Avsnitt 36   Grevefejden är det största inbördeskriget i Danmarks historia. Kriget utbröt 1534 då handelsstaden Lübeck efter Fredrik I:s död försökte öka sin makt i Norden genom att försöka återinsätta Kristian II på landets tron. Detta ledde till flera bonde- och borgaruppror, då Kristian II hade stort stöd bland allmogen i Danmark, där bland annat Köpenhamn och Malmö stödde den tidigare kungen. Sitt namn fick fejden efter greve Kristofer av Oldenburg, som ledde Lübecks styrkor.

På andra sidan av konflikten stod den danska adeln och det högre prästståndet. De ville inte se Kristian II åter på landets tron, och därför stödde de i stället Fredrik I:s son, hertig Kristian (III). Inbördeskriget utspelade sig 1534–1536 och ledde till en seger för Kristian III, protestantismens införande och adelsväldets befästande i landet.  Gustav Vasa, som inte ville se Kristian II åter på Danmarks tron, sände i oktober 1534 en svensk styrka under ledning av Lars Siggesson Sparre till Halland, där Halmstad intogs och Varbergs fästning belägrades. En mecklenburgsk kår under greve Johan av Hoya anlände snart till Skåne för att försvara den skånska gränsen mot Sverige och tillsammans med lybska trupper och borgare från Malmö och Landskrona drog man in i Halland. Flera av Skånelandskapens adel och prelater, som var bland dem som svor trohet åt greve Kristofer 1534, var missnöjda med de tyska invasionerna och ett uppbåd av adelstrupper samlades vid Ängelholm, varefter de tog kontakt med den svenska armén. Tillsammans kom man i början av 1535 överens om att stödja hertig Kristian  Regent i detta avsnitt. Gustaf Vasa 1523-1560 Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 35   Västgötaherrarnas uppror, kallas den resning mot kung Gustav Vasa, som började i april 1529 i norra och västra Småland, för att avsätta kungen och förhindra att den lutherska reformationen genomfördes. Upprorets främsta initiativtagare var rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara Magnus Haraldsson. Till resningen anslöt sig några av rikets råd. Upproret började i Småland där Jönköpings borgmästare Nils Arvidsson ställde sig i spetsen. Kungens syster Margareta, som var på återresa, hade stoppats och blivit fängslad i Jönköping och kort dessförinnan slogs kungens fogde i Nydala kloster ihjäl. Gustav Vasa tog snabbt initiativet. Den 6 april skickade han ett brev till östgötarna, där han varnade dem för att delta i upproret och uppmanade dem att hjälpa till att befria hans kära syster Margareta, som hölls fången av smålänningarna.  I Dalarna var det många som var besvikna på Gustav Vasa. De hade ju hjälpt honom till makten och hade därför förväntat sig belöningar. I stället krävdes de på nya skatter. De var samtidigt också upprörda över kungens hårdhänta behandling av kyrkan.

Vintern 1530 kom skatteindrivarna till Dalarna för att ta upp den nya klockskatten. Kungen hade nämligen bestämt att varje församling skulle lämna en kyrkklocka i skatt. Klockorna skulle smältas och kopparn sändas till Hansan som avbetalning på skulden. Nu reagerade många på vad de tyckte var kungens plundringar.

Hela Dalarna reste sig mot Gustav Vasa. Genom listiga knep och rena lögner försökte kungen försvaga upprorsviljan. Det dröjde tre år innan Gustav Vasa med många knektar och adelns stöd kom till Dalarna för att slå ner upproret. Alla upprorsledare greps och avrättades. Dalarnas självständighet skulle krossas en gång för alla. I samma veva kom underrättelse om att den landsflyktige fd Danske kungen Kristian II landstigit i Norge för att återerövra makten i Danmark och var därmed även ett hot mot Sverige. Regent i detta avsnitt. Gustaf Vasa 1523-1560 Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 34 Daljunkern, avrättad i Rostock omkr. 25 september 1528, var en upprorsledare som 1527 med Dalarna som bas försökte starta ett uppror för att störta Gustav Vasa. Daljunkern angav själv i brev under upproret att han var ”Nils Sture, rätter arvinge till Sverige”. Benämningen Daljunkern (Daljunkaren), som har en nedsättande innebörd, förekommer först i Peder Svarts krönika om Gustav Vasa (omkr. 1560) – i samtida källor kallas han "dalakungen", "dalaskalken" och "dalatjuven", och anklagades för att vara en dräng vid namn Jöns Hansson. Beslutet att sammankalla till riksdag föranleddes av oroligheter i Dalarna. Kung Gustaf kallade till riksdag i Västerås i mitten av juni 1527. Riksdagen skulle först ha hållits i Söderköping, vilket omöjliggjordes av dalaupproret. Kallelsen utgick till rikets råd och menige adeln, två män från varje köpstad (en borgmästare och en rådman), fem till sex bönder per lagsaga, samt två eller fler av kapitlens lärdaste vilka utvaldes av rikets råd. Kallelsen till Dalarna hade dock en annorlunda lydelse. Resultatet av riksdagen, Västerås recess, var att kyrkans ekonomiska och militära maktställning bröts, och den väldiga kyrkoreduktionen, som på ett avgörande sätt stärkte kronans resurser, inleddes. Riksdagen kan ses som det egentliga startskottet för reformationen i Sverige, och därmed som lutherdomens införande. Hur Svenska kyrkans teologi skulle utformas fortfor dock vara en stridsfråga långt efter riksdagen. Gustaf Vasa såg till att Svenska kyrkan blev en del av kronan och att kungen blev dess överhuvud och bröt med detta beslut slutligen den katolska kyrkan och Sveriges statsreligion  övergick till protestantism. Regent i detta avsnitt. Gustaf Vasa 1523-1560. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 33. Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat Laurentius Andreæ och börjat närma sig den protestantiska läran och 1524 bröt Sverige de officiella kontakterna med Rom. Troligtvis hade Gustav Vasa redan planer på en övergång till den lutherska läran. Genom Laurentius Andreæ lärde kungen känna Olaus Petri och 1524 förflyttades han till Stockholm, utnämndes till sekreterare för stadens råd och prost i Storkyrkan. Olaus Petri kom att bli den ledande teologen bland reformatorerna i Sverige. År 1525 tog han steget att gifta sig, och år 1526 utgav han Nya testamentet på svenska. Till jultiden 1526 lät kungen utlysa en offentlig disputation mellan Olaus Petri och professor Peder Galle mellan de båda lärorna. Peder Galle vägrade att delta, då han inte ansåg kyrkans läror öppna för disputation och inte menade sig kunna företräda kyrkan utan påvens tillåtelse, något som kungen tog som intäkt för att, utan vidare dialog, fortsätta sina planer.

Vid riksdagen i Västerås 1527 gavs kungen makt att dra in kyrkliga egendomar och kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Dessutom underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och "det rena Guds ord" skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer. En utveckling mot reformkatolska ideal hade sedan tidigare möjliggjort lutherska teologers verksamhet i Sverige. Ett avgörande steg blev Örebro koncilium år 1528, där man beslutade om en försiktig reformation av kyrkan. År 1529 publicerades en svenskspråkig kyrkohandbok med gudstjänstordningar för dop, vigselgudstjänst, kyrktagning, de sjukas smörjelse, begravningsgudstjänst och bikt av dödsdömda. 1531 publicerade han Den svenska mässan.

Regent i detta avsnitt Gustaf Vasa 1523- 1560. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 32. Midsommarafton 1523 tågade Gustav Vasa in i huvudstaden efter att ha blivit vald till kung av de mäktiga herrarna i riksrådet den sjätte juni samma år. Detta innebar slutet för den nordiska unionen. Dock var de tidiga regeringsåren skakiga och Gustaf hade fiender på några håll. Danskarna genom kung Fredrik I ville återupprätta Kalmarunionen. Den danske amiralen Sören Norby var stationerad på Gotland och kämpade för att den avsatte danske kungen Kristian II skulle återsättas igen. Även inhemsk opposition fanns då främst bland Stureätten som representerades av de avsatta biskoparna Peder Jakobsson även kallad Sunnanväder i krönikorna och Knut Mikaelsson Vi får veta om Malmö recess som är överenskommelsen mellan Sverige och Danmark 1 september 1524 i Malmö. Under medling av Hansans ombud blev överenskommelsen det formella slutet av Gustav Vasas  befrielsekrig mot Danmark-Norge. Man löste bl a gränstvister och det blev fred mellan de båda rikerna. Den inhemska maktkampen blev desto blodigare. Tillsammans med Knut Mikaelsson startade Peder Jakobsson i Dalarna vintern 1524–1525 en hätsk agitation mot Gustav Vasa. Agitationen gjorde dock inget större intryck förutom i några bondsocknar i norra Dalarna. Under sommaren 1525 flydde han till Norge, men återvände efter några månader till Sverige med löfte om fri lejd.

Gustav Vasa bröt dock sitt lejdlöfte och ställde Peder Jakobsson inför rätta. Rättegången mot herr Peder hölls i Uppsala och slutade med att han avrättades den 18 februari 1527.

På Stortorget tvingades Knut Mikaelsson dricka bödeln till och avrättades 21 februari 1527.

Regent i detta avsnitt Gustaf Vasa 1523-1560. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 31. När den danske unionskungen – i Sverige ofta kallad ”Kristian Tyrann” – återvände till Danmark trodde han att alla tänkbara upprorsledare var döda. Men då var redan den unge adelsmannen Gustav Eriksson Vasa på väg till Dalarna förklädd till bonddräng. Han litade inte på Kristian II och hade därför hållit sig borta från kröningen. I Mora försökte Gustav få bönderna att göra uppror mot kungen, men de vägrade. Besviken gav han sig iväg mot Norge. Då ändrade man sig i Mora. Det berättas att två duktiga skidåkare skickades för att hämta tillbaka Gustav. I Sälen hann de ikapp honom och tillsammans återvände de till Mora. Det här är alltså sägnen bakom vår tids Vasalopp.

Gustav valdes till befälhavare för bondestyrkan och deras uppror spred sig som en löpeld. Bönder och bergsmän i näraliggande landskap gick med på deras sida. Smålänningar och västgötar hade redan startat ett eget uppror, detta sedan kung Kristian höjt skatterna och försökt avväpna alla bönder.

Efter ett halvårs strider var nästan hela Sverige befriat. Tack vare hjälp från den mäktiga tyska handelsorganisationen Hansan kunde hären till slut också inta Stockholm.

Unionskonungens Kristian II situation i Sverige såg inte alls bra ut och även i själva Danmark hopade sig problemen. Regenter i detta avsnitt Kristian II 1520 - 1521 Gustaf Eriksson Vasa riksföreståndare 1521- 1523 Konung 1523-1560 Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 30. År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian trodde nu att tiden var inne för honom att erövra Sverige. Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518 senare gången blev han själv besegrad i slaget vid Brännkyrka. Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre och Kristian tog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Gustaf Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex som fångar till Danmark. År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture gick Kristian II till anfall. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad. Vid Sten Stures död den 5 februari var Kristian i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän med på att erkänna Kristian som kung. Detta mot ett löfte om att glömma det som skett Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka, Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), men hon gav upp försvaret den 5 september mot ett liknande löfte. Efter det öppnades stadens portar för danskarna och två månader senare kröntes han till Sveriges konung. Den nordiska unionen återupprättades ännu en gång. Efter kröningsfesten höll den nyblivne kungen rättegångar mot svenskar. Flera biskopar och rådsherrar dömdes till döden. Närmare 100 personer halshöggs offentligt på Stortorget i Stockholm mellan den 7 och 9 november 1520. Kristian återvände tillbaka till Danmark och på vägen ner dit verkställdes ytterligare en mängd avrättningar. Genom utrensningen hoppades Kristian II göra sig kvitt all svensk opposition och stärka sin makt och därmed även Kalmarunionen. En bieffekt blev istället att blodbadets propagandavärde utnyttjades av några av unionsmotståndarna som inte deltagit vid kröningsfesten, bland annat Gustav Eriksson (Vasa). Kalmarunionens dagar var därefter räknade. Regenter i detta avsnitt Sten Sture den yngre - Riksföreståndare 1512 - 1520 Kristian II 1520 - 1521 Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniersförlag. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 29. Hans (1455-1513) var dansk, norsk och svensk (1497-1501) kung. Hans var son till Kristian I och erkändes som faderns arvtagare under dennes livstid. Under förevändning att han därigenom lättare skulle bli accepterad som kung även i Norge och Sverige avtvingade dock det danska rådet Hans ett omfattande medinflytande vid trontillträdet 1483: varje mera betydande beslut skulle ha rådets godkännande. Detta förslag kom även att ligga till grund för förhandlingarna med råden i de övriga unionsländerna. Den svenska aristokratin accepterade honom på dessa villkor i recessen i Halmstad samma år. Fortsättningen på Hans regeringstid präglades av strider mot Sten Sture den äldre och hans anhängare. Efter Sten Stures död utsågs Svante Nilsson 1504 till ny riksföreståndare och ledde kriget mot kung Hans fram till sin död. Mot slutet befann han sig i svår konflikt med det övriga rådet, som förgäves sökte avsätta honom 1511. Sten Svantesson Sture är knappt tjugo år när hans far Svante Nilsson Sture oväntat avlider. Året är 1512. Sten Svantesson är alltså ung, men han visar sig situationen mogen. Han uppvisar både kraft, förslagenhet och hänsynslöshet. Snabbt vänder han sig till allmogen för att försäkra sig om dess stöd. Därför ändrar han också sitt namn till Sten Sture (den yngre).  Kristian fick en humanistiskuppfostran i renässansensanda. År 1513 blev han kung i Danmark efter sin far Hans. Liksom fadern gjort under sina sista år drev även Kristian en politik för att stärka kungamakten på adelns bekostnad, och han kom därför att omge sig med ofrälse rådgivare. Att återta makten från adeln i unionspartnern Sverige ingick som ett naturligt led i dessa planer. Svenska regenter i detta avsnitt Sten Sture den äldre- Riksföreståndare 1470 - 1497, 1501 - 1503 Hans (Johan II) 1497 - 1501 Svante Nilsson Sture - Riksföreståndare 1504 - 1512 Sten Sture den yngre - Riksföreståndare 1512 - 1520. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 28 Sten Sture den äldre 1440- 1503 var riksföreståndare över Sverige mellan 1470- 1497 och därefter från 1501 fram till sin död. Eftersom unionen ännu inte var upplöst anlände Kristian I till Stockholm för att inta Stockholms slott och återta sitt rike, han var enligt egen uppfattning Sveriges kung. Sten Sture och de som var emot unionen satte sig till motvärn. Kristian I gick i ställning på Brunkebergsåsen i Stockholm. Det som hände den dagen ungefär på den plats där Hötorget ligger idag förändrade historiens gång. Förenklat har man sagt, att det var danskar mot svenska nationalister och Sverige vann. Men det är en alltför enkel tolkning. Unionsmotståndarna ledda av Sten Sture besegrade unionsanhängarna. Striden stod alltså egentligen inte mellan danskar och svenskar, utan mellan anhängare och motståndare till Kalmarunionen. Svenskar fanns således i bägge lägren. Men Sten Sture kom att använda segern i sin svensknationella propaganda. Sten Sture lyckades hålla sig kvar som riksföreståndare i nästan trettio år. För att fira segern lät Sten Sture beställa monumentet med riddaren och draken, som nu står i Storkyrkan. Snart hade han med en renässansfurstes hela list och energi manövrerat ut alla som ville dela på makten. I 27 år styrde han riket med fast hand till sin egen men också till allmogens fördel. Få stormän har med så brutala medel roffat åt sig så många gods och gårdar som herr Sten, men de enda som led av detta var de andra stormännen och kyrkan. Han försökte även att förhindra att den danske kungen Hans skulle bli svensk kung. Emellertid måste han efter det mindre framgångsrika kriget mot Ryssland 1495-1497 erkänna Hans som kung även i Sverige. År 1500 anslöt han sig ändå till det organiserade upproret mot den nya kungen, och blev till slut återigen riksföreståndare 1501 Regenter i detta avsnitt. Karl Knutsson(Bonde) 1448 -1457,1464 -1465,1467 -1470, Kristian I 1457 - 1464, Sten Sture den äldre- Riksföreståndare 1470 - 1497, 1501 - 1503. Hans (Johan II) 1497 - 1501.Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Avsnitt 27   Kristian I (1426-1481) var dansk, norsk och svensk (1457-1464) kung och grundare av den Oldenburgska dynastin, av vilken en sidogren fortfarande regerar Danmark. Efter att ha blivit kung i Danmark 1448 tog Kristian omgående upp kampen med Karl Knutsson, som utmanade honom om herraväldet över Kalmarunionen. Först 1457, sedan Karl Knutsson störtats, kunde han krönas till kung av Sverige.

Liksom Karl Knutsson var emellertid också Kristian tvungen att öka kronans inkomster, och detta ledde även för hans del till uppror. Sedan ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna 1463 vägrat att höja skatterna för bönderna i Uppland lät Kristian fängsla denne, vilket fick allmogen att tåga mot Stockholm. Även om den uppländska bonderesningen slogs ner gjorde andra delar av riket uppror 1464, och Karl Knutsson återkallades. 

Regenter i detta avsnitt

Karl Knutsson (Bonde) 1448 - 1457, 1464 - 1465, 1467 - 1470 

Kristian I  1457 - 1464. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]