När det efterlängtade barnet föds med en allvarlig utvecklingsstörning reagerar föräldrarna mycket olika. Mamman gråter och ältar, pappan försöker vara optimistisk och handlingskraftig. Från 1995.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En personlig dokumentär om att leva, och överleva, med vissheten om att ens barn - ”den gladaste jag känner” inte är som andra.

Ett nytt litet barn har just tittat fram, och föräldrarna bubblar över av stolthet och förtjusning. Men någonting tycks vara fel – läkarna antyder att allt inte är som det ska vara med önskesonen. För litet huvud, möjlig utvecklingsstörning mumlar de, och omfattande undersökningar sätts i gång. Allt ställs på huvudet för familjen, glädjen och förväntningarna byts mot oro och förtvivlan. Undersökningarna drar ut på tiden, det tar månader innan det slutgiltiga beskedet kommer – Pelle har mikrocefali, vilket betyder att det saknas stora delar av hans hjärna.

Sorg och förtvivlan blandas med ilska och skamkänslor, och det visar sig att föräldrarna har reagerar mycket olika på krisen. Mamman vill på många kvinnors vis prata om känslor och farhågor i all oändlighet, medan pappan försöker vara handlingskraftig och optimistisk. Och samtidigt finns barnet där, med all sin sinnliga närvaro och glädje, och sina självklara krav på kärlek och uppmärksamhet.

Av Malin Bring