Den romerska republiken hade under ca 200 år ett extraordinärt magistrat, ett ämbete som stod över de andra, diktator. Från republikens grundande 510/509 f.v.t. Fram till slutet av det puniska kriget år 202 f.v.t. Valde man ca 70 diktatorer till 85 diktaturer. Diktaturen var ett sätt att kringgå normal romersk politik när en kris hotade republiken. Diktatorn valdes av konsulerna för att lösa den uppkomna krisen och han hade 6 månader på sig att lösa den, eller tills krisen var löst. Dessa begränsningar genomfördes för att hindra Rom från att glida in i en monarki. 

Under dessa 200 år så lämnade exakt alla diktatorer tillbaka makten och inte en enda av dem hotade republiken. Det var helt enkelt endast ett extraordinärt ämbete. Man skulle till och med kunna säga att en diktator under denna tid var en räddare i nöden.

Get bonus content on Patreon

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.