Kraftspelen

Persona 4 är en japansk high school-simulator, ett klassiskt rollspel och en ganska rättfram tolkning av Jungs idéer om skuggarketypen. Det sjuka är att spelet går i mål med samtliga delar på ett oerhört lyckat sätt.

Men kanske är det framför allt de mångfacetterade karaktärerna som gör att Persona 4 förtjänar en plats i rollspelsgenrens absoluta toppskick - oavsett om de är japanska eller västerländska.

Gäst: Fredrik Schaufelberger

Få spel känns så designmässigt perfekta som Hades. Och inte nog med att de tuffa och täta roguelitestriderna i helvetets många svavelosande enklaver håller absolut högsta nivå - det gör även berättandet.

Hades är helt enkelt en ny ribba för spel som underhållning.

Gäst: Angelica Norgren

Är spel konst? Måste det vara det?

I veckans avsnitt av Kraftspelen gräver vi ner oss i en uråldrig debatt om hur vi ser på spel, vad spel kan betyda för oss och vad konst egentligen är.

Och är Jason Rohrers fem minuter långa pixelspel Passage konst?

Gäst: Jimmy Håkansson

"When Stanley came to a set of two open doors, he entered the door on his left."

Vad har vi för faktiska val i spel? Är det verkligen ett interaktivt medium? Hur mycket skiljer sig spel faktiskt från litteratur, film och konst?

Det här är frågor som snabbt uppenbarar sig när man spelar The Stanley Parable, den roligaste satiren över spelmediet som någonsin gjorts.

Gäst: Eira A Ekre

Att förklara Outer Wilds är direkt förrädiskt. Ju mindre man vet om spelet, desto bättre blir spelupplevelsen. Och vilken upplevelse det är. Till skillnad från de flesta moderna spel finns här inga pekpinnar - bara en främmande värld att utforska och lära känna. Och så kanske hela spelhistoriens mest kittlande mysterium.

OBS! Första halvtimmen av det här avsnittet är hyfsat spoilerfri, sen öppnas dammluckorna.

Gäst: Alexander Cederholm

Få spel har varit så sant revolutionära som Ico. Fumito Uedas äventyr visade att det fanns saker att hämta i en spelupplevelse som var lugn, stämningsfylld och eftertänksam. Plötsligt började folk prata om spel på ett annat sätt. Det som tidigare benämnts som "interaktiva datorprogram" fick nu epitetet konst.

Gäst: Johan Martinsson

"My name is Manny Calavera. I'm your new travel agent."

Sällan har väl mer bevingade ord yttrats. Manny är inte bara reseagent, han är Liemannen - och bjuder oss alla på en säregen resa genom de dödas land i ett spel som sprudlar av liv, magi och äventyr.

Grim Fandango var slutpunkten för de klassiska Lucasartsspelen, men ett utropstecken för genren.

Gäst: Carl-Johan Johansson

Obs: Ljudet är inte på topp i det här avsnittet. Hoppas du har överseende.

De flesta minns kanske Sierras äventyrsspel för den plötsliga speldöden och de många humoristiska höjdpunkterna, men Gabriel Knight: Sins of the Fathers förtjänar att lyftas i samma andetag som alla Quest-spelen. Jane Jensen skrev och regisserade en mörk och modern thriller med både realistiska och övernaturliga förtecken, vars dialoger länge saknade motstycke.

Länge tronade Mario ensam på täppan, men 1991 täppte den blå igelkotten till den mustaschprydda truten ordentligt. Fart och fläkt blåste in i plattformsspelet tillsammans med en attityd som andades punk och - miljömedvetenhet.

Sonic the Hedgehog hade en nästan lika stor effekt på spelindustrin som Super Mario Bros. Och kanske var det Sonic som lärde oss att spel inte alltid behövde ha spelmekaniken i fokus.

Gäst: El Huervo

Vad är en roguelike och vad är en roguelite? Det är en fråga du får svar på i veckans avsnitt av Kraftspelen - och framför allt får du veta varför The Binding of Isaac är ett av 10-talets bästa spel. Ingen skulle påstå att det är ett särskilt bra balanserat spel, men vem är det som säger att balans är åtråvärt i ett spel?

Gäst: Johan Henriksson