Det här avsnittet spelades in från sängen pga av sjuk..
För det är när jag inte orkar bära det som det syns – att det är jag som vet var allting är. Jackan, skorna, vattenflaskan. Det mentala lasset som inte är ett jobb men ändå tar mycket energi.
Och det fick mig att tänka på en paradox jag inte riktigt kan lösa: jag gör det inte för att bli uppskattad. Men uppfostrar jag mina barn i att inte uppskatta det?
Och sen kom den jobbiga frågan. Den jag inte ville ställa, att ta upp det;
Är det här ett offerbeteende?
Är det fostran – eller söker jag bekräftelse på fel ställe? Gränsen där emellan är förvirrande tunn när man är trött. Och sjuk. Och ligger i sängen och tänker för mycket.
Jag har inga svar. Bara en fråga som inte vill lägga sig.