Tro och förnuft

Vad är kärnan i religiös tro? I sin intressanta bok The Meaning of Belief: Religion from an Atheist's Point of View (Harvard University Press, 2017) försöker den ateistiske filosofen Tim Crane att så ärligt och rättvisande som möjligt beskriva vad han uppfattar som kärnan i ett religiöst förhållningssätt. Kärnan är, menar Crane, att man har en "religiös impuls" som är att se denna värld i relation till en större, transcendent moralisk verklighet som man på olika sätt försöker vara öppen för och orientera sitt liv efter. I sin bok ger Crane många bra beskrivningar av religiös tro och tillbakavisar de ateistiska tänkare som framförallt ser religiös tro som en misslyckad form av vetenskap. Hållpunkter i programmet: 3.50 Presentation av Tim Crane

5.25: Spaning utifrån Stormens utveckling om "The Triumph of the Therapeutic" och existentiell smärta. Länk: Jennifer A Freys artikel om lycka som ett sätt att leva. 12.20: Presentation av The Meaning of Belief

16: Crane kritiserar de som tror att religionen primärt handlar om att förklara uppkomsten av vissa fenomen i Universum.

17: Den transcendenta moraliska ordningen står inte emot, utan inkluderar och går utöver, det goda i världen. 20: Tim Crane som en pessimistisk ateist.

31: Hur lokaliserar man etisk och rationell normativitet i en naturalistisk världsbild? 42.50: Apropå Lapo Lappins analys av hur den svenska Coronastrategins normativa ställningstaganden presenterades som uttryck för rent empiriska slutsatser. 36.50: Är människans förmåga att ställa de yttersta, existentiella frågorna nyckeln till Universums mening, eller uttryck för ett tänkande som gått fel? 44.50: Hur skulle en motsvarande bok som riktar sig till troende ser ut? Det vill säga en bok som vill nyansera troende människors perspektiv. Länkar: Lapo Lappins artikel om hur Sveriges normativa ställningstaganden i Cronapandemin tenderade att läggas fram som uttryck för "ren empirisk vetenskap" i svensk offentlighet. Jennifer A. Freys podcast: "Sacred and profane love".

I sin bok Dependent rational animals vill MacIntyre lyfta fram en bortglömd insikt: människan är ett djur, en biologisk varelse som är starkt beroende av sin omgivning för att kunna mogna till den specifikt mänskliga formen av liv. Människan är ett djur, men har en kapacitet att ta ett steg tillbaka i relation till sina omedelbara impulser, reflektera över och välja mellan flera olika framtida scenarior. Denna förmåga gör att hon behöver bli en "independent practical reasoner" eller ett moraliskt reflekterande subjekt, som tar ställning på ett i en mening oberoende, men reflekterat vis. MacIntyre är en skotsk filosof, verksam vid Notre Dame i USA som med sin bok After Virtue (som kom 1981) bidrog starkt till dygdetikens renässans under slutet av 1900-talet. I Dependent rational animals (som kom 1999) vill MacIntyre koppla dygdetiken tydligare till människans biologiska natur: en etik som inte tar hänsyn till att vi är biologiska varelser blir irrelevant, menar MacIntyre: "no account of the goods, rules and virtues that are definitive of our moral life can be adequate that does not explain (...) how that form of life is possible for beings who are biologically constituted as we are, by providing us with an account of our development towards and into that form of life." (s. X) En dygd är en internaliserad disposition som bidrar till människans blomstrande. Till skillnad från regeletiken så betonar dygdetiken att en "god människa" är någon som gör det den vill, även om dennes vilja är formad i enlighet med det som leder till blomstring. Till skillnad från andra djur så når inte människan sin blomstring genom att enbart följa sina omedelbara impulser. På det viset finns ett slags avstånd mellan människan och hennes biologiska impulser. Dygdetiken handlar om att odla upp en spontanitet för de handlingar och förhållningssätt som leder till blomstring.

Eva Cronsioe växte upp i ett, som hon säger, städat frikyrkligt hem där tron inte gjorde några större avtryck. Som tonåring kom hon i kontakt med den karismatiska Jesus-rörelsen - en slags förnyelserörelse som bland annat inspirerades av och drog fram bland 60- och 70-talens hippierörelse. Cronsioe beskriver mötet med Gud i Jesusrörelsen som en varm omfamning - som snabbt förbyttes i sin motsats. Teologin var starkt dualistisk och Gud tycktes ha två ansikten: ett i Jesus och ett annat i en vred Gud som var arg på hela världen och som bara kunde tillfredsställas genom Jesu död. Denna kluvna teologi skapade också en inre kluvenhet. Världen blev dualistisk: skapelsens godhet fanns bara i kyrkan och "världen" var bara fallen. Cronsioe distanserade sig från dessa sammanhang och kom sen att verka som "livsåskådningsjournalist" på Sveriges Radio och Sveriges Television i flera decennier. "Ett bra sätt att få brottas med frågorna utan att bekänna färg" som Cronsioe säger. I början av 2000-talet hittar Eva Cronsioe tillbaka till tron, men i en annan form och blir 2005 präst i Svenska kyrkan. I sin bok Gud i verkligheten beskriver Eva sin resa in i och ut ur Jesusrörelsen och hur hon fann en annan form för sin tro, bland annat med hjälp av de tre tänkare som presenteras i boken: Emilia Fogelklou (1878-1972), K. E Lögstrup (1905-1981) och Ignatius av Loyola (1491-1556). Kärnan i den spiritualitet Cronsioe uttrycker är att skapelsen är i grunden god och "sakramental" - alltså en bärare av Guds godhet. Synden kan bara förstås mot en mer fundamental godhet: människan i grunden god men synden förstör och bryter ner henne. Problemet med synden är inte i första hand att den gör Gud arg utan att den bryter ner människan. Gud sänder sin Son inte för att han är vred utan för att upprätta och fördjupa relationen mellan skapelsen och Skaparen.

Detta samtal är det första i en serie av två avsnitt som utforskar processer av att lämna (detta avsnitt) eller förändras och komma tillbaka till tron (nästa avsnitt). Rapporten "Här för att stanna" diskuterades av oss i ett tidigare avsnitt, men även i podden Ex-vangeliet där Amanda Lundin samtalade med programledaren Hanna Larsdotter om rapporten. Vi hade en gemensam kritik: en rapport som vill förstå varför många unga lämnar (fri)kyrkan behöver prata med dem som har lämnat. I detta samtal pratar vi med Amanda Lundin, som berättar om sin väg ut ur tron och som dessutom ger en del råd till kyrkan. Det går att dra paralleller mellan Amandas berättelse och en undersökning av The Barna Group där man intervjuat mer än 1000 ungdomar i åldern 18-29 år om varför de lämnat kyrkan. Utan att påstå att alla berättelser är likadana kan man ändå notera ett par likheter mellan Amandas berättelse och de berättelser som The Barna Group möttes av (se gärna deras lista på sex huvudskäl): 1. Bristen på teologiska tolkningsredskap för att integrera teologi med det vi lär oss om världen via exempelvis naturvetenskapen . Om man, som Amanda säger, kan googla hur gammal jorden är men ens pastor säger något annat så uppstår också en förtroendekris. 2. Ett tydligt "vi och dem-tänkande" där det blir starka åtskillnader mellan kyrkan och världen. Länkar: Amandas hemsida. Artikel av Peter och Christoffer om behovet av att ge unga teologiska redskap för att integrera ett vetenskapligt perspektiv på världen: Svik inte de unga: tro och vetenskap går att förena.

Den kristna tron bygger på ett anspråk om att Gud har gett sig till känna eller "uppenbarat" sig själv. Men vad innebär uppenbarelse? Gunton tar fasta på att all kunskap om en verklighet som är utanför oss själva kräver en slags uppenbarelse: det är bara om världen "delar med sig" av sig själv som vi kan få kunskap om den. Vi kan bara få kunskap om varandra om vi "avslöjar" oss för varandra. Gud har avslöjat sig själv i historien på ett sätt som människor kunde förstå och ta till sig. Därför har uppenbarelsen alltid både en tidlös och en tidsbunden aspekt. Enligt kyrkan har uppenbarelsen sitt klimax i att Gud blir människa i Jesus. Där blir det tydligt att Gud i slutändan inte uppenbarar information om sig själv, utan sig själv. Syftet med uppenbarelsen är inte information om Gud utan gemenskap mellan Gud och människa. Uppenbarelsens syfte är ytterst att föra människor in i treenighetens inre liv. Colin Guntons bok A Brief Theology of Revelation är en systematisk reflektion kring vad kyrkan menar med uppenbarelse. Gunton försöker skriva fram en syn på uppenbarelse som både tar hänsyn till att den har sitt ursprung i Gud, men traderas, medieras och tolkas i den kristna gemenskapen. Samtidigt väcker anspråket om uppenbarelse fundamentalteologiska och religionsfilosofiska frågor, meta-teologiska frågor som Gunton ställer men inte egentligen besvarar. Kanske beror det på att Guntons verktyg är den systematiska teologins, medan frågorna är fundamentalteologiska eller religionsfilosofiska. (Fundamentalteologin beskrivs ibland som en filosofisk "hjälpdisciplin" till den systematiska teologin.)

I detta avsnitt får vi lyssna till Mats Wahlberg, lektor och docent i systematisk teologi vid Umeå universitet som presenterar och analyserar filosofen David Humes (1711-1776) kritik mot tanken på mirakler. Wahlberg visar att Humes definition av mirakler som en händelse som "bryter" mot naturlagarna inte är den traditionella förståelsen. Den traditionella förståelsen är istället att mirakler är en händelse där Gud verkar utöver naturlagarna. Om något som går utöver en naturlag också bryter mot en naturlag skulle vi behöva säga att magneten bryter mot gravitationslagen när den får en spik att lyfta (i kraft av elektromagnetiska lagar). Men det säger vi inte, vi säger att magneten verkar utöver gravitationen. Alltså kan man inte säga att mirakler - som Hume tycks tänka - skulle falsifiera naturlagarna. De är bara - om de är verkliga - exempel på att Gud har verkat utöver naturens kapacitet. Oftast verkar Gud enligt den kristna tron genom naturen, men ibland verkar Gud också utöver naturens kapacitet. I inget fall bryter Gud dock mot naturlagarna.

Detta är den första föreläsningen från serien "Mötesplats för teologi, filosofi och samhälle" som vi sänder i podden. Framöver kommer vi att regelbundet sända material från denna serie. Se gärna: www.facebook.com/motesplatser för att få information om serien. I denna föreläsning talar Joel Halldorf, lektor och docent i kyrkohistoria, utifrån sin senaste bok: "Gud: Jakten. Om existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet." Den första halvtimmen är Halldorfs föreläsning och sedan följer en frågestund på ungefär en timme.

I detta avsnittet av Tro & förnuft diskuterar vi frågan varför uppemot hälften av alla som vuxit upp i kyrkan lämnar den när de når vuxen ålder. (På torsdag den 18 mars klockan 12.30 är alla som vill varmt välkomna att diskutera avsnittet och denna fråga med oss i ett Clubhouse-samtal som Robert Tjernberg, chefredaktör för Sändaren, är värd för.) Vi diskuterar detta dels utifrån rapporten "Här för att stanna" som utförts av organisationen Bibeln idag och som försöker analysera detta faktum och vad kyrkan kan lära av det, dels utifrån podden Ex-vangeliets kritik av rapporten, och dels utifrån våra egna reflektioner. Styrkan i rapporten, som vi ser det, är att den ger ett språk för tre dimensioner i människors erfarenhet av att vara troende: 1. Kognitiva eller intellektuella dimensionen. 2. Känslomässiga (eller kanske bättre sagt: andliga och existentiella?) dimensionen.

3. Den sociala dimensionen: relationer i församlingen. Den stora svagheten i rapporten – och där är vi eniga med Ex-vangeliet – är att man inte frågat de som lämnat om varför de lämnat. Det sägs i rapporten att detta vore en viktig uppgift men det sägs också, något märkligt, att de valde att inte göra det dels eftersom underlaget skulle bli för stort och dels för att det kunde vara svårt att komma undan "konstruerade berättelser". Det sistnämnda är ett märkligt argument. Så till det som saknas i rapporten, eller kanske snarare det som saknas i (fri)kyrkan: När man lyssnar på ex-vangeliet-podden var det tydligt att det som för dem var "nerven" i deras vandring från en tro var just intellektuella tvivel. Inom frikyrkan finns det ibland en önskan om att göra om alla tvivel till känslomässiga tvivel. (Denna tendens kan lite tillspetsat beskrivas med uttrycket: "Om allt man har är en hammare ser allting ut som en spik.") Men vi lever i en alltmer intellektuell kultur, samtidigt som det man får med sig om man går till kyrkan är en form av teologi som i mångt och mycket rör sig mer på det vardagliga tänkandets nivå.

Kyrkan behöver ge hjälp för människor att kunna relatera sin tro till en vetenskaplig världsbild. Tips/saker vi nämner i podden: Teologisk reflektion (av Christoffer) om övergången till en vuxen tro: "Teologi och vetenskap i en vuxen tro" Tidskriften Pilgrim.

Med tanke på Gud: en introduktion till religionsfilosofins grunder. Santal mellan Erik Åkerlund och John Sjögren i Signumpodden om Hans Urs von Balthasar. Ett föredrag av John Haught, katolsk teolog, specialiserad på relationen mellan vetenskap och religion. (På torsdag den 18 mars klockan 12.30 är alla som vill varmt välkomna att diskutera avsnittet och denna fråga med oss i ett Clubhouse-samtal som Robert Tjernberg, chefredaktör för Sändaren, är värd för.)

I detta samtal med Eleonore Stump (professor i filosofi vid Saint Louis University i USA) diskuterar vi hennes resonemang i boken Wandering in Darkness: Narrative and the Problem of Suffering som vi har diskuterat i tre avsnitt i podden. Frågor: Varför kallar hon sin respons för ett "försvar" och inte en "teodicé"? Ska hennes bok läsas som ett "globalt försvar" eller som en slags filosofisk "andlig övning"? Finns det en risk att hennes försvar lägger ytterligare en börda på den lidande, att den som lider förväntas inte bara stå ut med sitt lidande utan dessutom finna en försonad relation till Gud i detta? (Stump svarar: egentligen är det inte så att människor behöver uppnå frid och försoning i relation till Gud, snarare är det så att de måste bibehålla en riktning mot det goda - ett slags hopp om och längtan efter det goda.) Varifrån kommer människors intuitiva förståelse av "det goda" ifrån, som Stump menar ligger bakom både fenomen som skam och skuld? Även om det finns kulturellt betingade sådana föreställningar som ibland är missvisande, så menar Stump att det i djupet av den mänskliga personen finns en slags medvetenhet om vad som bidrar till blomstring.