För äldre generationer svenskar var ämnet historia ofta synonymt med berättelser om kungar och krig. Man fick lära sig om slaget vid Brunkeberg, drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, om Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl X Gustav. 

Det fanns starka nationalistiska skäl till detta: det svenska folket skulle fostras till att känna stolthet över nationens militära förflutna. Men det fanns också ett annat skäl: krigen och drabbningarna var viktiga. Här avgjordes folks och staters öden.

I det här poddavsnittet lyfter vi fram de två mest ryktbara slagen under det stora nordiska kriget – slaget vid Narva år 1700 och slaget vid Poltava år 1709. 

I den första drabbningen segrade Karl XII:s karoliner så övertygande mot ryssarna att tsar Peters krigsansträngningar tillfälligt lamslogs, och den svenska armén fick rykte om sig att vara den starkaste i världen. Nio år senare mötte samma karolinska armé tsarens reorganiserade styrkor – och nu blev utfallet det motsatta: efter en hård kraftmätning led svenskarna ett förödande nederlag och tvingades retirera, vilket några dagar senare resulterade i en oundviklig kapitulation.

Men varför gick det som det gick? Hur kunde karolinerna triumfera år 1700 – och krossas år 1709? Hade historien kunnat ta en annan vändning?

I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om slaget vid Narva och slaget vid Poltava – en av Sveriges största segrar, och ett av dess mest förkrossande nederlag.

Bild: Segern vid Narva (1878) – Gustaf Cederström skildrar den svenska arméns dramatiska triumf över ryssarna år 1700, i början av Stora nordiska kriget.

Källa: Nationalmuseum, www.nationalmuseum.se | Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.