De fanns på jorden redan före dinosaurierna, men försvinner i rasande takt. Hör om en av dem som troligen redan tagit sig över till dödsriket med det mycket passande namnet förlorad haj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande i avsnittet är Torbjörn Ebenhard, Centrum för Biologisk Mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

De fanns på jorden före dinosaurierna. Men sedan 80-talet har över hälften försvunnit. 

Torbjörn: Hajarna var ju det stora dominerande rovdjuret i haven och har varit under många, många miljoner år. I dag är de nästan borta. 

Det ska handla om hajens krisartade läge på jorden, orsakat av oss människor.

Torbjörn: Man fångar hajen, skär av ryggfenan och slänger tillbaka hajen levande i havet. Den kommer att dö.

Och om en av dem som till och med döpts efter sitt öde. Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är berättelsen om den förlorade hajen.

I evigheter har det fascinerat oss: det stora blå. Vad som egentligen rör sig där nere i djupet vet vi väldigt lite om. Vad som finns. Men också: vad som inte finns. Det märks när man tittar på listan av utdöda djur. Extremt få i havet, jämfört med djur på land. 

Torbjörn: Många historier om utdöda fiskarter vi har kommer just från väldigt, väldigt små vatten. Men är du ute i världshaven så är det mycket svårare att veta. I synnerhet när du kommer djupt ner. Vad finns det där för någonting? 

Torbjörn Ebenhard på Centrum för biologisk mångfald ska hjälpa mig berätta historien. För det finns en art, en haj, som är ett undantag. Som med största sannolikhet är borta för alltid. Ett praktexempel på det som händer i haven just nu, men också på hur lite vi vet. En som försvann – redan innan vi hann upptäcka den. 

Men först ett litet klargörande. En haj är allt annat än en fisk.

Torbjörn: Hajar klumpas ihop med fiskar generellt av folk. Men nej. 

Faktiskt är det så, häng med här. En torsk till exempel, är närmare släkt med oss människor, än vad den är med en haj.

Torbjörn: Om vi tittar på gruppen benfiskar, som torsken tillhör, om vi ska göra den gruppen komplett så ska vi räkna in alla kräldjuren och fåglarna och däggdjuren i den också. De är en grupp, jämfört med hajarna och rockorna i en annan grupp. Utseendemässigt och sättet att leva på, där är ju torsken och hajen väldigt lika varandra i vissa avseenden och det luras vi av, men evolutionärt är de väldigt olika.

I alla fall. Hajarna – dom har varit här på jorden. Ett bra tag, minst sagt.

Torbjörn: Formats av evolutionen i många hundra miljoner år. Hajar fanns på jorden innan dinosaurierna kom till. Hajarna fanns kvar på jorden, när dinosaurierna försvann. 500 miljoner år kan vi prata om här. En fullkomligt perfekt skapelse för det livet den för i havet. 

Men trots att hajarna är en sådan gammal del av havet och så omskrivna är det fortfarande inte mycket vi vet om dem. På kort tid har ett antal helt nya hajarter beskrivits. Och 2019 så kunde man lägga till en på listan. En slags revhaj, den typ av haj som människan oftast stöter på. Du kanske har sett den i ögonvrån om du snorklat vid ett korallrev i tropikerna. Just den här nya arten har påträffats i Sydkinesiska havet, alltså utanför Thailand, Vietnam och Borneo. Men det udda är att forskarna inte hittade i det vilda – utan på museum.

Torbjörn: Vi har tre stycken spritinlagda exemplar och de är inte så vackra. De är lite skrynkliga och färglösa jämfört med den levande hajen. Och de insamlades för över 80 år sedan. 

Tre skrynkliga hajar – det är det enda man har att utgå från. Det enda man vet om den. 

Torbjörn: Ja, i stort sett är det så. Ska man bedöma det hela efter närstående arter som man vet lite mer om. Ja, den lever på grunt vatten och livnär sig på fisk nära botten. Rör sig förmodligen ganska långsamt. Ofta är de här vattnen ganska grumliga dessutom så att det är inte kanske så mycket synen den går på när den söker sin föda. 

Man vet inte ens hur stor den kunde bli. De tre museiexemplaren, som samlades in på 1930-talet var alla unga hajar, bara 40 cm långa. Och några levande hajar i det vilda har inte setts sen dess.

Torbjörn: Det är inte lätt att veta när nåt faktiskt är borta. Det har ändå undersökts så många hajar av experter som borde kunna känna igen dem och ingen har sett någon mer.

Forskarna som beskrev den nya arten dubbade efter sitt öde till Lost Shark. Alltså förlorad eller försvunnen haj. Också i det vetenskapliga namnet, obsoletus, betyder borta. 

Torbjörn: Man kan ju spekulera i varför försvann de? Men det finns en del ledtrådar. Om vi tittar exempel på fångstdata på hela gruppen hajar och rockor tillsammans då från perioden 1950 till 2014 och toppåret 1986 då kom man upp i en halv miljon ton fångade hajar och rockor. Sen från 1986 till 2014 minskade fångsten med 97 %. Och det här beror inte på att man la av att fiska, utan tvärtom. Man har faktiskt ansträngt sig mer för att fånga. Och ändå har man alltså 97-procentig minskning i fångsten. Och det beror helt enkelt på att man över exploaterat fiskbestånden. 

Idag är en tredjedel av alla hajar och rockor utrotningshotade. 

Torbjörn: En hel del av dem akut hotade så att de ligger risigare till en än många andra djur- och växtgrupper. Och det är människan som orsakar detta. Och det pågår fortfarande, av så bisarra anledningar. Hajfenssoppa är en delikatess sägs det. Man fångar hajen, skär av ryggfenan, slänger tillbaka hajen levande i havet. Den kan inte simma riktigt längre. Den kommer att dö och sjunka ner till botten. Fullkomligt meningslöst och grymt. 

Torbjörn: Men det är inte bara det det handlar om, utan det är väldigt mycket hela hajarna också. För att försörja folk med protein helt enkelt. Så det är inte så att det här är ett nöjesfiske eller en lyxkonsumtion, utan det är faktiskt ett sätt att försörja människor. 

Varför just hajar är extra drabbade är bland annat att dom lever så länge. Den ishavslevande håkäringen kan till exempel bli 500 år. Och så tar de lång på sig att skaffa ungar.

Torbjörn: Man pratar ibland om hur man har ett hållbart fiske. Om vi ska identifiera en fiskgrupp som inte går att fiska hållbart så är det de som har den här långa livslängden och den långsamma reproduktionen. De klarar inte av att ersätta nästan något uttag ur beståndet med reproduktion.

Inte blir det bättre av hajarnas minst sagt dåliga rykte. 

Torbjörn: Efter filmen Hajen så fick vi en våg över hela världen med hajskräck, men faktum är att hajar egentligen inte alls är människopredatorer som de framställs som. Det sker hajattacker på människor. Men i en del fall tror man nästan att det handlar om olycksfall i arbetet för hajen. Hajar är inte så smarta egentligen så de vet inte alltid vad det är de ger sig på för någonting. Men det finns ingen hajart som är inriktad på att äta människor för att försörja sig. Så att hajen har mycket, mycket större anledning att vara rädd för människan än tvärt om.  

Varje år dödas över 100 miljoner hajar för hajfensfiske. Det är tre hajar, varje sekund. Och det är inte bara i Asien, nästan hälften av hajfenorna som säljs på marknader har fiskats av EU-länder.

Torbjörn: Jag tror inte att överexploatering av hajpopulationer grundar sig i någon uppfattning om att hajar är väldigt farliga djur. Det är inte därför man fiskar dem. Men det negativa med folks uppfattning om hajar är ju att intresset för att stödja naturvården i att bevara dem är ganska begränsat. Så här handlar det ju väldigt mycket om att folk måste få klart för sig vad det handlar om för någonting, vilka hot de står inför och dessutom vilken ekologisk roll hajarna har i havet. 

För när predatorer som hajar, överst på näringskedjan, försvinner uppstår ett hål. 

Torbjörn: Och det har vi märkt inte minst i Östersjön. Tar man bort de stora predatorerna så händer det saker i nivåerna under den. Vi har i Sverige till exempel. väldigt mycket av de grunda vattnen, vikarna är fulla med spigg, som har totalt förändrat sammansättningen av ekosystemen. Hela näringskedjan är förändrad i Östersjön och det är likadant ute i världshaven också. 

Tillbaka till den förlorade hajen. Det har gått över 80 år. Eftersom den inte förekommer i djupa vatten vet vi att den inte gömmer sig där. Och de grunda vattnena i Sydkinesiska havet är också väl genomkammade. Om den skulle hittas igen så skulle det inte bara vara en sensation – den skulle behöva få ett nytt namn.

Torbjörn: Men vi kommer att få se många fler Lost Sharks här. Sannolikt. Jag skulle gissa på att de egentligen är fler. Fast man har inte data på dem. 

De har befolkat natten i miljontals år, men när människan gör jorden ljusare blir de hemmasittare och svälter ihjäl. Hör om ljusföreningars stora påverkan och det senaste offret bland fladdermössen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar Johan Eklöf, fladdermusexpert och författare till Mörkermanifestet samt Torbjörn Ebenhard från Centrum för Biologisk Mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:
De har befolkat natten i miljontals år, men när människan lyser upp planeten blir de hemmasittare och svälter ihjäl. 

Johan Eklöf: De sitter högt och väntar på att ska bli mörkt innan de flyger ut och lyser rakt på deras boplats. Då blir det aldrig natt i deras glasögon.

Hör om ljusföroreningarna och vad dom gör med djuren på jorden. Och om det senaste offret bland nattens härskare – fladdermössen. Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund

I den här serien har jag berättat om dem. Djuren som försvunnit från planeten Jorden för gott, för att aldrig komma tillbaka. Och hålet de lämnar efter sig. Forskare talar om ett sjätte massutdöende i jordens historia. För ryggradsdjur går det lika fort som när dinosaurierna försvann. Då var orsaken en asteroid. Idag är det – människan. Det handlar om ohållbar jakt, gifter och sjukdomar som sprids av oss och i allt ökande grad att vi har tagit ifrån djuren deras levnadsutrymme. Inte bara rumsligt talat – utan också i tiden. 

Johan: Allt levande i samma mekanism som tickar på in i våra celler, som förväntar sig att ljus och mörker ska komma efter varandra i förutbestämda mönster helt enkelt. 

Johan Eklöf har skrivit boken Mörkermanifestet, där han uppmärksammar fenomenet ljusföroreningar. Att människan tänt upp planeten med artificiellt ljus, och de konsekvenser det får för livet på jorden.

Gustav: Om du skulle vilja beskriva, hur omfattande är den här ljusföroreningen?

Johan: Man brukar tala om himlaglim, det samlade ljuset från städer, som man ser som en orangebrun himmel på vintrarna. Det gör att vi inte ser några stjärnor till exempel. I dag är det ungefär en femtedel av européer och amerikaner som ser Vintergatan. Alltså inte fler än så. 

Gustav: 80 % ser inte Vintergatan?

Johan: Nej, inte till vardags. 

I en uråldrig rytm har ju ljus och mörker styrt livet på jorden i evigheter. Och så på bara 100 år har planeten tänts upp. Det har fått konsekvenser – du kan se det om du bara tittar ut mot gatan. 

Johan: Alla har ju sett hur det ser ut under en gatlykta. Det dras insekter dit. Och insekter som navigerar efter månen eller efter stjärnor eller polariserat ljus. När de kommer nära ljuskällan så blir det helt fel. Håller de samma vinkel till en ljuskälla som de har gjort till månen så blir det att de fastnar som i en spiral runt alla lampor och blir kvar där. Antingen uppätna eller så dör de helt enkelt av utmattning. 

Ljuset gör det också svårare för insekter att hitta sina partners. 

Johan: Finns ju insekter som till exempel inte förpuppar sig om det inte har varit en mörkerperiod. Det finns insekter som inte kryper ut om de inte blir natt och letar efter partners. Typexemplet är ju lysmaken. Honan som klättrar ut på lite gräs och tände sin lampa för att hitta hannar. Men det gör hon inte om det är ljust. Det är ingen poäng, Hanarna kanske är lite mer på och då flyger de ut ändå. Så letar de och så hittar de kanske en parkering, eller ICA Maxi eller istället, men en massa lampor på. 

Johan: Och sen så finns insekter som, om man tar nattfjärilar till exempel så är ju de lika viktiga som bin är på dagen för att pollinera. Nattskiftsbin kan man säga. Och det har visat sig att 60 % färre blommor blir pollinerade nattetid om man har en äng med gatlyktor jämfört med en äng som är i naturligt mörker.

Det handlar också om fåglar, Bara i USA stryker över en miljard med varje år efter att ha krockat med byggnader. Och det påverkar till och med livet i havet. 

Johan: Det finns oerhört många organismer i havet. Som följer en ganska strikt månklocka. När man inte riktigt månens olika faser, då dras alla beteenden ut i tid. Det blir osynkat. Parningsframgången minskar drastiskt.

Och så förstås, den djurgrupp som vi kanske mest förknippar med livet på natten. Fladdermössen – våra flygande däggdjur, dom drabbas mer. Johan Eklöf, som är fladdermusexpert, upptäckte hur  på hemmaplan.

Johan: Det började med slott i Skåne och då såg vi att slottsrädgårdarna var ganska mörka och fina för fladdermöss, medan alla kyrkor som låg runtomkring var oerhört ljusa. Och eftersom vi visste att det ofta bor fladdermöss i kyrkor, tänkte att det kanske bäst att kolla vad som händer. 

Det är framför allt en fladdermusart som Johan följer: brunlångöra.

Johan: Den har ganska breda vingar, väldigt långa öron, lika långa som kroppen i princip och ansiktet ser ut som ett litet, litet troll. Låter kanske lite läskigt, men de är snarare fulsöta än läskiga skulle jag säga.

Johan: De bor väldigt gärna på kyrkvindar. De är väldigt nyfikna. De gånger jag suttit inne på kyrkvindar och tittat, så efter ett tag så kommer de liksom fram och så slår de ett litet varv runt huvudet och så tillbaka igen. Och de är långlivade fladdermöss så de hinner bygga många kompis band genom livet. Så att det är väldigt sociala djur.

Jämfört med andra fladdermöss flyger brunlångörat ganska långsamt när den jagar på kyrkogårdar. För att undvika rovfåglar så tar den skydd av natten. Men idag är kyrkor ofta upplysta med fasadbelysning.

Johan: De sitter och väntar på att ska bli mörkt innan de flyger ut och lyser rakt på deras boplats och då blir det aldrig natt i deras ögon. 

Fladdermössen, de blir alltså hemmasittare.

Johan: De blir kvar hemma. Som tur var så finns ju ofta mycket kryp på kyrkvindar så ibland kan de äta inomhus. Men till slut så tar det också slut och deras natt blir ju väldigt kort alltså. Så 2020 när man uppdaterade rödlistan förra gången så hamnade faktiskt brunlångöran på listan på grund av ljusföroreningar. 

Än så länge har ingen fladdermus försvunnit som art, utrotats, på grund av ljusföroreningar.

Johan: Men det är en tidsfråga. Tyvärr. 

Men det finns fladdermössarter som i närtid har försvunnit. Av helt andra skäl, men där den röda tråden ändå är människan. Det senaste dramat utspelar sig på en liten ö mellan Australien och Indonesien. Julön. Torbjörn Ebenhard på Centrum för Biologisk mångfald berättar.

Torbjörn: Julön. Ja, men det är sådär med påskön och julön och de där att man döper öarna efter årstiden när man upptäckte dem. Men just den här, den befolkades ganska sent i slutet på 1800-talet. Det är ingen stor ö heller det handlar om här, men den var täckt med en tropisk skog som växte på ett stort tjockt lager av guanofågelspillning som samlats där under miljoner år. 

På Julön förekom en rad olika unika djur som bara fanns där. Bland annat råttor, ödlor och så en liten fladdermus, en liten pipistrell.

Torbjörn: Den var vanlig ända fram till 80 talet. Det är bland de minsta fladdermössen. Nattaktiva förstås. Små söta saker. De lever i kolonier där många håller tillsammans och föder upp sina ungar kollektivt.

Men med människan till Julön så kommer fripassagerare, i tre vågor. Först brunråtta och svartråtta som bär på sjukdomar. Och Vips så försvinner de inhemska råttorna. Sen en orm som ger sig på ödlorna. Fladdermusen, den klarar sig. Men så kommer en tredje våg, myror. 

Torbjörn: Av en synnerligen aggressiv sort. Jag vet inte om det svenska namnet ska vara en del av Crazy and gula galna myror och de ger sig på allt. Även människor som kan bli utsatta kan bli ganska hårt angripna. 

Torbjörn: Man gjorde inventeringar och den var ganska lätt att studera därför att fladdermöss ger ifrån sig massa läten. Och det här var den enda arten fladdermus på den ön som gav ifrån sig sådana läten, så varje gång man hörde ett läte här så visste man att man hade denna pipistrell, fram till 1984.

Men i mitten av 80-talet, för varje inventering, så hörs pipistrellen alltmer sällan.  Och efter den 27 augusti 2009 så har det varit helt tyst. 

Torbjörn: Sen har man hört den något mer. Det kan vara kombinationen av myrorna och ormen som gjorde det, men kanske även också störningar från människor. Och det ser vi ju nu i mätningar också då, att fladdermössen också minskar. 

Över 200 arter fladdermöss i 60 länder anses idag vara utrotningshotade, av bland annat ljusföroreningar. Och i Sverige är 12 arter rödlistade. Johan Eklöf igen: 

Johan: Deras livsutrymme minskar ju. Dessutom om insekter fortsätter försvinna i samma takt så kommer vi också se att fladdermössen försvinner. 70 % av alla fladdermöss i världen är insektsätare.

Frågan är vad kan vi göra då? Åt ljuset?

Johan: Det lätta svaret är att man ska släcka. Men riktigt så enkelt är det inte. Vi har ju byggt ett samhälle som vi ska vara igång 24 timmar om dygnet och vi upplever ju ganska mycket otrygghet om det är alltför mörkt. Det finns många tekniska lösningar som gör att vi kan dimrar, släcka ner vid styrning och så vidare. Det gäller bara att vi vågar det och att vi ser till att lösa de här otrygghetproblemen vi har på riktigt och inte bara lysa upp mer och mer. Låta natten bli längre helt enkelt.

Den uppstod ur ingenting och väckte sensation. Men strax därpå var den puts väck från jordens yta igen. Drivkraften bakom har på kort tid gjort helt vanliga småfåglar utrotningshotade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Det var som att den bara uppstod, ur ingenting.som väckte sensation när den upptäcktes.

Torbjörn: Det här är någonting helt annat. Ser helt annorlunda ut än allting annat som finns.

Men strax därpå: puts väck från jordens yta igen. Förmodligen av samma skäl som nu drabbar andra småfåglar

Torbjörn: Alltså det är krispiga snacks, man rostar dem och äter dem. 

Nu har den försvunnit för gott – eller? 

Torbjörn: Den svåra logiken i att bevisa att någonting inte finns. Hur bevisar vi att jultomten inte finns? 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är vitögda flodsvalans berättelse.

Så mycket som vi människor befolkar världen skulle man kunna tro att jorden var färdigupptäckt. Att vi vet vad som finns där ute, och vad som inte finns. Att en praktfull fågel plötsligt skulle dyka upp nära en av världens största städer känns därför helt osannolikt. Men – det är precis vad som händer. 

Och inte bara det, inom kort är den puts väck igen. Och lämnar som en dimma av mystik. Om det inte var väldokumenterat skulle man kunna tro att det hela bara är ett avancerat prank. 

Torbjörn: Nu ska vi till Thailand! 1968.

Torbjörn Ebenhard på Centrum för biologisk mångfald hjälper mig att berätta historien, som börjar året då allt hände. I Vietnam inleds Tet-offensiven, i Thailand befinner sig en ornitolog vid en sjö en bit norr om mångmiljonstaden Bangkok. 

Torbjörn: Centrala Thailand. Men det är ett område där de bott människor länge och är tätbefolkat.

Ornitologen heter Kitti Thonglongya och ringmärker flyttfåglar som övervintrar i dom stora vassbältena kring sjön, för att kartlägga deras flyttvanor. De fångas in, får en ring på foten och släpps fria med förhoppningen att dom hittas igen någon annanstans. 

Den 28 januari får han en märklig fågel i handen han aldrig sett förut. Märklig, grönsvart, som ett snidat fantasidjur! En svala, men liksom tjock med stort huvud och bastanta ben, kraftig gul näbb som ger intrycket att den ler.

Torbjörn: Nästan helsvart svala, väldigt vacker med förlängda centrala stjärtfjädrar som ser ut som strån som sticker bak. Den har ett vitt band och tvärs över ryggen. En stor vit ring runt ögat. Finns ingenting liknande i Asien som liknar den alls. Det var så uppenbart att det var ny art när man fick se den.

Dagen därpå fångas en fågel till och ytterligare sju ett par veckor senare. Kitti beskriver den vetenskapligt och döper den efter en thailändsk prinsessa. De kraftiga benen tyder på att den håller till mer på marken än andra svalor. De stora ögonen att den var aktiv i skymning och gryning eller till och med nattlevande, vilket kan förklara varför den undgått upptäckt. 

Men var tusan kommer den ifrån? En målning från Kina hittas med en fågel som ser ut som svalan i fråga. Och det spekuleras att den häckar där utmed flodbankar.

Torbjörn: Där den här svalan kunde gräva gångar in. Men man vet ju inte. Man hittade aldrig några häckningsplatser av den.

Här vid den thailändska sjön så rastar den bara, i vassbälten, precis som ladusvalan i Sverige gör. Det är från det som sägnen växt fram att svalor övervintrar under sjöar, för att förklara vart de tar vägen varje vinter. Vilket till och med Carl von Linné hävdade.

Torbjörn: De rastar i vass och var det nära vatten sista gången man såg dem på hösten. Så det är klart att de måste vara på sjöbotten – logisk förklaring. Och det här är ju inte den enda arten som gör det. Och så här stora samlingar av fåglar blir då ganska känsliga för störningar, både ifall man förändrar miljön. Det kanske inte finns särskilt många platser som de här arterna övervintrar på, utan alla samlas tusentals på ett och samma ställe. 

Och det är precis vad som händer, fåglarnas rastplatser har mer och mer röjts undan, dikats ut och uppodlats. 

Torbjörn: Sen dessutom är det här en födoresurs. Det är alltså folk som försörjer sig på att äta fåglar, även småfåglar som man fångar i stora mängder på övervintring på platser. 

En tionde fågel fångas i november ’68, skickas till Bangkok och fotograferas. Ett par tas också till ett zoo, men dör snart där. Men långt fler fåglar kan ha fångats in. För efterfrågan blir stor på en nyupptäckt svala döpt efter en thailändsk prinsessa. Stora antal ska ha sålts på lokala marknader, både levande och döda. 

Sen plötsligt så försvinner den lika fort som den dök upp. Bara tio år efter att den upptäcks så slutar alla säkra spår. Den sista säkra observationen är av sex fåglar över sjön i skymningen i februari 78.

Torbjörn: Den här har försvunnit. Det har gått decennier sedan den senast sågs. Och den kan mycket väl har försvunnit på grund av en kombination av förändrade miljöer på övervintringsplatsen och ett för högt jakttryck på den. 

Den är i såfall inte ensam om att drabbas av det. 

Torbjörn: Och det är det som pågår i hela Sydostasien, i Kina idag också. Det är fåglar som häckar i Sibirien och kommer ner till de områdena för att övervintra och ansamlas i stora mängder på små områden och är därmed väldigt känsliga. 

En är gyllensparven, en praktfull fågel i gyllengult och brunt, som fram tills nyligen var riktigt vanlig i norra Asiens skogar, närmast faktiskt bara tvärs över Bottenviken i Finland. På 10 år har 99 procent av dom bara försvunnit. En gyllensparv av 100 är kvar. 

Torbjörn: Otroligt vacker. Så vitt man vet så är det inte några faktorer på täckningsområde som är orsaken till här utan det är längs flyttvägarna och i övervintringsområdena. Och i Kina framför allt så är det den stora slakten. För mat framför allt, det är krispiga snacks, man rostar dem och äter dem. 

I Europa har traditionen funnits länge och påverkat bestånden av flyttande småfåglar här. Så sent som 1996 önskade och fick franske presidenten Francois Mitterand stekt ortolansparv som sista måltid på sin dödsbädd. I Kina är det istället en nymodighet, menar Torbjörn Ebenhard.

Torbjörn: Det är inte en gammal kultur i Kina att göra så här på så stor skala med sparvar, men det har blivit det nu på de senaste decennierna. Man kan sätta upp nät och sedan gå på kedja och skrämma fåglarna in i näten. Så att det är ungefär 1 miljon gyllensparvar varje år som stryker med på grund av det. Sen finns det andra besynnerliga uppfattningar här också, som att en uppstoppad gyllensparv. Om man har en sådan hemma i sitt hem så ska det bringa lycka till familjen. 

Idag anses gyllensparven, alltså framtills nyligen en alldeles vanlig fågel, vara akut utrotningshotad. 

Torbjörn: Bilden har förändrats. När jag var liten kille och började titta på det här med hotade djur, jag läste böcker, så var det liksom en lista på ganska speciella arter. Men så är det inte längre. Därför att de hot vi har nu är ofta så generella. Det drabbar hela miljöer, hela livsmiljöer för arter, alla arter i dem drabbar samtidigt. Klimatförändringarna ändå värre. Det finns inget skydd för någon art idag i ett stort antal individer. Det gör inte att de är immuna. 

Just läget på övervintringsplatser eller rastplatser är ett allt växande problem, menar Torbjörn Ebenhard. Det spelar ingen roll om de häckar i nationalparker. Om platserna där de övervintrar inte är skyddade från jakt eller exploatering. Men även det skulle förmodligen inte hjälpa den vitögda flodsvalan. För allt tyder på att den är borta för alltid. Även om den formellt inte klassats som utdöd än. 

Torbjörn: Den svåra logiken i att bevisa att någonting inte finns. Hur bevisar vi att jultomten inte finns? Det är inte lätt, det är mycket lättare att bevisa att någonting finns. För att säga att någonting inte finns. Ja, då måste man ju först har letat ordentligt. Man måste veta var man ska leta också. För att vara på säkra sidan är ofta bättre att säga det att den här arten är kritiskt hotad, kanske utdöd, men vi hoppas på att den finns kvar. 

Gustav: Och så är det med svalan?

Torbjörn: Så är det med svalan fortfarande, ja. Men i och med att den är så pass iögonfallande. För en vanlig fågelskådare så ser man på en gång att det här är någonting helt annat än vad jag sett tidigare. Och då är det ändå ganska mycket folk ute och skådar i Sydostasien. Jag skulle tro att det är ganska liten sannolikhet att hitta den igen. 

Människans möte med den märkliga vitögda flodsvalan blev oerhört kort. Och gåtfullheten kring den har bara ökat. Fågeln på den kinesiska målningen har konstaterats vara en annan art. Så kvar finns bara några uppstoppade exemplar och det där enda fotografiet. Som en viskning i tiden, ett fragment av ett minne av prinsessans mystiska svala som förmodligen är borta för alltid. 

Två giganter isolerade på en och samma lilla ö. Följ med till en av jordens mest isolerade öar Sankta Helena där Napoleon slutade sina dagar och kanske fick mötavärldens största tvestjärt!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande i avsnittet är entomologen Moa Pettersson på Artdatabanken. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av rpoduktionsbolaget Filt.

Utskrift av avsnittet:

Den var den allra största i sitt slag, nästan läskigt stor, på en av världens mest isolerade öar.

Moa Pettersson: En rejäl pjäs det här.

Där en av mänskliga historiens giganter samtidigt sitter fängslad. Men nu har den, liksom nästan allt djurliv på ön, utrotats. Ett öde som kan kan drabba flera av dess släktingar, världen över.

Moa: I Sverige händer det ju också.

Du lyssnar på Borta för alltid. Jag heter Gustav Asplund, och det här är jättetvestjärtens berättelse.

I den här serien berättar jag om dem, djuren som försvunnit från planeten Jorden för att aldrig komma tillbaka – och där vi människor haft ett finger med i spelet. Men det betyder också att vi levt med dem. De finns kvar i ortsnamn och folksagor. Vi har korsat deras väg – och med vi menar jag alla. Till och med några av historiens mest omskrivna. 

Den här historien börjar för drygt två hundra år sen, den 14 oktober 1815. Mitt ute på Atlanten stävar några brittiska skepp fram. Efter hela 10 veckors seglats tornar nu en ö upp vid horisonten: Sankta Helena. Otroligt isolerat uppåt, ett par hundra mil från närmaste fastland. 

Det är därför skeppen nu anlänt. För på ett av skeppen finns en passagerare, en fånge som vis av erfarenhet behöver isoleras rejält. Napoleon.

Efter att ha blivit avsatt som fransk kejsare året innan förvisades han till ön Elba i Medelhavet, men rymde, tog makten igen, förlorade slaget vid Waterloo och nu tänkte britterna ta det säkra före det osäkra och sätta honom på Sankta Helena. 

Men det är inte bara Napoleon är isolerad på Sankta Helena. Det är även djur- och växtlivet, och har varit det i miljoner år. Vilket gjort många väldigt speciella och unika, endemiska, alltså finns inte någon annanstans på jorden.

Moa: Så det har haft en hög andel av vad vi kallar endemiska arter, arter som man bara hittar där. Ett väldigt rikt fågelliv, inte minst. Man pratar om att det rör sig om 400 endemiska arter där. 

Moa Petterson på ArtDatabanken ska hjälpa mig att berätta historien, som inte handlar om fåglar, Moa är nämligen entomolog, insektsvetare, för ett av de speciella djuren på ön är ett småkryp. Hade Napoleon lyft på en sten när han klev iland där på Sankta Helena kanske han hade sett den. Frågan är hur han skulle ha reagerat. Han hade känt igen vad det var för typ av djur. En vanlig syn, till och med i Sverige.

Moa: Har man en brevlåda med liten fuktig i morgontidning så har man garanterat fått med sig en och annan in eller om man har varit ute och tältat. 

En tvestjärt. En sån där glansig liten filur som pilar runt i fuktiga vrår. Och som fått lite oförtjänt dåligt rykte kanske. Till exempel den gamla myten att de skulle krypa in i dina öron när vi sover och nyper sönder dina trumhinnor. I alla fall, tillbaka till Sankta Helena. Det unika med den tvestjärten var inte sorten. Utan storleken. Den är snarare storkryp än småkryp.

Moa: Så då kan man tänka sig våran vanliga tvestjärt som kanske är en en och en halv centimeter att vi förstorar upp den. Det ska landa någonstans på 08:08 en halv centimeter så. Det är en rejäl pjäs det här.

Det är världens största tvestjärt. 8,5 centimeter lång. Den har inget svenskt namn, men vi kan kalla den jättetvestjärt rätt och slätt. Eller kanske herkulestvestjärt. När dansken Fabricius beskriver den på 1700-talet ger han den det vetenskapliga artnamnet herculeana, efter den romerska guden Herkules.

Jättetvestjärtarna, de bodde i små hålor under stenblock lite varstans på Sankta Helena, i skogar med inhemska träd och i fågelkolonier. Där levde de sina liv och kom uttraskande bara på natten och efter regn. Och var ovanligt barnkära för att vara insekter.

Moa: Tvestjärtar överlag, de har ju någonting ovanligt för insekterna, parentalvård eller att de tar hand om sin avkomma. Så de gräver en liten grop, lägger sina ägg där och både honan och hanen kommer då ta hand om när avkomman. 

Enda hotet mot den var möjligen ett annat unikt och här uppförstorat djur, en härfågel. Härfåglar är vanliga kring Medelhavet och ses ibland också i Sverige, en laxrosa punkare med tuppkam som blixtrar till i svartvitt när den plötsligt flaxar iväg bakom en stenmur. Den på Sankta Helena var en bjässe, med förkrympta vingar som förmodligen inte kunde flyga.

Härfågeln och tvestjärten lever här i miljoner år, tillsammans med en rad andra unika djur. Men: det finns ett men.

Moa: Är man på en liten geografisk yta. Vi har arter som bara finns där. Då är det ganska känsligt för förändring.

Och förändring ska det bli. Länge är Sanktahelena obebodd. Men år 1502 upptäcker portugisen João da Nova ön. 

Moa: Och när människorna kom dit så blev det en påtaglig förändring både genom byggnation som man ändrade liksom rent strukturellt mycket på ön, men också att det introducerades en hel del nya arter, både avsiktligt oavsiktligt. Man kanske tog dit betesdjur, men att det också följde med fripassagerare som råttor och möss, men också en del andra leddjur. Det finns en del enkelfotingar och tusenfotingar som följde med som haft ganska förödande konsekvenser. 

Mot det här hade en härfågel som inte kunde flyga inte mycket att sätta emot. Den försvann och fick sällskap till andra sidan med, med åtminstone en lira, en petrell, en duva, en gök och två rallar. Alla dem har man fått kännedom om via utgrävningar. För när Napoleon kom till ön så är alla däggdjur redan borta från ön utom ett, den lilla sanktahelenapiparen. Efter sex år här så lämnar också Napoleon jordelivet. 

Men jättetvestjärten då? Jo, den ansågs också först vara väck. Men så 1965 vänder forskare på ön på en sten – och hittar den. Där är den, världens största tvestjärt.

Moa: Det kunde man konstatera. Men det här är ju arten som Fabricius beskrev det på 1700-talet.

Men glädjen blir kortvarig. Bara två år senare, 1967, ses den för allra sista gången. Och sen dess – ingenting. Expeditioner har finkammat ön hela fyra gånger. 2014 förklarades den officiellt som utdöd.

Moa: Fastän man gjort upprepande expeditioner för att specifikt leta efter den här tvestjärten så har man inte kunnat återfinna den.  Anledning till att den försvann tror man, det är dels att alla dessa lösa stenarna har man helt enkelt plockat på sig för byggnation på ön. Men det är också det att de här introducerade arterna, framför allt en tusenfoting som kom in, förmodligen har prederat eller ätit upp dem här. 

Gustav: De gömde sig under stenarna?

Moa: Precis, de gjorde precis som tvestjärtar nu gör även här hemma i Sverige. De trivs där det är lite mörkt och lite fuktigt. 

Än så länge är det väldigt få insekter som konstaterats vara utdöda. Av naturliga skäl, små som de ofta är och gillar att gömma sig i skrymslen och vrår. 

Moa: Dels är insekter duktiga på att sprida på sig så. De har oftast ganska stor geografisk spridning och det är ju viktigt för att att finnas kvar. Sen är det också så att vi kanske inte haft så bra kännedom om insekter så vi inte vet vilka som har dött ut heller. För att veta att den sista har försvunnit måste man jag hittat den första. Det kan också vara svårt veta. Är den här utdöd eller är den bara förbisedd? Det kanske inte är så många som har kännedom om att känna igen den här insekten, till exempel i fält.  

Jättetvestjärten, den var stor, lätt att känna igen och fanns bara på en enda liten ö, ingen annan stans på jorden. Egenskaper som gjorde det möjligt att klassa den som borta för alltid. Men risken är stor att den snart får sällskap, några innan vi ens hunnit lära känna dem. Flera studier har visat att antalet insekter överlag minskar i en alarmerande takt. På grund av gifter och för att vi förändrar deras levnadsmiljö, världen över. 

Moa: I Sverige händer det också. Vi har ett exempel kronärtsblåvinge som dog ut i Sverige för bara två eller tre år sedan sågs den sista. Och nu finns ju den kvar utanför Sverige. Men just den här underarten norvegicus. Den försvann ju förmodligen då när den dog ut i Sverige. Det kan hända närmare, både närmare oss geografiskt men också nära i tid.

På Sankta Helena ägnas arbete åt att bevara det enda däggdjuret som finns kvar där, en liten fågel, sankthelenapiparen. Och så försöker man återställa naturen till hur det såg ut innan människan kom hit. Men hur man än gör så kommer ingen härfågel strutta omkring på marken, och ingen jättelik tvestjärt kommer ta hand om sina ungar. För de är borta för alltid.

När herrklädesexpediten Richard Thorns får se en teckning av en vacker men förmodligen utrotad fågel förändrar det hans liv i grunden. Nu försöker han hitta den i en av världens hårdaste diktaturer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet berättar också Christina Biggs från organisationen Re:wild om deras Lost Species Project, där man kraftsamlat för att hitta försvunna arter, varav flera har återfunnits.

Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Den var en otroligt praktfull fågel och kan snart klassas som borta för alltid. Men det ska en ambulansförare från England sätta stopp för. För han har fått ett kall. 

Richard Thornes: It just hit me like a train. It was like a light that was shining out of me. 

Nu ska han hitta den – i en av världens hårdaste diktaturer.

Gustav: Do you think it's still out there? 

Richard: Oh, I'm 100%. Absolutely. Yeah. 

Om detektivarbetet bakom jakten på dom försvunna djuren. Och glädjen när ett till slut hittas.

Richard: Goosebumps crying out in happiness. Just an amazing moment. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är rosenandens berättelse.

Föreställ dig ett gigantiskt bibliotek. Vackert, högt i tak. En känsla av förundran när man kliver in.  Över mångfalden av berättelser, orden. Sal efter sal, hylla efter hylla. Men så plötsligt försvinner bok efter bok. Hyllorna blir allt kalare. Och det ekar allt  mer. 

Lite så ser jag utrotningen som pågår nu. Förlusten av unika varelser, med sina berättelser, och tomheten det lämnar efter sig. 

Men hur vet vi att de böckerna, så att säga, verkligen är borta? Och inte bara tappats bort någonstans, där ingen letat? Det här avsnittet handlar om en av dem som är i limbo. Som har försvunnit men som inte klassats som borta för alltid – än. Och om en av dem som bestämt sig för att kliva ner i magasinet – och leta. 

Historien börjar i en tjusig herrklädesaffär i England. Där går Richard Thorns runt med ett måttband runt halsen. Han jobbar där. En dag så svänger han förbi det närliggande biblioteket, för att hitta nåt att bläddra i på lunchrasten. Plockar upp en bok med titeln Vanishing Birds, försvinnande fåglar. När han slår upp den tillbaka i lunchmatsalen så möter hans blick den vackraste fågel han sett.

Richard: This beautiful bird, with this sort of gorgeous bubblegum pink head and this lovely chocolate brown plumage. And it just was unbelievably beautiful. 

Det är en rosenand. En graciös andfågel med chokladbrun kropp och alldeles chockrosa huvud. Men som inte setts med säkerhet på över ett halvt sekel. Där och då får Richard som en uppenbarelse. Han ska inte jobba i en herrklädesbutik. Han ska hitta rosenanden.

Richard: It just hit me like a train. And I went down the stairs to the menswear department thinking, well, obviously I don’t want to sell socks and underpants to rich people anymore. I want to go and look for the pink headed duck and this little voice in my head to go and do it. I mean, nobody was going to do it for me. So I thought, yeah, why not? And I remember phoning my friend and she said, I just seemed like I was on fire. It’s like a light that was shining out of me. 

Men framför sig har han en utmaning. Rosenanden fanns i avlägsna träsk i södra Asien och byggde sitt bo i högt gräs där den la sina ovanligt nästan helt runda ägg. Men en tjusig fjäderdräkt gör den eftertraktad som samlarobjekt. 1949 sågs den med säkerhet i det vilda för den allra sista gången. Efter det finns bara enstaka obekräftade rapporter. Trots det så är Richard Thorns övertygad om att den finns kvar.

Richard: I thought the pink headed that was there. I just didn't know how to look for it.

Richard bestämmer sig för att göra nåt nytt. Inte leta där den setts senast, i Indien. Istället så riktar han blickarna mot grannlandet i öster. Myanmar eller Burma. Här finns ursprungliga miljöer fortfarande kvar, och här är det få som letar. Av naturliga skäl, det är ju en av världens hårdaste diktaturer. 

Richard Thorns tar sig dit, lyckas etablera lokala kontakter och börjar sin jakt. Mellan resorna till Myanmar försörjer han sig som ambulansförare hemma i England. Åren går, ingen rosenand. Men 2016 så händer något. 

Richard: Everything changed in 2016. Everything changed in that year.

Richard sitter på ett kafé, med fågelboken uppslagen, med en bild på rosenanden. Då kommer en lokal fiskare fram och pekar.

Richard: And he said just these three words that just sent a shiver down my spine. He just said, it's very rare.

Den är väldigt sällsynt, säger fiskaren. Och berättar att han sett den bara sex år tidigare. Richard får veta att den är oerhört skygg, att den ser dig före du ser den. Att den finns i nästan ogenomträngliga träskmarker dit man bara kan ta sig med elefant, om ens det. Och att den förmodligen är nattlevande.

Richard: But you see, there aree all these reasons why people are not finding the pink-headed duck rather than finding the pink-headed duck, even though it is so beautiful.

Allt det här ger Richard en förnyad gnista att den faktiskt kan finnas kvar. Sannolikheten är inte stor. Men facit visar. Att det hänt förr. Att arter som varit försvunna i åratal – plötsligt dykt upp igen.

Christina Biggs jobbar på organisationen ReWild. Hon basar över deras Lost Species Project. En kraftsamling för att just leta efter de där förlorade arterna.

Christina: It's a puzzle. It's like a great, mysterious detective puzzle. If you don't look, there's no chance of saving.

Christina och hennes kollegor har sammanställt en lång lista på flera tusen arter som inte setts på 10 år. Och ur den vaskat fram de 25 mest efterlysta, som man gått ut med, till forskare och allmänhet att hålla utkik efter, däribland rosenanden. Arter som kan vara borta för alltid, men också sådana som är extremt anspråkslösa eller finns i hörn av jorden där man helt enkelt inte letat ordentligt. 

Och arter har hittats. Till exempel världens största bi, en kameleont som inte setts på över 100 år och så i början av 2024, guldmullvaden i Afrika, som blev en världsnyhet. 

Att få det där samtalet, att ett djur är hittat, är för Christina en oförglömlig upplevelse.

Christina: You'll get your searchers on the phone on zoom. They want to tell you the story from beginning to end because it's like a great movie. It's just an amazing moment. And when you hear them tear inducing, it is, you know, goosebumps over joy. Crying out in happiness.

Elva arter har hittills återfunnit och för Christina är det viktigt att fira. 

Christina: You have to celebrate because it's very solemn. It is often extremely depressing, and there are days that you think most of these species can't possibly still be alive. And what have we done? How have we gotten to this point where we've created this incredibly depressing, horrible situation? That said, when you look at the numbers, there's still great possibility to recover a lot of these species. And so we have to keep trying. Those joys and celebrations are what keep you going. 

Kanske får hon anledning att fira igen. Richard Thorns som letar efter rosenanden, nu med stöd av re:Wild, har nämligen gjort ett genombrott. In i diktaturens Myanmar har han nämligen lyckats få in fasta kameror i landet. Som ska flyta runt och spela in under 16 veckor och förhoppningsvis fånga rosenanden på film. 

Richard: God, I had so many problems getting them in. Burma's so secretive. The cameras are going to be there all the time for 16 weeks, running away and the pink-headed duck’s just not going to know that there. 

Nu ska kamerorna placeras ut, bara det en utmaning i inbördeskrigets och diktaturens Myanmar. Om det lyckas och rosenand sen hittas, så vore det en världssensation. Men för Richard handlar det inte om berömmelse. Han vill bara få se den. 

Richard: I would just love nothing more than to have it on camera. I mean, the only reason I ever set out to do this, was to see one. 25 years ago, being in that staff canteen, seeing the pink headed duck. That's my starting point to go from to seeing it on camera. 

Gustav: Do you think it's still out there? 

Richard: Oh,100%. Absolutely. Yeah. I know now how to find it. 

Gustav: So if you don’t see it on the camera that won’t stop you?

Richard: No, not at all. 

Att Richard då i lunchmatsalen valde att viga sitt liv åt att försöka hitta en försvunnen art, i det här fallet rosenanden, ångrar han inte en sekund. Nu vill han uppmana andra att göra detsamma.

Richard: It's pretty emotional. It's pretty hard. You know, I’ve shed a few tears over the years, but, you know, if you think you can put up with that kind of crazy train, get on board, you know, make a difference.

De hade levt i evigheter, men sågs som färdigförpackad mat. Till slut är det bara en enda kvar den sista av sitt slag. Följ med till Galápagos och möt jättesköldpaddorna som gett ögruppen sitt namn!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Torbjörn: De ger ett uråldrigt intryck och varje individ kan ju vara flera hundra år gammal.

De var gigantiska och hade levt i evigheter. Men för människan så var de färdigförpackad mat. 

Torbjörn: Fartyg kunde ankra. Man skickar i land en eka och under ett par veckor så samlar man in 700, tar ombord och sedan åker man. 

Till slut finns det bara en enda kvar, den sista av sitt slag.

Torbjörn: Så han var ensam. Fanns aldrig någon hona till honom. Och då var han ju världsberömd vid det laget. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är den allra sista pintasköldpaddans berättelse – Lonesome George.

Året är 1835. Skeppet Beagle har varit på färd över världshaven i fyra år, passerat Falklandsöarna som jag berättade om i förra avsnittet och så rundat Sydamerika, upp i Stilla havet. Ombord är naturforskaren Charles Darwin. Och nu ser han några andra öar vid horisonten. En ögrupp som kommer bli central för det han sen ska gå till historien för. Galápagos. Men vad är det för öar egentligen?

Torbjörn: Man kan lyssna på vad Darwin själv säger när han klev iland här. 

Torbjörn Ebenhard från Centrum för biologisk mångfald hjälper mig att berätta historien.

Torbjörn: Det var den mest miserabla plats han kommit till, tyckte han. Det var ogästvänligt, torrt, förbränt, kaktusar och han tyckte inte om platsen helt enkelt. 

Darwin ska nu samla in djur och växter åt Naturhistoriska muséet i London. Men under arbetet så märker han något. Hur småfåglar skiljer sig åt mellan öarna, helt olika näbbar. Hur har det gått till? Darwin börjar tänka. 

Torbjörn: Tillbringade sammanlagt fem veckor där så han hann tänka en hel del och förändrade evolutionsläran för evigt. 

Men det är inte bara småfåglar som inspirerar till evolutionsteorin. Utan också andra större varelser. Bra mycket större. Jättesköldpaddorna. Som små pansarvagnar lufsar de omkring här. Uppåt två meter långa och väger nästan ett halvt ton.

Torbjörn: De ger ett uråldrigt intryck. De är skrynkliga och varje individ kan ju vara flera hundra år gammal. Rör sig sakta och de ger ett så bökigt intryck. Hur kan ett djur se ut så och fortfarande liksom ta sig fram någonstans? 

Darwin är så klart inte först med att sätta sin fot här. Människor har stannat till under flera hundra år, för att proviantera. 

Torbjörn: Därför att här fanns det mat i stora mängder och dessutom väldigt väl förpackad mat. På den tiden var det problem när man tog med sig käk på på fartyg. Man seglade världen över. Kunde ta månader. Men sköldpaddor, stora sköldpaddor, de kan man ta ombord, sätta i lastrummet, skita i dem. Ge ingen mat eller vatten någonting och de klarar sig månad efter månad och sen slaktar man dem efter behov. Sköldpaddorna hämtar man på Galapagos. Alla de här öarna i princip hade stora sköldpaddor. 

Det är också därför öarna heter som de gör. Galapago betyder just sköldpadda.

Torbjörn: Ja, det är praktiskt att döpa ön efter det som är den stora resursen där. Och dessutom var de här djuren skyddslösa i princip. Även ifall de var snabba för att vara en sköldpadda så var det ingen match för sjömännen att samla in. Så det finns historier här som Darwin också berättar om att ett fartyg kunde ankra. Man skickar iland en eka och under ett par veckor så samlar man in 700 sköldpaddor och tar ombord och sen åker man. 

Att bära ombord en jättesköldpadda på flera hundra kilo är inte det lättaste, så då gäller det att välja rätt sköldpadda. 

Torbjörn: Då hade man ett trick. Man ville ha feta individer. Så gjorde man så att man tog en kniv och stack in den i huden, gjorde ett hål bredvid svansen bak på sköldpaddan och tittade in och såg då att det fanns ett stort fettlager under ryggskölden. Då var de liksom värd att ta med för att då var mycket mat på dem. Men de som inte hade det sket man i och lät gå vidare.

Gustav: Och gå vidare, med ett knivstick i sig?

Torbjörn: Ja, enligt Darwin så klarar de av det ganska bra. Vet inte vad han hade för data för det, men Darwin, han var inte mycket bättre själv. Han käkade sköldpaddskött varenda dag. Han förstod ju liksom att en art kan överexploateras. Han var en av de första naturvårdsbiologerna som kunde förstå. Men han skriver ingenstans i sin skildring från Galápagosöarna att han såg ett bekymmer med att man fångat så många sköldpaddor. Sedan var han ju inte iland på alla öar så han såg inte den bilden liksom vii har i dag vetenskapligt av hur mångformiga sköldpaddorna är.

Men med tiden så blir de fredliga jättarna allt färre. På en av öarna, Pinta, ansågs arten där vara helt borta, tills en ungersk forskare hittar en ensam hane kvar. Han forslar med honom till en forskningsstation, där får han det träffande namnet Lonesome George.

Torbjörn: Tanken var då att man skulle ta in dem i fångenskap och köra med avel i fångenskap och sedan kunna åter inplantera dem. Och man hade ett hopp där om att hitta dem i amerikanska djurparker därför att det hade skickat ut expeditioner från USA för att fånga sköldpaddor, det var många hundra galápagossköldpaddor som togs till amerikanska djurparker. Men detta var innan man begrep riktigt vilka formerna var. Stora djurparker kunde ha ganska många av dem i en salig blandning av olika former. Och då var tanken att man skulle hitta en hona någon tans i en djurpark åt honom. Men det hittar man inte. Det fanns ingen kvar. 

I ett sista försök får Lonesome George para sig med honor av andra sköldpaddsarter så att det åtminstone skulle finnas hybrider. Men alla ägg dör. 

Lonesome George blir en attraktion för tillresta turister till Galágapos. Men åren går och även en jättesköldpadda kan inte blir hur gammal som helst. Den 24 juni 2012 så somnar han in, 102 år gammal. Den sista av sitt slag. 

Torbjörn: Då var han ju världsberömd vid det laget. Han skickades till USA och blev uppstoppad och sedan kom han tillbaka till forskningsstationen på Galápagos och finns utställd i en monter där nu. 

Pintasköldpaddan är nu borta för alltid. Eller? På en annan av Galapagosöarna, Isabela, dumpades nämligen förr jättesköldpaddor, om det nu var för att lasta om eller för att de helt enkelt var för tunga för att transportera en längre sträcka. Hur som helst bildades en koloni med hybrider. 

Och i december 2012, samma år som George dör, hittas 17 sköldpaddor som delvis härstammar från pintasköldpaddan. Så rent teoretiskt skulle man kunna pussla ihop arten igen. Men det är inte det lättaste. 

Torbjörn: Hur sorterar vi ut det? Det är ändå en hybrid. Det man gör i liknande projekt, det är att man utgår ifrån nära släktingar eller hybrider som bär på gener och sen kör man generation efter generation med medveten avel för att titta på exteriören och se när ser den ut som det vi hoppas åstadkomma? Det kan man göra, men med en livscykel som en galápagossköldpadda, då är det här ett långtidsprojekt och dessutom hur vet vi att vi når rätt? Jag skulle faktiskt hellre lägga de resurserna på att se till att de sköldpaddor som är kvar och erkänna att den på Pinta är borta. 

Det finns jättesköldpaddor kvar idag, men alla arter är utrotningshotade, trots att Galápagosöarna nu är en nationalpark. 

Torbjörn: Det finns fortfarande stor risk att det är på enskilda öar som vi kommer att förlora de här arterna. Det som kvarstår som hot fortfarande, vi har en stor mängd med inplanterade djur. Getter framför allt. De förändrar ju vegetationen och mycket av de växter som sköldpaddorna vill beta av finns inte kvar.

Torbjörn: Man kan titta på sköldarna och se att de är väldigt olika och det beror på att de anpassar sig efter vad de som finns att beta. Så Lonesome George till exempel, han hade en sadelformad sköld, uppvikt i framkanten. Då kan sköldpaddan sträcka på halsen och nå mycket högre upp i vegetationen. Ett tecken då på att de här djuren är väldigt anpassade till vilken typ av vegetation som finns att beta av. Och finns inte rätt så får de problem. Så det är för tidigt och ropa hej och säga att nu har vi fixat det här med att bevara de här arterna. 

Den hade tjock päls och var tillgiven egenskaper som människan snart skulle utnyttja. Hör om den gåtfulla falklandsräven en historia som kan ses som en spåkula för alla rovdjurs framtid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar rovdjursexperten Lars Werdelin och Torbjörn Ebenhard från Centrum för biologisk mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Den hade tjock päls med yvig svans, och var tillgiven och nyfiken. Egenskaper som människan snart skulle utnyttja. 

Torbjörn: Hur fort det går att utrota ett djur, hur lätt det går dessutom när djuret faktiskt litar på människan och inte är rädd för människan. 

Det handlar om den gåtfulla hunden som utrotades. En historia som kan ses som en spåkula för rovdjurens framtid.

Lars: Den stora boven här är ju människan och inte någonting annat.

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är falklandsrävens berättelse.

Södra Atlanten. Ett skepp som tar sig fram i stormiga vatten. Det är det brittiska fartyget Beagle som är på jorden runt-expedition. Året är 1833 och med ombord är en ung, 24-årig naturforskare. Vad han kommer fram till på den här resan, det ska göra honom världskänd och revolutionera tänkandet om livet på jorden. Charles Darwin. 

Lars: Den här expeditionen handlade ju inte om Darwin då, om att utforska naturen,

Rovdjursexperten Lars Werdelin hjälper mig att berätta historien.

Lars: utan om att göra kartografiska mätningar av havsbotten runt om i världen för engelska flottan. Vi kan väl säga som så att att dagens insatser där har ju överlevt längre än de här mätningarna som gjordes. 

I alla fall, i södra Atlanten så närmar sig Beagle nu en ögrupp. De isolerade Falklandsöarna utanför Sydamerika. Vinden viner och vågorna går höga. Beagle angör och Darwin kliver iland.

Lars: Möter ett ganska kargt landskap. Ingen skog.

Det verkar helt öde. Men så kommer det fram ett djur. Som känns bekant, men ändå inte. 

Lars: Han stötte på ett hunddjur som han inte tyckte sig känna igen.

En meter lång, med mjuk och tjock päls, och yvig svans med vit spets. Darwin är förbryllad. Vad gör den här på de isolerade och karga Falklandsöarna? Och vad är det för något? Helt unik, som en blandning av en varg och en räv.

Här så är falklandsräven det enda landlevande däggdjuret. Den kilar omkring på de vindpinade hedarna och i brist på annat att äta patrullerar den stränderna efter as, rester från pingviner och sälar som finns här i mängder. Det berättar Torbjörn Ebenhard på Centrum för biologisk mångfald.

Torbjörn: De grävde sina hålor i sanden i dynerna där och födde upp sina ungar där. Men det var ju som ingen som egentligen, Darwin är förmodligen enda biolog som har sett dem och studerat dem. Men han var ju bara där några dagar så att de var tvungna djurstudier direkt och sen gick det väldigt snabbt. 

För Beagle är knappast det första fartyget som kommit hit. 

Torbjörn: Det var folk som då och då besökte öarna ifrån Argentina framför allt, och pälsjägarna, de var intresserade. Fint skinn och dessutom var det ett otroligt lätt djur att döda. Det man kunde göra var att man med ena handen höll ut ett köttstycke, med andra handen så höll man en kniv. När man kom fram för att ta köttstycke och stack man kniven i dem. 

Torbjörn: Till en början så trodde folk att det var en väldigt aggressiv sak därför att de sprang fram mot folk när de kom . Men det visade sig att de inte alls farliga för människor utan det var bara nyfikna. Det hände att de gick in i tälten på nätterna och snodde mat av sjömännen när de låg och sov på stranden. Men de gjorde inte folk någonting. 

Under sitt korta besök så såg Darwin det här och gjorde en förutsägelse. Fortsätter det så här så kommer falklandsräven vara utrotad ganska snart efter att människan etablerat sig.

Torbjörn: Och det fick han rätt i. 

För etablerar sig gör människan. Samma år som Darwin kom hit hade Fakllandsöarna precis blivit brittiskt territorium och snart så snart så blir det en koloni. Och för att ha något att leva av så drar man igång fåravel.

Torbjörn: Då upptäckte de naturligtvis att fåren låg risigt till.

Direkt blir falklandsräven ett hot. 

Torbjörn: Då var den ju en fiende, så man måste göra sig av med den.

Den jagas, förgiftas och hedarna den bor på sätts i brand. Och så utdelas skottpengar från den brittiska förvaltningen. Och bara 43 år efter Darwins besök skjuts den sista falklandsräven ut ur historien. 

Torbjörn: Hur fort det går att utrota ett djur, hur lätt det går dessutom när djuret faktiskt litar på människan, inte rädd för människan och inte håller sig undan gränserna för det som kan stoppa en utrotning i många fall är kanske inte att människan lägger band på sig, utan att djuren håller sig borta. 

Lars: I grund och botten kan man ju inte klandra de här människorna som bor på Falklandsöarna, för de gjorde ju sitt för att överleva. 

Rovdjursexperten Lars Werdelin igen.

Lars: Men de kanske inte skulle ha varit där alls. Men vi har ju en tendens att där man nu kan bosätta sig så gör man det. Det är en situation som inte lär minska givet människans ökande befolkningsstorlek. 

Falklandsräven är det enda rovdjuret som helt säkert dött ut i modern tid. Men efter falklandsräven kan fler följa, menar Lars Werdelin. För drivkrafterna finns kvar.

Lars: Det är ju många rovdjur som är hotade. Och praktiskt taget alla rovdjur är ju, har ju minskande populationer. Och det är allvarligare ju större de är. 

Lars: Ett djur som är väldigt lätt att ta för givet är lejon, för de ser man ju överallt i tidningar och tv och så, till synes vanliga. Men lejonpopulationen i Afrika har minskat med 90 % de senaste 150 åren. I huvudsak finns ju de här stora rovdjur bara kvar i nationalparker idag och om man börjar tumma på nationalparkerna, vilket ju sker, så är det lätt att de här stora rovdjuren lämnas åt sitt öde. 

De flesta rovdjur skyddas av att de har stora utbredningsområden. De kan minska i antal länge, och ändå finns de kvar, någonstans. Men, säger Lars Werdelin, det gör också att de kan försvinna framför våra ögon.

Lars: De minskar och minskar och minskar och så plötsligt är de borta. Det är sällan det så dramatiskt och så tydligt som falklandsräven. Ofta så är det ju så att rovdjur som ju inte alltid är så lätta att upptäcka dör ut innan man ens har märkt det.

Och då kan det bli konsekvenser, i alla fall enligt Green World Hypothesis, teorin att jorden är grön för att det finns rovdjur, berättar Lars Werdelin.

Lars: Det kan bli väldigt dramatiska förändringar i miljön, för om det inte fanns rovdjur skulle växtätarna äta upp allt det gröna. För ett par decennier sedan så återinförde man ju vargar i Yellowstones nationalpark i USA. Efter att vargarna har kommit tillbaka så har naturen där blivit grönare därför att rovdjuren har hållit nere populationen av växtätare. 

Lars: Det behövs acceptans för att de behöver livsutrymme. Med tanke på hur mycket förändringar som det är nu i och med klimat och miljö kan man nog tänka sig att rovdjuren har en ännu viktigare roll. Om klimatförändringar sker i ett obalanserat ekosystem så är ju risken att de blir mycket allvarligare än i ett balanserat stabilt ekosystem. 

Människan hann knappt lära känna falklandsräven innan den försvann och tog med sig flera mysterier i graven. Som först nu fått en lösning. För inte var den en räv, och ingen varg heller Istället så är den släkt med en helt egen grupp av hunddjur som bara finns i Sydamerika. Vilket leder till det andra mysteriet, hur tusan falklandsräven tagit sig hit. Torbjörn Ebenhard, berättar.

Torbjörn: Det spekulerades från början om att människan hade tagit med sig den dit. Men det stämmer liksom inte, utan de genetiska studier som gjorts visar att att det här är en art som har funnits på öarna långt innan människan överhuvudtaget kom ner till den delen av Sydamerika, det vill säga de måste tagit sig dit över vattnet. Och det sannolika är att de har gått på isen under en nedisningsperiod.

Gustav: Räven raskar över isen. 

Torbjörn: : Exakt så är det, och en ganska lång bit. 

Gustav: Man kan tycka så här: men det här är en avlägsen ö. Den finns till och med inte i vårt medvetande. Den här är knappt någon som har sett den eller ens beskrivet den. Vad spelar det för roll att den försvinner? 

Torbjörn: Ja, för vem spelar det roll? Framför allt för den själv. Framför allt så tycker jag en stor sorg att vi har blivit av med ett stort och vackert rovdjur. 

Urgammal konst kan vara ett titthål in i svunna världar. På en egyptisk målning syns en jättestor häger, symbol för skapelseguden Bennu, Fågel Fenix förlaga. Givetvis ett fantasidjur. Eller?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Medverkande i avsnittet är Sofia Haggman, curator på Medelhavsmuséet, och Torbjörn Ebenhard från Centrum för Biologisk Mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Den var en jättelik sagofigur – en mytisk gestalt. Förlagan till myten om Fågeln Fenix.

Sofia: Redan i skapelsen före skapelsen så fanns bara ett vatten, urvatten. Men så dyker då den här stora fågeln upp. 

Men så plötsligt görs en upptäckt som visar att sagan kan ha varit sann.

Torbjörn: Den var, den stod rakt upp och ner så var den två meter hög. 

Om urgammal konst som ett titthål in i en svunnen värld.

Sofia: Vår enda väg in i den världen är genom gravmålningarna. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är bennuhägerns berättelse.

Det är så. Minnet är kort. Och vi vänjer oss snabbt. Vi tänker lätt: så som det ser ut runt omkring oss, så har det alltid varit. Men i den här serien har jag berättat om djur som vi inte bara levt sida vid sida med, utan också haft en relation till, som nu försvunnit. Som genom århundrandena glömts bort. Och det handlar inte bara om enstaka djur. Utan också hela världar. 

Vi går in i ett gammalt bankvalv. Intendenten Sofia Haggman och jag, på Medelhavsmuséet i Stockholm. Och tillbaka flera tusen år. Till en svunnen värld. Det gamla Egypten. 

Gustav: Det är en speciell känsla. Man går tillbaka i historien, man går ner på något sätt. 

Sofia: Och man kan ju verkligen gå ner i dödsriket där vi har gravkammare. Här. Här har vi ju alla gudarna i den här montern. 

Gustav: Där en krokodil ser jag. 

Sofia: En stor del av dem så avbildades de ju som djur. Alltså egyptierna föreställde sig att gudarnkunde ta formen av olika djur. I de allra flesta fall så är det nog så att det finns en egenskap hos djuret i fråga. Eller så kan det vara att det är ett djur som har funnits väldigt mycket på vissa orter och man har velat skydda sig mot det djuret och då har man liksom knutit en gud till det. 

Sofia: Som Sobek krokodilen i Komombo till exempel vid Nilen där det fanns mycket krokodiler. Där var Sobek en viktig gud. Det var djur som egyptierna kunde se i sin omgivning. Det är aldrig så att de hittar på någonting som de inte har sett eller uppfattat. 

Sofia: Och det är ju apropå krokodilen som vi tittar på. Det finns ju inte krokodiler i Egypten i dag. Det speglar ju också en miljö och en fauna som fanns då. Fast det kanske inte nödvändigtvis ser ut så idag. 

Idag när jag föreställer mig Egypten så ser jag pyramider framför mig, kameler, öken. Men då, för flera tusen år sedan, var Egypten mycket grönare. Det märks på gudarna här, förutom krokodilen, lejonet, som idag finns närmast flera hundra mil bort i Etiopien. Och på gravmålningarna, där flockar med rastande rödhalsade gäss poserar, helt borta idag. Om man ska tro på dom, och det finns det anledning att göra enligt Sofia Haggman.

Sofia: Just också för att avbilderna är så pass exakta att det var viktigt för egyptierna att avbilda saker som man kunde känna igen. Man kan ju känna igen växter, olika sorters palmer, man kan också hitta fiskarter som inte längre finns men som finns avbildade och då uppenbarligen har funnits. Det är ju tittskåp att. Vi ser en miljö som inte längre finns.

Men hur vi vet vi att det stämmer? Statyer och målningar är en sak. 

Gustav: Och då går vi ner i…

Starkare bevisning finns en trappa ner. Ner bland mumierna.

Gustav: Och så ner i dödsriket.. 

För egyptierna gjorde inte bara mumier av människor. Utan också djur.

Gustav: Då har vi det här lilla rummet ja! 

Sofia: Nu är vi inne bland de mumifierade djuren. I sentiden, när vi kommer ner i 600-talet före vår tideräkning eller däromkring. Så blir det också vanligt att tempel vars kult kretsade kring djurgudar, att de börjar föda upp dessa djur i ganska stor skala. Och sen sålde man djuren till pilgrimer som betalade för att få dem avlivade och mumifierade och överlämnade som gåvor till guden. Och det är det därför man har hittat så otroligt många djurmumier. 

Här ligger små krokodilmumier, mumifierade fiskar, och så en av de mest kända, den levande inkarnation av vishetens gud, Thoth, den heliga ibisen. 

Sofia: Där har vi ibisfåglar som ligger där uppe på den den. Där har vi alltid utgått ifrån att templen just födde upp ibisfåglar. Men nu råkade jag läsa nyligen en DNA-studie av mumifierade ibisåglar och det tyder alltså på att det inte var tama fåglar utan att det faktiskt var vilda ibisfåglar, att man också jagade ibisfåglar. 

Sofia: Att det här var en värld, dels människans påverkan på den här världen. Om det är så att vi har jagat ibisfåglar för att mumifiera dem i tusentals, har förändrat faunan i området. Men också klimatförändringar och urbaniseringen.

Ibisar liksom lejon är idag borta från Egypten. Krokodiler likaså förutom allra längst i söder. Men dom finns ju kvar nån annan stans. Men en av förlagorna till djurgudarna kan vara borta för alltid från hela jorden. Kanske den viktigaste av dem alla dessutom. Fågeln Bennu.

Sofia: Bennufågeln är central i egyptisk tänkande. För den finns där, redan i skapelsen. Före skapelsen fanns bara ett slags vatten, ett urvatten. Men så dyker då den här stora fågeln upp. Och land då på ett land, en urkulle där skapelsen sen sker. 

Bennu avbildas på gravmålningar och i hieroglyfer som en jättestor häger, en vattenlevande fågel, högre än en människa, med enormt lång näbb med två plymer på huvudet. Nån två meter hög häger finns inte idag. Och länge trodde man att Bennu bara grundades på en förstorad gråhäger som vi har hemma i Sverige. 

Men på 70-talet så görs en anmärkningsvärd upptäckt. Tvärs över Röda havet, i Förenade Arabemiraten, som ju också är öken idag, gräver några danska arkeologer fram resterna av – en jättelik häger. Berättar Torbjörn Ebenhard från Centrum för biologisk mångfald.

Torbjörn: Den var när när stod rakt upp och ner, en två meter hög och vingspann på 2,7 meter. Ganska rejält. 

Resterna dateras till ett par tusen år före kristus, alltså i samma tidsålder som bilderna av Bennu i Egypten. Och hägern döps därför till bennuhäger. Kanske var den förlagan, som fanns på riktigt men försvann. För precis som Egypten har också Mellanöstern förändrats rejält och blivit allt torrare.

Torbjörn: Så våtmarker har försvunnit även där, skogar har försvunnit också. Och det ser man kanske mer om man gått lite längre västerut och kommer till Medelhavskusten där stora cederskogar har försvunnit. Det fanns mycket mer vegetation helt enkelt och en bra bit in på Bibelns tid så var det här en helt annan miljö. Och faunan och floran var mycket rikare också. 

En värld som har försvunnit. Och många gånger är den enda ingången till den – konsten. 

Torbjörn: Den konsten har ju liksom varit en källa för för information. Och i Egypten. Jag har sett den där bilden med den här stora hägern. Själv är jag lite skeptisk när jag ser såna här bilder, och tänker ja, bar det verkligen så att den hägern i den båten var större än människan? Eller är det så att konstnären har tagit sig vissa friheter här? Men mytologin är ju rolig ändå. Kring det hela här att man faktiskt har hittat en så stor häger också. Det måste inte vara den som man har avbildat, men det kan ha varit det. 

Torbjörn: Och just namnet Benny här är också roligt för att den guden är ju det som sen grekerna förvanskade lite grann och kallade för fågeln Fenix. Den dog ju och förintades i en brand och sen återuppstod den igen ur sin egen aska. Och att det skulle vara en utdöd häger från Förenade Arabemiraten som gett upphov till det. Det är intressant att veta. Hur gjorde man kopplingen egentligen? 

Sofia: Det är ju spännande naturligtvis. Sen tror jag att det kan vara lite svårt att se att det är just den. Men men, det är klart att det vore roligt om det fanns någon ur-Bennu. 

Också Sofia Haggman är inte helt övertygad.

Sofia: Det är nu så med egyptisk konst att de det som är viktigare avbildar de större. Så bara för att fågeln är stor innebär inte att den var för stor i verkligheten. Alla bilder är kungen eller farao, så han är väldigt mycket större än alla andra människor. Så om bennufågelb var det viktiga och Bennusom en gud, så det är mycket möjligt att den avbildades större. Det behöver inte vara en jättestor fågel. Det finns de som säger den här har aldrig funnits, det kan vi inte riktigt veta. Ända tills nån hittar det arkeologiska belägget som man har gjort i Förenade Arabemiraten. Den här hägern har funnits. 

En sak är i alla fall säker. En gång fanns en jättelik häger. Som klev runt bland oss människor. Två meter hög – men som nu är borta för alltid. 

Den var en gnistrande symbol för regnskogens mångfald, men blev istället affischnamn för utrotningen. Hör om den absurda historien om orsaken som skapat en apokalyps bland groddjur världen över.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar Johan Nylander, zoolog vid Naturhistoriska Riksmuséet, och Trevor Ritland, författare och dokumentärfilmare. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Den var som en gnistrande guldklimp, symbol för regnskogens mångfald. Så försvann den spårlöst och blev istället affischnamn – för utrotningen. 

Trevor Ritland: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone. 

Den absurda historien bakom svaret på gåtan, som orsakat en ren apokalyps världen över – ett levande gravtest.

Johan Nylander: Nu på senare tid har vi hittat den även i Sverige. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här, det är guldpaddans berättelse.

Johan: Det förgyller min vardag kan man säga. De kommer bara fram på våren. De är borta en stor del av vintern. Man nästan längtar. 

Johan Nylander är zoolog vid Naturhistoriska riksmuséet ska hjälpa mig att berätta historien. Dom har en särskild plats i hans hjärta – groddjuren.

Johan: De har någonting lite så där oskyldigt sårbart. Man blir alltid glad. 

Glädjen att återse dem varje år är kanske större än nånsin. För av dom djur som hotas av utrotning är groddjuren extra illa däran. Johan har en brutal liknelse.

Johan: Det är ungefär som att vi sätter våra barn i skolan i en klass och de tio av dem som inte kommer överleva till årskurs nio. Det är den situationen vi står inför när det gäller groddjur på planeten. Vilken tidsrymd det handlar om för groddjuren, det vet jag inte, men det är liksom proportionerna av det som sker.

Ett av de försvunna groddjuren har blivit som en galjonsfigur för läget, för vad som hände den. Och för utseendet. Historien börjar år 1964. I en regnskog i Costa Rica. 

Johan: Väldigt mörk och svart regnskog. Jorden är svart, stammarna på träden är svarta, allti är väldigt mörk. Det ligger moln som skymmer solen. 

Ett sällskap med amerikaner tar sig fram in under lövverket. Då upptäcker de, i mörkret så lyser det, som små guldkorn. 

Johan: Det lyser som guld. 

Det som gnistrar, det är – en liten padda. Hemma i Sverige har ju paddor ett alldagligt utseende. Men inte den här. Hanarna är helt lysande guldorange.

Johan: Och när de börjar titta mer noggrant så hittar de honorna som då är mörka, svarta med fina röda fläckar på sig. De lyste upp skogen.

Den fem centimeter långa gyllene paddan beskrivs som ny art för vetenskapen och blir en symbol för Costa Ricas fantastiska natur. På frimärken, ett hotell döpts efter den och den drar till sig forskare och intresserade från hela världen.

Amerikanska biologen Martha Crump skildrar ett möte om ”en av de mest otroliga saker jag någonsin sett, gnistrande juveler”. Men strax därpå, bara drygt 20 år efter upptäckten så försvinner helt plötsligt den gyllene paddan

Johan: Ett år så såg de 1500 individer. Nästa år såg de fem individer och det tredje år så var det en individ. Till synes i en helt oförändrad miljö, som ett mysterium. Man visste inte alls var det kom ifrån. 

Orsaken tros vara – en svamp. Som spritt sig över världen som en apokalyptisk epidemi.

Johan: Den förändrar huden, förhårdnar huden och löser upp huden och huden är extremt viktig för groddjuren. Den  sprids ju i Europa nu. På senare tid har vi hittat den även i Sverige. 

Bakom svampens framfart ligger människan. Tidigare i Borta för alltid har jag berättat om hur densprids världen över via grodor som odlas för mat, alltså grodlår. Själva matgrodorna har ett visst motstånd mot svampen, men dit de tas så läcker svampen ut i vattendrag, för den kan faktiskt kan simma. På så sätt så infekterar den bra mycket mer sårbara inhemska grodor och gör dem sjuka. 

Men hur de odlade grodorna ens fick svampen till att börja med är en historia i sig. En rätt absurd sådan. För nästan hundra år sen i Sydafrika hade en brittisk zoolog en udda verksamhet.

Johan: Injicerade olika saker i grodor och sen såg man vad som hände helt enkelt. Och det han hade till hands då. Det var en art som var ganska vanlig där han bodde i Sydafrika som hette klogroda. 

En sak han sprutade in i sina klogrodor är urin, kiss, från gravida kvinnor. Och då hände nåt märkligt. Klogrodorna började lägga ägg. Vilket betyder, att det hade har framför sig var – ett levande graviditetstest.

Johan: Och då satte de igång en hel industri på 30-talet, 40-talet där de sålde klogrodor och skickade runt i hela jorden. 

Intresset var enormt för de här, gravtest som vi har idag fanns ännu inte. Men klogrodorna, dom bar naturligt på – svampen. Som spred sig från klogrodor till odlade matgrodor och så till alla världens grodor. Över femhundra grodarter har hittills drabbats och hela nittio av dom är försvunna, alltså förmodligen utrotade. Som gyllene paddan. Som nu blir symbol för utrotningen.

Johan: Alla hade sett denna padda. Plus att den var ju väldigt vacker. Ett bra exempel på hur dåligt det kan gå och hur snabbt det kan gå framförallt. 

Den allra sista gyllene paddan sågs 1989. Och är nu borta för alltid – eller?

Trevor: Hi, this is Trevor. 

Amerikanen Trevor Ritland skriver just nu en bok om den gyllene paddan. Född på 90-talet och son till en biologilärare så växer han upp med den som just en avslutad sedelärande historia.

Trevor: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone. 

Men så hamnar Trevor i Costa Rica, i området där paddan fanns, och börjar prata med folk där. Han upptäcker betydelsen den fortfarande har för lokalsamhället. Och så får han höra rykten om att den kan ha setts.

Trevor: Kind of rumors and stories of, oh, well, maybe there is this other sighting and this other place. I started to kind of wonder, well, maybe. Maybe the toad that I knew of because of its extinction wasn't extinct after all. 

Trevor bestämmer sig för att själv leta. Han får möjlighet att komma in i paddans bergsområde som varit avstängt för utomstående i åratal. Han letar.

Trevor: And the conditions were right, the weather was right.

Och letar. Och letar.

Trevor: And we didn't find any golden toads. 

Men ingen gyllene padda. Vad han däremot hittar är andra grodarter som hade försvunnit från området, och nu är tillbaka, och det gör att hoppet lever hos honom.

Trevor: Hope can be powerful. And if you are protecting these forests with the hope that the golden toad might still be out there, even if it's not, you're still protecting this forest that is home to so many other species. And we are going to be in the same situation in the coming years that the golden toad was in. 

Ett hopp som kan behövas, för svampen finns kvar därute. Och ovanpå den ett annat allt växande hot mot världens groddjur, berättar Johan Nylander. 

Johan: Det som tar över nu, det är just den här klimatpåverkan. 

Kraftiga väderväxlingar med plötslig torka och översvämningar är extra illa för groddjuren. 

Johan: Och då är de sedan utsatta för kanske andra vågor av den här typen av svamp. Det som vi fasar över, det är ju nästa våg av en annan typ av svamp som drabbar salamandrar, alltså grodor med svans.

Gustav: Hur stoppar man en sådan sjukdom? 

Johan: Ja, det är en jättebra fråga. Det är vad alla kämpar med att få svar på. Vad man vet kan man inte göra så mycket när den väl är etablerad, utan man kan försöka hindra spridningen. Men i princip så är det oerhört svårt att stoppa dem här eftersom vi rör oss så mycket och groddjur rör sig också väldigt mycket. Alla arter av grodor kommer inte dö ut inom vår livstid i alla fall, men det är ganska stor andel som försvinner framför våra ögon. 

Gustav: What if you found it? 

Trevor Ritland kommer fortsätta och leta efter gyllene paddan i Costa Rica. Skulle den dyka upp igen, då är det dubbla känslor. Å ena sidan eufori, å andra sidan oro för att den ska försvinna igen. 

Trevor: There's a part of me that would want to run down that mountain and tell the world. The other part of me would maybe want to look at that toad for a few minutes, tell it that I wish it the best, and then walk away and take that secret my grave, because it's not at a point where it needs us anymore, right? If the golden toad is out there and it's been enduring for 30 years, maybe the best thing we can do is to step away. 

I miljoner år kilar den omkring med sina svarta sammetskulor till ungar Ifred på sin ensliga ö. Men så klev tysken Max Schlemmer iland med en udda idé som ska få katastrofala konsekvenser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

I miljoner år kilar den omkring bland buskar och snår med sina svarta sammetskulor till ungar. Ifred på sin ensliga ö. 

Torbjörn: Men sen så kom det en galen tysk.

En man kliver i land med en udda idé. Med katastrofala konsekvenser. En symbolisk berättelse för vår tid.

Torbjörn: Innan man kommer på en sån här idé så går det ju faktiskt att räkna ut att det här kommer inte att fungera. Och det är det vi gör idag också. 

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är laysansumphönans berättelse.

Ah Hawaii, paradiset mitt i Stilla havet, prunkande skogar, dimhöljda berg, gnistrande hav – destinationen för drömsemestrar, bröllopsresor och…

Men vänta nu. Här är det ju…öken och pinande vindar? Måste blivit något fel. Nej, det är Hawaii. 

I ett tidigare avsnitt så berättade jag om Hawaii som utrotningens epicentrum på jorden, ett fåglarnas mörkrets hjärta. Ingenstans är det tydligare – än här. Där ekosystemet fullständigt kollapsade, på grund av en enda man.

Torbjörn: Då ska vi vidare ute i havet

Torbjörn Ebenhard på Centrum för biologisk mångfald ska hjälpa mig att berätta historien. Hawaii består av vulkanöar.

Torbjörn: Här har vi ett litet hål i manteln, så att här kommer det upp lava, och det är det som skapar öarna. Och de nyaste bitarna, det är alltså Big Island, Hawaii. Där har vi aktiva vulkaner nu, och de äldsta bitarna, de har vi nordväst om Hawaii.

Torbjörn: Och på de här öarna, då är vi riktigt isolerade, de är långt ifrån varandra. Kommer det iland fåglar och däggdjur på de här öarna är det stor sannolikhet att det utvecklas endemiska arter som bara lever på den ön och kan anta väldigt specialiserade former och livssätt. 

Det är precis vad som hänt, på en av öarna. Välkommen till Laysan, pytteliten, bara fyra kvadratkilometer. En jättegammal vulkanö som under miljoner år slipats ner, så pass att den högsta punkten idag bara är åtta meter över havet. Från början är miljön här mycket speciell, en unikt vindpinad manshög skog av helt egna palmer, på marken grästuvor. Och där bland dom så kilar en liten varelse omkring. 

Faktiskt så finns det en liten film på den. En fågel, det är en sumphöna, släkting till sothönan som vi har hemma i Sverige. Alla andra sumphöns trivs som det låter där det är blött, i träsk och våtmarker. Men här finns inget vatten alls, bara det alldeles för salta havet. 

Torbjörn: De har blivit torrmarksfåglar här i stället. Och lever ett undangömt liv, inne i de här här grästuvorna och far mellan buskarna där då.

Här föder den upp sina svarta dunbollar ungar, underbart beskrivna som ”svarta sammetskulor som rullar utmed marken”. Ytterligare några helt unika fågelarter finns på pyttelilla, en knallröd liten fink som levde på nektar från blommor och så en släkting till vår gräsand som också håller sig på land. 

Torbjörn: De kutar omkring där på backen, mellan buskarna och grästuvorna. Sen börjar människor dyka upp på ön. 

Laysan är länge obebodd. Men så kommer människan hit, i olika vågor. 

Torbjörn: Först är det skeppsbrutna sjömän som helt enkelt bara ska försörja sig så att de plockar ut och äter av det som finns där att äta då. Sen har vi japanska fjäderjägare, tar hem till nån slags modebransch då, säljägare . Och sen kom guanogrävarna också, så att fågelspillningen skulle man ta hand om och använda som gödsel. 

Det är de stora mängder med häckande havsfåglar som lockar, eller snarare deras bajs. Brytningen av guanon påverkar ekosystemet enormt. På åtta år minskar antalet häckande havsfåglar från tio miljoner till en miljon. På kuppen lyckades man utrota flera trädarter. Men den stora smällen skulle en enda beryktad man stå för.

Torbjörn: Sen så kom det en galen tysk. 

Tysken heter Max Schlemmer. 1894 stiger han iland, men en vad han tänker storartad idé. Kaniner på burk.

Torbjörn: Han skulle släppa ut kaniner på ön för att skapa en köttbranschen industri och öppna sig fyra kvadratkilometer stor. Så han tänkte sig att det här skulle kunna rymma många tusen kaniner som kunde livnära sig här och sedan bara slakta hemma, paketera och köra hem. 

Gustav: Så långt borta i ingenstans ute i Stilla havet så ska han liksom har en kaninfarm? 

Torbjörn: Det finns ingen infrastruktur på ön. Det finns ingen industri som kan processa det hela och han är så långt bort ifrån en marknad man kan komma. Men han tänker sig att man konserverar köttet så går det att skeppa det härifrån. Men det fanns ingen hamn heller så att hur det skulle gå till, det är svårt att föreställa sig. 

Torbjörn: Han drog igång projektet. Han släppte ut kaniner och inte bara kaniner utan det var marsvin och katter och hundar och lite av varje som släpptes ut där. Men kaninerna var det stora problemet, för de käkar ju och de fortplantar sig fort. 

På nolltid så dammsuger kaninerna ön. Äter upp i stort sett allt.

Torbjörn: Alla palmerna till exempel försvann. Det stora gräset som delar de stora tuvorna hemvisten för sumphönan, ja det var renrakad. Och det ledde till erosion på ön. Även ifall en del fåglar fanns kvar så var de exponerade så att de kunde blåsas ut i havet när det stormade. Det här var så fåglar som normalt höll sig nere i vegetationen och de var dåliga flygare så att de kunde inte hantera de starka vindarna som uppstod där då. 

24 april 1923 så sveper en sandstorm in över ön. När den lagt sig så finns inga sumphöns kvar. Några enstaka fåglar hade i sista stund räddats till en annan ö, men 1944 dog den sista även där. Också den färgglada nektarlevande finken försvann. 

Torbjörn: Den blåste ut i havet, liksom anden var nere i några tiotal djur. Det var en expedition från USA dit för att undersöka djurlivet innan 2003 och då kunde de konstatera att allting var borta utom just lisan, Anden och en annan fink, en fröätande fink. Det fanns frön fortfarande på ön, så den överlevde. 

Gustav: Och hur gick det med den här tyskens storslagna idéer? 

Torbjörn: Ja, det kan man säga med dagens språkbruk. Det var en icke hållbar affärsidé. De här kaninerna, de käkade ju rent och sen fanns det ingen mat åt dem. Så kan populationen kollapsade ju. 

För Torbjörn Ebenhard så är historien om vad som hände på Laysan symbolisk.

Torbjörn: Det är mycket pedagogiskt. Redan innan man kommer på en sån här idé som man sätter ut kaniner här så går det ju faktiskt att räkna ut att det här kommer inte att fungera. Och det är det vi gör idag också. Forskare talar om att det här kommer att kollapsa. Det här är inte hållbart. Men på något sätt är det ändå så att människor fungerar som att ja, så illa kan det väl inte gå? 

Torbjörn: Det som är kanske det illustrativa med exemplet är att det kan gå väldigt fort. I verkligheten, på andra ställen i världen så går det långsammare så att folk ser inte att det faktiskt är en katastrof som händer. 

Torbjörn: Det vi ser nu är att det är en bred trend även på kontinenterna. För 66 miljoner år sedan så slog den asteroid ner i Mexiko. Det ledde till att 75 % av världens arter dog ut. Vi har den graden av katastrof över stora områden av jorden redan, men arterna kanske finns kvar någon annanstans, så de har inte kommer upp på listan över de utrotade arterna. 

Gustav: Så om det är så att man lyckas vända trenden och återställa de här områdena, då finns chansen att de arterna kan komma tillbaka?

Torbjörn: Ja visst! Och det är därför som vi måste nu ägna oss åt restaurering. Det går liksom inte bara att att fridlysa sista bitarna som finns kvar. Vi har nytt globalt ramverk för biologisk mångfald som säger att vi ska skydda 30 % av jordens yta. Vi har inte så mycket utan då måste vi restaurera. 

Det är just vad man försöker göra på ön Laysan. Återställa, till hur det var innan.

Torbjörn: Så att nu gäller då att att återplantera ön med någonting som kan likna det ursprungliga. Men många av de inhemska arterna som fanns bara på denna ö, de är borta. Så det man försöker göra är att plocka liknande arter ifrån andra öar i närheten och få att etablera sig här. Och det har funkat för laysananden så den är uppe i flera tusen individer nu. 

Idag är Laysan återigen en fristad för fågellivet, men också för hotade sälar och havssköldpaddor. Men bland dem så kilar det inte längre runt en liten sumphöna, och inte rullar inte det fram små svarta sammetskulor till ungar.