Publicerat

-Det är dags att stiga upp ur de allt djupare skyttegravarna efter Pirat Bay-domen. Låt bredbandsoperatörerna betala!Det säger Lars Ilshammar, som noga följt utvecklingen på nätet sen starten.

Hans förslag till lösning av det allt hårdare ”fildelarkriget” är att klämma åt de han anser vara de stora bovarna i sammanhanget - bredbandsoperatörerna. Det är hos dem de stora pengarna trillar in, även om få vill tala om det. De fällda i Pirate Bay är bara ”fildelarnas småhandlare”. -Operatörerna måste betala kränkningarna av upphovsrätten! Annars införs fler lagar som naggar den personliga integriteten i kanten, samtidigt som respekten för lag och rätt försvinner ännu mer, anser Lars Ilshammar - historiker och författare.  Blev världskändis Den 3 maj är pressfrihetens dag. Vi träffar också den kinesiske bloggaren Michael Anti som blev världsberömd när Microsoft stängde hans blogg för några år sen. Idag ger han ut Far and Wide Journal, som enbart sysslar med internationella frågor. Det är betydligt lättare eftersom censurmyndigheten mest bryr sig om inrikesnyheterna.  Viss optimismHör honom om pressfriheten i Kina idag. Det finns flera trevliga tecken, även om motsatsen också kan konstateras. Falskt eller äkta?Slutligen släpper vi fram Dawits Isaaks kusin Alem Fizzhatzion, som hävdar att de svenska medierna svartmålar Eritrea. Senaste exemplet skulle vara ett dokument från en hemsida som Dagens Nyheter  Hemligt konto i Kina? Enligt det har Eritreas diktator Isayas Afewerki fört över mer än en kvarts miljard dollar till ett eget konto i en bank i Kina.-Dokmentet är falskt, säger Alem, som kollat med banken.  Trovärdiga källorVad säger DN? Och vad säger representanten för den webbsajt som först presenterade beviset? De senare litar med på sina källor än på banken i Hong Kong, kan vi avslöja här.

För drygt tre år sedan utmanade tidningen Södra Sidan de etablerade drakarna och drog igång ett experiment med medborgarjournalistik i Stockholmsförorten Skärholmen med omnejd. Nu trycks gratistidningen i 54 000 ex och delas sedan ett par veckor ut i ett ännu större område längs den röda t-banelinjen i Stockholm och Botkyrka.

-Den omtalade medieskuggan över det här området har verkligen lättat! Södra Sidan betyder väldigt mycket också för integrationen här. -Våra invånare har fått en god möjlighet att artikulera sig och många använder sig av den, säger Jan Jönsson (FP) - ordförande i stadsdelsnämnden i Skärholmen. Hårdgranskade tjänstemän-Visst, politikerna, men framför allt tjänstemännen här granskas hårdare. Men så ska det vara. -Vi har trots allt en budget på nära en miljard kronor som ingen tidigare brydde sig om hur vi använde, säger Jönsson.  Större lokalerNär Södra Sidan drog igång för drygt tre år sedan  Nu sitter samma redaktion Rouzbeh Djalaie, Stella Papapanagiotou och Petter Beckman i dubbelt så stora lokaler i Skärholmens centrum tillsammans med några journalistpraktikanter.  Ute i verklighetenFast sitter är fel ord. Redaktionen bemödar sig om att gå ut utanför redaktionen för att verkligen träffa läsarna. -Oftast beskrivs invånarna i förorterna som en sorts offer för olika saker. Det handlar ofta om problem, våld och kriminalitet till exempel.  Större roll i samhället-Vårt mål är att visa att folk i allmänhet har en mycket större roll i samhället än att vara offer, säger Petter Beckman, ansvarig utgivare.Men Rouzbeh Djalaie påpekar att deras typ av journalistik skulle fungera i vilket förortsområde som helst där det saknas lokal bevakning.  Myntade ordet medieskuggaSå vad säger då medieforskare Gunnar Nygren på Södertörns högskola om Södra Sidan? Det var Nygren som tillsammans med kollegan Lars Nord en gång myntade uttrycket ”medieskuggan över Stockholm”, där det bor 100 000-tals människor. Men där stadsdelsnämnderna och kommunerna kunde bevakas betydligt hårdare.  Konkurrens gav bättre tidningarI Stockholms förorter finns sedan tidigare bland annat de så kallade ”Mitt i”-tidningarna, som mer följer i den traditionella journalistikens spår. Enligt redaktionen för Södra Sidan så har deras konkurrent skärpt sig betydligt sedan den blev utmanad, fick konkurrens om annonsintäkterna.

Medierna är Skandalenes Markedsplass som man säger på norska. Det är också titeln på en ny norsk antologi om politik, moral och mediedrev, som underrubriken lyder.Hör om mediedreven mot tidigare norska LO-ordföranden Gerd Liv-Valla och svenska Wanja Lundby-Wedin. Likheterna är många, fast Lundby-Wedin sitter kvar. Ännu så länge är kanske bäst att lägga till.

Redaktörer för den norska boken, som kommer ut om en månad är Ester Pollack- medieforskare vid JMK i Stockholm och Sigurd Allern, gästprofessor vid JMK och  medieprofessor vid Oslo universitet.  Drevet anfördes av VGTexterna till boken låg klara innan mediedrevet mot den svenska LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Däremot skriver Sigurd Allern om drevet mot Gerd Liv-Valla, som avgick för två år sedan efter ett två månader långt mediedrev, anfört av framför allt kvällstidningen Verdens Gang.  Gav mobbing ett ansikte?Men över 1700 artiklar hann skrivas under den perioden. Drevet började med att en tidigare anställd i hennes närhet ansåg sig mobbad. Något som LO-ordföranden förnekade.  Känslorna svalladeIngen vet idag riktigt hur det låg till. Men många aktörer blandade sig i saken och känslorna svallade, både i medierna och hos de norska mediekonsumenterna. Gjorde en pudel-Likheterna är många. Men Wanja Lundby-Wedin gjorde en pudel. Det kunde ju inte gärna hennes tidigare norska kollega göra, eftersom hon inte ansåg sig ha gjort något fel, säger Ester Pollack.Pollack har framför allt undersökt mediedreven mot de två kortlivade ministrarna Cecilia Stegö Chilo och Maria Borelius.  Borg och Billström smartare?Frågan är bland annat hur deras manliga kollegor, finansminister Anders Borg och migrationsminister Tobias Billström kunde klara sig så enkelt undan, trots att de gjort ungefär samma fel som de kvinnliga kollegorna? Det handlade som bekant om att de inte betalt tv-avgifterna och anlitat ”svarta” barnflickor. Medierna gör sin plikt?Men ska inte medierna driva drev? Ska inte oegentligheter och felaktigheter begångna av politiker och ledare grävas fram? Är medierna hårdare mot kvinnor i maktpositioner?

-Norska mediers rapportering om kriget i Kosovo handlade mest om risken för de norska piloterna, som inte var särskilt hotade. De svenska medierna var mer intresserade av civilbefolkningens lidande.Enligt två medieprofessorer, som analyserat hur världens medier rapporterat om de senaste krigen och konflikterna, är skillnaderna stora. Och medierna hetsar sedan länge mot Iran. Allt enligt en ny bok.

Publicerat var med på ett seminarium om utrikesjournalistik häromveckan på högskolan i Kalmar. Det visar sig att den här typen av nyhetsrapportering inte mår riktigt bra. Ju större möjligheter vi har att ta del av vad som händer i andra delar av världen, desto mer verkar paradoxalt nog intresset för det lokala öka. Det var det bestående intrycket av seminariet. Dyrt med korrarDet handlar delvis om att det är dyrt att ha utrikeskorrespondenter placerade i olika hörn av världen. Men intresset för den här typen av journalistik tycks också minska. Jämför krigsrapporteringenI Publicerat denna vecka låter vi Stig Arne Nohrstedt - professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet - och hans kollega Rune Ottosen vid Högskolan i Oslo berätta om sina undersökningar av krigsjournalistiken i världen. Och skillnaderna är stora till och med mellan svenska och norska medier.  Formar fortfarande vår bildMen den utrikesrapportering vi har formar naturligtvis fortfarande vår uppfattning om länder och makthavare. Hur ser vi till exempel på Iran? En mycket farligt land, med en president som är förintelseförnekare och bara tänker på att utveckla kärnvapen?  Skapad fiende?Per Runesson har läst den inte särskilt uppmärksammade boken ”Bombdiplomati - konsten att skapa en fiende” av Pierre Gilly. Gilly hävdar att det sedan länge pågår en orättmätig mediehets mot Iran.  Nästan bara negativtUnder ett halvår 2008 hade till exempel Svenska Dagbladets nätupplaga 79 artiklar om Iran. Bara två av dem skildrade Iran någorlunda positivt. Ungefär så fungerar medierna i dom flesta länder i västvärlden

Nu har frilansfilmarna Nicholas Wakeham och Robert Karlsson Melo ställt samman ett reportage grundat på besöket i Eritrea för en dryg vecka sedan. Samtidigt med att det sändes lade vi ut deras videodagbok här på webben.

 

Nicholas Wakeham har länge funderat på att försöka göra en film om Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalist som suttit inspärrad i Eritrea i sju och halvt år utan åtal eller rättegång.

Men hans filmförsök har hittills bland annat stupat på att Eritrea inte tillåter journalister eller andra att resa in i landet för att filma eller intervjua folk. 

 

Tyst även i Sverige

Och i Sverige praktiserar UD, Utrikesdepartementet, samtidigt en diplomati som utmärks av kompakt tystnad.

Allt för att inte reta den känsliga regimen, det vill säga president Isaias Afewerki i Asmara.

 

 

Ökad nyfikenhet 

Samtidigt har Wakeham och hans kollega Robert Karlsson Melo blivit mer och mer nyfikna på själva landet.

Hur ser det ut och hur är läget i kontinentens kanske yngsta  land på Afrikas horn, där en envåldshärskare kan spärra in journalister, politiker och alla andra som han uppfattar som meningsmotståndare på obestämd tid? Utan åtal och rättegång dessutom. Och under oerhört svåra förhållanden. Flera har avlidit i fängelserna.

 

Inte journalister

Frilansfilmarna betonar att de inte är journalister, utan just filmare. Men de försöker naturligtvis ändå ge en så rättvis bild av vad de upplevde som möjligt.

De tillhör de få svenskar som på senare år har åkt till landet  med vissa journalistiska ambitioner. Åtminstone har vi inte lyckats få kontakt med några andra

 

Vad är Afewerki rädd för?

Lars Adaktusson från TV8 var i Eritrea för några år sedan, men då inbjuden av informationsministern med allt vad det förde med sig.

Man kan också undra över vad det är som gör att president Afewerkis regim till skillnad mot de flesta andra regeringar i världen inte vågar utfärda inresevisum för journalister?

 

Lätt undvika uppmärksamhet

Och vill han undvika uppmärksamhet - ja, då vore det absolut smartaste att släppa Dawit Isaak, hans kollegor och politiska medfångar.

Nu händer det mycket i fallet med fängslade journalisten Dawit Isaak - i Sverige. Men ingen vet hur läget är i Eritrea. För någon dag sedan kom frilansfilmarna Nicholas Wakeham och Robert Karlsson Melo hem från militärdiktaturens Eritrea. De gör nu ett reportage till Publicerat, byggt på det de lyckats spela in och på deras resedagbok. Men redan idag berättar de en hel del om vad de upplevde i det slutna landet. -Tomhet, trötthet och uppgivenhet var bland annat känslor som mötte oss, även om många ändå är stolta över sitt land, säger Nicholas Wakeham.

-Efter vårt besök på svenska konsulatet i Asmara den tredje dagen greps vi av en rädsla, en otrygghet, ja, nästan paranoia. Det var efter att vi lite i förbigående nämnt namnet Dawit Isaak.

 

Borde vara säkert konsulat

-Mycket märkligt att detta hände på den enda plats som borde vara säker för oss i Asmara, konsulatet, säger han.

De två reste till Eritrea bland annat för att kanske i framtiden göra en film om fallet Dawit Isaak. Men även för att de var nyfikna på landet, folket och staden Asmara.

 

 

Fört reseanteckningar

De har fört dagbok och samlat in ljud, foto och videomaterial. Ett reportage kommer att sändas senare i Publicerat. Kanske redan nästa vecka.

-Det var svårt att få en djupare kontakt med folk. De var först väldigt intresserade, men så snart vi gled in på någon allvarlig fråga blev det totalstopp.

 

Inga intervjuer på band

-Inte ens den person vi fick bäst kontakt med ville låta sig intervjuas, trots att vi garanterade full anonymitet, berättar Nicholas Wakeham.

De tog sig in i landet som turister. Och ett av problemen var att hitta mat. Caféer och restauranger hade inte mycket att erbjuda. Tiggandet på gatorna var utbrett.

 

 

Desperat tiggande

-Jag har varit i bland annat Uganda, Kenya, Tanzania och Indien tidigare, men aldrig mött ett så desperat tiggande tidigare.

Hör mer om dagens Eritrea - ett nu slutet land som väldigt få svenskar besökt de senaste åren.

 

Afrikas yngsta land

Afrikas yngsta land där invånarna, och alla andra som stött frihetskampen, länge drömde om att det skulle utvecklas till ett av Afrikas mest demokratiska länder. Riktigt så blev det alltså inte.

Efter sju och ett halvt år har plötsligt dagstidningarnas intresse för Dawit Isaak exploderat. En stor del av förtjänsten för detta är Expressens. Men vad leder kampanjerna till? Och kan det inte bli för mycket av det goda?Och efter förra veckans krönika om konstbråken - hör också hur de tongivande medierna nästan alltid betraktar spraymålningar på offentlig plats som klotter och inte graffiti. Dvs som skadegörelse, inte konst.

 Dawit Isaak sitter inspärrad på åttonde året utan åtal eller rättegång någonstans i Eritrea. Eller ligger han på sjukhus? Hans fall kan ingen som lyssnar på Publicerat ha undgått att märka. Men nu har intresset för honom plötsligt ökat kraftigt i medierna.  Samordnad kampanjInte minst i Expressen, som ligger bakom den växande mediekampanjen . Hittills är Aftonbladet, Svenska Dagbladet och kanske Dagens Nyheter med på tåget.Göteborgs-Posten har länge varit aktiv på sitt håll. Dawits fru och tre barn finns i Göteborg. Information via smsOch nu har ett helt gäng tidningar i Skåne dragit igång en informationskampanj via sms på inititativ av en webbredaktör på lilla Trelleborgs Allehanda. Publicerat försöker ge en samlad bild av mediernas allt kraftfullare agerande.  Omöjlig sak?Samtidigt fortsätter UD med sin kritiserade tysta diplomati. Och statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det är ”nära nog omöjligt att få Dawit Isaak fri”. Frågan är förstås också om de nya, kraftfullare kampanjerna verkar kontraproduktivt? Dawits fru och barn är inte enbart förtjusta. Vi diskuterar saken med Expressens nye chefredaktör Thomas Mattsson och Leif Öbrink - ordförande i Stödkommittén för Dawit Isaak.KLOTTER ELLER GRAFFITI? I förra veckans krönika gick Johannes Ekman till storms mot att medierna alltid hakar på diskutabla konstyttringar. ”Ju mindre konst, desto större uppmärksamhet”, som Pierre Bordieu en gång sa.Men är spraymålningar på offentlig plats klotter eller graffiti? Skadegörelse eller konst? Det undrar frilansjournalisten Mikael Sjödell i ett inslag. Skadegörelse enligt bladenHan har gjort en snabb genomgång av landets största tidningar, som visar att de nästan alltid använder ordet klotter. Allra mest så Sydsvenskan. Varför då, frågar vi dess chefredaktör Daniel Sandström. Tidningskooperativet Fria Tidningar har däremot helt slopat begreppet klotter och använder termen graffiti.  Ord alltid viktigaHör varför. Och språkvetaren Jordan Zlatev om hur viktigt det är vilka ord som används i medierna.  Får vi bjuda på lite ytterligare språkvetande...Det här hörs inte i programmet. Men intressant eller festligt i sammanhanget är - så vitt vi har förstått - att i USA står begreppet graffiti för det negativa. Och det positiva - mer neutrala ordet - är gatukonst, på engelska Street art. På fint språkvetarspråk alltså: Svenska dikotomin graffiti-klotter motsvaras i USA av gatukonst-graffiti. Svenskans neutrala begrepp graffiti är i USA med andra ord det begrepp som medier och politiker använder pejorativt i syfte att rama in en kulturyttring som de motarbetar.

Så lyder titeln på en ny stridsskrift i vilken några journalister, författare, jurister, forskare och fackliga ledare går till attack mot en utredning som enligt dem åter hotar den svenska tryckfriheten. Men hotar verkligen utredare Göran Lambertz - normalt JK, justitiekansler - tryckfriheten?

Vi ber Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg och journalisten Anders R Olsson förklara sig. Båda finns med som skribenter i antologin.På sitt sätt kan det förstås tyckas märkligt att tryckfriheten utreds igen.  Nyss utrettSå sent som för två år sedan konstaterade bland andra ordföranden i den då sittande ”Tryck- och yttrandefrihetsberedningen” - justitierådet Göran Regner - att inget av hans tre olika alternativ till förändring av tryckfrihetslagstiftningen egentligen var bra. Den gamla lagstiftningen med anor från 1766 är bättre.  Varför utredning igen?Så varför har politikerna ändå dragit igång ytterligare en utredning? Det är bland annat detta de tolv skribenterna frågar sig. Svaret gav JK Göran Lambertz på sitt sätt i . Då sa han att den urgamla Tryckfrihetsförordningen är hopplöst föråldrad.  Förlorat sitt fotfäste-Den har fullständigt förlorat sitt fäste i verkligheten. Rättstillämpningen är närmast omöjlig. Man kan till exempel inte avgöra om en text är tryckt.Och dessa argument lyssnade uppenbarligen politikerna i alliansregeringen på, trots att de flesta politiker alltid brukar säga att vi har den bästa lagstiftningen på området i världen.  EU-anpassning?Men personerna som går till försvar mot vad de anser vara ett förnyat angrepp på den gällande tryck- och yttrandefriheten, hävdar att lagarna riskerar att bli mer lika andra EU-länders. Gränserna för det tillåtna riskerar att bli oklarare. Fler yttranden kan förbjudas.   Meddelarfrihet under hotMeddelarfriheten blir dessutom svår att försvara. Vi riskerar helt enkelt att bli av med ”ögnastenen i det fria riket”.Samtidigt är flera av skribenter kritiska mot mycket i medierna. Och överens om att det blir allt svårare att dra gränser mellan de olika medierna.  Mördade barn på nätetSå måste det inte till nya lagar när obduktionsbilder på mördade barn till exempel kan läggas ut på nätet?  Irriterande konstjippon   Hör också Johannes Ekman som retat upp sig på hur konstjippon typ det spelade pyskfallet och den nedklottrade tunnebanevagnen - triggar medierna och väcker stora rubriker.

Den här veckan tar vi upp ett exempel på lysande journalistik, boken Kodnamn: Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget, skriven av Tomas Bresky. Boken ger nämligen samtidigt mängder av exempel på raka motsatsen - på hur journalistik och medier absolut inte bör fungera.

 Tomas Bresky, vanligtvis reporter på Sveriges Television, har under 25 år granskat något som verkar vara en av de största rättsskandalerna i Sverige. Hur den avdankade journalisten Fritjof Enbom, som bar alla tecken på en fullfjädrad mytoman, förklarade att han var ledare för en liga, som i många år skulle ha spionerat för Sovjetunionens räkning.  Angav vänner Själv gick han under kodnamnet Mikael, hävdade han.Men inte nog med det, han angav också ett antal vänner och bekanta som medbrottslingar. Alla utom en, som råkade ha en bra advokat, dömdes till mycket hårda straff. Kalla krigsvindarDet som enligt Breskys väldokumenterade bok förefaller vara ett rättsövergrepp utan motstycke, skedde i början av 50-talet. Kommunistskräck och kalla krigs-vindar svepte över Sverige. Och allra hårdast blåste de kanske i massmedierna. Radio- och tv-dokumentärerHör Tomas Bresky, som tidigare gjort både radio- och tv- dokumentär om fallet, om hur just medierna fungerade. Förutom åklagare och försvarsadvokater, som mest verkade anstränga sig för att få sina klienter fällda, spelade nämligen medierna en avgörande roll.  Mäktig åklagareFallet ansågs solklart från början. De åtalade dömdes på förhand. Tidningarna lyssnade bara på vad den mäktige åklagaren hade att säga utan tillstymmelse till egen granskning.   Radion inte bättreRadion, dåvarande Radiotjänst, sände till och med åklagarens hela slutplädering utan att någon motbild släpptes fram. Det gjorde i och för sig att Tomas Bresky har haft tillgång till den handlingen, när han granskat Enbomaffären. Annars var det mesta hemligstämplat.  Resningsavslag efter dödenDe senaste åren har Bresky försökt hjälpa en av dem som fick hårdast straff med att få resning. Men mannen hann dö innan avslaget på resningsansökan kom efter fyra år. Möjligt även idag?Idag fungerar som väl är medierna ganska annorlunda. Men frågan är ändå om liknande rättsövergrepp också skulle kunna ske idag?

Ingen kan ha undgått att kronprinsessan Victoria Bernadotte och Daniel Westling förlovade sig i tisdags. Men var det enorma mediepådrag som följde verkligen relevant? Eller saknade det både sans och balans? Och hur blir bevakningen i framtiden? Är kungahuset i stort sett skyddat från kritisk granskning? Det diskuterar några journalister i veckans Publicerat.

Extrasändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. TV 4 med oavbruten direktsändning. Hela 42 sidor i Aftonbladet plus en ledarliknande krönika. Expressen med 32-sidig bilaga plus ledare och först med avslöjandet dagen det begav sig. Dagens Nyheter 14 sidor, varav en ledarsida som ifrågasatte monarkin. Svenska Dagbladet tolv sidor plus två i näringslivsdelen. Göteborgsposten och Sydsvenskan nio sidor var, fast GP med en omdiskuterad bild. Bling bling och idioti?Ungefär så blev resultatet av att ett prinsessbröllop stundar om ett drygt år.-En period av bling bling och idioti. Hur slipper man? Svaret, som ges över oräkneliga aningslöst sagoberättande och fjäskande inställsamma tidningssidor idag, är att det gör man inte, skrev Patrik Svensson - redaktionssekretare på Sydsvenskans kultursida. Den enda kritiska röst vi lyckades hitta i de stora medierna dagen efter att förlovningen blivit känd. Blir det verkligen som han skriver?  Omfattande granskingPatrik Svensson diskuterar saken med Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist, som tidigare gjort en omfattande granskning av hur nyhetsmedierna bevakar det svenska kungahuset. Med i diskussionen finns också Björn Löfdahl - programdirektör på Sveriges Radio, och ytterst ansvarig för beslutet att ordinarie lokala program i P4 skulle avbrytas för direktsändning från Victoria Bernadottes och Daniel Westlings presskonferens.  Kritik från nyhetschef Det får han för övrigt kritik för av Tor Danielsson, som är nyhetschef på Sveriges Radio i Kristianstad. -Kanske är vi i medierna med och skapar det stora intresset för kungahuset och prinsessbröllopet, undrar Danielsson bland annat. SR Royal? Sveriges Radio gör möjligen som Danmarks Radio gjorde inför kronprinsessbröllopet för några år sedan - inrättar en speciell radiokanal med namnet SR Royal? Redan idag har SR en speciell webbsida kallad