan 10 och 12 miljoner i hela Europa. Oavsett var de finns är romerna den grupp som befinner sig längst ned i hackordningen och som ofta får bära skulden i tider av osäkerhet och oro.
I Ungern har ombudsmannen för minoriteters rättigheter, Ernö Kállai, beskrivit atmosfären mellan den ungerska majoritetsbefolkningen och den romska minoriteten som ett nytt "kallt krig". Han är orolig för att de hätska stämningarna och det tilltagande våldet ska destabilisera hela landet. Eller som andra bekymrade ungrare uttrycker det - att det leder till en "Weimarisering" av landet - en oro för att de politiska och ekonomiska institutionerna faller samman och lämnar fritt spelrum för våldsamma etniska konflikter.
Även om uppmärksamheten har fokuserat mycket på Ungern den senaste tiden - där det högerextrema partiet Jobbik har tagit plats i parlamentet - är utvecklingen densamma i länderna runtomkring. Många medier hjälper villigt till att underblåsa bilden av romen som den inre fienden. I Rumänien har varken EU-inträdet eller nya lagar mot racism förhindrat publiceringen av hatfyllda artiklar. Och i Bulgarien såg den pressetiska kommissionen ingen anledning att bry sig när en prisbelönt ung journalist skriver om: "Zigenare som kommer som vargar - och förökar sig som får. De första som lämnar är de internationella företagen. För vem här ska köpa deras tvål för len vit hy?".

I jakten på försörjning och undan förföljelser driver många fattiga romer runt i Europa och det märks också här i Sverige. Både polisen och olika hjälporganisationer larmar om att antalet hemlösa EU-medborgare som lever på gatan ökar. Mest handlar det om personer från Rumänien och andra nyblivna medlemsländer i östra Europa. Och till skillnad från svenska medborgare har de här människorna ingen rätt till socialt eller ekonomiskt stöd i Sverige. Konflikts reporter Robin Olin gick och åt frukost i frivilligorganisationen Ny Gemenskaps lokaler i centrala Stockholm, där dom hjälper hemlösa med kläder och mat.

Att misstron mot främlingar och minoriteter breder ut sig i tider av oro och osäkerhet är inget nytt. Men när man jämför med andra grupper så utmärker sig fördomarna mot just romer som särskilt utbredda och djupt rotade. Det säger den tysk-rumänska statsvetaren Brigitte Mihok som har forskat om minoriteter, med fokus på östra Europa, i många år. Och fördomarna blir självuppfyllande genom den segregationspolitik som många romer utsätts för. De isoleras i särskilda bostadsområden. Barnen hänvisas till specialskolor - och så beskyller man dem för att inte vilja integrera sig i samhället. Så uppstår en ond cirkel av isolering och fördomar, säger Brigitte Mihok som Daniela Marquardt ringde upp i Berlin.

I Ungern har det extremnationalistiska partiet Jobbik rönt stora framgångar mycket tack vare sin retorik om hårdare tag mot det man kallar zigenarbrottslighet. I höstas väckte den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertesz starka känslor när han sa att högerextrema och antisemitiska krafter har tagit över landet. Ungerns gamla laster, dess förljugenhet och benägenhet att förtränga frodas som aldrig förr, konstaterade Kertesz, som själv överlevt nazisternas förintelseläger, på sin 80-årsdag. Sedan 2007 har åtminstone nio romer dödats i rasistiska angrepp. En av dem var Eva Jenönes man. Fyra män har gripits för mordet men rädslan bland romerna är fortfarande stor. Frilansjournalisten Henrik Dammberg har träffat Eva Jenöne som berättar om den skräckfyllda kvällen för ett år sedan.

Den för många romer hopplösa situationen i hemlandet har lett till att romer från framför allt de tidigare östblocksländerna söker sig en fristad utomlands. När dessa länder blev medlemmar i den Europeiska unionen upphörde möjligheten att söka asyl i ett EU-land, och istället har romer från Tjeckien och Ungern sökt asyl i Kanada. Max Berger, är flyktingadvokat i Kanada, och har representerat en stor andel av de romer som flytt till landet. Konflikts Ira Mallik ringde upp honom i Toronto för att höra mer om flyktingarna från Europa.

På telefon från London medverkar också Carl Söderbergh som är policychef på Minority Rights Group i London. Och han är oroad över den utveckling som vi nu ser runt om i Europa.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ira Mallik

#link=237986#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Misstron mellan Hugo Chavez och Álvaro Uribe grundlades redan innan Uribe blev president. I samband med kuppförsöket mot Chavez 2002 uttryckte Uribe sympati för kuppmakarna och gav senare kuppledaren Pedro Carmona asyl i Colombia. Men den första riktigt heta diplomatiska krisen kom i december 2004, när colombianska säkerhetsagenter grep Farc-gerillans så kallade utrikesminister Rodrigo Granda i Caracas. För Uribe var det ett bevis för att Chavez stödde den colombianska gerillan. Chavez, å sin sida, talade om invasion – att Uribe inte respekterade Venezuelas suveränitet och att han agerade som imperiets, det vill säga Washingtons, lydhund. Men konflikten pågick bara under någon månad som så ofta i dessa två presidenters turbulenta förhållande så dränktes missjämnan ganska snart i en stor kram. Och när Uribe i september 2007 utsåg Chavez till fredsmäklare med Farc-gerillan så var det rena smekmånaden.

Men den fick ett abrupt slut redan bara ett par månader senare, då Uribe i ett tal förklarade att han dragit tillbaka Chavez medlingsmandat. Chavez blev djupt förolämpad av Uribes kovändning. Inte minst för att inte han hade fått vetskap om beslutet innan Uribe offentliggjorde det. Chavez tog hem sin ambassadör, kallade Uribe för konspiratör och hotade med att frysa all handel mellan länderna. Och när colombianskt stridsflyg i mars 2008 bombade ett Farc-läger på ecuadoranskt territorium nådde ordkriget närmast orkanstyrka. Chavez kallade Uribe krigshetsare, kriminell, barnamördare, maffialedare och lite till. Han skickade stridsvagnar till gränsen och beordrade stopp för all handel med Colombia. Men bara en vecka senare, under ett latinamerikanskt toppmöte i Santo Domingo, så stod de där och omfamnade varandra igen. Spänningen och misstron fanns fortfarande kvar, men sopad under matta och relationerna mellan de två länderna fungerade ungefär som vanligt.

Tills för några månader sen. När Uribe skrev under ett avtal som ger USA rätt att utnyttja sju colombianska militärbaser, officiellt för att hjälpa Colombia i kampen mot knarkhandel och terrorism, så lyftes konflikten till nya nivåer. Uribe var återigen en krigshetsare, en imperiets ledhund, en totalt opålitlig människa. I Chavez ögon innebar avtalet inget annat än en krigsförklaring. Colombia hade förvandlats till en plattform som USA kunde utnyttja för att attackera Venezuela. Och där står det idag. All handel har avbrutits. Och den här gången rör det sig inte bara om ord. Colombias bilindustri är på fallrepet och det vanligtvis så dynamiska livet vid gränsen mellan de två länderna har stannat av. Konflikts Lars Palmgren åkte dit för att ta tempen på krisen.

Och på söndag går Colombia till val, ett val som kommer få stora konsekvenser för både konflikten med Venezuela och relationen till resten av Sydamerika. Två kandidater leder i opinionsmätningarna, förre försvarsministern Juan Manuel Santos som representerar en fortsättning på Uribes politik, och så utmanaren Antanas Mockus, professor i matematik som vill satsa resurser på utbildning och få slut på korruptionen. Jobb, sjukvård, hur gerillan ska bekämpas är stora frågor i valet, men mycket av debatterna kretsar också kring konflikten med Venezuela, och hur president Hugo Chávez ska hanteras i framtiden. Konflikts Lotten Collin följde båda kandidaterna i hasorna.

För några dagar sedan fick Colombias president Álvaro Uribe en utmärkelse som "00-talets viktigaste politiska ledare i Latinamerika" på ett toppmöte mellan EU och Latinamerika. Hans så kallade demokratiska säkerhetspolitik – la seguridad democratica – har lyft landet och gjort det säkrare både för colombianer och för utländska investerare, löd motiveringen. Och Uribe har också högt förtroende bland colombianerna, runt 70% av befolkningen stödjer honom och hade han fått ställa upp i presidentvalet en gång till som han själv önskade, så hade han troligen vunnit en jordskredsseger. Så hur kommer bokslutet över uribismen se ut? Vad har de här åren betytt för Colombia? Lotten Collin ringde på hos familjen Visbal i norra Bogotá.

I programmet som sänds från taket på Hotell Tequendama i Bogotás centrum medverkar Christina Jannerbo, mångårig chef för biståndsorganisationen Diakonias kontor i Bogotá och ambassadrådet Tommy Strömberg från svenska ambassaden – även han med många års erfarenhet av både Colombia och Venezuela.

Programledare Lars Palmgren
Producenter Lotten Collin och Ivar Ekman

Om våldtäkterna som sargar i krig och som fortsätter och förtigs i fred - det perfekta massförstörelsevapnet fördöms av alla men användandet bara fortsätter. Om läkaren som lyckats få världen att uppmärksamma övergreppen och aktivisten som var med och skrev FN-resolutionen om skydd för kvinnor i krig, liksom om försoning med förhinder.Idag finns både uppmärksamhet och lagstiftning - men vad har egentligen hänt?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I Konflikt har vi gång på gång återkommit till kriget mot kvinnan - den konflikt som skördar flest offer i världen men som ändå får försvinnande lite uppmärksamhet. Varje år dödas mellan 1,5 och 3 miljoner flickor och kvinnor på grund av sitt kön - i den siffran har man räknat in allt från hustrumisshandel till selektiva aborter och sexuellt våld som vapen i krig. Detta fick tidningen the Economist att i mitten av 00-talet kalla det som händer för en förintelse som inträffar var fjärde år utan att någon uppmärksammar det.
Men efter alla dessa år av ointresse för kvinnovåld i världens medier och på de stora toppmöterna finns det idag vissa områden där det har börjat röra på sig - både rent juridiskt och när det gäller uppmärksamheten. Vi gör återblickar till platser, kvinnor och män som vi träffat tidigare och för att se om någonting har hänt sedan sist.

För tio år sedan var den iranska aktivisten och FN-experten Sanam Anderlini med och arbetade fram en FN-resolutionen som många betecknar som en milstolpe eftersom kvinnors särskilda behov av skydd i konflikter och nödvändigheten av kvinnors deltagande i säkerhetsarbete dämed kom upp på säkerhetsrådets dagordning. Resolution 1325 innebär att fred inte längre bara är en affär mellan olika väpnade grupper, utan att också det civila samhället inkluderas - där kvinnor och säkerhetsfrågor som rör kvinnor blir en del av agendan.
Sanam Anderlini jobbade då - för tio år sedan - för den brittiska organisationen International Alert. Idag är hon bla konsult för FN, och har också skrivit boken Women building peace. What they do. Why it matters. 10-års jubileet av resolution 1325 kommer i år att uppmärksammas av kvinnoorganisationer över hela världen. Konflikts Ira Mallik ringde upp Sanam Anderlini i Washington DC, för att höra mer om varför en resolution ses som ett så viktigt steg frammåt.

Det var länge väldigt tyst om de sexuella övergreppen i inbördeskrigets Demokratiska Republiken Kongo. Men så började berättelserna nå ut, bland annat tack vare chefskirurgen på Panzisjukhuset i östra Kongo Dennis Mukwege. I slutet av 90-talet förstördes det sjukhus han då arbetade på och han fick i uppdrag att bygga upp ett nytt i staden Bukavu. Det var egentligen var tänkt att fungera som mottagning för friska gravida kvinnor. Men det blev inte så. Den första patienten som kom in var en ung kvinna som skadats svårt av våldtäkt. Sedan dess har Dennis Mukwege och hans kollegor opererat tusentals kvinnor som utsatts för misshandel och mycket brutala våldtäkter. Konflikts Mikael Olsson träffade honom på ett seminarium för två år sedan.¨Sedan intervjun gjordes finns tyvärr inga tecken på att antalet våldtäkter skulle minska i Demokratiska republiken Kongo. Nyligen besökte FN:s katastrofsamordnare John Holmes landet och konstaterade att antalet våldtäkter ligger konstant.

Mira Velucic är en av flera bosniska socialarbetare som arbetat med kvinnor som utsattes våldtäkt under kriget i början av 90-talet och genom den svenska organisationen Kvinna till kvinna har hon varit med i ett utbytesprojekt med kongolesiska kollegor. Deltagarna har besökt varandra i både Kongo och Bosnien för att tala om gemensamma erfarenheter, möten som filmats av dokumentärfilmaren Marika Griehsel. Konflikts Robin Olin var med när filmen Kvinnornas krig hade premiär tidigare i år då också Mira Velucic och Ester Munyerenkhana från Kongo var med.

Frågan om straffrihet har länge diskuterats. Den danska psykologen Anne Bovbjerg, verksam vid Röda Korsets psykotraumacenter i Köpenhamn som intervjuades i ett tidigare Konflikt av vår reporter Petra Quiding, menar att det är av högsta vikt för kvinnornas läkeprocess att våldtäktsmännen ställls inför rätta.

Margot Wallström, FN:s särskilda representant för sexuellt våld i konflikter, var när Konflikts Ivar Ekman fick tag på henne i veckan var hon tillbaka i sin gamla hemstad Bryssel. Hon menar att frågan om straffrihet och utkrävande av ansvar har hög prioritet.

Inbördeskriget i Liberia bröt ut 1989 och pågick - med ett kort avbrott - i 14 år. Nu har sju år gått sen fredsavtalet som satte punkt för kriget. Charles Taylor står åtalad i Haag för krigsförbrytelser begågna i grannlandet Sierra Leone och hans son Chuckie Taylor har ställts inför rätta och dömts i USA. Men fortfarande har ingen av de krigsherrar vars styrkor utsatte kvinnor för systematiskt sexuellt våld i Liberia ställts inför rätta i landets egna domstolar. Konflikts Robin Olin ringde upp en av Liberias ledande kvinnorättsadvokater Lois Brutus för att prata om vad som händer sen, när vapnen tystnat, men kriget mot kvinnorna fortsätter.

Programledare: Kajsa Boglind
Producent: Ira Mallik#ruta=3715892#

#link=237990#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Efter månader av växande irritation mellan USA och den afghanska ledningen sopades i veckan allt gammal groll under mattan och president Hamid Karzai togs emot i Washington med stora vänskapsbetygelser. Med en pågående truppförstärkning - ytterligare 30 000 amerikanska soldater är på väg till Afghanistan - och en förestående offensiv i Kandahar är Obama och Karzai mer beroende av varandra än någonsin hittills, och av att visa att man har det afghanska folkets bästa som främsta syfte. Från officiellt håll har man därför den senaste tiden tonat ned krigsretoriken och säger nu att det snarare handlar om en "process" än en offensiv i Kandahar.

Men vad är detta Kandahar? Vad betyder det för de afghaner som kommer därifrån? En av de mer speciella böcker om Afghanistan som kommit ut under de senaste åren heter My Life with the Taliban. Det är en självbiografi skriven av en högt uppsatt taliban, Mullah Abdul Salam Zaeef, som bland annat var ambassadör till Pakistan när Afghanistan-kriget började 2001 och som 2002 greps av USA och satt i Guantanamofängelset i tre år. Boken har översatts från pashto och redigerats av två europeiska forskare som spenderat de senaste åren i Kandahar. Konflikts Ivar Ekman ringde upp en av dem, Alex Strick van Linschoten, för att höra hur han hamnat i Kandahar, hur boken kom till, och hur läget i staden är idag.

Det är i Kandahar Talibanerna har sitt starkaste fäste och de har inte visat några tecken på försvagning, så om USA ska lyckas med sin plan att börja dra tillbaka sina styrkor nästa år lär en större militär insats vara oundviklig. Och lika oundvikligt kommer den att leda till ännu fler civila offer, vilket redan har börjat synas i Pentagons siffror. Vad händer då med den taktik som går ut på att skydda civilbefolkningen och vinna deras förtoende så att motståndsgrupperna inte kan söka skydd hos dem? Counterinsurgency är begreppet på engelska och en bra svensk översättning saknas. Taktiken användes i samband med truppförstärkningen i Irak 2007, under den så kallade surgen - och nu är det mycket i NATO-koalitionens planering i södra Afghanistan som påminner om det man gjorde i Baghdad.

En person som var djupt inblandad då var David Kilcullen, som counterinsurgency-rådgivare till General Petraeus. Han har haft ett stort inflytande på hur den amerikanska militärdoktrinen utvecklats under de senaste åren – han har även varit särskild rådgivare åt den dåvarande utrikesministern Condoleeza Rice, och har arbetat i långa perioder i Afghanistan, Irak och Pakistan. Ivar Ekman ringde honom i Washington.

Ett av de konkreta inslagen som har utvecklades ur den stratgei som David Kilcullen var med och formulerade är de så kallade Human Terrain Teams - mänskliga terräng-team. I vår tids krig anses inte längre enbart kontrollen över den fysiska terrängen - marken, luftrummet eller havet - att vara avgörande för vem som ska segra. För att kunna vinna ett krig måste man vinna människornas förtroende - "hearts and minds" som man ofta hör amerikanska militärer och politiker tala om. Och åtminstone inom en del av de högre ledarskikten har insikten om att det inte funkar med bullriga soldater som brakar fram i full stridsmundering och knappt syns bakom sina mörka solglasögon. Så för att göra de mer känsliga för den mänskliga miljö de rör sig i rekryterar armén antropologer till de här mänskliga terrängteamen, för att hjälpa till att analysera och förklara hur människorna i området beter sig.

Så är det tänkt, men i praktiken återstår många brister och framförallt riktas mycket kritik mot systemet - både inom det militära och bland akademiker som värjer sig mot att deras expertis ska användas för krigföring. Några av de rösterna, men också förespråkare förekommer i den prisbelönade dokumentärfilmen Human Terrain, som har fått stort gensvar där den har visats på dokumentärfilmsfestivaler, nu senast vid HotDocs i Toronto. James Der Derian är professor i internationella studier vid Brown University i Rhode Island och har regisserat filmen tillsammans med David och Michael Udris. Filmen började som ett försök att skildra den den amerikanska militärens strategiska omsvängningen. Men när hans vän och kollega Michael Bhatia, antropolog som ingick i ett av Human Terrain-teamen, miste livet vid en vägbombs-attentat blev det plötsligt också ett personligt projekt. Konflikts Daniela Marquard fick tag på honom under festivalen i Toronto.

Gäster i studion för att diskutera detta är Caroline Holmqvist-Jonsäter som just skrivit sin doktorsavhandling på ämnet tjugohundratalets krig vid Kings College i London, och Torbjörn Petterson, Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare, nyss hemkommen från Kabul.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman

Efter rapporterna och reportagen om islamistrekrytering i Rinkeby; samtal med SÄPO om bevis och ryktesspridning. Dessutom om riskerna med själva oron för radikalisering och nya terroristlagar. I onsdags fick också Säpo nya uppgifter i det att riksdagen ny lag som gör att även uppmaning offentligt och rekrytering till terrorism blir straffbart med mellan 2 och 6 års fängelse, vilka utmaningar ställer det Säpo inför? Malena Rembe, chefsanalytiker på Säpo, berättar om säkerhetspolisens uppgifter i länge intervju.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lördagen för två veckor sedan sände vi ett längre reportage från stockholmsförorten Rinkeby. Det efter att förorten rönt stort medialt intresse; Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, ABC, Expressen, Aftonbladet, Ekot, SVT, TV4, Metro, Tidningen City och internationella nyhetsbyrån AP har alla berättat varianter av en liknande historia; om hur islamister propagerar, lyckas stoppa fester och hotar radikalisera unga somalier.
När sedan ledande svenska politiker som bl a socialdemokraterna Nalin Pekgul och Mona Sahlin tillsammans med integrationsminister Nyamko Sabuni refererar till radikaliseringen i Rinkeby och en omstridd rapport från Rosengård, tas som exempel på extrema islamisters inflytande i förortsområden, blir det en del av en större europeisk tendens. Så vi bestämde oss för att åka till Rinkeby och se vad som hänt. Mycket av rapporterna visade sig emanera från några få källor. I synnerhet ungdomsledaren, hip-hoparen och festfixaren Kadafi Hussein, vars stoppade fester, enligt honom var tecken på islamisternas framryckning.
Men uppgift visade sig stå mot uppgift och många hävdade att det var inställda fester var i själva verket uttryck för föräldrars oro. Folkets Husföreningen, som håller i lokalerna där festerna hölls, vill nu i efterhand betona att de inte stått som arrangör för någon av de omdiskuterade festerna, som man möjligen kunde få intryck av.
Kadafi Hussein berättade också om en fritidsgård, driven av moskén där en ungdomsledare för ett par år sedan ska ha försökt rekrytera ungdomar till islamistiska al-Shabab i Somalia.

Malena Rembe, chefsanalytiker vid Säkerhetspolisens, Säpos kontraterrorenhet, kom till studion för att reda ut fakta kring de olika uppgifter som florerat i medierna.
Med i studion var också: Leif Stenberg, docent, islamolog och chef för Centret för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet.

Det har förekommit en rad motstridiga uppgifter om hur det förhåller sig med såväl rekrytering som radikalisering i förorter. Och det är svårt att få en uppfattning om hur stor vidden av problemet är. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, gav i februari i år Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om våldsbejakande extremism. Konflikts Ira Mallik träffade henne.

2008 skärptes EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism. Med hänvisning till det och Europarådets konvention om förebyggande av terrorism antog riksdagen onsdagen den 21 april en ny lag för att förebygga terrorism. Den nya lagen innebär att fler handlingar ska kunna straffas som terrorism. Att uppmana, rekrytera eller utbilda personer till att utföra terrorhandlingar blir straffbart enligt den nya lagen. Svenska domstolar får ökade befogenheter att utdöma straff för terrorism. Svenska medborgare utomlands och utlänningar som bor i Sverige kommer att kunna ställas inför svenska domstolar. Brott som faller under den nya lagen kan resultera i fängelse i högst sex år.
Onsdagen 21 april antog riksdagen också en förlängning av den omdebatterade lagen "om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott". Med det nya tillägget att den ska kunna användas mot de nya brotten ovan. Den ger de polisen möjlighet att i sin underrättelseverksamhet använda sig av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll.
Båda lagarna gäller från den 1 december 2010.

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ira Mallik

Om häkten, Arizona och Kanar Ali, som gråter. Hon vill inte sitta inlåst längre. Och Lars Ekblom från Migrationsverket förstår. Men systemet visar ingen nåd. Allt fler asylsökande spärras in i väntan på avvisning. Och detta - att flyktingar och migranter mer och mer hanteras av polis och kriminalvård - är en utveckling som kan ses i hela västvärlden, från Sverige, via Italien och Frankrike, till USA. Hör Konflikt om kriminaliseringen av migranterna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sheriff Joe Arpaio är en man som ser sig själv som USA:s mest hängivne väktare av lagen – i synnerhet när det gäller migranter som olagligt tagit sig in i USA. I hans fängelser får de bära rosa underkläder och randiga fångdräkter. Och passar det inte behöver man ju inte komma tillbaka, raljerar Arpaio, sheriff i Maricopa county, som bland annat omfattar miljonstaden Phoenix i delstaten Arizona.#ljud=2338745#

Den gångna veckan har Arpaio jublat över den nya lag som gör det till ett brott att befinna sig i Arizona utan uppehållstillstånd. De som inte kan visa att de är som det heter "legala" riskerar fängelse i ett halvår och 2 500 dollar i böter. Men många har protesterat. President Obama har kallat Arizonas politiker oansvariga och upprörda röster ropar på sanktioner och bojkott.

Även i Europa pågår sedan flera år en tilltagande kriminalisering av migranter. I länder som Italien och Frankrike är det straffbart inte bara att befinna sig i landet utan tillstånd utan också att hjälpa dessa människor med till exempel mat, husrum eller ett arbete. I Europarådet ser man med stor oro på ett hårdnande klimat mot migranter, vilket Rådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg är med för att prata om i dagens program.

Det hårdnande klimatet märks även i Sverige. Förra året inspekterade Europarådets kommission för förebyggande av tortyr svenska häkten, fängelser och migrationsverkets låsta förvar för utlänningar som ska avvisas. Rapporten som publicerades i december upprepade sin, sedan tidigare skarpa kritik mot att utlänningar som fått avslag på sin asylansökan kan placeras i häkten och att vistelsen på häktet inte är tidsbestämd, till skillnad mot vad som gäller för brottsmisstänkta. Häkten är ingen lämplig plats för människor som varken är misstänkta eller dömda för något brott, skriver Europarådet i sin rapport och uppmanar de svenska myndigheterna att skyndsamt vidta åtgärder mot detta.

En utredning – den så kallade Förvarsutredningen – har tillsatts men blir inte klar förrän om ett år. Tills vidare gäller enligt Utlänningslagen att Migrationsverket har rätt att överlämna utlänningar som ska avvisas till Kriminalvården för placering i häkte om man bedömer att det finns en risk att de ska skada andra eller sig själva.

Dagens Konflikt ger en inblick i den för många dolda värld som svenska häkten är. För vad innebär det för en asylsökande att bli inlåst där, bland misstänkta förbrytare och många gånger grovt brottsbelastade personer, på små ytor som egentligen inte är menade för annat än tillfälliga vistelser? Och vad innebär det för dem som är anställda av Migrationsverket och kriminalvården att häktesplacera utlänningar? Konflikts Robin Olin fick en unik möjlighet att komma in på häktet Blanka i Uppsala.

Många är de dramatiska människoöden i denna hantering som i nyhetsrapporteringen reduceras till en kort notis. Bakom rubriken Självmord på häktet i Gävle fanns Mirabbas Safari som hade varit på flykt från Afghanistan i flera år när han till slut kom till Sverige. Men han fick avslag på sin asylansäkan och blev istället inspärrad. Stämplad som kriminell och självmordsbenägen placerade Migrationsverket honom på häktet i Gävle i väntan på att han skulle avvisas. Frilansreportern Agneta Gustavsson har följt upp spåren som finns kvar efter Mirabbas Safari.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman

#link=237997#

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sedan attentaten den 11 september 2001 har den dominerande globala berättelsen varit hotet från en våldsbejakande, extrem form av politisk islam. Alla mindre skeenden, från krig och konflikter i fjärran länder, till frågor om moral och religion i hem och skolor här hemma, pressas förr eller senare in i förklaringsmodeller om en påstått växande extrem form av islam. Ta ett land som Somalia till exempel, som i två decennier härjats av krig mellan olika intressen. Under 90-talet stod striderna mellan olika klaner, när sedan en gruppering i islams namn, de Islamiska domstolarna, började bygga en stat i landet 2006 invaderades Somalia av Etiopien och USA.

Det väpnande motståndet har kommit att betraktas som islamistisk terror. Rapporterna är idag många om vad den militanta rörelsen al-Shabab utsätter befolkningen för; alltifrån förbud mot musik, tom ringklockor i skolan, till halshuggningar av motståndare och införande av hårda sharialagar. Och trots att al-Shabab ser ut att förlora stöd i Somalia, har den rörelsen blivit en levande hotbild även här i väst. Den man som nyligen attackerade den danske satirtecknaren Knut Westergaard var somalier och påstått kopplad till al-Shabab. FN:s säkerhetsråds kommitté för övervakning av Somalia varnade nyligen i en rapport för rekrytering till al-Shabab bland somalier bosatta i Europa och USA. Sverige framställs i FN-rapporten som en central plats för rekrytering och stöd till al-Shabab. Uppgifterna kommer från den svenska regeringen och det är här den stora berättelsen möter de många små historierna.

För var har regeringen sina uppgifter om rekrytering till militanta al-Shabab ifrån? Bland annat från ett antal mediarapporter som nådde sin kulmen under hösten 2009 när en ideell fritidsgård i Stockholmsförorten Rinkeby blev utpekad som rekryteringscenter för just al-Shabab. Som följd kom också rapporterna om en oroväckande radikalisering där unga kvinnor trakasserades för sina klädval och förvägrades gå på fest.

Konflikts Randi Mossige-Norheim och Julia Lundberg begav sig till Rinkeby för att se vad som egentligen hände när svenska förortshistorier blev föremål för slutsatser i FN-rapporter.

Programledare: Mikael Olsson
Producent: Ira Mallik

Om plundrade antikviteter som prånglas ut till världens samlare och museer och lämnar djupa hål i kunskapen om vårt ursprung. Hur ska plundringen stoppas? Och vem äger egentligen rätten till mänsklighetens kulturella arv? Hör mannen med missionen att återbörda allt egyptisk till Egypten. Hör arkeologen om Iraks skövlade utgrävningsplatser. Och vad är det egentligen som driver samlarna? Veckans Konflikt är en rapport från museiekorridorernas, utgrävningarnas och samlarnas slagfält.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Människan har alltid varit samlare. Fram till 1700-talet var det ett nöje som framför allt aristokrains män ägnade sig åt. Typexemplet var 1600-talsbaronen Hans Sloane som samlade på allt från skor till ormar i sprit och egyptiska antikviteter. Han representerar också övergången till statligt samlande eftersom hans samling lade grunden till British Museum som kom att bli föregångare till de stora encyclopediska museerna. Och människans behov av samlande tycks aldrig sina. Med ett växande utbud av försäljnings- och auktionssajter på nätet blir många föremål plötsligt lockande lätta att få tag på. Men hur ser det ut på den svenska antikmarknaden - en verksamhet som lätt hamnar i en gråzon när varor saknar nödvändig ursprungsinformation eller förses med falska uppgifter om sitt ursprung? Konflikts reporter Robin Olin gav sig ut i Stockholm för att undersöka.

Krig har ju i alla tider spelat en stor roll för samlandet. Plundringsräder var mer regel än undantag och att ta med sig särskilt laddade krigstroféer har snarast varit något förväntat – i har egna exempel från 30-åriga kriget när drottning Kristina uppmanade de svenska trupperna i Prag att lägga beslag på Silverbibeln och Djävulsbibeln. Och även om det har tillkommit internationella konventioner i som förbjuder plundring och som värnar om kulturarvet så har det knappast någon hög prioritet i konfliktområdena. I kölvattnet efter den USA-ledda invasionen i Irak följde en våg av plundringar framför allt i södra Irak med sina enorma arkeologiska utgrävningsplatser. Den libanisesiska arkeologen och journalisten Joanne Farchakh-Bajjaly har dokumenterat följderna av att utgrävningsplatserna lämnades obevakade och översvämmades av plundrare. Det var en kulturell massaker, förklarade hon när Konflikts Daniela Marquardt ringde upp henne i Beirut och får medhåll från Donny George, tidigare chef för det plundrade irakiska Nationalmuseet.

När de första stora muséerna kom till på 1700-talet var det som en revolutionär reaktion på det privata samlandet. Några år efter franska revolutionen öppnade Louvren för att visa upp de kungliga samlingarna för allmänheten. Muséerna blev också själva aktiva samlare och deltog i utgrävningsexpeditioner vars resultat de förde med sig tillbaka. Museernas uppgift blev att skapa bildade och goda medborgare, och de blev en del av nationsskapandet. Senare, när tidigare kolonier blev självständiga, kom kulturarvet att spela en viktig roll i deras nationsprojekt. Nu handlade det om att återbörda det som ansågs vara stulet. En av de mest seglivade tvisterna är den mellan Grekland och Storbirtannien och partenonfriserna - eller som britterna kallar dem - The Elgin Marbles. Frilansjournalisten Petra Quiding har besökt Nya Akropolis-muséet, där några av originalen finns kvar sida vid sida med gipsavgjutningar av de pjäser grekerna saknar.

Maktbalansen mellan museer i rika västländer och länder rika på antik kultur vägde länge över till museiländernas fördel. Den ordningen började att ändras 1970, när FN-organet UNESCO antog en resolution som förbjöd utförseln av kulturföremål utan ursprungslandets tillstånd. Först på 2000-talet började resolutionen få genomslag, efter ett par uppmärksammade rättsfall - framförallt när Gettymuseets kurator Marion True 2005 åtalades i Italien för att ha köpt plundrade konstföremål. Och nu vädrar repatrierings-förespråkarna rejäl morgonluft. Den man som kanske mest har kommit att personifiera kampen om västerländska museers artefakter är Zahi Hawass, omnipotent chef för Egyptens riksantikvarieämbete, känd för sin Indiana Jones-hatt och kittlande National Geographic-program. Konflikts Ivar Ekman nådde honom på hans kontor i Kairo.

Att det har skett ett stort skifte i maktbalansen mellan västerländska museer och länder med stora, antika kulturskatter, det anser också journalisten Hugh Eakin, en av de personer som närmast följt den här utvecklingen, och som nära bevakat såväl plundringen av Iraks konstskatter som den uppmärksammade rättegången mot Gettymuseets tidigare kurator Marion True. Men han är inte alls lika säker som Hawass på att detta leder till att plundringen minskar. Snarare avleder bråket om repatriering uppmärksamheten från den mer akuta faran.

I Berlins världskulturcentrum pågår för tillfället en utställning med titeln Om vrede. Här medverkar den irak-amerikanske konstnären Michael Rakowitz med en egen version av Ishtar-porten - den pampiga entrén till det antika Babylon från 500-talet före kristus.Hans installation är en kommentar till alla de kulturskatter som västerlänningar har lagt beslag på, däribland den ursprungliga Ishtar-porten som finns att beskåda bara några kvarter längre bort i Berlins stora turistattraktion Pergamonmuséet. Och han vill också påminna om den plundring som pågår än idag.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman