Katarina Hahr drabbades av en förlust mitt i livet. Hur påverkade det hennes omgivning? Hon har sökt upp dem som stod henne allra närmast under krisen och frågat hur det var för dem att tvingas möta hennes sorg och ångest. En dokumentär om att stå ut och stanna kvar när det inte går att trösta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

 
Samtal med Katarina Hahr om varför hon ville göra dokumentären

Jag satt och drack kaffe på ett kafé när en person ropar mitt namn. Det var min gamla kompis och granne Roffe. Jag hade inte sett till honom sen den tid då jag förlorade synen. Vi samtalade lite och bytte telefonnummer. Snart kom ett sms från Roffe där han skriver att han är glad att mitt liv hade ordnat upp sig så bra. För det han mindes av mig var en oerhört olycklig tjej.

Några dagar senare ringde jag upp Roffe och då hörde jag dokumentären i telefonluren. Han började berätta hur svårt det var för honom när jag blev blind.

Då fick jag idén att Jag ville veta hur det var för de som stod mig nära  när jag förlorade synen. Jag ville höra hur det var för dem. Jag bestämde mig för att intervjua min mamma, Anna Hahr. Vi hade aldrig tidigare pratat om hur det kändes för henne. Min granne Rolf Klintfors och jag umgicks ofta under den här tiden. Jag åkte även ut till min barndomsvän, Andreas Brändström och träffade honom i huset där vi lekte som barn. En av mina närmaste väninnor, Catarina Nyqvist Ehrnrooth var den jag berättade mest för under den här svåra tiden. Nu kände jag att jag orkade ta emot  deras berättelser om sorg och ångest. Det är en häftig känsla att jag klarar det idag.

Det blev en resa bakåt i tiden och mycket kom tillbaka under processen. Efter intervjuerna orkade jag inte lyssna direkt. De fick ligga ett tag.

Men när jag sedan hade gått  igenom allt material kunde jag börja jobba professionellt. Att intervjua min  mamma var väldigt speciellt. Idag kan förstå henne bättre för att jag själv har blivit mamma.

Den här tredje dokumentären har blivit ett sorts bokslut för mig. Den första dokumentären "Blind"som jag gjorde med Fredrik Wadström handlar om hur jag försöker lära mig leva ett liv  utan att se.

" Jag ser inte mitt barn" gjorde jag med Ylva Mårtens. Den beskriver mitt första år som mamma. Nu kommer den här tredje " När du blev blind"som mer handlar om hur vi möter varandra och vad vi säger när det inte går att trösta.

Katarina Hahr är producent på Samhällsredaktionen.

Kontakt: [email protected]

Två lyssnarkommentarer

Jag sitter på tåget och har just lyssnat på din dokumentär. Den var fin, gripande och viktig. Och så var det ett roligt grepp, att se i backspeglen med hjälp av närstående.

Ville bara säga det.

Hälsningar Jenny Berntson Djurvall

hallåjs katharina!

råkade komma in i din dokumentär, "När du blev blind!", här ikväll.den gångade mig, och väckte upp en del känslor, och tankar. Har själv ensynskada och har sällan lockats av berättelser och teman kring handikapp på något speciellt sätt. inte heller så att jag medvetet undvikit dem eller så, utan mer utifrån mer subjektiva känslor av att om det inte ger mig något direkt behöver jag heller inte "bara för att", mala in sådana historier. Men denna gång blev jag slådes kvar vid min visdoms källa, p1. jag skriverför att tacka för ditt fina program, och att jag är glad att du hade modetatt göra det.

keep up the good work!

petri i örebro