När Röda armén gick till motoffensiv 1943 var det inte längre samma armé som fallit sönder under krigets första år. Den hade reformerats, industrialiserats – och hårdnat. Segern över Nazityskland var ingen plötslig triumf, utan resultatet av enorma materiella resurser, organisatorisk anpassning och ett system där människoliv ofta behandlades som förbrukningsvaror.

Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.

I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).

Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.

Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.

Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.

Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.

Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.

Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.

Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.

Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.

Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.