P2 Dokumentär

Män, män, män, och bara någon enstaka kvinna. 97 % av dirigenterna är män som dirigerar på våra konsert- och operahus i Sverige idag. Det handlar om makt. Vart tar kvinnorna vägen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det undrar filmregissören Christina Olofson som gjort denna P2 Dokumentär. Hon fortsätter:

"Av tradition och historia är dirigentyrket ett yrke för männen, för genierna. Det är långt kvar till jämställdhet i den klassiska musikvärlden. Existerar det fortfarande, år 2014, tvivel och misstro mot att välutbildade och renommerade kvinnor kan behärska dirigent yrke?

För trettio år sedan gjorde jag den dokumentära långfilmen Dirigenterna. Den berättar om kvinnor som har en passion för musiken, och som har modet att bryta mot rådande värderingar och anta utmaningar. De är alla pionjärer som bryter sig in på i männens ”geniernas” värld."

Hur är läget idag? Är en kvinna på pulten alltjämt en riskabel satsning?

Finns viljan till förändring av sakernas tillstånd? Vad görs för att förändra villkoren - och hur?

Om fler kvinnor står på pulten, innebär det också en förändring av vilken musik som spelas?

Dirigent Marit Strindlund säger: ”Att kvalitet som sådan skulle hänga ihop med genus är befängt. Musicerande handlar om individer, det personliga uttrycket och konstnärlighet handlar om det personliga uttrycket, att förmedla – kvalitet och hantverk – inget av dem är beroende av genus, men möjlighet till utveckling har av tradition varit det”.

Tio röster om dirigentskapet ur kvinnors perspektiv.

En P2 Dokumentär av Christina Olofson, filmregissör.


Medverkande:

Dirigenterna Joana Carneiro, Maria Eklund, Merete Ellegaard, JoAnn Falletta & Kerstin Nerbe
Chefsdirigent och musikalisk ledare för Folkoperan, Marit Strindlund
Chef och Vd Operan Stockholm Birgitta Svendén
Konserthuschef för Berwaldhallen, Sveriges radios symfoniorkester och Radiokören Helena Wessman
Vd och konserthuschef Göteborgs Symfonikerna och Konserthuset Göteborg Sten Cranner
Rektor för Kungliga Musikhögskolan, Stockholm Cecilia Rydinger Alin

Krönet på Berwaldåret 1968, 100 år efter tonsättarens död, var det sceniska uruppförandet av Drottningen av Golconda, den opera Berwald skrev för sin tidigare elev, storsångerskan Christina Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Ej en ton har jag komponerat till Drottningens roll utan att tänka på Dig”, står det i ett av hans vänliga brev till henne. Varken hon eller någon operachef tog sig dock an verket under Berwalds livstid.

Men i samband med 100-årsjubileet skulle operan ges en chans på Kungl. Teatern; initiativet hade kommit från Sveriges Radios musikavdelning. Operan innehåller mycket härligt fullödig musik även om den i likhet med Beethovens Fidelio saknar dramatik. ”Där är så otroligt granna arior”, sa Tor Mann hänfört i en intervju. Han visste vad han talade om, för han hade dirigerat både ett konsertant framförande och den radioversion som spelades in 1958.

Urpremiären av Drottningen av Golconda sändes direkt i Musikradion på Franz Berwalds dödsdag, och över huvud taget fick radiolyssnarna möjlighet att höra en stor del av Berwalds musikaliska produktion under året – symfonier, kammarmusik och musikdramatiska verk.
Också Skolradion uppmärksammade Berwald, och SVT producerade en Berwaldfilm – på den tiden var SR och SVT samma bolag.

Samma år som Berwald drog slutstrecket i Drottningen av Golconda, 1864, invaldes han sent omsider i Kungl. Musikaliska akademien, och tre år senare blev han av samma akademi utnämnd till kompositionslärare vid konservatoriet. Han fick också uppdraget att revidera Haeffners koralbok. Efter att ha livnärt sig som glasbruksdisponent under 1850-talet och därefter bland annat bedrivit affärsverksamhet, kunde han nu livnära sig inom det musikaliska området, och han fick erkännande och en position i musiklivet.

Glädjen blev dock kortvarig. På våren 1868 insjuknade Franz Berwald i lunginflammation, och den 3 april gick han bort.

Även om Berwald inte var helt bortglömd under senare delen av 1800-talet, var det ändå under 1900-talet som hans musik började förekomma alltmera frekvent på konsertprogrammen. Onekligen har Sveriges Radio genom sin medvetna odling av hans musik och genom att låta Berwaldkännare berätta om både verk och person, bidragit till att Berwald idag med all rätt har en plats som en av de mest betydande tonsättarna i den svenska musikhistorien.

När invigningen av Sveriges Radios orkesterstudio närmade sig mot slutet av 1970-talet, diskuterades namnfrågan ingående. Till slut enades man om att kalla det nya konserthuset för Berwaldhallen – helt följdriktigt kan det tyckas med tanke på den långa Berwaldtradition som finns inom företaget. Den 30 november 1979 tog Sveriges Radios Symfoniorkester under festliga former sin nya arbetsplats i bruk. På invigningsprogrammet stod bland annat Franz Berwalds uvertyr till Estrella de Soria och Sinfonie singulière. Dirigent var orkesterns dåvarande chefdirigent Herbert Blomstedt.

I det fjärde och sista av Christina Tobecks programserie om Franz Berwalds liv och musik i radioperspektiv får vi bland annat höra delar av Ingmar Bengtssons högtidsanförande 1968, avsnitt ur biografiförfattaren Ingvar Anderssons stora Berwaldserie strax efter jubileumsåret, liksom Herbert Blomstedts, Nils Castegrens, Erling Lomnäs, Tor Manns reflektioner. Programmet innehåller också glimtar från Berwaldhallens invigning och citat ur musikinspelningar hämtade ur Sveriges Radios arkiv.

En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck

Musik av Franz Berwald i P2 i anslutning till dokumentärserien:

Tisd 17.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Pianokvintett nr 2 A-dur
Torsd 19.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Symfoni Ess-dur, Naïve
Torsd 19.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Gunnar Bucht, Sinfonie gracieuse ou l’Apothéose de Berwald (SR:s beställningsverk till Berwaldjubileet 1996)

Under en stor del av 1960-talet arbetade många inom musiklivet intensivt med Franz Berwald och hans musik. Ett jubileum närmade sig. 1968 var det 100 år sedan tonsättaren gick ur tiden

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Det sjunger om hela symfonin, sa dirigenten Tor Mann när han samtalade med radiomedarbetaren Nils Castegren på nyåret 1967. Framför dem låg partituret till Franz Berwalds Sinfonie sérieuse, och att spela den hörde till de lyckligaste uppgifter Tor Mann kunde ha. Det var två av landets främsta Berwaldexperter som utbytte tankar framför en mikrofon, och båda hade under en stor del av sin yrkesverksamma tid varit knutna till Sveriges Radio.

Detta är ett av alla de samtal och intervjuer som finns i Radioarkivet, och i Christina Tobecks program ges möjlighet att höra flera äldre Berwaldkännare reflektera över tonsättaren och hans musik. I det här tredje programmet kommer exempelvis Franz Berwalds barnbarn – pianisten Astrid Berwald och ingenjören Ragnar Berwald – till tals.

1968 var det 100 år sedan Franz Berwald gick ur tiden, vilket gav en god anledning till att sprida kunskap om hans storhet. Inte minst medarbetare vid Sveriges Radio tog många viktiga initiativ. Musikavdelningen hade fått ökade resurser under den musikintresserade Olof Rydbecks tid som radiochef, och det gagnade bland annat Franz Berwald.

Men för att musiken ska kunna framföras krävs tillförlitliga notutgåvor. I början av 1960-talet bildades Berwaldkommittén av Svenska Samfundet för musikforskning, Kungl. Musikaliska akademien och Sveriges Radio i syfte att ge ut Berwalds samlade verk i vetenskapliga utgåvor. Radion bidrog generöst med såväl pengar som personella resurser.

Vid jubileet 1968 fanns tre av de planerade 25 volymerna i tryck: stråkkvartetterna, Sinfonie singulière och operan Drottningen av Golconda.

Berwalds fyra mogna symfonier liksom de två stråkkvartetterna i a-moll och Ess-dur tillkom under 1840-talet, som var en mycket produktiv period i hans liv trots att ekonomiska bekymmer förmörkade tillvaron. Någon tjänst i det svenska musiklivet lyckades han inte få. Berwald var respekterad som musiker, men omstridd som person. Hans unga hustru, Mathilde Berwald, skrev i sin dagbok om ”intriger och vedervärdigheter”. När Sinfonie sérieuse uruppfördes i Stockholm 1843 – i och för sig illa repeterad – karakteriserades den av kritiker som ett omusikaliskt virrvarr. Detta är alltså samma symfoni som Tor Mann hundra år senare ansåg vara en lycka att få dirigera!

Det är inte svårt att förstå, att Berwald längtade ut från det svenska musiklivet, ut till en mera stimulerande musikmiljö. Framför allt Paris hägrade.

En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck


Musik av Franz Berwald i P2 i anslutning till dokumentärserien:

Sönd 8.11. i Klassisk morgon kl 06.00: Uvertyr till Estrella de Soria
Månd 9.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Jag går i kloster (operett i radioversion från 1961)
Tisd 17.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Pianokvintett nr 2 A-dur
Torsd 19.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Symfoni Ess-dur, Naïve
Torsd 19.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Gunnar Bucht, Sinfonie gracieuse ou l’Apothéose de Berwald (SR:s beställningsverk till Berwaldjubileet 1996)

1946 firades Franz Berwalds 150-årsjubileum i stor stil. Inte minst inom Radiotjänst ville man ge lyssnarna möjlighet att upptäcka Berwalds storhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Såväl ungdomsverk som mera mogna kompositioner gick ut i etern. Vissa sändningar kom från Radions egna arrangemang, andra var överföringar från olika musikinstitutioner, och programtidningen Röster i Radio publicerade en helsidesartikel signerad Sten Broman. Där får man veta att Franz Berwalds ”melodiska och rytmiska uppslag äro alltid högst originella, och i det tematiska arbetet visar han en förbluffande ’modern’ kontrapunktisk genialitet, som ställer honom i särklass bland alla samtida tonkonstnärer vid mitten av 1800-talet. Ingen av dessa äger Berwalds klara och snillrika orkesterstil.”

Sten Broman gjorde under året program om Franz Berwald, och han dirigerade också Stockholms Radioorkester i den enda sats som finns kvar av Berwalds ungdomssymfoni från 1820. En inspelning från det konserttillfället finns bevarad i Sveriges Radios programarkiv. Så den och många andra upptagningar av tidiga verk ingår i den andra delen av Christina Tobecks dokumentärserie om Franz Berwalds liv och musik i radioperspektiv – från Radiotjänst till Berwaldhallen.

Krönet på jubileet var en uppsättning av Estrella de Soria på Kungliga Teatern, och radiolyssnarna fick ta del av operans första del.

Estrella de Soria hör till de verk som Berwald arbetade med under de år han vistades i Berlin på 1830-talet. 1828 hade han slutat sin tjänst i Hovkapellet för att så snart det blev ekonomiskt möjligt resta utomlands. Han längtade efter en mera stimulerande musikalisk miljö, och han hoppades också att slå igenom som operatonsättare i Berlin. Men det visade sig svårare än han trott. Snart var han tvungen att hitta en annan försörjningsmöjlighet än musiken. Berwald gav aldrig tappt, ”en smula gott huvud gör till sluts allt möjligt”, skrev han hem till sina systrar. Och Berwald klarade sig bra. Han öppnade ett ortopediskt institut, där han med framgång behandlade diverse felställningar med sjukgymnastik och ortopediska apparater.

En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck - del 2 av 4

Musik av Franz Berwald i P2 i anslutning till dokumentärserien:

Månd 26.10. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Sinfonie singulière

Onsd 28.10. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Septett

Torsd 29.10. i Musik mot midnatt kl 21.00: Konsert för två violiner och orkester

Torsd 5.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Violinkonsert

Fred 6.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Stråkkvartett g-moll

Lörd 7.11. i Klassisk morgon kl 07.00: Recitativ och aria ur Estrella de Soria

Sönd 8.11. i Klassisk morgon kl 06.00: Uvertyr till Estrella de Soria

Månd 9.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Jag går i kloster (operett i radioversion från 1961)

Tisd 17.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Pianokvintett nr 2 A-dur

Torsd 19.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Symfoni Ess-dur, Naïve

Torsd 19.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Gunnar Bucht, Sinfonie gracieuse ou l’Apothéose de Berwald (SR:s beställningsverk till Berwaldjubileet 1996)

Sina främsta verk fick Franz Berwald aldrig själv höra. Musiken ansågs bisarr, och uppskattningen kom först efter hans död. Idag räknas Berwald som en av de mest betydande svenska tonsättarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ända sedan Radiotjänst började sina sändningar för 90 år sedan har Franz Berwalds musik klingat i etern och hans märkliga livshistoria har blivit känd genom radion. Landets främsta Berwaldexperter har sett till att hans symfonier, kammarmusik, operor och operetter har framförts och presenterats; flera Berwaldkännare har varit direkt knutna till radion. Det var alltså helt följdriktigt att Sveriges Radios orkesterstudio fick namnet Berwaldhallen när den invigdes 1979.

Franz Berwald var född och uppvuxen i Stockholm. Redan som tonåring fick han plats som violinist i Hovkapellet, men så småningom började han inse att hans yrkesbana var tonsättarens.

I sin livstid passade Franz Berwald dåligt in i det svenska musiklivet. När musikälskarna och tonsättarna föredrog mindre pianostycken och sånger, då komponerade han i stora former – symfonier, tonmålningar, brett upplagd kammarmusik och operor i en mycket personlig och originell stil. Berwalds samtida tyckte den var bisarr och hans fantasifullhet togs för effektsökeri. Periodvis var det omöjligt för honom att försörja sig inom musikområdet. Men han var en levnadskonstnär som tack vare sin mångsidiga begåvning alltid hittade en utväg, även "när musiken kokade en mager soppa" som han sa.

I Christina Tobecks dokumentärserie vävs Franz Berwalds liv och musik samman med radiohistoria. I Sveriges Radios programarkiv finns rikligt med Berwaldinspelningar både av musiker som sedan länge har tystnat och av dem som idag ägnar sig åt hans ömsom spirituella, ömsom vemodigt, lyriskt sjungande tonkonst. Oavsett genre bjuder Berwalds musik alltid på överraskningar!

I det första programmet får vi höra Berwaldkännare som Tor Mann, Nils Castegren, Sten Broman och Julius Rabe berätta – allt hämtat ur Sveriges Radios rika arkiv.

En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck. Del 1 av 4.

Ett nytt verk av Cecilia Persson fick premiär på Jazzkatten 2015. I dokumentären följer vi kompositören under hennes process - som handlar mer om hantverket, än väntan på den kreativa snilleblixten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Musik ska vara spännande, överraskande och ge öronen en upplevelse som de inte är beredda på. Den får heller inte vara exkluderande. Med den synen på jazzen har pianisten och kompositören Cecilia Persson blivit en av de största stjärnorna på den svenska jazzscenen.

2014 blev hon för andra gången tilldelad priset som Årets kompositör på Sveriges Radios gala Jazzkatten – och med den äran kom även en begäran om att hon skulle skriva ännu ett beställningsverk som uruppförs på Jazzkattengalan 2015

Det är inte helt nytt för Cecilia Persson att skriva till Jazzkatten. Men det som gör årets verk speciellt är att hon har fått vissa krav på sig – verket ska innehålla nya element. För att uppfylla dessa krav valde hon att skriva för en mindre uppsättning musiker än vanligt, och även till tre stråkspelare – instrument som hon aldrig tidigare hade skrivit för.

Cecilia Persson är uppväxt i Kristianstad, men bor numera i Stockholm där hon jobbar som sjuksköterska varvat med att hon spelar och komponerar. I den här dokumentären får vi följa henne under arbetets gång – en process som hon beskriver som ganska oromantisk, men som lägger grunden för det improvisatoriska frispelet som blir verkets kreativa kärna på scenen.

Vi möter även saxofonisten Anna Högberg som träffat Cecilia Persson och spelat hennes musik för första gången i samband med verket.

En P2 Dokumentär av Dawn Anthony

Västanå teater i Berättarladan utanför Sunne har gjort sig känd långt utanför landets gränser för sin speciella teaterform där folkmusik och dans samsas med berättandet om det sceniska utrymmet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I somras spelades föreställningen "Lomjansguten" på Västanå teater i Rottneros utanför Sunne, en av Sveriges största sommarteatrar. Traditionsenlig premiär på midsommardagen av en föreställning som blivit unisont hyllad. Pjäsen bygger på en roman av Lars Andersson, som i sin tur bygger på uppteckningar kring denne legendariske spelman från trakten av Gräsmark i Värmland, inte alls långt från teatern.

"Lomjansguten" är en föreställning i många tonarter. Här finns den åldrige spelmannen som ser tillbaka på sitt liv, mästerligt tolkad av Björn Söderbäck, här finns också tre trallande jäntor och en blinkning till Fröding men här finns också de fattiga skogsfinnarnas historia, de som en gång befolkade den här delen av landet och vars språk talades långt in i vår tid. En påminnelse om svenskt ursprung, och det är inte svårt att dra en parallell till de syriska flyktingar som idag försöker finna sig tillrätta i vår del av världen och där språket utgör ett hinder.

Berättelsen är en blandning av skrock, vidskepelse och drömmar och när orden tryter, ja då får musiken oss att öppna våra sinnen. Västanå har gjort sig känd för sitt unika formspråk där dansen, musiken och berättandet går i takt. Närmare bestämt i tretakt, åtminstone för det mesta.

- I början kämpade vi med tretakten så vi blev blåa i ansiktet, säger Björn Söderbäck som funnits med från början på teatern.

- Att gå in på en etta och ut på en tvåa kan kännas omöjligt i början men när du slutar räkna och rytmen av polskan känns i kroppen, då erbjuder takten en frihet som går att utveckla i all oändlighet.

Västanå teater är på sätt och vis ett familjeföretag med ytterst lojala medarbetare, kampen för att få ekonomin att gå runt kräver att alla är beredda att göra sitt yttersta. Inger Stinnerboms berömda dräkter är sydda för dansen där koreografin skapas av teaterns chef och konstnärlige ledare Leif Stinnerbom till musik av sonen Magnus Stinnerbom som också är teatermusiker tillsammans med hustrun och spelmannen Sophia Stinnerbom.

En P2 Dokumentär av Yonne Ihmels.

Andra delen i vår miniserie om förlorad ljudkvalitet handlar om ett mycket större problem än det första. Ett problem där musikbranschen är enig om att ljudstyrkekriget har gått för långt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I 30 års tid har medelnivån på inspelad musik ständigt blivit starkare och starkare, detta för att vinna konkurrensfördelar - framför allt i radio.
Men musikens naturlagar gör att vi samtidigt drabbas av massor med distorsion, förändring av det musikaliska uttrycket, saboterad tajming, läspande reklamröster, låsning vid våra fjärrkontroller och märkligast av allt: Musik som blir ytterst olämplig att verkligen spela starkt - om vi vill.

Programmet försöker reda ut orsakerna, följderna och vad vi faktiskt kan göra åt det. Och självaste Barack Obama har nyligen agerat i frågan.

Länkar för den intresserade finns längre ner på sidan, samt ett utförligare svar från ansvariga på Sveriges Radio.

På hemsidan finns möjlighet att ladda hem programmet i form av de förlustfria, högklassiga formaten FLAC & ALAC (Apple). Om en version inte fungerar kan det bero på din webbläsare, testa då den andra versionen. Hör gärna av er med synpunkter!

Medverkande:

Tack också till:

Loudness War - Vad är det som låter? del 2
- en P2 Dokumentär av Anders Olsén / Ogjort

Kirsti Øibakken Pedersen är electronica- och experimentmusiker i Malmö. En dokumentär om att hitta sig själv genom att ge plats för kreativiteten, även om det innebär en ekonomiskt osäker tillvaro.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kirsti Øibakken Pedersen är masterutbildad musikterapeut, men efter några år i yrket bestämde hon sig för att satsa på sitt eget musikskapande – det fick bära eller brista.

- Om jag inte vet om jag har till hyran nästa månad, kan det kännas ganska dumdristigt att sätta sig och komponera en ny låt, säger ljudkonstnären, artisten och kompositören Kirsti Øibakken Pedersen i denna dokumentär av Gunilla Kracht.

Uppväxt på danska ön Lolland och masterutbildad till musikterapeut vid Aalborg Universitet bor Kirsti Øibakken Pedersen nu i Malmö, dit hon kom på grund av kärleken.
Ända sedan Kirsti var barn har musiken haft en central plats i hennes tillvaro. Men hon har inte vågat lita på att hon skulle kunna klara sig ekonomiskt som musiker. Förrän nu.

Nu har Kirsti många olika projekt på gång, hon har gjort teatermusik och startat Malmös elektroniska musikkollektiv Elektra. Hon gör elektroakustisk musik som soloartist under namnet Kirsti Meiers (tidigare Mother), och skapar tillsammans med konstnären och poeten Jenny K Lundgren gränsöverskridande föreställningar i duon 2mothers in a carwash. Även om hon slipper söndagsångesten sedan hon slutat sitt fasta arbete, innebär den ekonomiskt osäkra tillvaron som frilansmusiker i en smal genre också en hel del oro och osäkerhet.

Gunilla Kracht har följt Kirsti Øibakken Pedersen under några månader och fångat skapandeprocesser, existentiella grubblerier och vardagsglädje. I P2-dokumentären berättar Kirsti om sin kärlek till ljuden och om hur hon kommit närmare sig själv genom att ge plats för kreativiteten i livet.

En P2 Dokumentär av Gunilla Kracht