Publicerat

"Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?" Det är rubriken på ett av tre kapitel i Simo:s senaste skrift "Vad väntar runt hörnet - om journalistrollens kris och förändring", som kapitlet beskrivs på bokomslaget. Författare är Anders Mildner - känd nätdebattör och frilansjournalist. Och hans inlägg om journalistrollen skapar nu het debatt, åtminstone på nätet.

Men vad är det egentligen Anders Mildner säger? Minskar eller ökar behovet av journalister? Och vem är egentligen journalist?

Stiftelsen för mediestudiers (Simos) skrift kom ut före jul.

Viss irritation under en debatt på JMG i Stockholm...

Men det var först under en diskussion om journalistrollen på JMK i Stockholm (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet) för ett par veckor som det uppstod viss irritation  mellan paneldeltagare, studenter och lärare. 

...följs nu upp av många inlägg på nätet  

Anders Mildner var inbjuden som huvudtalare. Och det var hans inlägg som skapade debatt. En debatt som sen tagit ordentlig fart på Journalistens webb, i bloggar och på twitter. 

Däremot är det helt tyst i de traditionella medierna. Kanske är ämnet för känsligt? Eller bara ointressant?

Försöker hitta svaren i historien

Men hur framtidens journalist måste fungera och utbildas borde vara av största intresse. Därför har vi bjudit in Anders Mildner för ett samtal.

Han går tillbaka i historien för att försöka få en bild av hur journalistrollen har formats. Och hur den tecknats i dåtidens populärkultur.

Låg status men samtidigt hjältar som utför bragder

Och journalistens status har pendlat mellan att vara en ganska suspekt figur till mer av en hjälte. Av allmänheten ändå ofta sedd med visst förakt.  

Samtidigt har journalistidealet varit den sanningssökande, lite luggslitna figuren som aldrig låter sig hindras i sin jakt på att avtäcka korruption och oegentligheter.

Århundradets journalist håller inte i framtiden  

Men nu är tiden ute för journalisttyper som Wilhelm Moberg, som korades till förra Århundradets journalist av Publicistklubben.

I framtidens nätsamhälle behövs det journalister med helt andra kvalifikationer, enligt Anders Mildner.

Tidigare mediekonsumenter söker andra filter? 

De är redan utsatta för hård konkurrens från alla möjliga håll via nätet. Kanske behövs inte ens den invanda typen av filter mellan makt och medborgare längre? 

Du som vill ta del av diskussionen om framtidens medier kan klicka dig in på  - Sveriges Radios vd-ars bok på nätet, som hela tiden fylls på. 

Och just inlägg där om journalistrollen hittar du bland annat.

Anders Mildner höll dessutom ett långt anförande om saken på sin arbetsplats "Stora Esplanaden" i Lund. Med efterföljande diskussion.

Här är en till en film från det hela som fixats av Joakim Jardenberg.

Hur ser man inom Utrikesförvaltningen på kritiken mot det man gjort och gör i fallet med fängslade Dawit Isaak? Till exempel på kritiken mot den tysta diplomatin? Det har ett par exileritreaner bett oss försöka få besked om efter att ha hört Kwame Toure i . Hör också Johannes Ekman om en sorts omvänd åldersrasism mot det vi talade om förra veckan. Ekman retar upp sig på det han kallar "Pubertets-tv".

Det var den 27 november 2010 som Kwame Toure, som han kallar sig när han talar i radio, föreslog helt nya grepp för att få Dawit Isaak fri.

Och Toure, som är utbildad antropolog i Lund, får nu medhåll av Sven som vi benämner honom för att han ska kunna fortsätta att vistas på Afrikas horn.

Svensk med störst erfarenhet av Eritrea? 

Sven är född i Etiopien och har tillbringat en stor del av sitt liv i Etiopen och Eritrea. Kanske är han den svensk som har störst erfarenhet av länderna?

-Hade UD förstått lite mer av den historiska bakgrunden och satt sig in i hur regimerna fungerar i de båda länderna, har fallet Dawit Isaak varit löst långt tidigare, hävdar Sven.

Lösningen ligger i slut på gränskonflikten?

Både han och Toure är nu inne på att Sverige, EU och FN först måste ligga på mycket hårdare för att lösa gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien, innan det finns en chans att få Dawit Isaak fri. 

-Varför föreslås ingen bojkott mot Etiopien, som kategoriskt stoppar en lösning av gränskonflikten? Kanske för att väst sympatiserar mer med den militärdiktaturen?

Men vad svarar UD på kritiken och de olika förslagen till nya grepp?

UD:s kommunikationschef försöker svara

Vi sammanförde de båda Eritreakännarna med Cecilia Julin, som är kommunikationschef med ambassadörs titel på UD, till en diskussion om fallet Dawit Isaak och UD.

Även Julin har följt fallet Dawit Isaak i många år.

------------------------------------------------

Vår medietyckare:

TV:S BERÖRINGSSKRÄCK SKAPAR ÅLDERSRASISM 

I slutet av programmet släpper vi loss vår medietyckare Johannes Ekman. 

Idag om "Pubertets-tv":

-Alla tvkanaler tycks drabbade av en beröringsskräck för allt som doftar mognad och erfaret liv efter ungdomstiden, säger Ekman.

Fullt av juvenila, halvvuxna ansikten...

-Till och med programledarna för kultur-och livsåskådningsmagasinen - dessa existentiella reservat som rimligen bör ha en del att göra med livserfarenhet - måste idag med nödvändighet "castas" med förvisso vakna och intelligenta - men juvenila halvvuxna ansikten.

...är plågsamt för oss över 40-års krisen

-Det ger kanske - kanske? - litet fler unga tittare, men den intellektuella och emotionella mognadsnivån på samtal och intervjuer blir lätt plågsam för alla oss som har lagt både 30-och 40-årskriserna bakom oss.

Johannes Ekman anser att tv:s humorprogram idag genomgående ter sig som en enda stor ståupp-kväll på ungdomsgården eller i omklädningsrummet till skolgymnastiken.

Varför är vi så rädda för vuxenvärlden?

Det finns det en ålderssegregation i press, radio och tv som gör att våra yngsta samhällsmedborgare stängs ute! Det hävdar Ylva Mårtens - radioproducent på Sveriges Radio som bland annat gör programmet Barnen i P1 och länge intresserat sig för frågan.

-En knapp miljon svenskar är mellan 9 och 19 år. Men de räknas knappt, säger Ylva Mårtens.

Tillfrågas sällan som individer

Och tittar man i dagstidningarna eller följer de vanliga programmen i radio och tv kanske det ligger något i detta?

Det är sällan våra yngre medborgare får samma utrymme och tillfrågas på samma sätt som de lite äldre. 

Detta gäller tyvärr också i P1, ansåg Ylva Mårtens i debattartikeln i tidningen Journalisten häromdagen. 

Svårt att komma i kontakt med barn och unga?

För något år sedan sa avgående PO, Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius, att medierna måste ha föräldrarnas tillstånd innan de pratar med unga under 18 år. Allt enligt föräldrabalken.

Men måste man verkligen har föräldrarnas tillstånd?

I många kommuner får skolelevernas föräldrar numera dessutom vid skolstarten  ta ställning till om deras barn ska få yttra sig i medierna.   

Hur resonerar tillträdande PO Ola Sigvardsson, som ännu så länge är chefredaktör för Östgöta Correspondenten i Linköping, i de här frågorna?

Och hur närmar sig hans tidning sig de yngre medborgarna i spridningsområdet?  

Kamratpostens redaktion skrev en debattartikel 

Kamratpostens reporter Katarina Schück anser att avgående PO:s inställning är orimlig.

-Dessutom krockar den med FN:s barnkonvention. Enligt den har barn samma yttrandefrihet som vuxna, skrev hon och några kollegor på  Kamratpostens redaktion för något år sedan i en.

Den artikeln fick aldrig något svar.

Efterlyser utbildning i hur man intervjuar unga

Både Katarina Schück och Ylva Mårtens efterlyser mer utbildning om journalistik för barn och unga på journalisthögskolorna.

Fast viss utbildning har i varje fall nyligen ägt rum på Dramatiska Institutet, vilket snart resulterar i skriften

(Går att beställa via) 

Uppdatering:

Och den här krönikan, som uppmanar föräldrarna i Östgötacorrens spridningsområde att tänka sig för innan de kryssar i rutor om tystnad, skrev Ola Sigvardsson i Corren i samband med diskussionen i Publicerat.

Kanske en idé för fler chefredaktörer att ta efter?

Europarådet och dess utredare, svensken Morgon Johansson (S), krävde i tisdags att journalisternas urholkade källskydd ska förbättras bland annat genom nya lagar. Samtidigt kräver ungefär samma politiker i EU att alla länder ska genomföra det så kallade datalagringsdirektivet, som allvarligt försämrar källskyddet.

I torsdags anordnade därför journalistförbundet en demonstration utanför riksdagshuset.

Men Morgan Johansson tror att det är ganska riskfritt att införa datalagringen. 

Till för att stoppa grov brottslighet

-Det behövs för att polis ska kunna stoppa grov brottslighet! anser Johansson.

-Och det är ännu inte bestämt vilka som ska kunna komma åt informationen och vilka brott det ska gälla. Med hårda krav här är det små risker för källskyddet.

Ledde protesterna mot datadirektivet

I tisdags berömde journalistförbundets vice ordförande Arne König Europarådets parlamentariska församling på plats i Strasbourg i Frankrike för försöken att förbättra källskyddet.

I torsdags ledde han protesterna mot datalagringsdirektivet utanför riksdagshuset i Stockholm.

Politikerna gör olika saker på olika håll?

-Bra att Europarådet försöka förbättra källskyddet. Men märkligt att de samtidigt på annat håll gör det svårare för människor som vill tipsa medierna om oegentligheter, säger Arne König.

-I nästan alla fall där polis och åklagare jagat källor och beslagtagit journalisters material i Europa handlade det om att skydda sig själva, hindra granskning av myndigheter genom att jaga källor, konstaterar han.

Färsk utredning visar att datalagsdirektivet är ineffektivt

En helt färsk utredning i Tyskland visar också att datalagringsdirektivet inte har medfört att polis och åklagare kommit åt fler brottslingar där. Tvärtom.

Uppdatering:

Sveriges Radio öppnar snart Radioleaks

Till det som sägs i programmet om hur viktigt det är att alla i redaktioner ser till så att källorna skyddas även i framtiden, kan läggas att SR tänker försöka göra detta genom Radioleaks.

FILMINSTITUTET I SVAROMÅL OM DEN EXTRA DIGITALISERINGEN

Hör också Filminstitutets tf vd Bengt Toll, som reagerar på förra veckans Publicerat om att många redan digitaliserade biografer tvingas skaffa helt ny, dyr utrustning. Och det trots att den de har är bra, men - inte passar den amerikanska filmstandarden 2K.

Heldagsseminarium om morgondagens filmpolitik  

Filmfestivalen i Göteborg drogs för övrigt i gång i fredags.

Och just filmpolitik diskuteras på ett heldagarsseminarium på Atalante på måndag den 31 januari mellan kl 9 och 16.

Helt utan debatt har Sverige och EU gått med på att digitalisera Sveriges och Europas biografer till den standard som den amerikanska filmindustrin bestämt: 2K. Därför riskerar många mindre biografer, som nyligen digitaliserats med lika bra teknik, att stängas. De har inte råd att byta utrustning en gång till. -En groteskt situation, säger Ulf Berggren på Bio Scala i Båstad, som också driver årliga Lilla Filmfestivalen.

-Biografägarna riskerar samtidigt ständiga uppgraderingar av sin utrustning. Och ingen protesterar, varnar Ulf Berggren.

Frågan är varför alla länder finner sig i den ekonomiskt hårt pressade amerikanska filmindustrins direktiv?

Strukturomvandlingsstöd till USA:s filmindustri 

Och inte nog med att Hollywood på det här sättet får ett enormt strukturomvandlingsstöd från resten av världen, den påtvingade digitaliseringen innebär dessutom en sorts teknikmonopol.

-Jag kan inte köpa den norska projektor jag vill ha. Företaget får inte licens, trots att deras teknik är bättre, berättar Ulf Berggren.

Samma gäng får svara på kritiken 

Publicerat låter samma panel som var med i förra veckans diskussion om filmpolitik svara på kritiken:

Nämligen Gunnar Bergdahl, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, Thomas Runfors, informationschef på SF Bio och Hans Wallmark, riksdagsledamot (M), som satt i senaste filmutredningens referensgrupp.

Och hur ser en österrikisk biografägare på saken?

I programmet hörs också den oberoende biografägaren Nikos Grigoriadis från Graz i Österrike, som även är medlem i nätverket Europa Cinemas.

Bonnierägda SF Bio är Sveriges helt dominerande biografägare. Tillsammans med hälftenägda Svenska Bio avgör företaget vilka filmer vi ska se. Och inte se. Resultat hittills: Vi får mest se publiksäkra amerikanska filmer, även om det ges alternativ ibland - av SF Bio, men framför allt tack vare Folkets bio och Folkets Hus och Parker. Men utanför de större städerna riskerar många av de biografer som trots allt finns kvar att försvinna. Så hur kan man garantera kulturell mångfald och geografisk rättvisa på filmområdet i framtiden?

Publicerat fortsätter diskussionen om den svenska filmpolitiken.

Vi har bjudit in Gunnar Bergdahl, kulturchef på Helsingborgs Dagblad, som i höstas i en artikelserie slog larm om situationen, inte minst i i Helsingborg där SF Bio tills nyligen hade en marknadsandel på 100 procent.

Tidigare Sveriges sämsta filmstad

"Sveriges absolut sämsta biostad i relation till sin storlek", skrev Bergdahl, som har lång erfarenhet av film.

Under lång tid var han ansvarig för Göteborgs Filmfestival, satt dessutom några år i Filminstitutets styrelse.

Satsar hårt på de större städerna

I Sveriges 20 största städer ligger SF Bios andel över 90 procent. I riket kring 80 procent.

Så hur ser SF Bio på läget? 

Det svarar SF Bios informationschef Thomas Runfors på.

Svårt kritisera kommersiell verksamhet 

Fast egentligen kan man kanske inte klandra Svensk Filmindusti och SF Bio för att de fungerar enligt strikt affärsmässiga regler, även om de har en monopolliknande ställning?

Regeringen är ansvarig för filmpolitiken 

Ytterst ansvarig är regeringen.

Och kulturdepartementets sakkunnige har sett till så att riksdagsledamot Hans Wallmark (M) från Ängelholm får ge de svaren. 

Wallmark ingick som moderaternas representant i referensgruppen till den senaste filmutredningen.

Och har tidigare suttit i kulturutskottet.

-Biografägarna, bredbandbolagen och televisionen dikterar framtidens filmpolitik och ingår filmavtal. -Filmskaparna lämnas som vanligt helt utanför. Och filmjournalisterna klarar inte av att granska och rapportera om problemen! Ungefär så resonerar Jan Lindqvist - filmregissör och producent i Stockholm.

Jan Lindqvist anser att de biografägande riksdagspartierna under allt för många år haft för stor makt över svensk film.

Och att filmjournalisterna inte lyckas reda ut eller ens intresserar sig för den snåriga filmpolitiken.

Glömmer medierna utanför Stockholm?

-Jag förstår på sitt sätt att journalisterna inte klarar av eller kanske inte ens vill försöka reda ut läget för svensk film. Allt är oerhört invecklat, säger Lindqvist.

-Fast han följer antaligen inte tidningarna utanför Stockholm, kontrar filmskribenten Ingela Brovik, som vi låter kommentera Lindqvists kritik. 

Senaste utredningen föll inte biografägarna i smaken

Bovik hänvisar framför allt till Helsingborgs Dagblad som ganska nyligen granskat problemet med SF:s (Svensk Filmindustris) monopolliknande ställning i biografvärlden. 

Jan Lindqvist vill avskaffa filmavtalet, som nu förlängts med två år eftersom den senaste utredningen inte föll de tongivande intressenterna i smaken. 

En ny utredning dras igång om någon månad.  

Vore Dogmafilm möjlig i Sverige?

Enligt honom hade Sverige kunnat ha haft något liknande danske Lars von Triers Dogmafilmer om inte avtalen hade hindrat en sådan utveckling.

Håller Brovik med?

Så här på årets första dag kan det kanske vara lämpligt att försöka bli lite mer kritiskt tänkande? Att lära oss genomskåda överdrifter, lögner och halvsanningar? I så fall kan vi rekommendera en titt i "Skeptikerskolan - handbok i kritiskt tänkande", som skrivits av två bloggare med mera vid namn Andreas Anundi och CJ Åkerberg.

-Det är naturligtvis inte meningen att man ska vara skeptisk till allt och alla. Men det kan vara nyttigt att ha en liten röst inom sig som undrar "är det här rimligt, finns det skäl att tvivla på det som sägs, vem säger det och varför?

Ungefär så råder de båda "instruktörerna" oss att fungera.

Vi bombarderas av information 

Och ingen kan väl förneka att vi hela tiden bombarderas av information. Det kan vara från allt från debattörer till reklambyrårer som genom mediernas hjälp försöker styra våra val.

Det är svårt att veta vem i det ständigt ökande bruset som är den verkliga avsändare.

Åsikter presenteras ofta som fakta - också i radio  

Enkla lösningar, fantastiska erbjudanden och ryktesspridning får lätt fäste när åsikter blandas samman med fakta, hävdar Andreas Anundi och CJ Åkerberg, som startat bloggen

I Skeptikerskolan finns en hel del verktyg som kan användas av både redan kritiskt inställda och blivande skeptiker. 

Även den mest skeptiske åker dit ibland

Ingen vill ju normalt bli lurad, men många av oss blir det. Bland dem till exempel Skeptikerskolans ene författare CJ Åkerberg.

Hur berättar han om i programmet.

HÖR OCKSÅ HUR GAMLA TIDNINGAR BLIR EN GULDGRUVA

I slutet kan du också höra Per Runesson om hur något åldersstigna dagstidningar kan bli en guldgruva.

Fast då gäller det att en eldsjäl som nu bortgångne Martin Lauritz lägger ner ett omfattande jobb.

Lauritz kartlade i stort sett allt som hänt i Vilhelmina genom att gå igenom det Västerbottens-Kuriren (VK) i Umeå skrivit om kommunen sedan 1900-talets början. Det slutade med på 500 sidor vardera...

Fälldins hemliga hemorrojder och Telubaffären, Victorias groda och Nigeriabedragaren - Expressenreportern Ingvar Hedlund har i 45 år blandat lite större avslöjanden med mer flitigt förekommande "lattjo-journalistik", som han kallar den. Om detta kan man man läsa i Hedlunds uppdaterade bok "Tabloism", en högst annorlunda form av murvelmemoarer.

Boken innehåller ett stort antal korta storysar som kanske mest kan liknas vid en vild galopp genom samtidshistorien. Eller ska vi säga genom Ingvar Hedlunds 36-åriga Expressenhistoria?

Viss stjärnstatus trots hög journalistålder?

-Jag älskar mitt jobb och tänker fortsätta i 36 år till, säger Hedlund, som tar emot i det helt egna lilla rummet på fjärde våningen i DN/Expressen-skrapan i Marieberg.

Eget rum tyder på att han fortfarande röner viss uppskattning även hos ledningen, trots sina många år i branschen.

Sveriges genom tiderna mest PO-anmälde reporter 

De flesta journalister över 60 år brukar annars fasas ut på ett eller annat sätt. Och på Expressen sitter nästan alla, som de flesta andra mediearbetare numera, i kontorslandskap.

Men så är Ingvar Hedlund också Sveriges mest PO-anmälde journalist.

Att kallas asgam hör till yrket

-Jo, 38 anmälningar, men bara fem fällningar. Det tycker jag är ett riktigt bra resultat, säger han ödmjukt.

Och är mycket stolt över epitetet "stjärnslaskreporter". Att han dessutom kallats "asgam", "odiös" *(Mats Gellerfelt), "blodhund" och "notorisk lögnhals" (Jan Guillou) med mera är inget som håller honom vaken om nätterna.

Expressen-journalist sjunger Internationalen   

-Tvärtom, det ingår i jobbet, säger Ingvar Hedlund. Och berättar om hur tidigare statsminister Göran Persson en gång hämnades en tidigare artikel genom att tvinga honom att sjunga Internationalen inför ett stort medieuppbåd. (Det är kanske inte helt vanligt att Expressens medarbetare drar den låten offentligt?)

Fälldin verkar vara mer långsint

En av Perssons föregångare - Torbjörn Fälldin - har däremot fortfarande inte förlåtit honom för att Fälldins hemorrojder hamnade på löpet i mars 1979.

Medierna förändras, men murveln består...

Ingvar Hedlund har lovprisar sin fåfänga. Den har gjort att han samlat alla sina artiklar sen den första i Hudiksvalls-Tidningen onsdagen den 3 juli 1965. Detta i ett stort antal hyllmeter pärmar i hemmet. 

Rubriken på artikel nummer ett löd:

-"Lagförslag om ökat öppethållande

vinner inget gehör i Hälsingland", säger han utan ett ögonblicks  tvekan. 

Hur som helst, pärmarna kommer väl till pass när murvelmemoarerna ska uppdateras.

Och vill du höra hans råd om hur man blir en bra journalist - slå på P1 vid rätt tid!

Eller lyssna här intill.  

...och bra reportrar kommer alltid att behövas

För han ger också folk med reporterdrömmar visst hopp:

-Murvlar kommer att behövas även i framtiden, trots den allmänna digitaliseringen...  

*Fotnot: ordet odiös betyder förhatlig. Av franskans odieux, latinets odiosus som i sin tur kommer från latinets odium, dvs hat.

-------------------------------------------------------------------------------------

BERTEL HAARDER RASANDE UNDER DR-INTERVJU:

Det är fler än Ingvar Hedlund som kan reta upp regeringsföreträdare. När du (självklart) lyssnat färdigt på Publicerat kan du se här hur det gick när  Danmarks Radio-reportern Sören Pind intervjuade Danmarks inrikes- och hälsominister Bertel Haarder häromdagen. Haarder blev efter ett tag topp tunnor rasande: 

 varför man lade ut . Något som sedan fick många intressanta följder. Intervjun blev också en hit på Facebook

-Norska lokaltidningar går fortsatt utmärkt. Det är mest kvällstidningarna som märkt av finanskrisen. Och det finns flera förklaringar till vår fortsatta mediemångfald. Även presstödet och lagarna mot mediekoncentration spelar in. Det säger Rune Ottosen - medieprofessor vid högskolan i Oslo. Hör också Urban Hamid om hur Sverige slänger ut journalister som riskerar förföljelse och död i sina hemländer.

Den här veckan diskuterar Publicerat i P1 läget för dagstidningarna i Norge med Rune Ottosen och Nils Öy, ordförande i Norsk Redaktörförening.

Båda ligger dessutom, tillsammans med ett 30-tal andra, bakom mastodontverket "Norsk presses historie 1660-2010", som efter den svenska förebilden "Den svenska pressens historia" nu ligger klart.

(Den svenska utgåvan finns nu för övrigt i en förkortad engelsk version.)

Det norska presstödet har hjälpt 

Ett orosmoment som kan slå mot några av dagstidningarna är möjligen de förändringar som just nu diskuteras av det norska presstödet.

I Norge finns dessutom en stark A-press som till exempel äger en del av kommersiella TV2, som Bonnierkoncernen sägs vara intresserad av att ta över helt eller delvis.

Vad betyder den norska A-pressen för S-regeringen?  

Har A-pressens tidningar någon roll i att Norge har en S-regering?

Och kommer norska tidningar aldrig att skakas av samma ekonomiska problem som tidningarna i de flesta andra länder? Varför i så fall?

TVÅ JOURNALISTER RISKERAR DÖDEN 

Hör också frilansjournalisten Urban Hamid om hur Sverige slänger ut journalister som riskerar förföljelse och död i sina hemländer. Två fall är aktuella bara i norra Sverige.

Den ene kommer från Albanien och har retat upp grupperingar i Albanien, som samarbetar med den italienska mafffian. 

-Ska lämnas ut inom kort, säger Migrationsverket

Han har varnats på flera sätt och bland annat fått en bomb placerad utanför sitt hem i Albanien. Men Migrationsverket tar ingen hänsyn till detta. Han ska utlämnas till ett annat EU-land inom några dagar.

Den andre journalisten flydde för två år sedan från Irak, där han arbetade på Saddam Husseins son Odays radiostation. Även irakiern riskerar döden om han utvisas.

-De slängs ut på löpande band numera, tycker Hamid

-Tyvärr verkar Migrationsverket slänga ut hotade journalister på löpande band numera. Och det trots att lagen säger något helt annat, påpekar Urban Hamid, som är aktiv i organisationen