Ulf Rehnholm - I huvudet på en konstnär

I avsnitt 19 av I huvudet på en konstnär öppnas dörren till ett pågående konstprojekt som ännu inte har visats offentligt. Utgångspunkten är en oväntad upptäckt i ett socialt flöde: en historisk mask som väckte frågor om identitet, makt, åtrå och anonymitet.

Avsnittet kretsar kring morettamasken, en svart sammetsmask som bars av kvinnor i Venedig under 1600- och 1700-talet. En mask utan band som hölls på plats med en knapp i munnen och därmed gjorde bäraren både anonym och stum. Genom historiska exempel beskrivs hur masken fungerade som ett socialt verktyg, ett skydd och samtidigt ett medel för kontroll och förförelse i ett samhälle där klass, kön och blickar styrde mötet mellan människor.

Den historiska bakgrunden vävs samman med ett nutida konstnärligt experiment. I projektet används visitkortsporträtt från 1800-talet, fotografier av människor som en gång varit levande, men nu reducerats till anonyma ansikten i bortglömda album. Genom att måla över ansiktena med en extremt ljusabsorberande svart färg skapas en visuell motsvarighet till morettamasken: ett hål där identiteten en gång fanns, medan kläder, miljö och blickar blir kvar.

Avsnittet rör etiska frågor om att ingripa i historiskt bildmaterial, om minne och glömska, och om vad som händer när ansiktet, det vi oftast identifierar en människa genom tas bort. Samtidigt dras paralleller till vår egen tid, där masker i form av filtrerade bilder, anonymitet och självrepresentation präglar det sociala rummet.

Ett reflekterande avsnitt om historia, blickar och bildens makt och om hur en mask kan dölja, skydda och samtidigt väcka nyfikenhet.

I huvudet på en konstnär firar ett år som podd. Ett år av berättelser, konstprojekt, processer och reflektioner från ett över trettio år långt konstnärskap. Det som började som ett tekniskt intresse i samband med uppbyggnaden av en poddstudio på Eskilstuna folkhögskola, utvecklades snabbt till en egen podd med fokus på konstnärliga processer, bildskapande och långsiktiga projekt.

I detta jubileumsavsnitt blickar Ulf Rehnholm tillbaka på poddens tillkomst, den oväntade starten, den intensiva första kursveckan och hur skrivandet, berättandet och det muntliga formatet blivit en ny del av det konstnärliga uttrycket. Här skildras också hur podden successivt har hittat sin form: balansen mellan teknik, idé, process och personligt berättande.

Avsnittet tar sin utgångspunkt i en av de vanligaste frågorna: var kommer inspirationen ifrån? Svaret leder vidare in i en djupare beskrivning av hur konstnärliga projekt växer fram, från idé och research, till teknikval, långsamma processer och färdiga verk. Lyssnaren får följa exempel på tidskrävande projekt som imprint-porträtt, internationella dubbelexponeringar, långvariga samarbeten, hålkameraprojekt med sex månader långa exponeringar och experiment där analoga och digitala tekniker möts.

Avsnittet rör sig mellan det praktiska och det filosofiska: om skapande som ett kretslopp snarare än en rak linje, om motivation och inspiration som ömsesidigt förstärkande krafter, och om vikten av att vara i rörelse snarare än att invänta rätt tillfälle. Det handlar också om osäkerhet, tillit till processen och modet att arbeta utan att alltid veta vart man är på väg.

Samtidigt berörs konstnärsrollen i sin helhet – som projektledare, administratör, kommunikatör, tekniker och skapare samt hur det kreativa arbetet ofta måste samexistera med struktur, logistik och ansvar.

Ett personligt, reflekterande jubileumsavsnitt om skapandets villkor, långsamma processer, konstnärlig uthållighet och om varför kreativitet inte handlar om att vänta på inspiration, utan om att börja röra sig.

Ett avsnitt som både sammanfattar ett år av poddande och pekar framåt mot fortsatt utforskande, nya projekt och nya berättelser.

I detta avsnitt berättas historien om ett filmprojekt som tog sin början i poesin. Utgångspunkten är en dikt av konstnären och poeten Thomas Wahlström, som kom att inspirera till en kortfilm som senare visades på Toronto Urban Film Festival.

Thomas Wahlström och Ulf Rehnholm möttes första gången 1993 på Eskilstuna folkhögskolas estetiska linje. Wahlström har sedan dess etablerat ett mångsidigt konstnärskap som spänner över måleri, poesi, fotografi och musik. Hans bildvärld rör sig ofta mellan abstraktion och figur och präglas av ett starkt visuellt uttryck.

Avsnittet följer processen från den första idén; att filmatisera en dikt, till det färdiga verket. Det handlar om valet att arbeta utan dialog, om inspelningen på Gotland i fiskeläget Kovik, och om hur platsen, ljuset och miljön bidrog till att skapa en drömlik förskjutning i tid och rum. Samtidigt lyfts betydelsen av samarbete, intuition och tilliten till det konstnärliga mötet.

Avslutningsvis skildras filmens internationella resa, där kortfilmen I Know You Saw Me valdes ut till Toronto Urban Film Festival och visades på tv-skärmar i stadens tunnelbana för en daglig publik på över en miljon pendlare.

Ett avsnitt om mötet mellan poesi och film, om stillsam berättelse i offentliga rum och om hur ett personligt projekt kan få en oväntat stor räckvidd.

I det här avsnittet tar Ulf Rehnholm avstamp i manga, det japanska ordet för tecknade serier och berättar hur denna bildvärld kom att påverka ett konstnärligt uttryck långt bortom serierutans ramar. Från de första mötena med Dragon Ball, Naruto och One Piece till en fördjupning i manga som hantverk, berättar Ulf historien om hur humor, tempo och visuella förenklingar blev en stark inspirationskälla.

Samtalet rör sig vidare in i mangans tekniska sida: raster, arbetsprocesser och kollektiva produktionsmetoder och hur dessa tekniker kan översättas till ett fotografiskt sammanhang. Genom att kombinera japanska mangaraster med svartvita analoga porträtt uppstod ett nytt bildspråk, där fotografi, teckning och grafiska element smälter samman.

Vi får följa konkreta exempel på hur porträtt byggs upp lager för lager, från barytpapper och bläckkonturer till tredimensionella montage med distanser och raster som svävar i bildrummet. Avsnittet berör även utställningar, jurybedömda salonger och samarbeten, där mötet mellan olika material, uttryck och temperament skapar nya betydelser.

Avsnittet avslutas med en personlig reflektion kring skapandeprocessen, vikten av experiment, och modet att lämna invanda stilar. Om hur konstnärliga svackor kan bli grogrund för nya idéer och varför det är avgörande att fortsätta utforska okänd mark för att utveckla sitt bildspråk i takt med sig själv och världen.

I detta avsnitt berättar fotografen och konstnären Ulf Rehnholm om sin livslånga fascination för människan, porträttet och bildens förmåga att frysa tiden. Från studiofotografi och dokumentära sammanhang rör sig samtalet mot minnen, identitet och hur bilder kan fungera som broar mellan dåtid och nutid, både på ett personligt och ett kollektivt plan.

Under pandemin tystnade kameran, men istället växte ett nytt konstnärligt uttryck fram. Genom att bearbeta starka nyhetsbilder från vår samtid; pandemin, politiskt förtryck och kampen för demokrati, började Ulf skapa silhuetter som abstraherar ikoniska fotografier till deras mest väsentliga linjer. Resultatet blev ett visuellt språk där betraktarens perception och minne aktiveras, och där historiska händelser reduceras till kraftfulla, igenkännbara former.

Avsnittet rör sig mellan konsthistoria och samtidsanalys, från 1700-talets silhuettklippare till dagens digitala verktyg, och vidare till porträtt av personer som Aleksej Navalnyj, Alicia Garza, Bobi Wine och Pussy Riot. Människor som genom sitt motstånd och sitt mod blivit symboler för rättvisa, jämlikhet och demokrati.

Samtalet vidgas till en reflektion över makt, individualism och vår tids politiska klimat. Vad händer när ledare klamrar sig fast vid makten? Hur påverkar ett alltmer individualiserat samhälle vår förmåga att samarbeta och hitta mening? Och vilken roll kan konsten spela i att påminna oss om vårt ansvar gentemot varandra?

Ett personligt och engagerat avsnitt om bilder som etsar sig fast, om konstens förmåga att skapa motstånd och om människan som ett flockdjur i ständig förändring.

Det här avsnittet tar sin början i ett märkligt och ofta återkommande barndomsuttryck: “Din vilja växer i skogen.” För många barn var det en signal om att de vuxna hade fått nog, ett sätt att markera gränser och tysta starka viljor. Uttrycket bär spår av en tid då barns åsikter sällan sågs som fullvärdiga och då lydnad ofta vägde tyngre än delaktighet.

Avsnittet utforskar hur barndomens maktstrukturer formade generationer, och hur synen på barn långsamt förändrats, från att ses som föräldrars ägodelar till att erkännas som individer med egna rättigheter. Här vävs kulturhistoria samman med minnen från 70-talets barnprogram, där figurer som i Vilse i pannkakan gestaltade just dessa konflikter mellan barns vilja och vuxnas krav.

När perspektivet förskjuts till vuxenlivet blir det tydligt hur lätt det är att reproducera det man själv vuxit upp med. För att skapa förändring krävs modet att granska sina egna erfarenheter och bryta invanda mönster. Det är först då barn kan få känna sig inkluderade och tagna på allvar.

Ur denna reflektion växte ett konstnärligt projekt fram. Skogen, en plats där Ulf Rehnholm ofta lekte som barn, blev en symbol för den vilja som inte fick plats i de vuxnas värld. I bildserien Din vilja fotograferades barn i olika skogslandskap, som en visuell undersökning av makt, frihet och gränser. Serien visades 2018 i Akureyri på norra Island, under utställningen Den besjälade naturen, och kom senare att visas både i Reykjavik och i Sverige.

Avsnittet skildrar också resan till Island, mötet med konstnärer, vernissager, landskap och oväntade samtal. Allt det som uppstår när konst och liv vävs samman. Det är en berättelse om att följa sina frågor, även när de leder vilse, och om att ibland behöva återvända till sin egen skog för att hitta vägen hem igen.

I säsongens första poddavsnitt, återvänder vi till början av 1990‑talet, då analogt fotografi, mörkrummets magi och doften av kemikalier formade vardagen på Eskilstuna folkhögskolas estetiska linje. Under nio år undervisade jag i klassiskt fotografiskt hantverk, från ASA-tal och slutartider till framkallningsspiraler i totalt mörker. Det var en tid av precision, struktur och tydliga regler.

Men efter otaliga genomgångar av horisontlinjer, gyllene snitt och mörkrumsteknik började något skava. Jag hade fastnat i rutinerna. Det var då en artikel om den ryska LOMO-kameran korsade min väg och allt förändrades.

Avsnittet berättar om hur lomografin, med sina tio lekfulla och befriande regler, öppnade en ny dörr i mitt konstnärskap. Här möter du historien om en global rörelse som föddes av slumpen, om kameror som läcker ljus och skapar oväntad skönhet, och om hur jag själv fann tillbaka till lusten att fotografera genom att släppa kontrollen och omfamna det oförutsägbara.

Det är en resa från mörkrummets disciplin till lomografins frihet och om hur ett enkelt skott från höften kan förändra allt.

https://www.lomography.com/homes/rehnholm

I detta avsnitt av I huvudet på en konstnär riktas fokus mot fotoprojektet Half face, ett arbete där Ulf Rehnholm utforskar självporträttets möjligheter och gränser. Avsnittet öppnar med en personlig återblick på hans långa relation till kameror, från Ulfs första Agfamatic i lågstadiet till dagens omfattande kamerasamling. För Ulf är kameran inte bara ett verktyg, utan ett sätt att se världen, avgränsa verkligheten och möta både andra människor och sig själv.

Lyssnaren får följa hur självporträttet återkommit som tema genom åren, både i undervisningen på Eskilstuna folkhögskola och i de projekt som vuxit fram ur olika livsskeden. I Half face tar detta utforskande en ny form. Genom hundratals mobilbilder, tagna på resor runt om i landet, undersöker Ulf hur identitet formas i relation till plats. Genom att bara visa halva ansiktet låter han omgivningen bli lika betydelsefull som personen i bilden. En påminnelse om hur miljöer kan hålla oss fast, men också öppna oss för förändring.

Projektet visades på Uppsala Fotofestival, där temat var självporträtt. I ett långsmalt bankkontor, belyst av en enda bygglampa riktad mot golvet, fick bilderna en intim och eftertänksam ton. Under festivalen mötte Ulf andra fotografer, föreläsare och bildvärldar som tillsammans breddade förståelsen för självporträttets möjligheter.

Avsnittet rör sig mellan teknik, historia och filosofi, från mobilkamerans vardaglighet till mörkrummets magi, från sociala mediers självbildskultur till frågan om vad en bild egentligen är. Ulf återkommer till sin mentors ord: skillnaden mellan att ta ett kort och att skapa en bild. Half face blir därmed både ett konstnärligt experiment och en reflektion över identitet, blick och berättande.

Se bilder från projektet Selfie To Be

I detta avsnitt fördjupar sig Ulf Rehnholm i fotoprojektet Rött som i analogt. En serie bilder som utforskar hur vi använder fotografi för att minnas, och hur våra minnen förändras med tiden. Genom att arbeta med analog rödfilm och en hålkamera byggd i trä skapade han drömska, monokroma bilder från familjens semesterresor. De långa exponeringstiderna suddade ut människor, mjukade upp vattenytor och gav landskapen en tidlös, nästan fragmentarisk karaktär, precis som minnen som långsamt omformas, förskönas eller bleknar.

Avsnittet handlar både om den fotografiska processen och om minnets natur. Ulf beskriver hur våra upplevelser lagras i hjärnans nätverk av nervceller, hur detaljer faller bort eller förändras, och hur vi omedvetet bygger om våra minnen varje gång vi återkallar dem. Projektets röda färgskala och hålkamerans oskärpa blir därför en visuell metafor för minnets bräcklighet och dess ständiga omtolkning.

Lyssnaren får också ta del av samarbetet med fotografen och mentorn Lasse Larsson, som Ulf arbetade sida vid sida med i över tjugo år. Deras gemensamma utställning Vi två, blev en hyllning till fotografins möjligheter och en lekfull och kontrastfylld dialog mellan Lasses svartvita porträtt och Ulfs rödtonade minnesbilder. Avsnittet blir därmed också en personlig återblick på en lång vänskap och ett delat engagemang för bildens berättande kraft.

Exempel på bilder från projektet 

I det tionde avsnittet av I huvudet på en konstnär riktas fokus mot fotoprojektet Jag är Du!, ett verk som växte fram ur flyktingvågen 2015 och den avhumanisering som präglade mediebevakningen. När människor reducerades till siffror och statistik valde fotografen Ulf Rehnholm att söka de individuella berättelserna bakom rubrikerna. Genom möten på asylboenden och utbildningsplatser växte ett konstnärligt utforskande fram. Ett arbete som började med verket 1nyckel och senare ledde vidare till ett mer personligt och existentiellt projekt.

Avsnittet beskriver hur Ulf inspirerades av filosofen Martin Bubers idé om relationen Jag–Du, där det äkta mötet mellan människor bryter igenom distansen som statistik och kategorisering skapar. I mötet med de nyanlända förändrades perspektivet: från att betrakta ”de andra” till att själv bli den avvikande. Denna insikt blev grunden för projektet Jag är Du, där Ulf undersöker vad som skiljer oss åt och vad som förenar oss.

Genom digitala och analoga tekniker skapade han ansiktsmasker baserade på porträtt av nyanlända, sammanfogade med sina egna drag. Maskerna visades först som tvådimensionella bilder och utvecklades sedan till tredimensionella skulpturala objekt, klädda i bladguld och fernissade för att få en metallisk, nästan ikonliknande yta. Installationen visades bland annat på Sörmlandssalongen, där besökare spontant provade maskerna och själva trädde in i rollen som ”den andre”.

Projektet fortsatte med en serie små svartvita porträtt monterade på kopparplåt, inspirerade av 1800-talets ferrotypier. Genom att ge bilderna ett historiskt uttryck skapades en friktion mellan dåtid och nutid, en påminnelse om att historien om främlingskap, migration och rädsla ständigt återkommer. Bildserien antogs till Dokumentärfotosalongen i Norrköping 2018 och väckte diskussion om vad dokumentärt fotografi egentligen är.

Avsnittet knyter samman konst, filosofi och samtidspolitik och visar hur projektet Jag är Du! blev ett sätt att utforska mänsklighet, identitet och ansvar. Det är en berättelse om att våga möta andra och därigenom också möta sig själv.

Inslag på SVT