Tetoffensiven i början av 1968 blev en blodig påminnelse för USA om att Nordvietnam och FNL (Vietcong) inte var besegrade, trots att de vietnamesiska förlusterna var så stora att FNL nästan slogs ut.

Det stod klart att USA behövde en ny strategi – och om möjligt en väg ut ur Vietnam. Lösningen blev den så kallade "vietnaminiseringen". Kriget skulle inte längre föras av amerikanska marktrupper.

I det fjärde och sista avsnittet i vår jubileumsserie om Vietnamkriget sammanfattar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de sista sex åren av konflikten. Richard Nixon tillträdde som president efter valet 1968 och inledde en ny Vietnamstrategi – åtminstone enligt honom själv.

Trots detta fortsatte kriget med intensiva amerikanska bombningar mot infrastruktur och även tätorter som Hanoi ända fram till 1972. Under denna period introducerades nya vapentyper, och i Vietnams luftrum möttes amerikanska och sovjetisktillverkade stridsflygplan i direkt konfrontation.

De så kallade julbombningarna i december 1972 väckte en stark global opinion. Sveriges statsminister Olof Palme gick i spetsen för kritiken mot USA, och Sverige kom att utmärka sig bland västländerna genom sitt tydliga motstånd.

En amerikansk reträtt inleddes gradvis och efter långdragna förhandlingar mellan USA och Nordvietnam undertecknades ett fredsavtal 1973. En svår och återkommande fråga är om kriget varit helt meningslöst ur ett amerikanskt perspektiv. Vad hade USA egentligen uppnått – om något alls?

Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.