Vita bussarna var en aktion i slutet på andra världskriget där Svenska Röda Korset räddade 15 000 koncentrationslägerfångar från Tyskland, främst norrmän och danskar. Aktionen leddes av greve Folke Bernadotte med stöd från den svenska samlingsregeringen.

I det kaotiska slutskedet av Tredje riket lyckades Folke Bernadotte i hemliga förhandlingar få ett godkännande för hela operationen av SS-ledaren Heinrich Himmler. I samarbetet med tyskarna tvingades de ansvariga för Vita bussarna ta svåra beslut för att inte äventyra hela aktionen.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor i historia, Ulf Zander, vid Lunds universitet om insatsen — dess bakgrund, nyckelpersoner och de etiska dilemman som följde.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Tanken på att rädda skandinaver ur tyska koncentrationsläger föddes redan i november 1944 när den norske diplomaten Niels Christian Ditleff presenterade ett förslag till Sveriges utrikesdepartement: att låta Sverige skicka en Röda Kors‑expedition för att evakuera norska och danska fångar från Tyskland.

Förslaget togs senare upp av Svenska Röda Korset, som i början av 1945 började förbereda en räddningsaktion med stöd av den svenska samlingsregeringen och Försvarsmakten. Det var då Folke Bernadotte – vice ordförande i Röda Korset – trädde in som koordinator.

Den första expeditionen startade redan tidigt 1945 med siktet mot att hämta svenskfödda kvinnor och barn i Tyskland — ett första steg mot det som kom att bli den större Vita bussarna‑aktionen. I praktiken var det konvojer med totalt 36 specialmålade vita bussar samt lastbilar, ambulanser och personbilar körde över hela Tyskland för att främst rädda utmärglade norska och danska koncentrationslägerfångar.

Att just Röda Korset fick ansvaret var både praktiskt och principiellt: organisationen hade internationella kontakter, erfarenhet av humanitärt arbete och uppfattades som neutral — vilket var avgörande i ett krig där militära operationer var riskfyllda och politiskt känsliga.

Genom att använda sig av militära resurser från svenska staten – fordon, personal och logistik – kunde Röda Korset genomföra en humanitär operation med tydliga skyltar (vita bussar med röda kors och svenska flaggor) för att signalera att det inte rörde sig om militära mål.

Folke Bernadotte spelade en huvudroll i att förhandlingarna med Heinrich Himmler, chefen för SS. I februari 1945 reste Bernadotte till Berlin och inledde samtal med tyska myndigheter — bakom Hitlers rygg. Målet var att få tillstånd att transportera skandinaviska fångar ur lägren. Planen var att etablera en flerstegs-raket som började med att samla de skandinaviska fångarna i ett läger, för att senare utverka tillstånd att flytta dem till Sverige.

Bildtext: Röda Korsets vita bussar kör genom Odense på väg till Sverige med danska fångar från tyska koncentrationsläger, den 17 april 1945. © Nationalmuseet – National Museum of Denmark, CC BY-SA 2.0.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Värvade soldater har spelat en viktig roll inom den svenska krigsmakten, ända sedan Gustav Vasa började rekrytera tyska legoknektar på 1500-talet. Det fanns ett behov av snabbt gripbara värvade soldater på fästningar och i städer både för den yttre och inre säkerheten. 

De värvade soldaterna tvingades leva under svåra förhållanden i undermåliga förläggningar, med låg lön och drakonisk disciplin. Och det omgivande samhället föraktade de värvade soldaterna som rekryterades från den lägsta skikten i samhället. De värvade regementena hade stora problem att rekrytera soldater, medan livet som indelt soldat med eget torp länge var eftertraktade tjänster.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Nationens avskum, militärens elit – Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige.

Det har funnits värvade yrkessoldater i den svenska armén sedan medeltiden vid sidan om de indelta och senare värnpliktiga soldater. Många värvade soldater var tvångsrekryterade, deras lön var usel, disciplinen hård och de inhystes i dåliga inkvarteringar. Att de sedan kunde beskrivas som ”nationens avskum” gjorde knappast deras situation bättre. Men bilden var inte entydig - elitförband som Svea och Göta livgarde utgjordes av värvade soldater.

Under medeltiden var det vanligt med inhyrda knektar i hela Europa, men det var först under 1500-talet som de erfarna och välutbildade landsknektarna blev en viktig del av Sveriges krigsmakt. På 1700-talet kom värvade soldater att utgöra runt en tredjedel av krigsmaktens personal. De placerades som garnisoner i de viktigaste fästningarna i Sverige, såsom Sveaborg och Helsingborg, Lovisa (Degerby), Hangö och Svartholm. Det är först år 1952 som de värvade soldaterna avskaffas.

Lokalsamhället såg de värvade soldaterna på fästningar och i städer som oönskade främlingar. Och tvånget att inhysa värvade soldater hos borgare ansågs mycket betungande.

Men krigsmakten hade ett behov av snabbt gripbara soldater både för den yttre och inre säkerheten. Och under perioder av krig kunde hälften av soldaterna vara värvade.

Dessutom krävde både armén och marinen krävde välutbildade i specialtruppslag som artilleriet och ingenjörerna. Dessa krav kunde inte de indelta soldaterna eller senare de värnpliktiga matcha.

Efter införandet av värnplikten efter år 1901 var rekryteringen av stamanställda volontärer nödvändig för att förse armén med en tillräcklig mängd underbefäl och även underofficerare. Det stamanställda manskapet var under 1900-talets första hälft, en viktig förutsättning för utbyggnaden av ett värnpliktsförsvar.

Bild: Värvare av Gustaf Cederström (1879), Nationalmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA), Digitaltmuseum.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensk militär började planera för en invasion av Danmark redan 1942, enligt officiella dokument. Oro fanns att det Tredje riket skulle orsaka ett blodbad i grannlandet när krigslyckan började vända. Med tusentals tyska soldater kvar i landet och Sovjetunionen på väg västerut förbereddes en militär operation för att landsätta svenska trupper på Själland och Bornholm.

Operation Rädda Danmark byggde på antaganden om begränsat tyskt motstånd och låga förluster. Men den svenska regeringen visade egentligen aldrig något verkligt intresse för att ingripa militärt i Danmark. I slutändan hann britterna befria Danmark innan någon order om svenskt ingripande gavs.

Detta är det andra av två avsnitt i podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om operationens bakgrund, strategiska överväganden – och varför den till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark (Historiska Media, 2025).

Danmark ockuperades av Nazityskland den 9 april 1940 utan egentligt motstånd. Till skillnad från Norge satt den danska regeringen kvar vid makten och kungen stannade i landet. Inledningsvis var ockupationen relativt mild, men med tiden hårdnade det tyska förtrycket – och även det danska folkets motstånd ökade.

Under våren 1945 närmade sig Nazitysklands sammanbrott. I Danmark fanns fortfarande betydande tyska ockupationsstyrkor, och hotet om en sovjetisk ockupation – eller en våldsam slutstrid på dansk mark – oroade svenska beslutsfattare.

Sverige, som formellt varit neutralt under hela kriget, ställdes inför ett allvarligt säkerhetspolitiskt dilemma: skulle man passivt iaktta hur tyska och eventuellt sovjetiska styrkor drabbade samman i Danmark? Riskerna för civilbefolkningen och destabilisering i Öresundsregionen bedömdes som betydande. I detta sammanhang började man planera en militär intervention – ett tydligt avsteg från Sveriges tidigare hållning.

Operationen bestod av två delar: Rädda Själland – en större landstigning på Själland där Köpenhamn ligger – och Rädda Bornholm, riktad mot den strategiska ön i Östersjön.

Planen var omfattande: upp till 60 000 svenska soldater, omkring 6 000 fordon och över 1 000 transportfartyg skulle mobiliseras. Den svenska arméns III. kår – med 1:a och 9:e infanteridivisionerna, 7:e motorbrigaden och 8:e pansarbrigaden – var avsedda att delta.

Bild: Den danska brigaden efter ankomst till Hellerup station i Danmark. Fotot visar den danska brigaden, som tränats i Sverige under den tyska ockupationen, vid deras återkomst till Danmark efter krigsslutet. Brigadens närvaro markerade ett symboliskt ögonblick av återupprättad nationell suveränitet.Källa: Okänd fotograf, Bild: Nationalmuseet Köpenhamn. Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt).

Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer, uttrycker dansk nationalism och hembygdskärlek. Denna version spelades in kort efter andra världskrigets slut, vilket ger den en särskild historisk laddning.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark hade i praktiken inget militärt försvar när Tyskland inledde Operation Weserübung den 9 april 1940. Den tyska invasionen ledde snabbt till att Danmark kapitulerade, utan att några egentliga strider utkämpades. Regeringen, kungen och militären valde att samarbeta med den tyska ockupationsmakten.

För många tyska soldater blev stationeringen i Danmark ett tillfälle till vila och rekreation – ett liv på den så kallade ”gräddfronten”. Men med tiden växte motståndet bland den danska befolkningen, och ockupationen hårdnade successivt.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om planens bakgrund, de strategiska övervägandena – och varför Operation Rädda Danmark till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Till en början präglades ockupationen av att den danska regeringen och kung Christian X satt kvar. Samhällets institutioner – från polisväsendet till rättsväsendet – fortsatte att fungera under dansk kontroll, även om tyskarna hade militär närvaro. Regeringen valde samarbete i syfte att skydda civilbefolkningen och bevara ett visst mått av självständighet. Tyskland å sin sida önskade stabilitet i ett strategiskt viktigt område.

Även om vardagen förändrades – med ransoneringar, censur och mörkläggning – förblev stora delar av samhällsfunktionerna intakta. Skolor, butiker och myndigheter höll öppet. Kung Christian X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn blev en symbol för nationell värdighet och kontinuitet trots ockupationen.

Under de första åren (1940–1942) var motståndet begränsat: illegal press, mindre sabotage och underrättelseverksamhet. Men 1943 blev ett avgörande år. I augusti utbröt strejker och demonstrationer i flera städer – bland annat i Odense, Esbjerg och Köpenhamn – främst bland industriarbetare.

Den tyska responsen blev brutal. I september 1943 upplöstes den danska regeringen, militären avväpnades och Tyskland tog full kontroll över landet. Samarbetsmodellen var därmed avslutad. I dess ställe följde en mer repressiv ockupation med ökande arresteringar, hårdare censur och våldsamma motåtgärder.

Omslag: Kung Christian X dagliga ridtur utan livvakt i Köpenhamn under andra världskriget stärkte danskarnas nationella sammanhållning. Hans närvaro blev en tyst men tydlig protest mot den tyska övermakten. Bilden är tagen på hans 70-årsdag den 26 september 1940, Foto: C. Næsh Hendriksen, Den danske Kamp i Billeder og Ord, Odense: Bogforlaget Dana, 1945, s. 176.

Bilden är public domain enligt dansk lag, då den inte betraktas som ett konstverk och är äldre än 50 år.

Bildtext: Upplopp i Nørrebro, Köpenhamn, 1944 – under den tyska ockupationen av Danmark. Fotot visar dramatiken på stadens gator när motståndsrörelsen och civila konfronterade ockupationsmakten.

Källa: Frihedsmuseets fotoarkiv; Frihedsmuseet, Köpenhamn, Danmark. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt). Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus Ladulås (1240-90) verkade i en våldsam tid där han ville motverka laglöshet och stärka centralmakten. Han erövrade makten med våld från brodern Valdemar med stöd av den danske kungen Erik Klipping och kom att slå ner flera uppror under sin regeringstid.

Magnus Ladulås kodiferade adelns privilegier i Alnös stadgan runt år 1280  - en ordning som kom att gälla ända fram till år 1866. Samtidigt förbjöd Magnus herremännens våldgästning hos bönderna. En sed som kunde få katastrofala följder för den enskilde bonden.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt om kungen Magnus Ladulås med historikern Erik Petersson, som bland annat skrivit boken Kungar.

Magnus Birgersson, aka Magnus Ladulås, var Birger Jarls andra son och det var först efter en maktkamp med brodern Valdemar som Magnus år 1275 kunde avsätta brodern. Magnus sökte som fadern stöd av den katolska kyrkan och återgäldade tjänsterna med ett ge kyrkan skattefrihet.

I Alnös stadgar kodifierade Magnus Ladulås adelns privilegier och satte gränser för herremännens våldgästning hos bönderna. Våldgästning förbjöds och böndernas skyldigheter begränsades till att ta emot två man och ge dem kost och hästfoder till fastställt pris. Dessutom bekräftade kungen Birger jarls fridslagar, förbjöd länsinnehavare att utkräva egna pålagor av bönderna och att beslagta deras hästar. Magnus befriade också vissa grupper från skatter.

Magnus Ladulås gav tyska köpmän rätt att handla fritt i riket och tyska andelsmän bjöds in för att organisera försvaret och tyska bergsmän kom att utveckla bergsnäringen i Bergsslagen. Med sitt äktenskap med Helvig, dotter till greve Gerhard av Holstein stärkte han relationerna söder ut ytterligare.

Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Storyblocks Audio.

Omslag: Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka, Wikipedia, Public Domain

Bild: Magnus Ladulås i Överselö kyrka, Wikipedia, Public Domain

Lyssna också på Riksbyggaren Birger Jarls blodiga väg till makten

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) var tsarofficer, överbefälhavare, president och nationalhjälte – men också en omstridd symbolgestalt i Finlands moderna historia. Hans liv och eftermäle har gett upphov Nordens mest långlivade och komplexa personkulter.

Från inbördeskrigets vita seger till dagens identitetspolitiska debatter har Mannerheim betytt olika saker för olika generationer. I takt med att det finländska samhället förändrats har även bilden av marskalken formats om – från upphöjd landsfader till historisk projektionsyta för både dyrkan och kritik.

I detta avsnitt av podden historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Tuomas Tepora, författare till boken Mannerheim – Hjälte och antihjälte, om hur personkulten kring Gustaf Mannerheim vuxit fram, förändrats och utmanats i det moderna Finland.

Under det blodiga inbördeskriget 1918 trädde Mannerheim fram som de vitas överbefälhavare. Han hyllades på den vita sidan som nationens räddare och symbolen för ett fritt och självständigt Finland. Samtidigt väckte hans namn avsky bland många på vänstersidan, där han förknippades med hårda efterkrigsåtgärder och brutalitet i fånglägren. Redan här växte en myt kring honom – en hjälte för vissa, en bödel för andra.

Personkulten kring Mannerheim fick sin början i detta polariserade skede, då statsmakten och konservativa grupper började upphöja Mannerheim till något större än bara en militär ledare: en symbol för ordning, nation och seger. Samtidigt föddes också de första motbilderna – inom arbetarrörelsen, bland intellektuella och inom den växande vänstern.

På 1930‑talet förändrades tonen. Trots Mannerheims tidiga kopplingar till högerextrema rörelser såsom Lapporörelsen började en ny nationell konsensus växa fram. Socialdemokrater och borgerliga kunde enas om Mannerheim som försvarare av nationens oberoende, särskilt i takt med att hoten från Sovjetunionen växte.

Han blev en överideologisk gestalt, som förenade minnet av inbördeskriget med den pågående kampen för självständighet. Statyprojekt, födelsedagsfiranden och skolundervisning stärkte bilden av honom som nationens skyddshelgon. Myten blev också ett verktyg för att överbrygga tidigare inre motsättningar.

Tuomas Tepora skriver ”Före hans död hade det på 1920–1930-talet byggts upp en personkult kring honom som flirtade med auktoritärism. Efter hans död kunde myten om honom inte kontrolleras på samma sätt som tidigare och den började få nya betydelser och syften.”

I ett öppet samhälle som Finland präglas personkulten inte av enhetlighet utan av mångfald och motsättningar. Mannerheim har varit både hjälte och antihjälte, visionär och relik, kosmopolit och nationalist. Just därför fortsätter hans gestalt att fascinera – som ett prisma genom vilket Finland ser sig självt.

När Mannerheim dog i januari 1951 blev hans begravning en av de mest storslagna ceremonierna i Finlands historia. Tusentals människor kantade Helsingfors gator, radiokanaler tystnade och kyrkklockor ringde över hela landet. Den kollektiva sorgen blev ett uttryck för respekt – men också för ett slags nationellt bokslut över det krigstida Finland.

Bild: Carl Gustaf Emil Mannerheim fotograferad på sin 75-årsdag år 1942 i ett sällsynt färgfotografi. Foto: Helmut Laxin, källa: heninen.net/miekka. Bilden är i public domain enligt Finlands upphovsrättslag §49a, eftersom det har gått över 50 år sedan bilden togs och den inte klassas som ett fotografiskt verk.

Musik Finlandia av Sibelius, Wikimedia Commons. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under andra världskriget valde tusentals unga män från Norden att ta värvning i Tredje rikets nazistiska militära enhet - Waffen-SS. De lockades av antikommunism, äventyrslust och rasideologiska motiv. För SS-ledaren Heinrich Himmler var rekryteringen av ”de rasmässigt rena” svenskarna, norrmännen och danskarna viktig.

Waffen-SS skulle växa från Hitlers livvaktsstyrka till en självständig militär styrka om 950 000 man. Waffen-SS blev ansvarig för massakrer på civila och systematiska krigsbrott som avrättning av krigsfångar. De spelade också en central roll i förintelsen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om hur unga män från Sverige, Norge, Danmark och Finland drogs in i en av 1900-talets mest brutala krigsmaskiner.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 75 kr/månaden - med sju dagars gratis provperiod eller 750 kr/år.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På i slutet av 1600-talet var sex ingen privatsak. Samhället straffade otrohet mellan gifta med döden. Och Hälsta, utanför dagens Hallstahammar i Västmanland, tycks varit en tummelplats för sex och brott.

I utförliga rättegångsprotokoll från 1685 från Snevringes häradsrätt får vi möjlighet att ta del av en mörk historia om otrohet, mordförsök och gamla familjefejder. Bondmoran Anna Persdotter anklagas inte bara för att ha försökt giftmörda sin man Johan Johansson med arsenik, utan att ha bedrivit hor med drängen Anders och flera andra män.

I reprisen av avsnitt 49 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Karin Hassan Janssons och Jonas Lindström om deras bok Horet i Hälsta som lyfter fram ett bortglömt rättsfall från stormaktstiden som fungerar som en tidsmaskin tillbaka till en värld där äktenskapsbrott bestraffades med döden.

Det är pigan Brita Johansdotter som anklagar sin tidigare husmor. Misstankarna uppstod när husmodern bad pigan att inte diska upp ett ölstop. Då upptäckte Brita tre små smulor. Efter frågor om smulorna rykte Anna stopet ur händerna på pigan.

Under 1600-talet fanns Moses lag från gamla testamentet som appendix till lagboken. Därmed kunde människorna dömas till döden för otrohet, men också för att ha slagit sin far. De flesta benådades dock i högre instanser.

Bild: Helvetet framställs i Hortus deliciarum, ett medeltida uppslagsverk skapat av Herrad av Landsberg på 1100-talet. Djävulen syns nere till höger i bilden, omgiven av syndare i straffets grepp. Illustrationen är ett exempel på den didaktiska konsten i medeltida kloster, där bilder användes för att undervisa om teologi och moral. Verket visar hur medeltidens människor föreställde sig efterlivet och de eviga konsekvenserna av synd. Bild: Herrad av Landsberg, Hortus deliciarum, Upphovsrätt: Public Domain.

Musiken som inleder är Bach BWW 565: Toccata and Fugue in D Minor by James Kibbie is licensed under a Attribution-NonCommercial-NoDerivatives (aka Music Sharing) 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1800-talets andra hälft förvandlades Norrland från en avlägsen periferi till ett centrum för svensk industrialisering. Efterfrågan på virke från Europas snabbt växande städer sammanföll med tekniska landvinningar såsom ångsågar och förbättrade flottningsleder.

Men tillväxten hade en mörk baksida: baggböleriet. I Baggböle utanför Umeå anklagades träpatroner som Dickson för att olagligt ha avverkat Kronans skogar. Bolagen misstänktes också för att lura eller pressa småbönder att sälja sin skog till underpris. Detta skogsindustriella vilda västern ledde till att bolagen samlade på sig enorma arealer.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historiepoddaren och norrlänningen Robin Olovsson om träpatronernas tidevarv i Norrland under 1800-talet. Olovsson är aktuell med boken Historien om Norrland. Del 2: Framtidens land.

Politiska och ekonomiska reformer spelade en avgörande roll för skogsindustrins utveckling. Skråväsendet avskaffades 1846, näringsfriheten genomfördes 1864, och aktiebolagslagen från 1848 underlättade kapitalanskaffning till nya industrianläggningar. Den engelska importtullens avskaffande på virke 1842 och 1851 fick dock störst betydelse, i kombination med Storbritanniens snabba industrialisering som skapade en massiv efterfrågan på skandinaviskt timmer.

Under tidigt 1800-tal etablerades flera skogsbolag och sågverk längs Norrlandskusten och vid de större älvarna. Ett exempel är sågen i Baggböle utanför Umeå, som från 1840-talet blev en av de mest framstående i Västerbotten. Sågverksindustrins genombrott sammanföll med lanseringen av ångsågar och avskaffade tullar på trävaror, vilket öppnade internationella marknader och ledde till ökad produktion och export.

Sundsvall symboliserade mer än någon annan plats denna nya epok. Efter den förödande stadsbranden 1888 återuppbyggdes centrum i sten – ett uttryck för självförtroende, kapital och framstegsanda. Staden blev ett kommunikationsnav och var en av de första utanför storstäderna att kopplas till Telegrafverkets stamnät. Det var också i Sundsvall som Sveriges första stora arbetarstrejk genomfördes, år 1879.

För bönder och arbetare i Norrland innebar träindustrins framväxt både möjligheter och bördor. Många småbrukare arbetade vintertid som timmerhuggare, medan kvinnorna skötte gården. Skogsarbetet var slitigt och ofta farligt – men också en väg till kontantinkomster i ett annars självhushållande system.

Industrialiseringen skapade nya samhällen, klassklyftor och en helt ny arbetsmarknad. I byarna växte skolor och affärer fram, men även kreditskulder, inspektorer och disponenter. Ett nytt klassamhälle föddes, där träpatronernas marmorsalar stod i skarp kontrast till arbetarnas enkla träkåkar i ytterområdena.

Oscar Dickson, Fredrik Bünsow och Carl Kempe var några av de namn som kom att eka i både Stockholm och London. De byggde inte bara upp sågverksimperier längs Norrlandskusten – de lät även uppföra praktfulla byggnader. Hallwylska palatset i Stockholm, Bünsows villa i Diplomatstaden och det sagolika Tjolöholms slott i Halland är monument över de förmögenheter som sågverksindustrin möjliggjorde.

Bildtext: Timmerflottare i Haverö socken, Medelpad, under slutrensning – eller ”rumpning” – av timmer som fastnat på stenar när vattenståndet sjunkit, omkring 1910. Foto: Okänd fotograf. Public Domain, via DigitaltMuseum.

Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Soundblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Winston Churchill (1874-1965) utnämning till marinminister 1939 måste vara världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville har fred till nästa vilket pris som helst.

När andra världskriget bröt ut öppnade det för Churchills återkomst till politikens högsta ämbeten i Storbritannien. Kriget ökade hans livskänsla och han tog sig an arbetet som marinminister med energi och entusiasm.

Trots att han vara medansvarig för en misslyckad operation att ockupera Norge för att förhindra svensk malmexport till Tyskland blev fiaskot biljetten till premiärministerposten. Något han strävat efter sedan unga år.

Churchill var den enda ledare som kunde vinna bred uppslutning och bildade i maj 1940 en samlingsregering, i vilken även liberaler och arbetarpartiet ingick. Det enda löfte Churchill kunde ge var en tid av ”blod och möda, svett och tårar”. Hans tal till nationen och världen under kriget satte tonen för det brittiska motståndet mot Hitlertyskland.

Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte dukade under av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig.  Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång.

I avsnitt 44 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Bengt Liljegren som har skrivit flera biografier om historiska personer, bland annat om Winston Churchill, samt Erik Hedling är professor i filmvetenskap vid Lunds universitet med ett särskilt intresse för Winston Churchill.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.