P2 Dokumentär

”Om man håller på med liveframträdanden måste man kunna ta risker, fatta djärva beslut, och då måste man också ha en orädd orkester” sa Esa-Pekka Salonen i SvD 1995.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

"Orkestern har följt mig på ganska vilda upptäcktsresor. Det är jag evigt tacksam för. Ibland visste jag inte riktigt var stigen låg men att spela med säkra kort är ointressant"

Den unge Esa-Pekka Salonen övertygade hela musikvärlden med sin musikalitet och energi, men det var Sveriges Radios Symfoniorkester som lyckades knyta honom till sig som chefdirigent, och han är fortfarande en viktig kraft i Berwaldhallen som konstnärlig ledare för den framgångsrika Östersjöfestivalen.

Sven Åke Landström berättar om svårigheterna att fylla tomrummet efter Salonen och hur 100-mannaorkestern blir en orkester med nästan lika många kvinnliga musiker som manliga. En av dem är Malin Broman, förste konsertmästare sedan 2008, som med sitt bländande musicerande och sin generositet skapar ett livfullt samarbete på podiet. En värdig efterträdare till Bernt Lysell som under flera decennier berikat orkestern med sitt glänsande spel och sin intagande personlighet.

Det tredje och sista programmet om Sveriges Radios Symfoniorkester slutar med ytterligare ett chefdirigentskap, den unge brittiske dirigenten Daniel Harding som nu är på god väg att lyfta orkestern till nya konstnärliga höjder.

Drömmen om 100-mannaorkestern del 3
- En P2 Dokumentärserie av Boel Adler (omgjord repris från 2011)

Med utgångspunkt i sin bok "Drömmen om 100-mannaorkestern" berättar Sven-Åke Landström här om avgörande ögonblick i Radiosymfonikernas historia under 60- och 70-talen för Boel Adler. Del 2 av 3.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Idag har Sveriges Radios Symfoniorkester internationellt renommé och lockar utan problem till sig vår tids stora dirigenter och solister till sitt alldeles egna konserthus, Berwaldhallen.
Sveriges Radio firar 90-årsjubileum och P2 Dokumentär berättar om avgörande musikaliska ögonblick i radioorkesterns historia.

Under 1960-talet utvecklades Radioorkestern till en elitensemble under den rumänske dirigenten Sergiu Celibidaches dynamiska ledning, och under orkesterns många och lyckosamma turnéer rönte man stora framgångar till och med på de anrika konsertinstitutionerna i Wien och Berlin.

Sven-Åke Landström, författaren till boken Drömmen om 100-mannaorkestern, spelade horn i Radiosymfonikerna under senare delen av 1960-talet. I det andra programmet om Sveriges Radios Symfoniorkester berättar han om sitt livs konstnärliga höjdpunkter där Brucknerfyran i Berlin 1969 väcker särskilt starka minnen.

Men framgången hade ett pris, och efter nio år sade Radiosymfonikerna nej tack till fortsatt samarbete – och Celibidache utnämndes aldrig till chefdirigent.

Vi fortsätter in i 1970-talet då Sveriges Radio granskades av olika utredningar där man bland annat upptäckte ett förskräckligt resurssvinn: samtliga orkestermusiker spelade ju inte vid alla konserter, och partiturlediga musiker måste förstås kunna användas till andra uppdrag. Man kom också fram till att det allra bästa vore att utlokalisera orkestern till Norrland, eller möjligen till Skåne.

Mot slutet av 1970-talet kunde man äntligen pusta ut och ta nya konstnärliga tag. Orkestern fick ett eget hem i Berwaldhallen och Herbert Blomstedt utsågs till orkesterns förste chefdirigent Men lyckan blev inte långvarig…

Drömmen om 100-mannaorkestern del 2 - En programserie av Boel Adler i repris från 2011

Sveriges Radios dröm om en 100-mannaorkester började 1936 med Radiotjänsts underhållningsorkester, 14 musiker som bjöd lyssnarna på rapsodier, operetter och schlager under Sune Waldimirs ledning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Idag har Sveriges Radios Symfoniorkester internationellt renommé och lockar utan problem till sig vår tids stora dirigenter och solister till sitt alldeles egna konserthus, Berwaldhallen.
Sveriges Radio firar 90-årsjubileum och P2 Dokumentär berättar om avgörande musikaliska ögonblick i radioorkesterns historia.

Sven-Åke Landström har arbetat på Sveriges Radio sedan 1960-talet. Det blev många år med det internationella samarbetet i EBU, den europeiska radiounionen, men han har också ett förflutet som hornist i Sveriges Radios Symfoniorkester. I den boken ”Drömmen om 100-mannaorkestern” som bygger på omfattande forskning i olika arkiv, får vi följa de musikaliska, politiska, fackliga, och kulturella skeendena genom orkesterns historia.

Med utgångspunkt i boken berättar Sven-Åke Landström om de viktiga händelserna för Boel Adler och vi får höra musik och röster ur radioarkivet.

I det första programmet av tre följer vi orkestern mellan studion på Kungsgatan 8, Musikaliska Akademins stora sal och Konserthuset och hör allt från Sune Waldimirs välbekanta signatur och Sten Frykbergs uppskattade presentationer till Glenn Goulds glänsande gästspel i slutet av 50-talet.

En P2 Dokumentärserie av Boel Adler (omgjord repris från 2011)

USA:s Grand Old Lady inom nutida musik är Ellen Taaffe Zwilich, en världstonsättare som varken vill kännas vid det eller ser sig som den pionjär hon är.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

(Söndagens utannonserade Västanå-dokumentär sänds istället i september)

Birgitta Tollan mötte Ellen Taaffe Zwilich i tonsättarens våning på Manhattan och fick en upplevelse hon inte haft på 40 år.

Ellen Taaffe Zwilich är nestorn bland tonsättande kvinnor som givit inspiration till och varit förebild för många. En pionjär av högsta klass vars musik har framförts, spelats in och sänts ut över hela västvärlden. Nu har hon fyllt 75.

Som första kvinna tog Ellen Taaffe Zwilich 1975 kompositionsexamen på legendariska Juilliard School of Music på Manhattan. Hon var även första kvinna att tilldelas Pulitzerpriset i musik. Året var 1983 och hon fick priset för sin Symfoni Nr 1. Zwilich är också första och förmodligen den enda kvinnliga tonsättare som blivit omnämnd i den tecknade serien ”Snobben” av Charles M Schulz (se bild).

Namnet Taaffe är irländskt och namnet Zwilich fick hon av sin för många år sedan avlidne make, violinisten Joseph Zwilich, som spelade i Metropolitanoperans orkester i New York. Ellen Taaffe Zwilich började som violinist och redan 1964 tog den brittiske dirigenten Leopold Stokovsky med henne i sin orkester The American Symphony i New York. Orkestern hade flera kvinnor, afroamerikaner och asiater bland sina musiker. Något som var mycket ovanligt på den tiden då de flesta amerikanska symfoniorkestrar mest bestod av manliga europeiska musiker. Att hon bedömdes för sin musikaliska begåvning och inte för sitt kön gav Ellen Taaffe Zwilich både styrka och självkänsla när hon sedan började komponera på allvar.

Hennes verklista är synnerligen lång. Den innehåller alla genrer förutom opera, bl a en solokonserter för svenske trombonisten Christian Lindberg.

I programmet medverkar även pianisten Joseph Kalischstein i trion Kalichstein-Laredo-Robinson som Zwilich skrivit musik till under 30 år.
- Jag känner en fysisk glädje över att spela hennes stycken. På samma sätt som det känns att spela Mozarts musik. Hennes musikaliska material; rytmen, energin och intensiteten, liknar den hos Beethoven, förklarar Joseph Kalischstein.

De musiker, ensembler och orkestrar som hon samarbetar med kallar Ellen Taaffe Zwilich för sina familjemedlemmar.
- Jag vill inte sitta i något elfenbenstorn och pumpa ut odödliga mästerverk – en syssla som är helt irrelevant för världen. Nej, mina stycken skall vara något som musikerna behöver, säger Ellen Taaffe Zwilich.

Vi hör bl a musik ur den nyutgivna CD’n Passionate Diversions med trion Kalichstein-Laredo-Robinson, Miami String Quartet, basisten Harold Robinson och violasten Michael Tree. De spelar bl a Ellen Taaffe Zwilichs vackra ”Kvintett for piano, violin, viola, violoncell, kontrabas”. Det är en pendeng till Franz Schuberts ”Forellkvintett”, fast med jazz- och bluesinfluenser.

En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan (repris från sep-14)

Fyra framstående ljudkonstnärer - Åsa Stjerna, Jana Winderen, Christina Kubisch och Carl Michael von Hausswolff - öppnar våra öron för tillvaron i sommarens gotländska konsthändelse Gute Ljaudkarte

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är Visby Internationella Tonsättarcentrum som bjudit in fyra av vår tids ledande ljudkonstnärer att sommartid ljudsätta tillvaron på Gotland. Detta sker på fyra platser: vid Helgumannens fiskeläge på Fårö, i en lång, lång tunnel i en slagghög på ön Furillen, i den vackra botaniska trädgården i Visby och i den lika vackra trädgården och konsthallen vid Körsbärsgården i Sundre.

I dokumentären möter vi konstnärerna och deras verk, och bland besökarna en amerikansk ljudprofessor och en musikalisk trädgårdsmästare. Som med lyssnaren funderar över vad ljuden och frånvaro av ljud berättar för oss om tillvaron och om oss själva.

Gute Ljaudkarte 2015 pågår t o m nystartade Gotland Art Week vecka 34. En P2 dokumentär av Eva Sjöstrand

Gunnar de Frumerie var till sin natur en romantisk inspirationsmusiker, men även om fantasin flödar så krävs också intellektuellt arbete för att idéerna ska ta form i balanserade musikverk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det fordras både hjärta och hjärna, men de kompositionstekniska vedermödorna ska inte lyssnarna märka.

I P2-dokumentären berättar Gunnar de Frumerie (1908–1987) själv om sitt musikskapande, hur han gick till väga när han fogade samman musik och dikt till exempel. Inte minst tonsättningarna av Pär Lagerkvists lyrik har gjort honom till en av det svenska 1900-talets främsta romanstonsättare. Han berättar också om sitt hjärtebarn, operan Singoalla.

Gunnar de Frumerie var ett musikaliskt underbarn både när det gäller pianospel och komposition, och i programmet spelar han bland annat en saraband som han komponerade som 14-åring.

Även senare, som välutbildad tonsättare, gjöt han gärna nytt liv i barockens danssatser, som exempelvis i den ofta spelade Pastoral svit från början av 1930-talet, en musik som fångar sommarens stämningar. Tillsammans med generationskamrater som Lars-Erik Larsson, Erland von Koch och Dag Wirén räknas de Frumerie till trettiotalisterna, dvs de tonsättare som etablerade sig på 30-talet.

Snart övergav dock Gunnar de Frumerie neobarocken för att istället knyta an till en romantisk tradition. Han komponerade såväl kammarmusik som verk för stor och dynamiskt expansiv orkester, gärna i form av solokonserter för en rad olika instrument.

I programmet ges möjlighet att stifta bekantskap med verk som inte finns utgivna på skiva, inspelningar som är hämtade från Sveriges Radios rika programarkiv.

En P2-dokumentär av Christina Tobeck

- Vi människor delar mer med varandra än vad som skiljer oss åt. Kanske kan vi nå allra längst med musik, säger den hyllade tonsättaren Kerstin Jeppsson i denna dokumentär av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kerstin Jeppsson föddes 1948 och valdes in i Föreningen Svenska Tonsättare 1977 som andra kvinna i modern tid. Hennes musik anses vara vid sidan av huvudfåran i den nya svenska musiken och som ”stilistisk trolös. Med sin livsbejakelse och oaffekterade egenart försöker hon skildra och tolka världen och existensen genom sin musik.”

Kerstin Jeppsson är mycket välutbildad. Vid Musikhögskolan i Stockholm blev hon musiklärare, sångsolist, sångpedagog och dirigent. Samtidigt studerade hon komposition för den lyrisk-romantiske expressionisten Maurice Karkoff.

Hon fick diplom 1977 efter studier i komposition och dirigering vid Konservatoriet i Krakow, Polen, där hennes lärare hette Krzysztof Penderecki, Krzysztof Meyer och Jozef Radwan.

Två år senare blev Kerstin Jeppsson Master of Fine Arts vid California Institute of Arts i Valencia, USA, där både Mel Powell och Morton Subotnik undervisade henne i komposition.

Som om inte det vore nog så blev Kerstin Jeppsson 1976 fil kand vid Stockholms Universitet i musikvetenskap, pedagogik och socialantropologi.

-Redan som barn var jag en väldigt nyfiken person, berättar Kerstin Jeppsson, som växte upp i en familj där musik var starkt förankrad. Jag målade, dansade, hittade på pjäser, byggde cirkusar och sjöng. Jag var väldigt, väldigt kreativt tröttsam och min mamma drog en lättnadens suck när jag började skolan!

Alla Kerstin Jeppssons verk är väldigt personliga. Cellokonserten komponerade hon i sorgearbetet efter en nära och kär anhörigs död.

- Tre sånger om livet kom till när min yngsta systers lilla barn rycktes bort. Det var så ofattbart, obegripligt och jag drabbades av stor vrede och sorg som jag kanaliserade in i komponerandet.

- Kerstin Jeppsson försöker bryta hierarkien mellan de fyra stränginstrumenten i stråkkvartetterna, säger Patrik Swedrup från Talekvartetten och Kungliga filharmonikerna i Stockholm. Talekvartetten spelade in två av Jeppssons stråkkvartetter.

Mezzosopranen Ingrid Tobiasson, tidigare solist under 25 år vid Kungliga Operan i Stockholm, sjöng in sviten Impossible med texter ur Göran Sonnevis diktsvit Det omöjliga tillsammans med KammarensembleN och dirigenten Joakim Unander.

- Det är en av mina stoltaste inspelningar! När jag fick skivan i min hand blev jag otroligt glad. Musiken är fantastiskt, vårt samspel är superbt och Sonnevis dikter är underbara, berättar Ingrid Tobiasson.
- Kerstin Jeppsson har en stor känslighet för texter, säger Marie Wärme i Wärmekvartetten, som spelade in verket Mater Mea – Min moder med texter av Elisabet Hermodsson.

Även poesi av Pär Lagerkvist, Karin Boye, Edith Södergran, Elsa Grave och Ulla Olin har Kerstin Jeppsson tonsatt.

- Livet går inte förbi mig. Jag erfar, uppfattar och upplever väldigt mycket hos mig själv och hos andra människor och har lätt att ta del i vad andra människor berättar eller uttrycker. Vi människor delar mer med varandra än vad som skiljer oss åt. Kanske kan vi nå allra längst med musik, säger Kerstin Jeppsson i programmet.

En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan.

Den berömde jazzpianisten Horace Parlan lever idag blind på ett ålderdomshem i Danmark. P2 Dokumentär reser med honom tillbaka i tiden, in i musiken och till hans gamla tillhåll, Jazzhus Montmartre.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ett vårdhem några timmar från Köpenhamn. Vårdarna hjälper en blind, äldre man i rullstol ut till en väntande sjuktransport. Mannen är den amerikanske jazzmusikern Horace Parlan som sedan 50-talet spelat med många av jazzens största namn. Idag har han tillbringat mer än halva sitt liv i Danmark, långt från söndagsskolans spirituals och den segregation han växte upp med i Pittsburgh, USA.

Den danska radioproducenten Rikke Houd reser med Horace Parlan tillbaka i tiden och in i den musik som alltid har funnits där för honom. Och hon följer också med Horace till Köpenhamn och hans älskade tillhåll Jazzhus Montmartre.

Medverkande:

Horace Parlan
Jakob Tovborg Jensen
Alex Riel
Dado Moroni
Archie Shepp
Montmartre Jazzclub
Personal på Parlans åldersomshem
Horaces' födelsedagsgäster:
Ursula D. Pedersen, Christine von Bülow och Tomas Frank.

En P2 Dokumentär av Rikke Houd

Ett collage om den egensinniga jazzgitarristen och filmmusikkompositören Jan Tolf. Vem var han och vad var det för inre bilder som drev honom?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jan Tolf var vida känd i jazzkretsar med band som EGBA, Resa, Häxmjölk, Alfons Bandage mfl. Han influerades av Herbie Hancock, Frank Zappa, Stravinskij, Bernard Herrmann mfl. Många som sysslar med filmmusik har haft Tolf som förebild. Hans filmmusik bidrog i hög grad till prisade SVT Dramaproduktioner som Apelsinmannen, Trenterserien, Svarta Cirkeln, Den vite riddaren, En komikers uppväxt och Olivia Twist.

Som maskrosbarn omvandlade Jan Tolf sina upplevelser på ett fascinerande och fantasifullt sätt. Nu inspirerar han en ny generation musikskapare.

Vem var han, denna säregna begåvade musiker som skrev titlar som Födselände, Tropiklugg och Man blir inte blind av att blunda? Musikervänner och kollegor ger sin egen bild av Jan Tolf.

I programmet hör vi ett 20-tal röster om Jan Tolf, bl a Jonas Cornell regissör, Mia Olvång bildkonstnär och livskamrat, Örjan Fahlström professor på KMH, Alfons Karabuda, kompositör och SKAP-ordförande och musikervännerna Zoie Finer, David Fredrickson, Lise Hummel, Kjell Karlsson, Rolf Magnusson, Kettil Medelius, Tessan Milveden, Nino Ramsby, Gertrud Stenung, Claes Wang och Jenny Wikström.
För komplett lista i medverkande-ordning se separat lista nedan.

En P2 Dokumentär av Lennart Malmer och Ulla-Carin Nyquist.

Musiker och konstnärer från hela världen vill besöka Mali och Senegal i Västafrika för inspiration och samarbeten. Kan ländernas musik bidra till att stoppa terrorhotet?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Mycket har förändrats i Västafrika under de senaste åren. Trots att extremisterna i Mali slagits tillbaka i norr, är situationen fortfarande skör. Det är inte länge sedan radikala islamister angrep ett diskotek i huvudstaden Bamako och dödade fem gäster. Ökenfestivalen utanför Timbuktu i norra Mali är fortfarande i exil. Arrangörerna av festivalen vid Nigerfloden längre söderut håller andan och fortsätter trotsa hoten.

I alla länder runt Sahara finns samma oro över framtiden. Samtidigt fortsätter artister och pilgrimer att trotsa gränser och terrorhot genom sina samarbeten. Sverige är ett av de länder som har och har haft mycket utbyte. Cheikh Ndiguel Lô från Senegal och Oumou Sangaré från Mali har båda varit här nyligen och spelat in plattor tillsammans med musikern och producenten Andreas Unge. Mamadou Sene, Sousou & Maher Cissoko och Sofi Hellborg hör också till de som reser mellan Afrika och Sverige.

Senegal är unikt på så sätt att över 95 procent av invånarna är muslimer. Inget annat land i Västafrika har en så hög andel muslimer. Majoriteten dessutom sufier. Att vara sufi betyder i princip att man är en av flera som har en personlig anknytning till en cheikh, en livscoach skulle man kunna kalla det för, som lär ut andlig praktik och i bästa fall också är en förebild genom sitt sätt att vara. Cheikhens följeslagare ser sig som medlemmar av samma familj och hjälper varandra. Många av Senegals artister är sufier och har oftast minst en eller flera låtar på sin repertoar som handlar om sufiska helgon och heliga platser.

Men extremiströrelserna gillar inte sufiernas praktik. I Mali har flera sufihelgedomar sprängts och jämnats med marken. Självklart väcker det oro också i Senegal. Kommer den sociala trygghet som skapats genom banden mellan andliga lärare och deras elever och beundrare att klara trycket från den nya typ av islam som verkar vara på frammarsch? Nu när skolflickor allt oftare bär heltäckande hijab och svart abaya istället för de färgrika traditionella västafrikanska kläderna? Överallt märks oron över männen med de korta byxorna, de radikala salafisterna, som verkar bli allt fler.

Kan artisternas sånger om fred, kärlek och förståelse göra någon skillnad?

I programmet hörs musik av och med bl a Sister Fa, Adiouza, Hasse Walli & Asamaan, Saliou Sarr & Alibeta, Habib Koité & Erik Bibb, Bassekou Kouyaté & Taj Mahal och Ju-Ju (Juldeh Camara & Justin Adams).

Medverkande:
Madan Gaye, talibé
Madwoury Barry, konstnär
Harouna Maiga, familjefar
Saliou Sarr, artist
Medlemmar i Dahira Touba Sweden
Barn från Koranskola i Touba, Senegal
Medlemmar i Wa Keur Serigne Cheikh Seye, Keur Ndiaye Lô, Senegal
Eric Bibb, musiker, ur promotionvideo för albumet Brothers in Bamako
Hasse Walli, musiker, ur sändning från RFM radio i Dakar, Senegal

En P2 Dokumentär av Aminata Merete Grut