Publicerat

"Sverigedemokraterna gynnas också av att medierna hyser ett fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet". Det skrev statsvetare Björn Johnson vid Malmö högskola i en debattartikel. Stämmer detta? Och hur kommer Sverigedemokraterna att bevakas fram tills valet i höst?

Det diskuterar tre journalister som alla gett ut böcker mer eller mindre i ämnet.

Lena Sundström, författare och journalist, som bland annat skrivit boken "Världens lyckligaste folk". Boken handlar inte minst om de danska medierna och Dansk Folkeparti.

In på skinnet

Vidare Pontus Mattsson, inrikesreporter på Ekot, som gett ut "Sverigedemokraterna in på bara skinnet" efter att ha följt partiet i många år.

Och Niklas Orrenius, reporter på Sydsvenskan som också skrivit mycket om partiet. Flera av hans reportage i skilda ämnen finns samlade i boken "Här är allt så perfekt".

Ny bok på gång 

Just nu håller han på att skriva klart en bok enbart om Sverigedemokraterna. Den boken beräknas komma ut i april.

I måndags fick Orrenius dessutom Olle Stenholms minnespris för "en tidig och stilsäker skildring av Sverigedemokraterna men också för ett ifrågasättande av den egna journalistrollen".

På DN Debatt

I programmet utvecklar också statsvetare Björn Johnson kort sin syn frågorna.

Citatet i ingressen här ovan kommer frånden 12 december 2009 och handlar främst om hur politiker i andra partier hanterar och bör hantera "uppstickarpartiet" Sverigedemokraterna, allt enligt Johnson.

NÄSTA VECKA LYSSNARKONTAKT - MEST OM HÖRBARHET  

Och nästa vecka sänder vi som utlovat ett Lyssnarkontakt i Publicerat om en del av de frågor som kommer till [email protected] Eller till Lyssnarkontakt 21101 Malmö. Det kommer att handla mest om ljudet i radion. Något som flera lyssnare har många synpunkter på...

Har du också sådana - hör av dig du med! Det kan handla om allt som har med Sveriges Radios programverksamhet att göra. Läs mer på Lyssnarkontakts hemsida! (Klicka dig dit här ovanför till vänster)

Den franska dokumentärfilmen "La Terre parle arabe", som ger den palestinska sidans syn på det som hände i Palestina före 1948, har vunnit flera festilvalpriser. Men den har hittills inte visats av något västligt tv-bolag. Vi undrar varför?

-En "tystnadens konspiration"? Tv-kanalerna är rädda för att chocka tittarna och skapa uppståndelse, tror filmaren Maryse Gargour, som gjort filmen.

Stoppad i Frankrike

France 5 köpte snabbt dokumentären. Men efter några månader blev det stopp.

Sveriges Televisions inköpare rekommenderade också filmen. Men den köptes aldrig in. Den som sade nej var Otto Fagerstedt - projektledare på.

Vi har bjudit in Otto Fagerstedt för att få en förklaring till varför de svenska tittarna inte får se filmen.

"Två land, ett folk"

Vi har dessutom bett Sören Wibeck - medarbetare på P1:s- att se och kommentera filmen. Wibeck har nyligen gett ut boken "Ett land, två folk", som handlar just om konflikten Israel-Palestina. Inte minst historien före 1948.

Opublicerat material

-Jag hoppas fortfarande att filmen ska visas. Den bygger ju helt på hittills opublicerat material från israeliska arkiv, säger Maryse Gargour.

-Och jag anser att västs tittare har rätt att få båda sidors beskrivning av vad som hände första halvan av 1900-talet. Inte bara den israeliska. 

Medveten fördrivning? 

Filmen går ut på att den sionistiska rörelsen medvetet arbetade på att fördriva palestinierna långt före 1948, samtidigt som marken var arabisk, det vill säga palestinsk.

Själv anser Gargour att hon arbetat på ett fullständigt normalt journalistiskt sätt när hon gjort filmen.

Israeliska arkiv öppna

Och den består förvisso helt av ljud, bilder, dokument och tidningsklipp från 1900-talets första hälft som hon funnit under tre års grävande i arkiven. Där har hon också hittat citat av flera av  sionisternas kända ledare som till exempel David Ben-Gurion och Chaim Weizmann. De blev senare Israels förste premiärminister respektive president.

Historiker från Surrey

En palestinsk historiker i Storbritannien leder berättelsen framåt. Dessutom innehåller filmen intervjuer med palestinier som fördrevs 1948.

Är det så att den palestinska sidan har svårare att nå ut med sin version av vad som hände då?

Kan den sidans version inte visas utan efterföljande debatt?

Råder det en sorts tystnadens konspiration, som Maryse Gargour antyder?

Visats i Al Jazira English

Måste man kanske till och med ta upp hur illa judarna behandlades under andra världskriget för att kunna visa en film typ La terre parle arabe? Det tyckte någon av dem som kritiserade filmen under en festivaldebatt.

Tilläggas kan att filmen visats i Al Jazira English och av några andra arabiska tv-kanaler.

DAGS FÖR NY LYSSNARKONTAKT

Nästa vecka - eller möjligen veckan därpå - är det dags att sända ett Publicerat i form av Lyssnarkontakt. Så har du synpunkter på programverksamheten inom Sveriges Radio - eller vill diskutera ett speciellt program, eller något annat - hör av dig till [email protected]

Eller skriv till Lyssnarkontakt 21101 Malmö.

Ljudliga problem vanliga

Många av er som hör av er till Lyssnarkontakt har synpunkter på ljudet i radio, hörbarheten. Så det är möjligt att det är just ljudet i ljudradion vi koncenterar oss på den här gången...

-Bonnier misskötte försäljningen av den oberoende tidningen Diena i Lettland. Koncernen borde ha tagit ett tydligare långsiktigt ansvar. Nu riskerar landet att bli helt utan oberoende, kritiskt granskande medier. Det säger Hans De Geer - professor vid Stockholm School of Economics i Riga och tidigare på Handels i Stockholm.

Hör Hans De Geer diskutera Bonnierkoncernens hantering av Diena med Casten Almqvist - affärsområdeschef för Bonnier Business Press, som ansvarade för Diena och Dienas Bizness fram till den plötsliga, hårt kritiserade försäljningen i somras.

Bulvaner anlitade?

Hans De Geer är rädd att tidningen köpts av bulvaner åt personer med helt andra tankar bakom tidningsutgivning än de tidigare svenska ägarna.

Frågan är också om Bonniers nya ledning tänker mer på pengar än det fria ordet?   

Grävutbildning i Lettland 

I samtalet medverkar också Hans Månson - tidigare chefredaktör för Sydsvenskan, som på måndag drar igång en utbildning i grävande journalistik i Riga. En utbildning som sedan också hålls i Litauen och administreras via Stockholm School of Economics.

Startade tidningen

Hör även en intervju med Pauls Raudseps, tidigare politisk redaktör påoch en av dem som startade tidningen för ett 20-tal år sedan.

I höstas lämnade Raudseps och ett 20-tal andra av de mest kända journalisterna på Diena tidningen. Detta eftersom de aldrig lyckades få besked om vilka nya ägare som ytterst låg bakom köpet av tidningen.

Lika mystiskt

-Det vet vi fortfarande inte. Det enda vi vet är att de som står som ägare inte är de som finansierar tidningen, säger Pauls Raudseps till Publicerat.

Men har Diena förändrats som han fruktat?

-Anledningen till att Afrika består av så många diktaturer är att statschefer typ Mugabe fortfarande kontrollerar medierna! De ekonomiska problemen gör dessutom att regimerna kan ta tillbaka de få oberoende medierna som ändå finns. Det säger William Gumede - en av Afrikas mest inflytelserika journalister och samhällsvetare.

Publicerat diskuterar idag mediesituationen i Afrika med William Gumede, som kommer från Johannesburg i Sydafrika och skrivit mycket för The Guardian och Independent med flera. Han har också gett ut flera böcker.

Han beklagar att många länder i västvärlden nu minskar på det så kallade demokratibiståndet, pengar till oberoende medier.

Dyr och långsam process

-Att skapa tryck- och yttrandefrihet, mer demokrati, är en mödosam och långsam process. Givarna vill helst ha snabba och mätbara resultat, säger han.

William Gumede har också många synpunkter på hur de västliga medierna rapporterar från Afrika. Och beklagar att västs redaktioner i stor omfattning drar ner på bevakningen av Afrika.

"Reporterns självporträtt"

Många åsikter om detta hade också världens kanske mest kände utrikesreporter - Ryszard Kapuscinski.

Per Runesson har läst den samling av tankar som en polsk vän till Kapuscinski har fogat samman i den lilla boken som nu finns på svenska: "Reporterns självporträtt".

52 citat om medierna...

I boken hittar vi bland annat ett helt kapitel med citat som handlar om medierna. Sten Lundström läser upp tre av dem.

Sedan några år granskar och jämför ett antal medieforskare om journalistiken blir bättre med ökad mångfald på några mediers redaktioner i Stockholm och Berlin. Vilka är problemen och glädeämnena? Publicerat pratar med tre av forskarna.

Det har länge sagts att rapporteringen i medierna skulle bli betydligt bättre om redaktionsledningarna anställde flera journalister med utländsk bakgrund.

Nyhets- och faktaredaktionerna på press, radio och tv domineras som bekant av vita medelklassjournalister. I Tyskland dessutom av män.

Mångfaldslinjer

Men det här börjar sakta förändras. Frågan är då om journalistiken blir bättre med fler reportrar med olika etnisk bakgrund på redaktionerna?

Det är det som undersöks i projektet "Mångfaldslinjer - journalistisk produktion ur ett mångkulturellt perspektiv i Stockholm och Berlin".

Södertörns högskola

Vi har bjudit in medieforskarna Heike Graf vid Södertörns högskola, Leonor Camauër från Örebro universitet och Jan Inge Jönhill - också från Örebro - för att höra vad de kommit fram till i det här projektet som drivs vid Söderstörns högskola.

Journalistiken släpar efter?

Våra samhällen har blivit allt mer mångkulturella. Men journalistiken har levt kvar i en sorts homogen, nationell gemenskap.

Och minoritetsgrupper är ofta missnöjda och tycker att rapporteringen är alltför negativ och stereotyp. Ibland till och med rasistisk.

Förklaringen brukar vara att andra etniska grupper är för dåligt representerade på redaktionerna.

Påverkar rapporteringen?

Så hur upplever journalister med utländsk bakgrund nu sina arbetsvillkor, karriärmöjligheter och möjlighet att påverka rapporteringen? Det hör till de saker medieforskarna försöker få svar på.

Men de studerar även mediernas organisation, hur de är uppbyggda och vilka arbetsmetoder redaktionerna använder sig av.

Etermedierna snabbare?

Är det någon skillnad mellan tyska och svenska redaktioner? Och mellan dagspress och etermedier?

"Skjut inte på journalisten! - 19 korrespondenters berättelser om yttrandefrihetens gränser". Det är titeln på en antologi i vilken ett antal kända svenska utrikesreportrar berättar om sitt ofta mycket riskfyllda arbete. Rolf Porseryd skriver till exempel om när hans TV4-kollega Ulf Strömberg sköts ihjäl i Afghanistan. Porseryd överlevde precis som filmaren Martin Adler. Två år senare dog Adler av en mördares kula i Somalia.

Publicerat pratar med en av redaktörerna för boken, Lars Gunnar Erlandson, som under flera årtionden var Sveriges Radios korrespondent i olika delar av världen. Med i samtalet är också Eva Elmsäter från Sveriges Television. Elmsäter var tidigare SVT:s korrespondent i Ryssland och skriver om sina erfarenheter från Tjetjenien-krigen.

Korrar spraras in

Utrikesreportrarna blir allt sällsyntare när västs medier världen över, med få undantag, skär ner på utrikesbevakningen. Lars Gunnar Erlandson har ändå, tillsammans med sina medredaktörer Ingmarie Froman och Urban Löfqvist, lyckats få ihop 19 kända utrikesreportrar. Alla skriver de utan ersättning.

Skottsäker väst onödig

Titti Nylander, pensionerad från SR, berättar att under hennes tid i Mellanöstern behövdes ingen skottsäker väst. Där siktades det inte direkt på journalister.

-Tvärtom var det ett skydd att ge sig tillkänna som journalist under mina år i det området, skriver Nylander.

Kan se anstötligt ut 

-Idag rådet ett helt annat säkerhetstänkande än förr på redaktionerna, och utsända reportrar gör förvisso rätt i att inte i onödan riskera livet.

-Ändå kan jag se något anstötligt i bilderna på tv, där vi ser reportern i skottsäker väst röra sig bland en oskydd lokal civilbefolkning.

Men redan tidigare var journalisterna i andra delar av världen tvingade att helt dölja att vad de sysslade med.

Farlig knarkmaffia 

Så var det för Lars Palmgren när han började arbeta som frilansande journalist i Latinamerika, i Chile och Argentina till exempel där demokrati verkligen var en bristvara.

Nu är risken i stället stor att man som journalist i den delen av världen irriterar de växande knarkkartellerna.

Lovligt mål

Under senare decennier har journalister, trots överenskommelser om motsatsen, blivit ett vanligt mål för prickskyttar och stridsvagnar. Inte minst under krigen i Balkan och Irak.

Rolf Porseryd på TV4 berättar bland annat om hur hans kollega, tv-fotografen Ulf Strömberg en natt skjöts ihjäl av talibaner i Taloqan i Afghanistan för att det råkade vara han som vaknade och öppnade en dörr.

Martin Adler sköts

Rumsgrannar var två andra journalister - Bo Lidén och Martin Adler från Aftonbladet, som väcktes först. En av gärningsmännen hotade att halshugga Adler med en stor machete. Men han klarade sig. 

Några år senare dödades fotografen Martin Adler av ett pistolskott under en resa i Somalia.

Kamp för pressfrihet...

Det är bokförlaget Atlas som ger ut boken "Skjut inte på journalisten!" i samarbete med organisationen Reportrar utan gränser. Och överskottet från boken går oavkortat till Reportrar utan Gränsers arbete med att påtala kränkningar mot press- och yttrandefriheten runt om i världen.

...och Dawit Isaak

Och att driva kampanjer för fängslade journalister som svensk-eritreanen Dawit Isaak och hans kollegor.

När Publicerat var i Bryssel i förra veckan upplyste Reportrar utan Gränsers representant där oss om att det fortfarande finns fria eritreanska röster.heter den radiostation som stöds av Reportrar utan gränser.

Ohöljd bokreklam

Så har du inte köpt julklapp ännu - varför inte ge bort boken "Skjut inte på journalisten!"? 

MATHEO YAMALAKIS FÅR UPPRÄTTELSE

Hör också om SVT-filmaren Matheo Yamalakis, som nu får viss upprättelse av avgångne JK Göran Lambertz.

Yamalakis åsiktsregistrerades av någon av Säpos fyra spioner på Sveriges Radio i slutet av 60-talet, början av 70-talet. Och fick därför aldrig återanställning efter att ha gått TV2:s producentkurs.

Opålitlig kommunist?

Detta troligen för att han var...

EU:s tidigare biståndskommissionär Louis Michel, som träffat Eritreas president Afewerki åtskilliga gånger, anser att han närmast är galen. Men kommissionens Eritreaexpert Jeremy Lester tycker ändå att EU gör rätt som utan villkor beviljar landet drygt 1.2 miljarder kronor i bistånd. Det tycker däremot inte flera av de svenska EU-parlamentarikerna. Det framgick av ett seminarium och utfrågning om fallet Dawit Isaak som anordnades av Eva Britt Svensson, Olle Schmidt, Marita Ulvskog och Carl Schlyter i Europaparlamentet i Bryssel i onsdags.

Publicerat var med när EU:s tidigare kommissionär för utveckling och bistånd - Louis Michel - berättade om sina många och långa möten med Eritreas president och diktator Isayas Afewerki.

-Han pratar, pratar och lyssnar aldrig. Och han reagerar reflexmässigt på precis samma sätt som Fidel Castro kunde göra. Till exempel när Afewerki förnekar att det skulle förekomma fattigdom i Eritrea. Eller problem med de mänskliga rättigheterna, säger Louis Michel.

Många och långa träffar med Afewerki

Han bekräftade också att han var i Eritrea i augusti. Ditrest efter att ha fått besked om att Dawit Isaak skulle släppas fri. Men väl i Eritrea lät det helt annorlunda.

-Blev mycket nonchalant behandlad av presidenten som har direkt psykopatiska drag. Att släppa "förrädaren" och "spionen" Isaak hade det aldrig varit tal om sa han, trots att det var det landets ambassadör sagt mig tidigare. Det var ju därför jag åkte dit.

Ger inte upp tyst diplomati

Inom några veckor kommer Louis Michel ändå att skriva ett brev till Isayas Afewerki och be att få göra ett återbesök. Allt för att försöka få Dawit Isaak fri. Något som han uppmanats till av EU-parlamentets talman och vice talman.

Bakom detta ligger inte minst de svenska EU-parlamentarikerna Eva-Britt Svensson (V) och Olle Schmidt (FP),som länge arbetat hårt för Dawit Isaaks sak. De försöker också få följa med Michel till Eritrea.

Fler aktiva svenskar

Och i kampen för Dawit Isaak är nu Marita Ulvskog (S) och Carl Schlyter (MP) också aktiva.

Under seminariet lades flera förslag fram till hur Dawit Isaak skulle kunna bli fri.

Höga representanten

-Vi måste se till så att vår nya utrikesminister Catherine Ashton tar sig an denna fråga som en av sina viktigaste, föreslog till exempel en slovensk parlamentariker. 

Internationella Journalistfederationens Ernest Sagaga hade också flera uppslag. Ett var att snabbt skicka en journalistdelegation till Eritrea. Frågan är bara om den får komma in i landet? 

Ovillkorat bistånd villkorat?

EU:s expert på Afrikas horn, där Eritrea ligger, heter Jeremy Lester. Han försvarade att EU-kommissionen beviljar drygt 1.2 miljarder kronor i ovillkorat bistånd till Eritrea. Något som skapade stor debatt under seminariet.

Men Lester hävdade att pengarna inte går till presidenten, utan enbart till speciella projekt som EU har kontroll över. 

I regimens klor?

Leif Öbrink och Dawits bror Esayas Isak från stödföreningen för Dawit trodde inte riktigt på detta.

-EU är helt i händerna på regimen, sa Leif Öbrink bland annat. 

-Biståndet förlänger bara folkets lidande, ansåg Esayas Isak, som också skrivit ett öppet brev

Av förra veckans Publicerat framgick att många inblandade gärna omvandlar Allmänhetens Pressombudsman (PO) till en Allmänhetens medieombudsman (MO), gemensam för alla medier. Mot detta är främst Sveriges Television och Sveriges Radio, som gillar Granskningsnämnden. Men nu visar det sig att dagens PO-system redan är i ekonomisk kris! Samtidigt som "landets ledande publicister" är för en gemensam medieombudsman, vill deras organisation Tidningsutgivarna (TU) inte längre betala huvuddelen av ens pressombudsmannen.

Därför har Publicerat samlat ett helt nytt gäng för en ny diskussion om framtidens frivilliga självsanering. I dag står nämligen de inblandande parterna väldigt långt i från varandra.

Om de inte kommer överens snart, är redan hårt belastade PO:s kansli utan finansiering till våren. Samtidigt går Yrsa Stenius mandat som PO ut.

Oskälig betalning?

TU:s vd Anna Serner har bestämt förklarat att TU inte längre tänker betala 90 procent av kostnaderna "för något som alla har glädje av". 

-Vi tycker att inte det är skäligt utan vill att alla parter, efter en rättvis fördelning, ska dela på en grundplattform, skriver Anna Serner på sin blogg.

PO utmärkt exportartikel 

I praktiken betyder det att hon tycker att Sveriges Tidskrifter, som organiserar kring 400 tidskrifter, och möjligen Svenska Journalistförbundet (SJF) ska betala betydligt mer av kostnaderna för det pressetiska  systemet. Ett system som för övrigt många länder i världen har tagit efter.

Oreglerad textreklam  

Att TU:s hot ibland snabbt blir verklighet framgick för några år sedan. Då fanns det en frivllig gemensam textreklam-kommitté, som verkat framgångsrikt  i många år inom ramen för Pressens samarbetsnämnd.

När ledamöterna kom till ett möte, hade TU plötsligt lagt ner hela kommittén. Detta utan diskussion eller samtal med de andra inblandade parterna. TU slutade betala, kommittén dog genast.

Ovan arbetsgivare

Och samma Pressens samarbetsnämnd, som består av representanter för TU, SJF, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben, håller i PO och PON. Samarbetsnämnden är alltså PO Yrsa Stenius med fleras arbetsgivare. Ordförande i nämnden är Publicistklubbens ordförande, det vill säga Ulrika Knutson - författare och journalist.

Betalar per anmälan   

Idag betalar tidskrifterna mellan sex och sju procent av kostnaderna för PO-systemet. En siffra som grundar sig på att antalet anmälningar mot tidskrifterna ligger på just den nivån. Och mer vill inte tidskrifterna punga ut med.

Journalistförbundet tycker inte att det har något att säga till om i utgivarfrågor. Alltså ska det inte betala något.

Svår knut för Knutson

Det är den här knuten Ulrika Knutson har att lösa. Och det måste gå snabbt. PO är redan idag underbannat, ärendena ligger på hög.

Men kanske kan vi ge viss hjälp på vägen genom att ta upp saken? Hur som helst är Anna Serner, journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén, ordföranden i Sveriges Tidskrifter, Hans Larsson (vanligtvis chefredaktör och vd på Dagens Arbete) och Ulrika Knutsson med och diskuterar problemen i Publicerat.

Ska Allmänhetens pressombudsman (PO) omvandlas till Allmänhetens medieombudsman (MO)? Och Pressens opinionsnämnd bli Mediernas opinionsnämnd? Den diskussionen är i gång igen i samband med att PO fyller 40 år. Enligt en undersökning vill en majoritet av "Landets ledande publicister" att en medieombudsman och en medienämnd ska ta hand om inte bara pressens övertramp, utan även radions, tevens och nätets etiska frågor.

Detta inte minst för att alla massmedier mer eller mindre "växer ihop". Tidningar sänder tv, radio och tv finns på webben med text och nätmedierna innehåller lite av varje.

"Jättehedersdomstol"?

Men är det praktiskt genomförbart med ett frivilligt etiskt system, en hedersdomstol för alla medier?

Kan en ny gemensam instans ta hand om alla de frågor som statliga Granskningsnämnden för radio och tv sköter?   

Vill undgå lagstiftning 

Den stora vinsten är att allmänheten bara har en instans att vända sig till oavsett vilket massmedium kritiken gäller. Man vet bättre vart man ska vända sig om man vill klaga.

Och kanske framför allt - medierna undgår en hårdare lagstiftning, som annars kanske hotar bakom hörnet.

Lågt intresse hos SR och SVT

Så vad säger nuvarande PO, Yrsa Stenius om saken? Och public service-radions och tevens ledningar? Är de lika intresserade av en sådan här lösning som merparten av de svenska tidningsledarna tycks vara?

Med i programmet är Yrsa Stenius, Ola Sigvardsson - chefredaktör och publisher på Östgöta Corren i Linköping - och Fredrik Nejman, som tillsammans med kollegorna Mikael Bergling och Torbjörn von Krogh, skrivit boken "Extra: 40 år av övertramp. PO/PON 1969-2009 - pressetikens framväxt, funktion och framtid".

Få anmälningar i början

Hör också hur PO/PON har fungerat fram tills idag.

Opinionsnämnden grundades redan 1916, men anmälningarna var inte särskilt många i början.

Kvällstidningarna etablerade

Under 60-talet blev klagomålen desto fler. Inte minst på grund av att kvällstidningarna växte kraftigt och ledande politiker krävde hårdare lagar.

Svaret från pressen blev att i november 1969 inrätta PO, Allmänhetens pressombudsman. 

Aftonbladet i oönskad topp

Under de gångna 40 åren har Aftonbladet klandrats 253 gånger, medan Expressen fällts i 183 fall.

är till för privatpersoner som känner sig illa behandlade av tidningarna eller deras webbsajter. Och anmälan ska ske senast tre månader efter publicering. 

Reglerat i tillståndet

Granskningsnämnden () prövar om innehållet i radio- och TV-program följer de regler som finns för sändningarna. Nämnden publicerar också rapporter om det svenska radio- och TV-utbudet. 

Här kan program eller inslag alltså också fällas för partiskhet och osaklighet.

-Av rädsla för islam jagar vi idag muslimer på samma sätt som McCarthy hetsade mot vänstersympatisörer i USA på 50-talet. Och medierna i Europa spelar en stor roll i demoniseringen av muslimer. Det anser Liz Fekete, forskare och chef för Institute of Race Relations () i London. Gäller den här kritiken också svenska medier?

Det försöker vi reda ut genom att fråga bland andra medieforskare Gunilla Hultén på JMK vid Stockholms universitet, som just gett ut boken "Journalistik och mångfald".

I den går hon igenom mycket av forskningen på det här området. Bland annat då om medierna, islam och muslimer.

Syftet gott, men...

Gunilla Hultén tycker till exempel själv att SVT:s serie Halal-tv hade ett gott syfte, att skapa större förståelse för muslimska perspektiv.

Men resultatet blev ändå att programmet mest handlade om konflikt, polarisering och betonade kulturella skillnader mellan muslimer och övriga samhället.  

En passande fiende

Liz Fekete gav nyligen ut boken "A Suitable Enemy", "En passande fiende", med underrubriken "Racism, Migration and Islamophobia in Europe". I den går hon igenom det hon kommit fram till efter ett 20-tal års forskning.

Kan tillämpas i Sverige 

Men hon har förslag till hur den islamofobi hon noterar i medierna skulle kunna stoppas. Fast frågan är om de förslagen kan tillämpas i Sverige? 

Fekete tycker till exempel att BBC gjorde fel som släppte fram nationalistledaren Nick Griffin i  debattprogrammet Question Time för en

Men hur går det med yttrandefriheten om politiska ledare stoppas?

Islam i 14 tidningar

Hör också om en undersökning av mediebilden av religion- och inte minst islam -  i fjorton svenska dagstidningar.

Den har nämligen Jenny Nordlander och Madelene A. Engstrand granskat i uppsatsen, som de har lagt fram vid JMG vid Göteborgs universitet.

Stämmer med verkligheten

Islam kopplas nästan alltid till något negativt, terroverksamhet och krig. 

Men ibland stämmer kanske schablonerna med verkligheten? Då måste medierna väl ändå rapportera?