Vi är många som under senare tid har blivit väldigt bekanta med våra hem. Vi har mer än någonsin kanske sett staden och samhället vi lever i innifrån de egna rummen. Där varje steg utanför måste motiveras åtminstone för sig själv: kan jag vara i det offentliga? I hemmet kan ingen döma mig om jag hostar … Staden utanför, gatorna, torgen, marknaderna, trafiken – har reducerats till en bakgrund, en väggtapet.Fångade, som många varit, mellan hemmets väggar. Vi minns också hem, lägenheter, vi kan gå genom rum och korridorer i våra minnen.Minns deras egenheter:Man går omkring med en mängd planlösningar i huvudet. Det går att kliva genom dörren på en älskad farmors hus, en besvärlig barndoms lägenhet, en lycklig första bostad. Där kom man in, till vänster låg köket, rakt fram en brors rum och vidare in i minnets korridorer.De lever vidare i en, dessa planer, som ramar, gränser, för liv, minnen. Oföränderliga, kanske till och med kvar där än, som ramar till andra, nya, okända liv. Kroppen memorerar dessa väggar, dessa öppningar i väggar, dessa korridorer och kök. I planlösningen nöter biografin mot arkitekturen, som ett ömsesidigt slitage. Men alla de där rummen, deras organisation, bär också på en övertygelse om det liv som borde levas där samhällets föreställning om ditt liv, planerna läggs inte ut enbart i välvilja och omsorg utan också som imperativ och konventionerSå blir kökets historia, matsalens, korridorens, balkongens också dörrar ut ur biografin - till den omkringliggande stadens föreställningar om dig och ditt liv. Att vara i sitt hem, i vilkas historia är man då? Vem har planerat dessa rum, funktioner, gångar? Någon har kommit på och sågat till pusslet och andra lägger det – varje dag. Om och om igen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.