Har vi föräldrar slutat prata med våra barn och dela livet – hela livet? Livet som innebär berg-och-dalbanor och som ibland gör ont, av och till så ont att man vill dra täcket över sig. Har vi slutat dela det verkliga livet? Eller handlar allt bara om mig?

Dessutom: Vi diskuterar det "flow" som ger energi och glädje, men som ibland försvinner i alla "måsten" vi själva tar på oss. Gabbe tycker vi blivit snyggare med åren, men Nette undrar om det inte bara är att vi ser sämre?