Volga har varit en symbol för Ryssland. Samtidigt är Rysslands historia även historien om en imperialistisk expansion österut och sydost längs Volga. Storfurstendömet Moskva var först underordnad stäppfolken vid Volga för att senare erövra deras kärnområden som Hazarriket och Krimkhanatet.
Under århundradena styrde de ryska härskarna Volga-områdena med hjälp av våld, byråkrati, ideologi och assimilering. Det ryska styret under tsartiden var anmärkningsvärt inkompetent och godtyckligt. Det följdes av den sovjetiska tidens massvält efter inbördeskriget, kollektiviseringens plågor, ytterligare svält på 1930-talet, andra världskriget och miljöskador som tillfogats floden.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lena Jonson, docent i statsvetenskap, som är aktuell med boken Volga och det inre Ryssland – En resa i tid och rum.
Volga har format ryska imperiets historia, skapat rika kulturer och civilisationer samt drivit ekonomisk tillväxt. Men Volga är mer än bara en vattenväg. Den är ett levande monument över landets komplexa historia, en plats där olika etniciteter och traditioner möts och blandas.
Den mäktiga floden Volga har varit en viktig mötesplats för olika eurasiska civilisationer som skyter, hunner, germaner, finsk-ugriska- och turkiska folk där islam, kristendom och judendom var representerade. Volga var en viktig handelsled där också nordbor etablerade sig.
I dagens Ryssland blir politiska ledare alltmer centraliserade, och deras retorik betonar alltmer det slaviska ryska arvet. Samtidigt blir icke-ryska folk alltmer medvetna om sin egna kulturella unikhet. Frågan om etnicitet och historiskt minne blir alltmer brådskande i den nuvarande ryska samhällsdebatten. Vad innebär detta för Rysslands framtid som en flernationell stat?
Bild: Bogatyrer av Viktor Vasnetotv från 1898, Wikipedia, Public Domain
Musik: Prayer Of A Warrior av Jon Presstone, Storyblock Audio
Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.
Källor Jonson, Lena (2022) Volga och inre Ryssland – En resa i tid och rum, Dialogos förlag
Kleberg, Lars (2022) Ett imperium som bygger på förtryck av andra folk, Tidskriften Respons.
Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Floden Volga – där det ryska imperiet expanderade

Historia Nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt, journalist och en stor historienörd. Varje onsdag släpper vi nya avsnitt, där Urban samtalar med kunniga och intressanta gäster. Det handlar om allt från bödlar på 1600-talet till brittiska imperiets uppgång och fall. Det blir djupdykningar i myterna kring vikingar eller kalla krigets värsta spionaffärer. Spännande historier om soldater som offrat sina liv, eller makthavare som fattat hisnande beslut. Det är lärorikt, dramatiskt och aldrig tråkigt.&nbsp; Historia Nu – vi gör historien levande! 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Society & Culture

Personal Journals

History

Philosophy

Places & Travel

Den svenska kooperationen blev under 1900-talet ett av Sveriges största företag, men när samhället förändrades lyckades inte ledningen förena idealism med affärsmässiga beslut.
Dagens Coop är bara en spillra av 1950-talets industrikonglomerat. Kooperationens framgångsrika lanseringen av anti-varumärket Blåvitt år 1979, med enkla blåvita förpackningar, skulle snart vara i otakt med samtiden. Det som varit kritik mot reklam som lurar konsumenterna att köpa onödiga prylar blev en symbol för DDR-Sverige.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack. Hon är aktuell med boken Det förlorade paradiset – Berättelsen om Konsums uppgång och fall.
Kooperationen springer ur den utopistiska socialismen på det tidiga 1800-talet. I Sverige bildades Kooperativa Förbundet (KF) 1899. Konsums tidiga år präglades starkt av de idéer och modeller som utvecklats i England, Tyskland och Belgien. Medlemmarnas roll som både konsumenter och ägare betonades, och deras inflytande utövades genom deras inköp och deltagande i möten och beslut om hur överskottsfonder skulle användas.
KF blev den centrala organisationen för den svenska kooperativa rörelsen och etablerade snart sin egen partihandel. Målsättningen var inte mindre än ”en lyckligare människa”. KF blev också ett av Sveriges största företag i början av 1900-talet. År 1939 fanns det 5200 Konsum-butiker som erbjöd allt från livsmedel till hemleveranser, kläder och möbler.
KF:s införande av Sveriges första självbetjäningsshop på Odingatan i Stockholm den 25 april 1947 revolutionerade detaljhandeln. Detta nya butikskoncept, kallat snabbköp, tillät kunderna att välja sina varor själva utan att behöva bli betjänade av en försäljare. Även om självbetjäningsbutiker bidrog till lägre priser, uppmuntrade de också till impulsköp, vilket gick emot den ursprungliga etos för rationell konsumtion som kooperativa rörelsen förespråkade.
Stordriften på 1950-talet gjorde kooperationen allt mer centraliserad, vilket kom i konflikt med rörelsens demokratiska gräsrotsideal. Varuhuset Domus rullades ut med sina lådliknande byggnader samtidigt som gamla stadskärnor revs. Med tiden skulle konsummedlemmarnas trofasthet vittra och 1966 gick det privata ICA om Konsum. På 1970-talet var förbundet fortfarande ett industrikonglomerat med allt från kvartersbutiker till stora köpcentrum och fabriker och närmare 80 000 medarbetare.
När kooperationen 1979 lanserar anti-varumärket Blåvitt blir det en omedelbar succé. Vid denna tid är Blåvitts enkla förpackningar och indirekta kritik av reklamen i samklang med samtiden. Men snart ska Blåvitt stå för DDR-Sverige. Dagens kooperation, Coop, har idag bara 18 procent av marknaden.
Bild: Konsumbutik i Svedmyra 1934. Okänd - KF:s arkiv Konsum-butik i Svedmyra i Stockholm, Wikipedia, Public Domain.
Musik: Funny Days av New Library Sounds, Storyblocks Audio
Lyssna också på Folkhemmet – metaforen som tog 50 år att slå igenom.
Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konsum - det förlorade paradiset

Efter det svenska nederlaget vid Poltava tog Sveriges fiender initiativet. Tsar Peter erövrade 1710 resten av Sveriges baltiska provinser. August II återtog sitt polska välde. Och på hösten 1709 landsteg en dansk armé i Skåne. Samtidigt härjade pesten i Sverige.
Under denna svåra tid stannade Karl XII i det osmanska riket ända fram till 1714. Tillbaka i Sverige blev lösningen för Karl XII att invadera Norge vid två tillfällen. Vilket skulle bli det sista den enväldige monarken gjorde.
Detta är den fjärde och sista delen om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.
Karl XII var bara femton år när han tillträdde som enväldig härskare över stormakten Sverige som hade många revanschlystna fiender. Kungen skulle sluta sig inom sig själv och många gånger hålla fast vid felaktiga beslut. Historien har dömt Karl XII hårt för hans besatthet att besegra August II, valet att gå mot Moskva och slutligen att han stannade i det osmanska riket i flera år efter nederlaget vid Poltava.
Under tiden kungen var i Turkiet, tog ryssarna vad som återstod av det svenska östersjöväldet. Åren 1713–14 sattes en stor rysk offensiv in mot Finland och hela landet intogs. Sverige led under denna tid av dubbelkommando. Rådet i Stockholm sökte ta sitt ansvar och fattade beslut, men ofta blev dessa beslut med mycket lång fördröjning desavouerade av kungen i Turkiet.
Karl XII återvände till Sverige 1714. Med nästan hälften av den totala svenska armén förgjord bestämde sig Karl sig för att attackera Norge som erbjöd oväntat starkt motstånd, medan den svenska armén hade problem med försörjningen. Under belägringen av fästningen Fredriksten vid Fredrikshald 1718 blev Karl skjuten till döds. Trots kungens död skulle kriget fortgå tre år till.
I freden i Nystad erhöll Ryssland 1721 delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med öarna Ösel och Dagö samt Livland. I freden med Danmark förlorade Sverige sin tullfrihet i Öresund. Preussen erhöll Pommern söder om Peene samt öarna Usedom och Wollin, och Hannover fick Bremen och Verden.
Bild: Karl XII:s likfärd (1878). Gustaf Cederström - Egen avfotografering, Mattias Blomgren, 2013-05-18 16:09:42, Public Domain.
Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public Domain
Lyssna också på Nationalism under stora nordiska kriget – dödsdomen mot Fredrich Sahlgård.
Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slutet – Karl XII:s död och de hårda frederna

Syn på framtiden har förändrats i takt med att samhället förändras. Från upplysningstidens rationella utopier till klimatförändringarnas postapokalyptiska dystopier. Framtidstanken föds på 1600-talet i den vetenskapliga revolutionens kölvatten, som också resulterar i olika utopier eller förställningar om framtida bättre samhällen.
Världskrigen och 1900-talets totalitära ideologier inspirerade författare att skriva outhärdliga dystopier. En trend som bara har förstärkts av klimatkrisen. Framtiden har vi nästan glömt.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Brissman, idéhistoriker vid Lunds universitet som är aktuell med boken Framtidens historia.
Ursprungligen såg människorna på samhällsutvecklingen som cyklisk där olika kulturer föds och dör. Verkligheten var religiös och kristendomen beskrev ett syndafall där utvecklingen i grunden var negativ.
Årtusendena före framtidstanken föddes på präglades människans syn på utvecklingen av bilden av ett förlorat paradis. Något som blir mycket tydligt under renässansen när de antika författarna och konstnärerna betraktades som ouppnåbara förebilder.
Thomas More skriver sin berömd Utopia redan år 1516 som visar på ett bättre rättvisare samhälle, men han kan inte tänka bort slaveriet. Framstegstanken växer fram under 1700-talet. Den vetenskapliga revolutionen och nya uppfinningar får oss att tro att allting alltid kommer att bli bättre.
De som hade tid och möjlighet att utforma idéer kring framtiden var länge personer ur de övre samhällsklasserna. Med 1800-talets folkrörelser och demokratisering får allt fler människor får råd och tid att tänka kring framtiden. Från att bara överleva dag till dag kunde människorna drömma om ett bättre liv för dem och sina barn.
När civilisationerna under 1900-talet nästan kollapsar under trycket från världskrig, totalitära ideologier och förintelsevapen blir dystopierna allt populära. Med skapandet av kärnvapen blir tanken på samhällets undergång en realitet. Denna strömning har bara förstärkts av de tilltagande klimatförändringarna.
Experterna ökade inflytande under 1900-talet har givit oss en hel kader av trendanalytiker inom ekonomi, mode och politik som ständigt ger oss nya prognoser. Detta har skett samtidig som vi blir allt mer pessimistiska om framtiden. Samtidigt har de litterära och filmiska dystopierna avlöst varandra som Fritz Langs arkitektoniskt storslagna stumfilm ”Metropolis” (1927); Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld” (1932), Karin Boyes ”Kallocain” (1940) och George Orwells ”1984” (1949).
Bild: Abraham Ortelius (1527–1598) karta över Utopia, Wikipedia, Public Domain
Musik: Dark Rain Ambience av Jabameister, Soundblock Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Utopiernas och dystopiernas historia (nymixad repris)

Den japanska samurajen representerade en unik krigarkultur som saknar en självklar europeisk motsvarighet, och har idag en stark närvaro i populärkulturen. Samurajerna var krigare som tjänade i det feodala Japan från 900-talet till 1800-talet.
Samuraj-klassen växte fram ur lantliga miliser och kom med tiden att få ärftlig adelsstatus. Under århundraden dominerade samurajerna det japanska samhället, fram till Meijirestaurationen 1868 när de förlorade sina privilegier.
I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit Japans historia.
Under 900-talet var samurajerna vasaller som svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. De tjänade ofta under en länsherre, känd som en daimyō. En herrelös samuraj kallades för en ronin. Deras betydelse och roll i samhället förändrades dock över tid.
Under den japanska senklassiska Heian-perioden (794–1185) var samurajens huvudsakliga vapen pilbågen, Yumi (弓), som de använde till häst. Vid närstrid användes naginata, ett svärdliknande vapen. Samurajen var också utrustade med föregångaren till det kända katana-svärdet, det så kallade tachi-svärdet, samt ett kortare, knivliknande svärd som kallades för tantō.
Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor.
Efter de två mongoliska invasionsförsöken av Japan (1274 och 1281) blev det uppenbart att samurajernas traditionella krigföring var otillräcklig för att kunna försvara landet mot ytterligare invasioner från det asiatiska fastlandet. En större betoning började läggas på tätpackade formationer av uppbådade bönder, och samurajen började strida mer i formation, som en enhet, istället för som individ.
Under slutet av Ashikaga-perioden fram till början av Edoperioden befann landet sig i nästan konstant ofred. Den japanska överhögheten, i formen av den militära härskaren shogunen, hade förlorat all sin auktoritet och sitt inflytande; därmed också kontrollen över landet. Detta tillät mäktiga länsherrar, Daimyō, att utan konsekvenser föra krig mot sina grannar i hopp om att expandera sina domäner, och därmed sin makt och sitt inflytande.
Under 1600-talet, efter sengoku-jidai-perioden (bokstavligen "tiden då landet var i krig"), minskade samurajernas militära betydelse. Under Edoperioden (1603–1867) ägnade samurajerna sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, men nu runt shogunen istället för kejsaren. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.
Vid Meijirestaurationen 1868 avskaffades samurajernas privilegier, bland annat rätten att bära två svärd. Detta ledde till en rad samurajuppror, varav det största och sista var Satsumaupproret 1877. Under Meijiperioden omorganiserades ståndssamhället och samurajfamiljerna blev till den nya klassen shizoku.
Bild: Samurajer från Satsuma-klanen, under Boshinkrigsperioden (1868–1869), av Felice Beato, Wikipedia, Public Domain.
Musik: Japanese Hotchiku Flute av Psystein, Storyblock Audio.
Lyssna också på Meijirestauration – världens snabbaste modernisering.
Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Samurajerna dominerade Japan under ett millenium

Karl XII har beskrivits som en fältherre som vann slagen, men förlorade kriget. Kungens bristande strategiska tänkande slutade i den största militära katastrofen i svensk historia – Slaget vid Poltava. Men frågan är vilka alternativ Karl XII hade?
Efter att ha besegrat Sachsen vände sig Karl XII och hans armé mot Ryssland 1707. I stället för att försöka återta de svenska östersjöprovinserna från ryssarna, valde Karl att marschera mot Moskva. De hårda vintrarna i kombination med att ryssarna ödelade svenskarnas underhållsland tog ut oerhört högt pris. Vid avgörandets stund i Poltava i juni 1709 tvingades karolinerna att strida mot en tre gånger större rysk armé.
Detta är den tredje delen av en serie om fyra avsnitt om karolinerna och det stora nordiska kriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson som bland annat skrivit böckerna Stormaktens sista strid och Slaget vid Poltava.
När Karl XII varit sysselsatt i Polen hade ryssarna erövrat svensk mark i Baltikum och i Ingermanland hade tsaren 1703 låtit anlägga hamnstaden Sankt Petersburg. Peter visade därmed sin avsikt att öppna ett fönster mot väster vid Östersjön.
Karl XII:s beslut att invadera Ryssland 1707 blev början på slutet för stormakten. Under denna tid hade Karl XII en total armé av cirka 50 000 män i Sachsen, Polen och Baltikum. De stränga ryska vintrarna, bristen på förnödenheter och ständiga mindre överfall ledde till svåra förluster för den svenska armén. I september 1708 mötte den svenska armén ett stort nederlag mot ryssarna vid Lesna. Efter nederlaget vid Lesna beslutade Karl XII att ändra riktning och marschera mot Ukraina. I Ukraina hoppades han hitta mat och förnödenheter för sina trupper. Han hoppades också på stöd från den ukrainska kosackhetmanen Ivan Mazepa, som planerade att göra uppror mot tsaren.
Den 28 juni 1709 utkämpades Slaget vid Poltava. Av de 20 000 svenska soldater som deltog i slaget dog eller allvarligt skadades omkring 8 000. Tre dagar senare, vid Perevolotjna, kapitulerade resten av den svenska armén och blev fångar till ryssarna. Karl XII, som var sårad, lyckades fly till turkiska Bender precis i tid.
Efter nederlaget vid Poltava kunde Sveriges fiender ta initiativet. Tsaren erövrade resten av Sveriges baltiska provinser medan August II återfick sitt polska rike. En dansk armé landade i Skåne, men besegrades av Magnus Stenbock vid Helsingborg 1710 och tvingades lämna landet. Ryssland hade nu blivit den dominerande makten i Östersjöområdet. Karl XII tillbringade de följande åren i exil i det Osmanska riket, innan han återvände till Sverige år 1715.
Bild: Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet. Wikipedia, Public Domain.
Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public Domain
Lyssna också på Slaget vid Poltava 1709 – Slutet på stormaktstiden
Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Floden Volga – där det ryska imperiet expanderade

Download our free app to listen on your phone