Tro och förnuft

Vad är det egentligen att ha fri vilja?

Det finns inom filosofin två huvudsvar på denna fråga: 1. Fri vilja har den som inte hindras att göra det den vill; fri vilja förstås som ohindrad spontanitet. Det finns dock de som har en mer ambitiös definition av fri vilja: 2. Att ha en fri vilja innebär att jag i samma psykologiska tillstånd skulle kunna välja mer än en handling: jag kunde ha gjort annorlunda än jag gjorde. Detta är i princip det vi förutsätter inom rättsväsendet och det är därför vi skiljer på någon som handlar under vanföreställningar och behöver vård, eller den som handlar med "vett och vilja" och straffas. Den förstnämnda förståelsen går ihop med determinism, alltså tanken att det jag vill är bestämt av för-medvetna, naturliga processer, medan den senare förutsätter en mental nivå som inte helt är bestämd av förmedvetna processer. Hur kommer då frågan om moraliskt ansvar in här?

Jo, när vi klandrar eller berömmer någon för något så verkar vi tänka att den är ansvarig för sin handling och inte var determinerad av faktorer utanför sin medvetna kontroll.

Frågan om fri vilja och moraliskt ansvar är en klassisk fråga både inom filosofin och teologin. I detta sista avsnitt för terminen tar vi oss an denna fråga både i dess teologiska och filosofiska form. Under reformationstiden diskuterade humanisten och teologen Erasmus av Rotterdam (1466-1536) och reformatorn Martin Luther (1483-1546) denna fråga. För Luther är människan helt "hjälplös" inför Gud och kan inte samarbeta med Gud i frälsningen: hon har en "trälbunden vilja". Erasmus av Rotterdam argumenterar istället i sin bok "Om den fria viljan" för att Bibeln och kyrkans tradition är full av resonemang som bygger på att människan har en fri vilja och kallas att samarbeta med Gud: varför säger Gud annars att människan "må välja livet" (5 mosebok 30:19)?

Dagens diskussioner om fri vilja äger främst rum i relation till den naturvetenskapliga beskrivningen av människan och världen: är allt som händer, inklusive det vi bestämmer oss för, ett resultat av materiens interaktioner, interaktioner som sker i enlighet med naturlagar, som vi ju inte bestämmer över?

Psykologen Roy Baumeister har i ett antal experiment undersökt effekterna av att inte tro på fri vilja och utifrån dessa dragit slutsatsen att den som inte tror att den är fri är mindre benägen att stå emot aggressiva impulser. Förklaringen till detta är att om man ändå tror att det man gör är utanför ens egen kontroll, varför ska man då lägga energi på att stå emot dessa impulser? Inom psykologin talar man även om erfarenheten av att vara "subjekt" i sitt eget liv, att ha en "Internal locus of control": en föreställning om att man själv kan påverka sitt liv. Även om dessa psykologiska perspektiv inte bevisar fri vilja så antyder de att det är psykologiskt hälsosamt att tro på fri vilja - vilket i sig ställer vissa frågor till den som menar att all kausalitet är förmedveten. Hur kan innehållet i mina trosföreställningar påverka mig, om alla orsakssamband är strikt fysikaliska?"

Är människan "ett tänkande ting" som 1600-talsfilosofen René Descartes menade, eller snarare en älskande och begärande varelse?

Filosofen James KA Smith menar i sin bok "You are what you love" att människans identitet har mer att göra med vad hon älskar än vad hon tycker.

Om vi ser på människan som ett "tänkande ting" leder det lätt till tanken att vi bara behöver informera eller övertyga människor om vad som är rätt så kommer de att göra det.

I kontrast till en sådan syn på människan vill Smith betona människan som en längtande, begärande och älskande varelse, vars identitet formas genom handlingar snarare än genom teoretisk information. De handlingar som formar oss och våra begär kallar Smith för liturgier. Därför finns det både religiösa och sekulära liturgier.

Köpcentrumet kan förstås som en katedral, shopping som en liturgi och skyltdockorna och reklamens (fiktiva) människor som helgon i denna sekulära religion som konsumtion kan vara.

Reklamen talar om för oss att något är fel på oss men visar oss samtidigt vägen till försoning: genom att konsumera, och de visar upp de som gått vägen före oss och nått frälsning. Men på denna väg är andra människor objekt, antingen för vår beundran eller rivalitet.

I kontrast till en sådan frälsningsväg menar Smith att den kristna liturgin i dess historiska form gestaltar en annan grundstruktur: Gud tar initiativet och vi responderar på hans gåva; vi behöver inte köpa frälsningen, den är oss given, men vi blir inte passiviserade utan aktiverade av denna gåva. Vid nattvardsbordet jämnas sociala ojämlikheter ut eftersom vi inför Gud är jämlika i vår djupaste identitet som Guds avbild. Dessa och liknande tankar utvecklar Smith i sin bok och vi diskuterar kring och responderar på denna intressanta läsning! Tidsangivelser för avsnittet: 00.40: vem är James KA Smith och vad är radikalortodoxi? 06.12: Sekulära och religiösa liturgier: om Smiths grundläggande tes i You are what you love 11.35: Eriks generella omdöme om boken 13.20: Behöver boken kompletteras med ett försvar för filosofi? 18.15: Är Smiths beskrivning av Descartes respektive den senmedeltida kyrkan verkligen korrekt? 24.00: Vad innebär det att Gud är både subjekt och objekt i liturgin? 33.33: Smiths analys av sociala medier

"Naturlig teologi" är namnet på den typ av reflektion som inte utgår ifrån specifikt kristna teologiska premisser, utan från allmänmänskliga premisser, för att därifrån argumentera för Guds, eller det transcendentas, existens. Alister McGrath menar i sin bok The Open Secret: A New Vision for Natural theology att naturlig teologi snarare bör förstås som ambitionen att försöka "läsa" eller "se" naturen ur en kristen synvinkel; man skulle kunna säga att McGrath menar att naturlig teologi bör bli en teologi om naturen. McGrath lägger fram flera argument för detta, varav det viktigaste är att vi inte har någon tillgång till "naturen" annat än såsom tolkad - vi måste alltså alltid se naturen ur en viss synvinkel. Det är först när vi låter vår syn på naturen inspireras av en kristen teologi som naturen kan tala om Gud. Men är dessa typer av reflektioner - en kristen "läsning" av naturen, respektive en mer allmänmänsklig reflektion över huruvida naturen talar om Gud - ömsesidigt uteslutande? Kan de inte snarare komplettera varandra? I podden inleder vi med att kommentera debatten i Dagens Nyheter om mirakler och om det finns en tendens att reducera det transcendenta till något helt immanent, som Maria Schottenius antydde i sin krönika "Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler".

Tidsangivelser för avsnittet:

• 00.45-07.35 Diskussion om mirakeldebatten i Dagens Nyheter
• 07.35- 19.15 Har vi behov av naturlig teologi?
• 19.15 Presentation och diskussion av Alister McGraths bok. Naturlig teologi eller naturteologi?
• 37.50 Närmare presentation av McGraths form av naturlig teologi, hur det sanna, det goda och det sköna pekar mot Gud.

OBS: Föreläsningen vi tipsar om i slutet av podden är den 12 februari, inte den 5 februari som vi felaktigt säger i podden. Se mer information här: https://www.facebook.com/events/2026819064263903/

I det nya avsnittet av Tro & Förnuft-podden diskuteras Magnus Abrahamssons avhandling "Jesu uppståndelse som historiskt problem" (2001, Uppsala Universitet). En hel del av avhandlingen och diskussionen kretsar kring upplysningens utmaningar mot kristen teologi vad gäller tanken att Gud verkar, hur Rudolf Bultmann respektive Wolfhart Pannenberg responderar på den utmaningen och hur man generellt kan tänka om relationen mellan historia och mening, Guds relation till historien och Jesu uppståndelse och dess innebörd. Bultmann gör en existentiell läsning av kristendomen, och menar att man missförstår budskapet om man tror att det handlar om att Gud verkade på ett objektivt sätt i historien. Gud blir då ett objekt och inte en levd erfarenhet. Pannenberg menar att uppståndelsen är nödvändig för att människans existens ska vara meningsfull och menar sig kunna visa att historiskt är Jesu uppståndelse mer trovärdig än förnekandet av uppståndelsen. Avhandlingen är mycket intressant och vi hoppas att lyssningen blir det också!

Hållpunkter

• 00.40: Inledning och presentation av avhandlingens struktur och vår diskussion
• 05.30: Upplysningens betydelse för bibelvetenskapen
• 15.30: Presentation av Bultmann
• 19.10: Avmytologiseringen
• 22.20: Kritisk fråga till Bultmann: Vad är budskapet bakom myten?
• 27.30: Hur kan den historiske Jesus vara oviktig för Kristendomen?
• 28.20: Om dikotomin mellan den empiriska och den meningsfulla historien
• 31.00: Presentation av Pannenberg
• 32.00: Pannenbergs ljuserfarenhet
• 37.30 Autentisk existens
• 39.20 Hans-Georg Gadamer om mening och historia:
• 43.00: Erfarenhet och tolkning
• 44.00: Lonergans kritik av positivismens syn på kunskap
• 46.00: Distans som nödvändig för förståelse
• 52.00: Pannenbergs argument för uppståndelsen
• 54.30: Uppståndelsen som historisk och symbolisk händelse

Länkar:

• "Påverkar forskningens Jesus trons Kristus?" artikel av Bengt Holmberg, professor emeritus i Nya testamentets exegetik vid Lunds Universitet: http://www.kyrkligfornyelse.org/post-18
• N T Wright: Can a Scientist Believe the Resurrection? Föredrag vid Faraday Institute for Science and Religion: http://faraday.st-edmunds.cam.ac.uk/Multimedia.php?Mode=Add&ItemID=Item_Multimedia_151&width=720&height=460 Textformat: https://www.faraday.st-edmunds.cam.ac.uk/CIS/Wright/lecture.htm
• En sammanfattning av N T Wrights argument: https://winteryknight.com/2017/04/16/n-t-wright-lectures-on-the-seven-mutations-caused-by-resurrection-of-jesus-3/

I detta program utforskar vi kopplingen mellan filosofi och liv, vad filosofiska erfarenheter är, om relationen mellan det meningsfulla och det mätbara, tillsammans med filosofen Jonna Bornemark, vars sommarprogram kan höras här. Jonna Bornemark är lektor och docent i filosofi vid Södertörns högskola och har på senare tid intresserat sig för vad hon kallar för "mätbarhetssamhället" – att vi i vår tid har ett stort fokus på att dokumentera och reglera allt fler offentliga och privata verksamheter. Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva aktiviteten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en "förpappring" av dynamiska verksamheter. Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av begreppen "ratio" och "intellectus" – som vi talade om i förra podden. Bornemark har tillämpat dessa begrepp i en analys av New Public Management och den typ av dokumentation och regel-styrning som kännetecknar många vårdande yrken i offentlig sektor, men också förekommer en hel del inom högskola och universitet. Kärnan i NPM är ett fokus på det mätbara som man kan dokumentera att man gör. Men problemet med detta fokus på dokumentation och mätbarhet är att det kan frånta uppmärksamhet från den faktiska verksamheten och de konkreta behoven i den specifika, enskilda, unika situationen. Ett exempel som Jonna Bornemark tar upp är ett äldreboende där en av de anställda uppfattar att en av de boende har ganska svår ångest. Men istället för att försöka prata med denne och ta reda på vad som skulle kunna göra det bättre, drar personalen igång en omgång fia med knuff, eftersom det innebär att man kan klicka för en ruta som kommer bidra till målet att "höja aktivitetsnivån" på boendet. Det konkreta, individuella, kallar Cusanus för "minima" och det största, oändliga, kallar Cusanus för "maxima". Dessa når vi inte genom "ratio" – genom det kalkylerande, räknande förnuftet – utan genom "intellectus" som har en sensibilitet och känslighet för det som inte låter sig mätas, vägas och objektifieras. Konflikten mellan denna lyhördhet för de konkreta behoven i en specifik situation och att följa en mall har stora likheter med skillnaden mellan dygdetik och regeletik. Den dygdige människan har en inre hållning som gör henne disponerad att respondera empatiskt, men det förutsätter en empatisk känslighet som gör henne förmögen att läsa av andra människor och deras behov. Det går ju såklart inte att reglera varje enskilt möte: istället är det, menar Jonna Bornemark, genom att ge utrymme för det personliga och det individuella i varje möte som vi kan bli bra på det vårdande mötet. Det handlar alltså snarare om att bli ett ansvarsfullt och lyhört subjekt i mötet med andra, än att styras av standardiserade manualer. Men intellectus är inte bara en känslighet för det "partikulära" det är också en känslighet för det största (maxima). Denna sensibilitet för maxima öppnar oss för tillvarons grundvillkor och grundfrågor. Men precis som vår känslighet för "minima" har minskat i moderniteten genom ett förlitande på generella, "objektiva" regler, har vår känslighet för "maxima" – tillvarons yttersta karaktär – minskat, genom att vi har en common sense-artad förståelse av att den "objektiva verkligheten" är utan egentligt värde eller mening – den utgörs ju endast av materiens minsta byggstenar. Det kan göra att vi tänker att det vi erfar i djupa personliga, existentiella erfarenheter endast är "subjektiva" attityder som inte har något med verkligheten att göra. Verkligheten kan inte avslöja sig för intellectus, utan enbart för ratio, tänker vi oss. Paradoxalt nog kan man alltså konstatera att moderniteten, som på många sätt sägs vara den period då individen träder fram, har inneburit ett tillbakaträdande av individen eller personen, både i den byråkratiska organisationen (som gäller nästan alla organisationer där vi är verksamma) och i det att vår filosofiska sensibilitet har tonats ner. Men att filosofera är i grunden att konfronteras och engageras personligen i mötet med andra människor och tillvaron i stort. Att våga bli ett subjekt inför den andre – och inför tillvaron.

I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet.

Hållpunkter i poddavsnittet:

• 0-1 min Presentation av dagens program
• 1-11 minuter: Återkoppling från förra programmet 1 – 8 min: vad betyder "analogia entis"? 8 – 11 minuter: Vad har den klasssiska teismen, som Hart talar om, för relevans för kristen tro?
• 11- 14.30: Presentation av dagens tematik och Toril Moi
• 14.30 – 19.00 Vår ingång till Pieper
• 19.00: Vad innebär begreppet Leisure?
• 23.00 Leisure är utrotningshotat
• 25.00 Kopplingar mellan Piepers analys av samhället och Marx' samhällskritik.
• 26.45 Har vår fritid blivit instrumentaliserad idag?
• 28.00: Begreppen ratio och intellectus
• 34.30: Miljö och omvärld
• 40: Vad är förundran?
• 43: Filosofisk reflektion och dess relation till hopp

"Filosofin börjar med förundran" säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den "teoretiska inställningen" som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull. För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål. I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla. Begreppet "leisure" som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som "leisure" möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för "intellectus" (som kan översättas med förståelse) i motsats till "ratio" som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet.

Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av "ratio" och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar "intellectus". Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant.

Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus) respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för att jag är (ratio). Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som kännetecknas av "ratio" så har vi redan ett mål med vår uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. "Intellectus" är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och tilltalad av omvärlden, och av vännen. Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer, utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att vara okritisk. På vissa sätt framstår den "kärleksfulla och rättfärdiga" blicken som en syntes av ratio och intellectus. Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken uppmärksamheten är en form av bön. Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga.

Att beskriva Gud: låter det sig göras? Augustinus sa att "Om du förstår det, så är det inte Gud" och Gregorius av Nyssa talade på 300-talet om människans tendens att låsa in Gud i ens egna begreppsliga ramar. Simone Weil liknar den intelligenta människan som är stolt över sin intelligens vid en fånge som är stolt över sin stora cell. Verkligheten, och Gud som den yttersta verkligheten, är större än vad vi människor kan konceptuellt ringa in. Detta är den klassiska traditionen inom kristendomen enig om. Vi kan inte definiera Gud - vilket ordagrant betyder att ange gränserna för något. Och just det faktumet säger något om Gud: Gud är större än våra kategorier. Detta beror inte bara på våra begränsningar, utan också på Guds obegränsade vara. Gud är inte en individ i en kategori av ting, utan den som allting får sin existens ifrån. David Bentley Harts bok "The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss" är en slags filosofisk pamflett riktad emot vad Hart menar är en specifikt modern missuppfattning om vad den klassiska kristna traditionen menar med Gud - och vad man menar med Gud i många andra religiösa traditioner också. Denna moderna uppfattning har gjort Gud till en stor individ. Men den klassiska teismen tänker inte på Gud som en individ i ett metafysiskt universum, utan som själva varat - "ipsum esse" som Thomas av Aquino (1225 - 1274) säger - som alla varelser ytterst sett får sin existens ifrån. Hart menar att denna "objektifiiering" av Gud - där Gud blir ett ting - är en stor anledning till att gudstron har blivit osannolik för många människor i den moderna världen. Det beror inte på allt nytt vi har lärt oss genom exempelvis den vetenskapliga revolutionen utan på allt som vi har glömt bort. Det Hart framför allt menar att vi har glömt bort är den klassiska teismens Gudsförståelse. Enligt denna Gudsförståelse är Gud "varats fullhet" som allt som finns är beroende av. Det är alltså snarare så att världen finns "i" eller "genom" Gud än att Gud skulle vara ytterligare ett ting i en total uppräkning av allt som finns i Universum. Samtidigt innebär inte detta en panteistisk syn på världen, just genom att världen får sin existens som en gåva så är den inte själv nödvändig. Även om David Bentley Hart är kristen och bejakar den kristna uppenbarelsen, så menar han att många religiösa traditioner i grunden är eniga om denna förståelse av Gud: Gud är inte en individ eller ett ting i världen, utan den nödvändiga grunden för att det ska finnas en värld.

Hart kopplar detta till Paulus påstående på Areopagen att "Han är ju inte långt borta från någon enda av oss: i honom är det vi lever, rör oss och är till" och kontrasterar det med en syn där Gud så att säga finns i universum.

Relaterad till denna objektifiering av Gud kan ligga en annan typ av religionskritik, där man uppfattar Gud som en godtycklig makthavare, och inte sanningen, godheten och kärleken själv. Om Gud är varats fullhet så är han godheten själv och inte en godtycklig lagstiftare som vill stifta lagar för att begränsa mig.

Gud är kärleken, godheten och skönheten och att omvända sig till denna är att växa som människa, inte att begränsa sig. Att närma sig den oändliga källan till allt gott, sant och skönt, kan inte vara att begränsa sig; det är att öppna sig för verkligheten.

Så Gudsbegreppet har stora konsekvenser för hur vi uppfattar relationen mellan oss själva och Gud, och mellan Gud och världen, och därmed också för synen på ateismens religionskritik som tycks revoltera mot en förminskad bild av Gud.

En annan tematik som Hart diskuterar är medvetandet och dess plats i naturen. Hart ser en konflikt mellan existensen av medvetande och naturalism - tanken att naturen är det enda som existerar. Men är det kanske snarare den reduktiva naturalismen som har problem med medvetandets existens? Är det kanske snarare medvetandets innehåll - logiska principer och moraliska värden - som pekar utöver naturen, snarare än medvetandets existens?

Välkommen att lyssna!

I det sjätte avsnittet av Tro & Förnuft-podden samtalar vi med Erik Åkerlund, som är lektor i filosofi vid Newmaninstitutet om vad tro och förnuft egentligen är, och vad relationen är mellan vetenskap, filosofi och tro. För att diskutera detta utgår vi delvis från dokumentet "Fides et Ratio" som författades 1998 av påven Johannes Paulus II och som bearbetar frågan om relationen mellan tro och förnuft. Johannes Paulus beskriver här relationen mellan tro och förnuft som komplementära i sökandet efter sanningen om tillvaron och om människan. Förnuftet är nödvändigt men inte tillräckligt för att förstå verklighetens djup, som är Gud själv. Tron fullkomnar och kompletterar - går utöver, men inte emot - förnuftet.

Vi pratar även om den utbredda sanningsrelativismen som fångas i uttrycket "alternativa fakta" och reaktionen emot denna som uttrycks i fenomen som "March for science". Vi diskuterar om filosofin behöver få en renässans för att vi ska kunna återupprätta tron på en sanning som är nåbar men inte begränsad till det naturvetenskapliga: om vetenskap vilar på filosofiska förutsättningar är vetenskapen beroende av filosofin och att människan i filosofin inte är utlämnad åt löst tyckande, annars drabbar detta i slutändan också vetenskapen. Filosofin är den gren som vetenskapen sitter på. Hållpunkter (cirkatider): 0 - 10 minuter: presentation av Erik Åkerlund. Diskussion kring sanningsrelativism som uttryck för filosofins kris. Vi tar upp fenomen som "alternativa fakta" och "march for science" med mera. 10 min: Vad är egentligen "tro"? Vad är "förnuft"? Vad är "vetande"? Är vetande en form av tro? Kan förnuftet utröna mer än det naturvetenskapliga? 24.30 min Presentation av encyklikan "Fides et ratio" 36 min: Filosofi som sökande efter meningen med tillvaron. 48 min: Hur ser ett katolskt perspektiv på relationen mellan tro och förnuft ut? 55 min: Hur såg Johannes Paulus II filosofi ut? Länkar: "Vad menas med tro och vetande?" artikel av Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi. Encycklikan "Fides et Ratio" på engelska. Filosofiska rummet om "scientism". Recension av Mikael Stenmarks (professor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet) bok "Scientism".

I det femte avsnittet av Tro och Förnuft-podden tar vi oss an frågan om mirakler: kan det vara förnuftigt att tro på mirakler?

Det mest välkända filosofiska argumentet mot mirakler, alltså Humes argument, diskuteras och analyseras.

Vi kommer även in på frågan om det finns några väldokumenterade nutida mirakler, eller åtminstone händelser som är vetenskapligt oförklarliga, som tillfrisknanden, innan vi sedan fokuserar all uppmärksamhet på avsnittets huvudfråga, den kristna traditionens centrala mirakelberättelse: Jesu uppståndelse från de döda.

Skäl för och emot uppståndelsen som förklaring ges och vi diskuterar hur ens världsbild spelar roll för vilken förklaring man föredrar.

I det fjärde avsnittet av Tro & förnuft analyseras två debatter:

Först debatten som handlar om huruvida forskaren måste utesluta allt övernaturligt i Jesu liv eller efter Jesu död, som pågått i Dagen de senaste månaderna. Bakgrunden till den debatten är Cecilia Wassén och Tobias Hägerlands bok "Den okände Jesus: berättelsen om en profet som misslyckades" där författarna menar att de som historiker måste förklara allt i historien som "verkan av en känd inomvärldslig orsak". Det tycks innebära att en historiker aldrig kan överväga att något övernaturligt, som uppståndelsen, skulle kunna ha ägt rum.

Är det en rimlig position?

Vi analyserar också Adam och Eva-debatten som Stefan Swärd initierade då han menade att man som kristen måste betrakta Adam och Eva som två konkreta historiska personer. Detta diskuterar vi i ljuset av kyrkohistoriska perspektiv och evolutionsteorin.

En längre reflektion om den första debatten, skriven av Christoffer, finns här: "Måste den akademiska teologin vara naturalistisk?"