Hur blev vi föräldrar till en generation som säger "bror", tycker allt är "cringe" och svarar "vet inte" på ungefär varje fråga?

Vi pratar om social press, jämförelse, ironi och jakten på vad som egentligen är på riktigt. Varför känns allt som ett skämt ibland? Varför är det så svårt att veta vad de egentligen känner? Och hur når man fram till ett barn som helst vill svara "det är lugnt"?