Förväntningarna ligger i luften ovanför de laga radhusen när man reser in i Blackpool. det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag kanske hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och sägs ha varit i Las Vegas för att hotat förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna i staden. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I norra England startade den moderna världen.Där låg industrialismens och klassamhällets vagga. En grön ö i Atlanten födde ett fram ett nytt samhälle över kolgruvor, kvarnar, vävstolar, ångmaskiner, fabrikshammare, brännugnar. England hade länge en särställning. En måttstock, en föregångare – för ekonomin, demokratin och välfärdsstaten, för det europeiska världsherraväldet. Men med tiden har särställningen försvunnit, landet verkar präglas av slitningar och ilska, populism och misstänksamhet.Idag är England på väg att lämna Europa – eller kanske ändå inte.I tidevarvet av Global Cities, sög London all åt uppmärksamhet. Men stora delar av England och landets mindre uppmärksammade industristäder, hamnstäder, nöjesstäd, har närmast blivit osynliga.Samma fråga som hade tagit oss till Balkan för drygt ett år sedan väckte vår nyfikenhet inför norra England: Vad har hänt med samhällena? Vilka stigar från det förflutna leder fram till städerna i dag? Vad har skapats? Vad har förstörts? Vilka bor i husen? Hur låter musiken?Det här är en resa till städer i norra England, och vi startar i Sheffield.I det dramatiska landskapet som formas av floderna och bergen, med Jane Austens pastoraler åt ena hållet och Ken Loachs gruvstäder åt det andra. Stålstaden som vid en snabb anblick kan tyckas vara platsen för industrisamhällets urbild, en ansiktslös massa arbetare och flytande stål från ugnar, men som visar sig vara en stad präglad av detta dramatiska landskap. Samt en närmast envis individualism som tar plats i byarna som bygger upp staden.Staden som efter andra världskrigets Blitz skapade en helt egen variant av mångbottnad modernitet formad av landskapet och i folkets tjänst. Här lever ännu i konflikterna mellan det starka kollektivet i Sheffield och dess omgivande kol-städer och påbudet om en ny en ny medelklassindividualism från London och Margret Thatcher. Och hela tiden i sällskap med den musik som i Sheffield är både ett motstånd mot den bleka vardagen och en hyllning till dess rytmer.- - -Tack till / Thanks to:Adrian Jones, http://www.jonestheplanner.co.ukAndy Jackson, https://heeleypeoplespark.co.ukCathy Burke

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Huskvarna ligger kilad mot den skogklädda förkastningsbranten som störtar ner mot Vättern. En bit bortanför och nedanför ligger Jönköping vid vattennivån. 1689 flyttade den vapentillverkningen för den svenska armén man under en tid drivit i Jönköping – Jönköpings faktori – till en ny plats. Kraften i vattnet i Dunkehallaravinen i Jönköping räckte inte till för att borra piporna. Man sökte och hittade en större höjdskillnad. Där uppe invid förkastningsbranten, vid fallen vid Huskvarnaån. Där hamnade den vapenfabrik som blev början på Huskvarna.I Jönköping hade holländska ingenjörer vid den här tiden upp 1600-talet under en tid ritat på stadsplaner som skulle vara försvarsanläggningar, taggiga vassa bastioner och kanaler mellan Munksjön och Vättern.Vi åkte upp från Vättern, upp för branten till det Huskvarna som började där i stormaktstiden. Men som sedan dess varit en nästan obruten historia av att göra saker, saker man använder, i ett företag i centrum som är källan, källan som var vattenfallen.En plats definierad av det den gör.En typ av samhälle som finns överallt i Sverige och i världen, en urbanitet präglad av produktion. Kanske har vi börjat glömma den här typen av platser i tjänste- och finanssamhället. Men i Huskvarna är det en produktion som egentligen aldrig har försvunnit och som kommit att prägla närmast all förändring i samhället. Produkter som vi alla har köpt.Vi åkte upp för branten till det Huskvarna vars historia började där med vapentillverkningen i slutet av 1600-talet.En plats till stora delar definierad av det den tillverkat. Saker som de flesta av oss någon gång har köpt eller använt. Huskvarna har blivit hela Sveriges maskinpark. Deras tillverkningskatalog är en berättelse om Sverige från 1689 och framåt: Hagelvapen, revolvern, den dubbelpipiga jaktbössan, automatkarbinen modell 4, symaskiner, spisar, kaminer, kafferostare, mandelkvarnar, fotogenkök, våffeljärn, cyklar motorcyklar, mopeder, gräsklippare, värmepannor, tvättmaskiner, diskmaskiner, utombordsmotorer, mikrovågsugnar, motorsågar, röjsågar, kapare, häcksaxar, lövblåsare, snöslungor, robotgräsklippare ,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staden kan, förutom att betraktas som en byggd storskalig struktur, också betraktas som bestående av små handlingar och vardagliga rörelser – som en tidsgeografi. I varje nu händer tre ting: något nyskapas, något förstörs, och något överlever, skriver tidsgeografen Torsten Hägerstrand.Så byggs staden också av livsbanor som korsas – eller inte korsas. När den moderna staden föds på 1800-talet mångdubblas de möjliga tillfällen där livsbanor möts. Vem du möter kan avgöra ditt öde. I byarna hade var hållplatserna på livets bussresa fastställda, flytten till den nya staden ändrade på detta. Under mellankrigstiden skapas en ny människa, den som CG Ljung kallar den omogna människan, tiden är en ”högkonjunktur för den eviga omognaden”. Den nya staden skapar idén om Tillfället, det som ska förändra allt, och bilden av att den belönar människor som inte binder sig utan väntar på Tillfället.I ett avsnitt om staden och tiden ser vi hur vår relation till plats har förändrats av vår relation till tiden. Järnvägen och telegrafen skapar hastigheten och frigör människan från det lokala. Fotografiet gör det möjligt att återvända till samma ögonblick – och att resta i tid och rum – om och om igen.Fotografen Edward Muybridge fotograferar en hästs rörelse med 24 kameror. Vi kunde nu styra hästens rörelser. Skulptören Auguste Rodin protesterar: "It is the artist who is truthful and it is photography which lies, for in reality time does not stop.”Teknologin omformar människors medvetande. Rebecka Solnit beskriver det som att de kliver ur den givna rörelsens flod – naturen, musklerna, vinden – upp i den fria rörelsens tunna atmosfär där inget stoppar dem men inget heter håller dem uppe. Det lokala ersättas av rörelsen.Tidtabeller, cigaretter, flasköl och espressokaffe är alla delar i den nya tidens högre hastigheter. Idag kan vi sitta i denna tunna atmosfär, på en snabbmatsrestaurang i stadens periferi omgivna av hastighet och känna både tomhet och lugn i alltings utbytbarhet. Vi kan göra uppror mot stämpelklockan med flextid och slowfood. Men är vi våra egna tidsstudiemän i en stadsmiljö som trimmats till perfektion som en klocka?RÄTTELSER: I avsnittet omnämns Amelia Earhart, den första kvinnan att flyga över Atlanten, med fel namn och hästen som Muybridge fotograferade tog sig fram i galopp inget annat.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer. Stadsmiljön är en ”kollektiv bildningsbank” – som ett folkbibliotek, tillgänglig för alla. Vi bär alla på en naturlig ”normativ impuls” som styr hur vi förhåller oss till byggd miljö, vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vackert, fult, bra kvarter, dåligt område – “där skulle man inte vilja bo!” I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön. Vi använder den normativas impulsen för att kartlägga och göra staden begriplig. Men den står också i vägen för blicken, den behöver saktas ned, för att man ska få syn på det som egentligen finns där, och varför stadslandskapet ser ut som det gör. Det är det som är den politiska vandringens yttersta syfte, att sakta ner, att skärpa blicken, att se.Just den här politiska vandringen vi ska göra går mellan två stadsdelar i södra Stockholm, Liljeholmen och Årsta, de ligger tre kilometer ifrån varandra men det är svårt att hitta två områden som är så pass extrema och samtidigt ligger så nära varandra att man kan vandra mellan dem. Det finns i varje tid stadsbyggnadsprojekt som blir tydliga exponenter för tidens anda. Ibland är de kanske mer extrema än det som kommer efter, men deras roll som referenser lever vidare. Liljeholmen som ett marknadsliberalt projekt i vår samtid och Årsta som en prototyp för efterkrigstidens sociala grannskapsplanering.När vi vandrar in i Årsta kommer vi ha Liljeholmen i fötterna, och när vi sedan tar bussen tillbaka mot Liljeholmen är det med minnet av Årsta.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi kommer till Tunis med en taxi till medinan – den gamla islamska staden – från flygplatsen. Vi är väntade. Isabel och Selim öppnar sin dörr för oss. Vi kliver in i vardagen. In i bostadshuset. Vi tänkte i de avslutande delarna av vår serie från Maghreb dyka djupare in i de traditionella formerna för städer i Nordafrika och Mellanöstern, vilket också blir ett försök att förstå islams etiska principer. Islam är ”grannskaplig” när Koranens text läggs ut i förklaringar om hur man faktiskt ska agera i den fysiska världen när det gäller stadsbyggande.Bostadshuset är den viktigaste formen för islamska och arabiska städer. Husen har sammanfogats som tält, de gamla städerna har växt fram ur en nomadisk kultur. Teglet bär på ett minne av tyg. Tältduken blev tegelväggen, den vita. Väggarna som sammanfogar bostadshusen med varandra, den fjärde väggen ska skänkas till din nya granne. Väggen och muren i bostäderna är sammanlänkande, inte åtskiljande. Men vänder man sig ut mot gatan blir väggen, muren, en gräns. Som skiljer utsidan från insidan så klart. Men också det heliga från det världsliga. Muslimer från icke muslimer, nästa värld från den här här världen, och kvinnor från män. Huset och familjerna är patriarkala ”utåt” och matriarkala ”inåt”.Men nu är det 2000-tal. ”En besökare i Fés kommer", skriver sociologen Rachel Newcomb "att se fler kvinnor än någonsin i det offentliga rummet, på väg från hemmet till arbetet, från skolan till marknaden, alltid aktiva, i rörelse”. Men, skriver hon också, ”hur kvinnor upplever det offentliga rummet är kulturellt distinkt, skammens och gästfrihetens etik guidar dem medan de argumenterar över hur de ska röra sig i världen”.Vår resa i Maghreb har velat ta sig in på insidan. Vi har velat vara väntade. Vi har inte velat bli en av dessa priviligierade, figurerna från utsidan, som upplever staden och dess byggandet självmedvetet, som från ett socialt avstånd, eller ett estetiskt avstånd. Eller båda. Orientalismen har följt oss, eller kanske snarare gått framför oss. Vad säger oss litteraturen om alla önskningar, rädslor, fantasier – som under lång tid har förknippats med ”ORIENTEN” och inte sällan förvrängt blicken hos den utifrånkommande?TACK:Emin TurkiLina Lagerström, Memia Belkaid, Sami Aloulou, Emilia Jansson på arkitektkonotet septembreSelim och Isabelle väntade oss i sitt hem i TunisYlva FridAbedellah HandaAziza ChaouniMarinella Gisotti

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen påå 700-talet är ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande skönhetsvärden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna byggde efter 1880-talet står i stark kontrast: boulevarder och promnadstråk, trädalleer och monumentalbyggnader.När man korsat Tunisbukten fortsätter staden dessutom med de ursprunligen äldsta delarna: Karthago, La Marsa – mytologiska platser som pekar mot stadsregionen som maktcentra under antiken och ärkefiende till Romarriket – som i dag är välmående villaförstäder med en ambient av arkeologiska parker.Tunis är de starka kontrasternas stad, där de till synes oförenliga miljöerna och politiska viljorna söker förening. En stad där tradition och modernism sökt gå armkrok i vardagen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Äckel. Nervositet. Melankoli. Passion. När städer förändras kopplas känslor till dessa förändringar. Om man då gör en karta över staden där man ritar ut dessa enskilda känslor, kan man i vissa tider ana trådar som löper samman, tvinnas till känslovävar. En stadens underliggande temperament, en färgskala, från dystert blått till nervöst rött, mellan kväljande svart och flegmatiskt gult.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just för att tröskeln i Landskrona hade varit så låg, att det fanns en bostad, och en stad, som släppt in en.Landskrona skulle kunna vara den perfekta berättelsen om förfall och revansch.Men egentligen är berättelsen om Landskrona mycket mer komplex än så. En stad som ofta varit i osynk med sina egna ambitioner. En stad som vill känna sina invånare men som ständigt huserat främlingar. En stad som återkommande fått sin rock lagad, för att sedan slita sönder den igen.Tack tillMåns Back Nilsson, lärare på Studiemotiverande folkhögskolekurs, Albins folkhögskola i LandskronaSvend Dahl, skribentKenneth Håkansson, ordförande Landskronahem

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.