Ulf Rehnholm - I huvudet på en konstnär

I detta avsnitt tar Ulf Rehnholm med oss på en resa tillbaka till fotografins rötter. Till en tid då bilder skapades långsamt, med tålamod, nyfikenhet och naturens egna pigment. Här berättar han om anthotypi, en miljövänlig och poetisk fotografisk process från 1800-talet, där blommor, blad och kryddor blir till ljuskänsliga färger som bleks fram av solen.

Ulf delar med sig av sin egen längtan tillbaka till mörkrummets magi, där bilder långsamt växer fram i framkallningsbadet. Men han beskriver också hur digitaliseringens tempo förändrat vårt sätt att skapa och varför han själv återvänder till analoga metoder för att hitta eftertanke, närvaro och kreativ fördjupning.

Avsnittet går igenom anthotypins historia, från Mary Somervilles banbrytande forskning till John Herschels experiment, och vidare till Ulfs egna nördiga tester med afrikansk lilja, tagetes, pelargon, paprika och gurkmeja. Steg för steg förklarar han hur du själv kan skapa dina egna bilder med denna långsamma, hållbara och förtrollande teknik.

Vi får också en inblick i hans pågående konstprojekt, där han porträtterar träd med anthotypi inför utställningen Balans. Här blir själva blekningen en del av verket – en symbol för hur våra skogar försvinner, lager för lager, i takt med tiden och människans påverkan.

Detta är ett avsnitt för dig som vill sakta ner, återupptäcka hantverket och låta naturen bli en del av ditt skapande. En hyllning till tålamodet, experimentlustan och den fotografiska bildens ursprungliga magi.

Du hittar resultaten från mina erfarenheter av anthotype på https://www.instagram.com/ulfrehnholm/ 

Här berättar Ulf Rehnholm om grupputställningen Den sköra tråden, som visades i Klosters kyrka i Eskilstuna 2016. Tillsammans med Christina Lindblom och AnnMargret Johansson Pettersson skapade han en utställning där barns utsatthet, sårbarhet och behov av stöd stod i centrum. Allt gestaltat genom tre helt olika konstnärliga uttryck.

Efter tidigare projekt med änglabilder och porträtt av nyanlända, tog Ulf steget vidare in i ett mer politiskt och samhällsengagerat bildskapande. I Den sköra tråden riktade han blicken mot ensamkommande barn och lät dem framträda som stjärngossar. Inte som dekorativa figurer, utan som symboler för ljus, hopp och mod i en tid av osäkerhet. De sex porträtten, placerade högt upp på kyrkväggarna och fick en närmast helgonlik närvaro som ställde frågor om utanförskap, ansvar och vuxenvärldens roll.

Christina Lindbloms grafiska blad, tryckta på rispapper och behandlade med bivax, hängde som sköra slöjor kring altaret och lät ljuset avslöja motiv av ensamhet och hopp. AnnMargret Johansson Petterssons keramiska skulpturer gav kropp åt tystnaden, åt det som gör ont, det som skaver, det som ofta förblir osagt. Tillsammans fyllde verken hela det mäktiga kyrkorummet och skapade en vandring genom utsatthet, styrka och mänsklig sårbarhet.

Ulf berättar också om stjärngossarnas historiska rötter, från medeltida julspektakel till dagens luciatåg, och hur traditioner kan bära på både ljus och mörker. Genom att väva samman historia, samtid och personliga erfarenheter visar han hur konsten kan bli ett verktyg för att förstå vår tid – och för att ge röst åt dem som annars riskerar att inte bli hörda.

Avsnittet avslutas med en reflektion över dagens samhälle, där resurser till barn och unga ofta minskar samtidigt som kraven på dem ökar. Den sköra tråden blir därmed inte bara en utställning, utan en påminnelse om vårt gemensamma ansvar. Precis som stjärngossen bär sin ljusstjärna, behöver vi tillsammans bära hoppet vidare.

I detta avsnitt utforskar Ulf Rehnholm hur vårt seende formas, inte bara av ögat, utan av hela vår livserfarenhet. Med utgångspunkt i vardagliga observationer, som att byta väg till jobbet eller flytta en tavla till ett annat rum, öppnar Ulf upp för en större diskussion om hur vi uppfattar världen och varför vi ibland slutar se det som finns rakt framför oss.

Genom exempel från både vardagen och konsten visar han hur våra minnen, känslor, förväntningar och till och med vår hälsa påverkar hur vi tolkar synintryck. Vi får också höra om den klassiska psykologiska illusionen med gorillan som ingen ser, en påminnelse om hur selektiv vår uppmärksamhet faktiskt är.

Avsnittet går sedan djupare in i seendets mekanik: hur ljuset färdas genom ögat, hur näthinnans tappar och stavar arbetar och hur hjärnan skapar den bild vi upplever som verklighet. Men lika mycket handlar det om filosofiska perspektiv. Schopenhauer, Nietzsche och andra tänkare vävs in i resonemang om subjektivitet, perception och vad det egentligen innebär att ”se på riktigt”.

Ulf berättar också om sina egna fotoprojekt, från fotomontage till internationella dubbelexponeringar och hur han medvetet låter bilder tala med varandra för att skapa nya betydelser. Genom att kombinera motiv, sammanföra världar och leka med betraktarens förväntningar vill han öppna upp för ett seende som är långsamt, nyfiket och djupt.

Avsnittet blir en inbjudan att stanna upp, att låta blicken vila och att våga se bortom det uppenbara. För det vi ser är inte alltid det vi tittar på och ibland krävs det bara en liten förskjutning för att världen ska framträda på nytt.

I detta avsnitt fördjupar sig Ulf Rehnholm i ett av sina mest återkommande teman – tiden. Vad innebär det att leva i ständig förändring och hur kan konsten hjälpa oss att förstå det som annars glider oss ur händerna? Genom fotografi, experiment och filosofiska reflektioner utforskar Ulf hur tiden både formar oss och låter sig fångas i ögonblickets sköra ljus.

Vi får följa med från barndomens första fascination inför kamerans förmåga att frysa en hundradels sekund, till avancerade hålkameraprojekt med halvårslånga exponeringar där solens bana ritar drömlika spår över himlen. Ulf berättar om hur slutartiden blir ett verktyg för att gestalta tidens flyktighet, ibland som frusen rörelse, ibland som suddiga avtryck av något som redan håller på att försvinna.

I bildserien Dokumenterade avtryck tar han experimentlustan ännu längre, när han skapar rayogram direkt mot sitt eget huvud och låter ljuset tränga igenom fingrarna som en sorts själslig röntgen. Resultatet blir bilder som liknar etsningar av minnen, känslor och rörelser – fragment av tid som både döljer och avslöjar.

Genom hela avsnittet återkommer en central fråga: Hur påverkar tiden våra liv, våra relationer och vår förståelse av oss själva? Och hur kan konsten hjälpa oss att stanna upp, se klarare och kanske ana mönster i livets till synes slumpmässiga väv?

Välkommen att lyssna till ett avsnitt som bjuder in till eftertanke, nyfikenhet och en djupare förståelse för tidens märkliga, ständigt närvarande kraft.

I avsnitt 25 fördjupar sig Ulf Rehnholm i minnenas natur. Hur de formas, förändras och ibland förskjuts över tid. Utgångspunkten är bildserien Tider att minnas, inspirerad av ett märkligt barndomsminne från Årby 1973, då Sivert Lindholms offentliga verk Skulpturmiljö placerades i lekparken mellan husen. Ett minne som visade sig vara lika gåtfullt som platsen själv.

Genom fotografi, experimentella framkallningstekniker och ett ständigt ifrågasättande av det egna minnet, undersöker Ulf hur våra inre bilder både kan vara sanna och samtidigt djupt opålitliga. Med hjälp av Lomo‑kamerans särpräglade uttryck och oväntade kemiska processer skapar han bilder som speglar minnets oskärpa, dess kornighet och dess förmåga att förändras varje gång vi återkallar det.

Avsnittet rör sig mellan personliga berättelser och filosofiska perspektiv. John Locke, Daniel Schacter och Nietzsche vävs in i resonemang om identitet, perception och hur våra erfarenheter färgar allt vi minns. Vad är egentligen ett minne? Vilka spår lämnar vi efter oss? Och vad händer när våra minnen inte längre stämmer överens med verkligheten?

Ulf reflekterar också över barndomens särskilda kraft. Hur tidiga upplevelser formar vår självbild och hur avståndet i tid gör det möjligt att se samband som tidigare varit dolda. Genom konsten försöker han inte återskapa det förflutna, utan snarare förstå det, dela det och bjuda in fler röster till det kollektiva berättandet.

Tider att minnas blir därmed inte bara ett konstprojekt, utan en påminnelse om att våra historier blir rikare ju fler som berättar dem. Ett samhälle behöver många betraktare för att bli begripligt.

I detta avsnitt av I huvudet på en konstnär tar Ulf Rehnholm med oss på en personlig och känslomättad resa tillbaka till barndomens rum och platser. Genom minnen från somrarnas resor till mormor och morfar i Göteborg, öppnas dörren till lägenheten på Djurgårdsgatan 36, en värld av dofter, färger, möbler och små detaljer som format både barndomen och den konstnärliga blicken.

Ulf berättar om hur dessa miljöer, från den gröna hallen till balkongen fylld av växter, från lekplatserna mellan de vita höghusen till barnens zoo i Slottskogen har blivit återkommande motiv i hans konst. Genom att återvända till dessa platser i vuxen ålder försöker han förstå vad minnena bär på, och varför vissa rum stannar kvar inom oss medan andra bleknar.

Vi får också följa med i den konstnärliga processen där fotografier från barndomshemmet förvandlas till tredimensionella collage som ett sätt att bokstavligen bygga upp minnena lager för lager, och samtidigt konfrontera tidens obevekliga rörelse framåt.

Avsnittet väcker frågor om varför vi håller fast vid det förflutna, vad som skapar trygghet, och hur konsten kan hjälpa oss att stanna upp i en värld som ständigt förändras. Det är en varm, eftertänksam och visuellt rik berättelse om att minnas, bevara och förstå.

I detta avsnitt av I huvudet på en konstnär berättar Ulf Rehnholm historien om när han medverkade som statist i en svensk långfilmsproduktion. Från första mötet med Crazy Pictures under en filmutbildning till intensiva inspelningsnätter flera år senare.

Avsnittet tar sin början i filmutbildningen Spektra 2016 och ett studiebesök hos Crazy Pictures i Norrköping, där inblicken i ett filmkollektivs arbetssätt väckte ett långvarigt intresse för deras produktioner. När möjligheten att söka statistroller dök upp inför en ny långfilm togs chansen, vilket ledde till två mycket olika inspelningsdagar.

Lyssnaren får följa arbetet bakom kulisserna: från noggranna förberedelser med kläder och tidstypiska moodboards till corona-tester, långa väntetider och minutiöst koordinerade tagningar. En nattlig inspelning utanför SMHIs högkvarter skildras i detalj, med blåljus, polisbilar, insatsstyrka och avancerade stuntsekvenser, allt under kyla, trötthet och tidspress. Det andra inspelningstillfället bjuder istället på ett mer stillsamt arbete i ett styrelserum, där precision, tystnad och små justeringar blir avgörande för scenens trovärdighet.

Avsnittet ger en realistisk bild av statistens roll: långt ifrån glamourös, men avgörande för filmens helhet. Samtidigt är det en personlig berättelse om fascinationen för filmmediet och upplevelsen av att få vara en liten del av ett större sammanhang och där minnen från inspelningsplatsen lever kvar långt efter att kamerorna stängts av.

I detta avsnitt av I huvudet på en konstnär berättas historien om att delta i Noomaraton. Den årliga kortfilmstävlingen där filmteam från hela Sverige har exakt 24 timmar på sig att skapa en färdig film.

Avsnittet ger en inblick i tävlingens upplägg: ett hemligt tema, tre förutbestämda platser och tre obligatoriska föremål som först avslöjas vid start. Därefter följer ett intensivt dygn fyllt av manusarbete, scenbygge, inspelning, ljud, klippning och beslutsångest då allt sker under extrem tidspress.

Med utgångspunkt i tävlingen 2012 får lyssnaren följa ett filmlag från första idékaoset runt köksbordet till den sista uppladdningen minuter före deadline. Avsnittet skildrar både det praktiska filmarbetet och de mentala dippar som uppstår när tröttheten slår till, samtidigt som kreativiteten måste hållas vid liv.

Det berättas också om tidigare och senare tävlingsår, om lärdomarna från att arbeta i lag, och om glädjen i att se hur olika team tolkar samma förutsättningar på helt olika sätt. Avsnittet avslutas med hur filmen Marie tog hem den regionala vinsten och kvalificerade sig till riksfinalen, samt hur Noomaraton fortsatt att vara en återkommande och betydelsefull del av filmskapandet.

Ett avsnitt om kreativt samarbete, tidspress och berättarglädje och varför 24 timmar kan räcka för att skapa minnen för livet.

Filmen Marie: www.youtube.com/watch?v=rlXpE3TEVUM 

I detta avsnitt står förebilderna i centrum. De människor som visade att konsten kan vara ett livsval, ett yrke och ett sätt att förhålla sig till världen. Genom personliga möten med verksamma konstnärer skildras hur mod, självständighet och kreativ integritet kan forma en livsväg bortom förväntningar och sociala mallar.

Avsnittet tar sin utgångspunkt i Ulf Rehnholms uppväxt i en arbetarklassmiljö, där konst sällan betraktades som ett realistiskt framtidsalternativ. Samtidigt öppnade möten med konstnärer dörrar till andra sätt att leva, tänka och verka i samhället. Förebilderna visade att det går att gå sin egen väg och ändå vara en aktiv del av det sammanhang man lever i.

Lyssnaren får möta tre avgörande gestalter: målaren Hans Fellenius, vars ateljé blev en första inblick i det konstnärliga livet; bildläraren och konstnären Jörgen Palle Jensen, som genom lekfullhet och färg visade att världen kan tolkas på många sätt; samt fotografen och pedagogen Lasse Larsson, som öppnade upp fotografiet som ett experimentellt och konstnärligt språk bortom teknik och regler.

Avsnittet rör frågor om klass, identitet och yttrandefrihet, men också om vikten av kultur och konst som verktyg för förståelse i ett komplext samhälle. Förebildernas gemensamma nämnare är inte stil eller teknik, utan deras förhållningssätt till materialet och deras generositet i att uppmuntra utforskande snarare än prestation.

Ett reflekterande avsnitt om hur konstnärliga möten kan få ringar på vattnet genom ett helt liv och om hur minnen, inspiration och uttryck lever vidare långt efter att människorna bakom dem har försvunnit.

I detta avsnitt av I huvudet på en konstnär handlar det om relationen till kameror och om varför samlingen har vuxit sig så omfattande genom åren. Resan börjar med Ulf Rehnholms allra första kameran, en enkel Agfamatic från slutet av 1970-talet och fortsätter vidare genom barndomens familjealbum, amatörfotografin och upptäckten av fotografiets förmåga att frysa tiden.

Avsnittet rör sig vidare genom kamerans historia; från camera obscura och hålkameror till de tidigaste fotografiska processerna, Daguerres experiment och rullfilmens genombrott. Teknikens utveckling sätts i relation till det egna bildskapandet och hur olika kameratyper öppnat för nya sätt att se, arbeta och förstå fotografi.

Lyssnaren får följa hur mötet med systemkameran, mörkrumsarbete och undervisning i fotografi så småningom ledde till en kreativ stagnation och hur lomografin och den ryska LOMO-kameran blev en vändpunkt. Genom att släppa kontrollen och omfamna slump, rörelseoskärpa och enkla regler återvände nyfikenheten och leklusten till fotograferandet.

Avsnittet avslutas med reflektioner kring kameran som verktyg snarare än teknikpryl och om hur olika kamerors begränsningar och egenheter kan fungera som ingångar till nya perspektiv på världen. Ett personligt och historiskt förankrat avsnitt om seende, bildskapande och varför det ibland krävs många kameror för att fortsätta se klart.