Eva Cronsioe växte upp i ett, som hon säger, städat frikyrkligt hem där tron inte gjorde några större avtryck. Som tonåring kom hon i kontakt med den karismatiska Jesus-rörelsen - en slags förnyelserörelse som bland annat inspirerades av och drog fram bland 60- och 70-talens hippierörelse. Cronsioe beskriver mötet med Gud i Jesusrörelsen som en varm omfamning - som snabbt förbyttes i sin motsats. Teologin var starkt dualistisk och Gud tycktes ha två ansikten: ett i Jesus och ett annat i en vred Gud som var arg på hela världen och som bara kunde tillfredsställas genom Jesu död. Denna kluvna teologi skapade också en inre kluvenhet. Världen blev dualistisk: skapelsens godhet fanns bara i kyrkan och "världen" var bara fallen. Cronsioe distanserade sig från dessa sammanhang och kom sen att verka som "livsåskådningsjournalist" på Sveriges Radio och Sveriges Television i flera decennier. "Ett bra sätt att få brottas med frågorna utan att bekänna färg" som Cronsioe säger. I början av 2000-talet hittar Eva Cronsioe tillbaka till tron, men i en annan form och blir 2005 präst i Svenska kyrkan. I sin bok Gud i verkligheten beskriver Eva sin resa in i och ut ur Jesusrörelsen och hur hon fann en annan form för sin tro, bland annat med hjälp av de tre tänkare som presenteras i boken: Emilia Fogelklou (1878-1972), K. E Lögstrup (1905-1981) och Ignatius av Loyola (1491-1556). Kärnan i den spiritualitet Cronsioe uttrycker är att skapelsen är i grunden god och "sakramental" - alltså en bärare av Guds godhet. Synden kan bara förstås mot en mer fundamental godhet: människan i grunden god men synden förstör och bryter ner henne. Problemet med synden är inte i första hand att den gör Gud arg utan att den bryter ner människan. Gud sänder sin Son inte för att han är vred utan för att upprätta och fördjupa relationen mellan skapelsen och Skaparen.