Man kan tänka att monument i staden har funnit lika länge som staden självt. Till viss del är det sant. Men länge hade inte alla tillgång till minnets ikoner. I själva verket är monument i offentligheten en ganska ny företeelse, först i slutet av 1500-talet restes monument på platser dit allmänheten hade tillträde. Den framväxande borgarklassen i Italien o Tyskland ville att monumentet skulle bli en naturlig del av det offentliga rummet.Tidigare, under antiken, hade statyer och porträtt av viktiga personer och familjer snarare befunnits i hemmen, eller i särskilda minnestempel.Minnet var ett rum som hölls vid liv genom väggmålningar, mosaiker på golvet, skulpturer.Men misshagliga personer, ofta tidigare kejsare – kunde också bli straffade med att raderas från minnet, damnatio memoriae, då ordnades rummet om: namn ströks, ansikten försvann, statyer förlorade sina näsor eller huvuden. Men sedan klev Monumenten och minnesmärkena ut i stadsrummet, och har de haft en märklig urban attraktion: Stadsplaneringen har konstant använt existerande eller tilltänkta monument för att forma gator, torg och parker. Männniskor samlas kring monumenten – antingen för att hylla dem, eller förstöra och riva ned dem.Eller bara för att de just är, eller har blivit, naturliga samlingspunkter och centrala axlar.Som Vaclavplatsen i Prag var de där kvällarna 1990 när tusentals pragbor med skramlande nycklar störtade sina gamla makthavare – i skuggan av en av alla dessa bronsmän på en häst.Monumenten är något som ska vägleda våra minnen i en riktning, de är budbärare från det förflutna. Det har betydelse vem som är avsändaren, det påverkar vad vi gör med monumenten, om vi samlas kring dem, störtar dem eller bara vårdar dem. Det påverkar våra steg i staden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.